Årets bästa böcker 2020

Vad passar inte bättre på årets sista dag än att lista årets bästa böcker 2020?! Jag har haft ett ovanligt och fantastiskt läsår och har näst intill dubblerat mitt satta läsmål. Förra året lästa jag 61 böcker, vilket jag då tyckte var fantastiskt, men i år har jag lyckats förtära, förbruka, konsumera inte mindre än 109 böcker. Målet var satt till 60.

Jag har såklart även en god förmåga att välja riktigt bra böcker och i sedvanlig ordning är det svårt att rangordna dem. Ibland är det språket jag fastnar för, ibland kompositionen, en härligt sned huvudkaraktär, ibland en oväntad känslostorm eller helt enkelt en fantastisk läsupplevelse.

Regler? Böckerna ska vara lästa 2020, vilket nödvändigtvis inte betyder utgivna 2020. Inledningsvis hade jag närmare 30 böcker på listan, men satte regeln ”max 10 böcker” för att inte göra det allt för lätt för mig. Det var omöjligt att rangordna dessa tio böcker, så jag lämnar det därhän. Det är dock en bok som jag vill lyfta fram som årets bästa bok (den ser ni sist i listan).

De dödas sång av Jesmyn Ward
Det är så här litteratur ska kännas! Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta. De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan.

Boken handlar om en dysfunktionell familj som består av trasiga människor och mörka hemligheter (d v s allt jag går igång på). Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.
Läs min recension här.

Nådastolen av Elizabeth Winthrop
I Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas. Willie Jonas som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt. 

Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge.
Läs min recension här.

Den stora skrivboken av Ágota Kristóf
(tätt följt av de andra böckerna i trilogin: Beviset och Den tredje lögnen)
Jag lyssnade på Jonas Karlssons fantastiska inläsning av Den stora skrivboken och blev helt golvad. Mållös. Ordlös. Nästan i chock.

Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 
Läs hela min recension här.

Osebol av Marit Kapla
Kapla har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn Osebol. Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text.

Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.
Läs hela recensionen här.

Lanny av Max Porter
Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Boken berörde mig på djupet. Den berörde så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.
Läs hela recensionen här.

I oxögat av Ida Andersen
Genom födslar och död, kärlek och trolldom tar vi del av Eskil och Sissels fina kärlekshistoria – om ett liv, ett glasbruk och en tid.

Boken är inläst av Cecilia Nilsson. Vanligtvis så skyr jag uppläsare som dramatiserar, men genom Nilssons inläsning dras jag allt längre in i historien och jag kommer att älska den. Jag älskar dialogen, som är på redig småländska. Och jag älskar historien om Eskil och Sissel.
.
.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff
(de två andra delarna lästa jag 2019)
Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart var jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.
Läs hela recensionen här.

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Romanen väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.
Läs hela recensionen här.

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid
Romanen är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera. Jenkins Reid har lyckats med konststycket att bygga en roman genom intervjuer på ett högst realistiskt sätt – det blir en verklig rockbiografi. Så verklig att jag faktiskt börjar googla runt med förhoppningen att bandet faktiskt funnits. Men det är fiktion. Tro det eller ej.

.

Årets bästa bok 2020

Vi är Orlando av Johan Hilton
Den bästa. Den mest intensiva. Den läsupplevelsen som varit svårast att lämna bakom sig. Vi är Orlando är alldeles fantastisk! Det är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Årets bok 2020 är Vi är Orlando av Johan Hilton!
Läs hela recensionen här.

Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

Osebol av Marit Kapla

Journalisten Marit Kapla är uppvuxen vid Klarälven, i Osebol i norra Värmland, men har precis som många andra flyttat från landsbygden och bor sedan slutet av nittiotalet i Göteborg. Hon märker så småningom att debatten om landsbygd kontra stