2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Järtecken av Christoffer Carlsson

Januari 2005. Jag lajvade mamma till två fyramånaders bäbisar, fyllde dagarna med oändliga antal bajsblöjor/amningar/nappflaskor. Jag fyllde dessutom trettio en vecka in på det nya året. Vi skulle såklart fira detta i dagarna två. Under fredagen med familjen och lördagen med vännerna.

Sent under fredagskvällen kunde ett nybildat lågtryck skönjas nordväst om Irland och enligt SMHI var ”förutsättningarna för en häftig lågtrycksbildning ideala”. Det indikerades att ett större oväder kunde vara på väg mot Sverige. Lite oväder stoppar väl dock inte en trettioårsfest och vännerna kom med sina små bäbisar gungades i Rock-a-Tot:er. Jag minns hur snabbt vinden ändrade karaktär och glasrutorna bågnade av trycket och plötsligt kom det en plåt flygande förbi fönstren. Även stämningen ändrade karaktär – från livlig (nåja!) trettioårsfestlig till en något mer dämpad, men fortfarande munter, stämning där vi fascinerades över vindens styrka. När elen gick konstaterade vi bara glatt att det var ju en himlans tur att vi valt smörgåstårta och inte skulle bjuda på varm mat.

Som tur var kom alla gästerna hem oskadda och det var först dagen efter som vi förstod hur illa det var. Sju människor miste livet direkt i samband med stormen, 300 miljoner träd föll och som mest var 415 000 hushåll utan ström. Vi var utan ström i tre dagar, vilket är tämligen lindrigt i sammanhanget. Dock var det där vår gräns gick med två små bäbisar då vi fick hämta vatten på annat håll och göra ersättning på stormkök och vi förberedde en tillfällig flytt till min mor i stan. Vi slapp dock detta då strömmen kom tillbaka som i ett trollslag. Alla våra nära var oskadda, men skogen var det värre med och vi kan än idag se såren efter Gudrun och efterföljande Per (2017).

Varför berättar jag det här? Jo, för jag har läst Järtecken av Christoffer Carlsson och påmindes av denna naturkatastrof och därför kommit att fundera en hel del på det här, vad som hände och hur vi alla reagerade. Hur det finns ett före och efter Gudrun, på samma sätt som ett före och efter tsunamin 2004, som även den är omnämnd i boken.

I Marbäck, utanför Halmstad, finns det ett före och efter mordet på Lovisa 1994 (mig veterligen ett fiktivt mord). Den skyldige identifieras snart och Lovisas pojkvän Edvard döms för brottet. Slutet gott, allting gott – eller? Brottet skapar dock ringar på vattnet och påverkar människor på olika sätt runt om i bygden. Isak, som är Edvards systerson, avgudar sin morbror och hamnar i något av en identitetskris när Edvard försvinner ur hans liv och han börjar känna tyngden av det arv Edvard lämnar efter sig. Vidar är polis och själv boende i trakten och har svårt att riktigt acceptera att de verkligen har identifierat och dömt den faktiska mördaren. Vi får följa deras historia från 1994 till sommaren 2017 och mordet blir allt mer perifer och effekterna av ett brott mer och mer centralt.

Jag har tidigare arbetat i Halmstad under många år och vi bor bara 30 minuter från Tolarp och Marbäck. Det är lite som hemma. Jag känner igen vägskyltarna, varit på uteställena och väntat på skjutsen från stan i sidoregn. I kombination med de olika tidsmarkörerna såsom tsunamin och orkanen Gudrun – så blir det en häftig autentisk känsla och plötsligt finner jag mig själv fundera på vad jag gjorde då, kände då och vad som hände före och efter.

Författaren är dessutom synnerligen bra på att beskriva den döende bruksorten, att skildra hur det är att växa upp i en by där alla känner alla och hur den begränsade värld som det lilla samhället bildar både kan vara något gott och ont. Idag bor vi i ett liknande samhälle och igenkänningen är svår att förneka. Det kan tilläggas att det är Christoffer Carlssons hembygd som beskrivs i boken, men det kunde varit vilket litet samhälle som helst i Sverige.

Under läsningens gång drar jag – inte helt osökt – trådar till Nina Wähäs Testamente. Frågor kring (sociala) arv och miljö, självuppfyllande profetia och om att lämna eller stanna kvar ställs i båda böckerna. Isak känner själv av järtecknet (varsel, förebud eller tecken på något) och han vet att han bär med sig morbroderns skuld och hans mörker. Det är sorgligt att som läsare se att det är omgivningen som sätter detta tecken på Isak och att de förväntar sig inget annat av honom.

Detta är min första lästa bok av Christoffer Carlsson och det kommer definitivt bli fler. Järtecken är långt mycket mer än ”bara” en kriminalhistoria, utan en historia om socialt arv, om hur en katastrof på andra sidan jorden kan påverka en liten by i Halland och samtidigt handlar den om den första kärleken, om sorg och om att komma hem.

Författarporträtt: Emelie Asplund
Bokomslag: Elina Grandin

Want to read eller om man vill plågsamt vänta

Har man några minuter över så slöklickar man runt på Goodreads. Och om man slöklickar runt på Goodreads kan man få upp ögonen för kommande böcker av författare som man gillar. Det är ju bara det där kruxet med att invänta översättning. Men vad vet väl jag – ibland kan det gå fort (och ibland inte och ibland blir väntan förgäves). Hur som haver – jag har fått upp ögonen för några boksläpp att se fram emot.

Antologin Not That Bad: Dispatches from Rape Culture med Roxane Gay som redaktör.  Gay samlar tidigare publicerade texter som handlar om att leva i en värld där kvinnor möter trakasserier, våld och aggressioner och ”where they are ‘routinely second-guessed, blown off, discredited, denigrated, besmirched, belittled, patronized, mocked, shamed, gaslit, insulted, bullied’ for speaking out.” En essäsamling där såväl etablerade skribenter som debutanter ingår.

Jag har sedan tidigare läst Roxane Gays Bad feminst och har Hunger på att-läsa-listan.

För drygt en månad sedan läste jag Angie Thomas The Hate U Give och blev helt ”blown away”. Jag har knappt återhämtat mig från den fantastiska läsupplevelsen så är hon på gång med en ny roman: On the Come Up.

Sextonåriga Bri drömmer om att bli sin tids främsta rappare, vilket inte är en helt långsökt dröm då hon är dotter till en legendarisk underground-rappare. När hennes mamma förlorar jobbet och hemlösheten ”stirrar dem i ansiktet”, så beslutar sig Bri för att lyckas.

Slutligen ett boksläpp som fick mig att dra något efter andan är Gun Love av Jennifer Clement. Hennes En bön för de stulna var en omskakande läsning, som jag fortfarande – tre år senare – tänker på. Senast idag tipsade jag faktiskt om den.

Gun Love handlar om Pearl och hennes mamma, som gjorde valet att lämna resten av familjen bara några veckor efter att Pearl föddes. De bosätter sig på en parkeringsplats utanför en s.k. trailer park. ”All around them, Florida is populated with gun owners–those hunting alligators for sport, those who want to protect their families, and those who create a sense of danger.” Mig veterligen är denna ren fiktion medan En bön för de stulna bygger på tio års intervjuer av mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser.

Ni säger Bob Dylan, jag säger…

”Oj!”… sen ”Wow!”

Där satt jag i godan ro i paltkoma efter en konferenslunch (ni vet kaffe/fralla, kaffe/frukt, lunch, dessert-tröttheten) och fulsurfar lite grann. Bomben! Chocken! Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur! Jag fick kämpa emot impulsen att avbryta den oerhört kunniga föreläsaren när hen tolkade juridiska lagformuleringar för oss och skrika just det: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”. Jag satt dock kvar och upprepade istället tyst för mig själv: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”,”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”.

När jag såg Ebba Witt-Brattströms kommentar, som en kollega så snällt mejlade mig under pågående kurs, så frustfnissade jag – sannolikt högt – där i konferensrummet mitt emellan lagparagraferna.

ebba

Vad känner jag själv för dagens överraskning? Jag tycker det är superkul att Akademien utmanar och vidgar litteraturbegreppet. Jag tycker det är superkul att en låtskrivare kan jämföras med en poet. Vad känner jag för Dylan? Not so much, måste jag erkänna. Jo, jag är medveten (ej kunnig) om hans textkonstnärskap och hans ikoniska aura, men jag vet inte vilket som är störst av de två. I och med dagens utnämning så hoppas jag på det förstnämnda. Och sen kan jag inte låta bli att frustfnissa åt Ebbas kommentar igen.

nobel

Vad vi tycker på Kulturkollo kan du läsa och kanske frustfnissa åt här.

Foto: LiveNation

Norma av Sofi Oksanen

I Oksanens tidigare romaner, såsom Stalins kossor och Utrensningen, är historien i sig en karaktär och är en viktig del och förutsätting för hela berättelsen. Norma är en samtidsskildring, vilket hon tidigare inte velat skriva (hon talade bland annat om detta på Bokmässan). En samtida roman är just samtida – den är intressant här och nu och gäller bara nu. En historisk roman har ett längre liv, men nu kände Oksanen sig redo för att skriva om dagens Helsingfors. En annan nyhet är också att hon valt att ta in magi i historien.

normaNormas hår är magiskt och växer onaturligt fort och påverkas av hennes och omgivningens humör och känslor. Detta är självklart såväl en välsignelse som en förbannelse. Normas mamma Anita har under hela hennes liv hållit detta hemligt för världen. Plötsligt en dag så dör Normas mamma i en tragisk olycka – eller är det självmord eller rent av ett mord? – för att få svar på detta väljer Norma att börja jobba på den frisersalong som Anita jobbade på. Större delen av romanen utspelar sig på eller i nära anslutning till denna salong. Om valet av kuliss berättade Oksanen att en frisersalong är både publik och privat – du ser bara ytan och inte vad som pågår bakom denna kuliss, vilket gör det till en perfekt plats för att förlägga en samtida historia i. Det visar sig dock ganska snabbt att härvan kring denna salong är större och mer invecklad än Norma kunnat ana.

Romanen kommer att handla om hårindustrin (extensions), som är helt oreglerad i världen. Vi vill gärna veta varifrån pälsen kommer som modellerna bär på catwalken, men ifrågasätter inte var håret kommer ifrån. Historien utvecklar sig också till att inkludera surrogatturism – surrogatlagen i Ukraina är den mest liberala i hela världen, vilket lockar fram en mörk marknad. Den handlar om en kriminell organisations ”vardag”, om trafficking, om psykisk sjukdom och om familjehemligheter. Om det blir rörigt? Ja, tyvärr. 

Jag älskar Oksanens sätt att skriva – hennes språk och kärlek för kvinnohistoria. Norma innehåller allt det också, men tyvärr blir bihistorier och det stora persongalleriet för rörigt för mig och hon tappar mig någonstans där i mitten. Inte på något sätt en dålig historia – missförstå mig rätt här – men inte lika stark, lika fängslande som hennes tidigare böcker.

Författarporträtt: Toni Härkönen
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Bokmässan 2016 i retroperspektiv

Så sitter man här en vecka efter och ska försöka sammanfatta Bokmässan 2016. Hur upplever jag mässan så här i retroperspektiv? Vad upplevde jag? Vad såg jag? Vad har stannat kvar? Och det är väl så här det blir en vecka i efterhand; något osammanhängande, något svamligt, något alldeles, alldeles underbart och samtidigt skönt att det är ett års vila innan Bokmässan 2017.

Min personliga höjdpunkt var så klart när jag fick ta foto tillsammans med Sofi Oksanen, men även hennes seminarium med Yukiko Duke var minnesvärt (så klart!). Oksanen i sig har en hypnotisk effekt och Duke är väldigt behaglig att lyssna på. De pratade om hårindustrin som är central i Oksanens senaste roman Norma. Jag hade gått i min enfald och trott att hela den biten var en symbol för all annan suspekt handel i världen, men fick nu under samtalet klart för mig att hårindustrin och dess problematik är en faktiskt företeelse i världen. En industri helt utan restriktioner.

oksanen

Klart minnesvärda var också de event som Kulturkollo anordnade. På torsdagen var det Bokälskarmingel och rummet fylldes snabbt av kaffedrickande gäster, författare och förlagsfolk. Det blev så bra och samtidigt intensivt att jag vid ett tillfälle fick backa långsamt ut ur rummet för att göra en reträtt till mindre folkfyllda korridorer. Det andra eventet var ett feelgood-mingel under lördagen. Även det blev till bredden fullt av bokpratande människor och hela eventet blev en slag av förfest för bokbloggarmiddagen som ägde rum samma kväll. Avslutningsvis hade Kulturkollo ett boksamtal med Kim Thùy på söndagen och trots att jag inte läst något av författaren så blev jag helt betagen av hennes berättarglädje. Vilken underbar människa! Jag bara måste läsa hennes böcker!

kim

Bokmässan i sig har haft ett härligt (om än intensivt) flow. Jag har fått till ett lagom blandning mellan seminarier, kulturkollo-bemanning och sociala bubbel-samtal (känns så himla vuxet och Falcon Crestigt att ta ett glas bubbel i dagsljus, men det är ju bara jag…).

Jag har också lyssnat på fler seminarier än vad jag brukar, vilket känns befriande. Bland annat lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Alex Gino, Sara Lövenstam och Ulrika Westerlund som handlade om HBTQ (mest om T:t) i barnlitteratur och ett samtal där Mats Strandberg och Jonathan Stroud diskuterade skillnaden mellan terror och horror, med hjälp av moderator (underbara!) Lotta Olsson. Jag lyssnade också på Madeleine Hessérus, Åsa Avdic, David Norlin och moderator Jessica Schiefauer när de pratade om vad det är som är så intressant med att måla upp mörka världar genom dystopier och varför de valde att skriva just dystopier. Vad såg jag mer? Jo, den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin med Kristoffer Leandoer, Klas Östergren, Therese Bohman modererat av Åsa Beckman (uppställningen där va!) där de bland annat berättade om litteratur som förändrat eller väckt något ”farligt” hos dem och såväl Lolita, undangömda porrtidningar, Sidney Sheldons böcker som Beskows Landet ingenstans (antar att det är Resan till landet Längesen som åsyftas) lyftes.

Ett osammanhängande inlägg om bokmässan får väl avslutas med vad jag köpte eller rättare sagt vad bar jag med mig hem från mässan (fotokvaliteten har allt annat att önska, men en orkar ju inte bättre än så här en vecka i efterhand).

kopt

Hösten har bara en bra sak och det är höstutgivningen

och Bokmässan förstås, men den hör liksom till. Äntligen har jag bläddrat, googlat, post-it-attackerat, valt in, valt ut och fått samman en nyfiken-på-höstlista. Har jag missat någon uppenbar så skrik gärna till i kommentarsfältet.

AUGUSTI

Tio lektioner i manlighet av David Qviström (Brombergs)
Skuggans årstid av Léonora Miano (Celanders förlag)
Daisy in chains av Sharon Bolton (Modernista)
Entry island av Peter May (Modernista)
Flickan med gåvorna av M.R. Carey (Ordfront)
Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson (Rabén&sjögren)

Va?! Vad säger ni – har det redan varit augusti?!

SEPTEMBER

Se mörkret av Elizabeth Hand (Constant reader) Peppen!
Paradise av Nanna Johansson (Albert Bonnier förlag)
Norma av Sofi Oksanen (Albert Bonnier förlag) Peppen!
Det gulliga pojkslemmot av David Wiberg (Atlas)
Jag vet var du bor av Clarie Kendal (Bazar)
En nästan sann historia av Mattias Edvardsson (Forum)
Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood (Norstedts) Åh min första Atwood!
Miira av Eija Hetekivi Olsson (Norstedts) Nyordfantast!
Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson (Lilla piratförlaget)
Änkan av Fiona Barton (Massolit)

OKTOBER

Ensam kvar av Alexandra Oliva (Albert Bonnier förlag)
Rök av Dan Vyleta (Albert Bonnier förlag)
En droppe midnatt av Jason Diakité (Albert Bonnier förlag)
Tills det dödar oss av Kate Tempest (Brombergs)
Gud hjälpe barnet av Toni Morrison (Forum) Peppen!
Please kill me – den ocensurerade historien om punken av McNeil och McCain (Modernista) Pepp-peppen!
Mannen som lekte med dockor av Magnus Jonsson (Modernista)
Argonauterna av Maggie Nelson (Modernista)
Hennes nya namn av Elena Farrante (Norstedts) Fast en kanske ska läsa del ett först, eller?!
Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson (Lilla piratförlaget)

DECEMBER

Familjen som exploderade av Åsa Moberg (Constant reader)

Litteraturkvalster & småtankar jubilerar!

jubileumPå dagen för tre år sedan sjösattes Litteraturkvalster & småtankar. Från början en ganska anonym blogg där endast ett fåtal i min omgivning visste att den fanns (idag är jag inte fullt så hemlighetsfull och/eller anonym). Den har varit – och är – en viktig del i mitt mående och har hjälpt mig att våga ta steget utanför bekvämlighetszonen och att ta upp kampen mot min inre prestationsprinsessa. Inte minst har bokbloggarvärlden varit oerhört välkomnande och inkluderande, vilket är fantastiskt. Tänk så många vänner jag fått under dessa tre år!

Det här året har jag också skrivit på Kulturkollo, vilket möjligen har påverkat min publiceringstakt men jag hoppas att de båda bloggarna berikar varandra och tillsammans får skapa en helhet över mitt bloggande. Tid, engagemang och läslust kontra skrivlust påverkar naturligtvis där jag tidvis har haft svårt med läsningen blir självklart bloggande påverkat. Balans är alltid svårt tydligen.

Jag är glad att du finns Litteraturkvalster & småtankar – jag är glad att du överlevt i tre år – jag är glad att ni läser och förhoppningsvis fortsätter göra så. Tack!

Foto: Celebrate 6 av Amanda Tipton (CC BY-NC-ND 2.0)

Topp tio tisdag (30 juni 2015)

En liten lista så här på en tisdag och junis sista dag. Topp tio av lästa böcker under 2015 – d.v.s. halvårskontroll (utan inbördes ordning bör jag tillägga):

Nelson, Jandy: Jag ger dig solen, Gilla böcker (2014)
Tvillingarna Jude och Noah är väldigt olika som person, men har ändå en särdeles förmåga att förstå varandra, näst intill telepatisk. Familjen drabbas dock av en svår tragedi och hela världen tycks gå sönder. Så även bandet mellan tvillingarna. Du får ömsom följa Noah som fjortonåring och ömsom Jude som sextonåring och historien om varför de båda tvillingsjälarna gled isär blir allt mer tydlig. Boken handlar om sorg, men också om kärlek, lika många delar syskonkärlek som syskonrivalitet och om hur konsten kan gömma hela livet.
Läs mer här.

Uusma, Bea: Expeditionen – Min kärlekshistoria, Norstedts (2014)
Plötsligt finner jag mig själv lusläsa tabeller över vad Andréexpeditionens medlemmar åt, hur kallt det var, noterar diarréer och smak på isbjörnskött. Jag är ingen fackboksläsare, men något gör att jag totalt sugs in i Bea Uusmas berättelse. Uusmas passion lyser igenom i varje stavelse i Expeditionen. Du dras därför själv med i historien och du kan känna spänningen vibrera mellan raderna och du vill verkligen veta hur det hela slutar (eller rättare sagt varför).
Läs mer här

Clement, Jennifer: En bön för de stulna, Albert Bonnier förlag (2015)
En bön för de stulna är en oerhört smärtsam läsning. Det är med stor sorg jag tar mig igenom sidorna och de tragiska kvinnoödena stannar kvar och skaver. Detta liv! Dessa arma kvinnor! Clement har inte bara en viktig historia att dela med oss utan gör det med ett fantastiskt språk och ett talande bildspråk 
Läs mer här.

Winterson, Jeanette: Skymningsporten, Wahlström & Widstrand (2015)
Lancashire, år 1612Kung James I sitter vid makten, och han har givit order om att rensa England från katoliker, häxor och andra oliktänkande grupper. Du får här följa flera olika personer som på ett eller annat sätt har att göra med ett möte som äger rum under långfredagen då tretton personer samlas till ett hemligt möte vid Pendel Hill. Två kvinnor sitter redan fängslade, anklagade för häxeri och beskyllningarna fortsätter att dugga tätt i Lancashire. Vilka har hjälpt dessa häxor? Finns det fler som ägnar sig åt häxeri? Varför samlades tretton stycken lagom till långfredagen? Den är mörk  och tragisk men Wintersons språk gör det omöjligt att lägga den ifrån sig. Lär mer här.

Alire Sáenz, Benjamin: Livets outgrundliga mysterier, Gilla böcker (2015)
Tillsammans söker Aristolele och Dante svar på livets outgrundliga mysterier – om att stå med en fot i barndomen och en annan i gränslandet mot vuxenvärlden, om att söka sig själv, vänskap och om kärlek. Den handlar också om föräldraskap och om familjerelationer och om att växa upp i ett mexikansk-amerikanskt medelklasshem under 80-talet. Läs mer här.

TTT

Abbott, Megan: Om du vågar, Bokfabriken (2015)
Om du vågar handlar om makt, vänskap och tonårig destruktivitet och Abbott skriver med ett språk som, likt coachens dragningskraft, suger dig in. Hon visar hur gränsen mellan fantasi och verklighet sakta suddas ut och hur hård verkligheten kan kännas för ett gäng tonåringar och vad som ruvar under lager av solpuder, glittriga ögonlock och pom poms. Läs mer här.

Fowler, Joy Karen: Vi är alla helt utom oss, Lavender Lit (2015)
Rosemarys älskade syster är försvunnen, brodern lever på flykt, hennes föräldrar flyttar från hus till hus, som att de försöker komma bort från ett förflutet. Själv har hon emellanåt svårt att förstå sin omgivning, och den henne. Systerns försvinnande har satt djupa spår hos hela familjen och allra mest hos Rosemary. Vad är det som har hänt? Läs mer här.

Bergfeldt Carina: Sju dagar kvar att leva, Norstedts (2015)
Jag blev totalt uppslukad av såväl Bergfeldts berättande och målande text och Karin Bergquists inläsning. Boken och ödena som målas upp i den vill inte släppa mig och jag funderar mycket på alla människor som berörs och påverkas av dödsstraffet. Du får möta Vaughn Ross, som i tio års tid väntat på verkställandet av sitt dödsstraff och som nu bara har sju dagar kvar i livet. Du får dessutom bland annat möta en fängelsepräst som valt att viga sitt liv att följa de dödsdömda till sista andetaget, fängelsedirektören som hatar dödsstraff men ändå valt att arbeta med det, offrens anhöriga och polismannen som lovat en anhörig att vara med när mannen som mördade hans bror dör av en giftinjektion. Läs mer här.

Stedman, M.L.: Fyren mellan haven, Massolit (2014)
En dag spolas det upp en båt på ön och i den finner paret en död man och ett levande spädbarn. Mot bättre vetande – och i skuggan av flertalet missfall – tar Tom och Isobel beslutet att göra sig av med den döda kroppen och behålla barnet, som sitt eget. Till synes lever familjen i idyll, men samtidigt i skuggan av en livslögn. Gränsen mellan sanning och lögn – mellan rätt och fel – suddas ut. Först när de återvänder till fastlandet går det upp för paret vilken skada deras beslut har drabbat andra. Läs mer här.

May, Peter: Lewismannen, Modernista (2014)
Det tog ett tag innan jag fångades av Peter Mays Svarthuset och jag var vid något tillfälle till och med beredd på att lägga boken ifrån mig. Men jag klamrade mig fast och sögs därefter in i livet på de Yttre Hebriderna där naturen har en central roll i människornas liv och leverne. Så himla glad är jag att jag läste ut den, för nu kunde jag läsa Lewismannen, fortsättningen, och jo nog är den faktiskt snäppet bättre. Eller är det kombinationen av dem båda som blir så himla bra. Lär mer här.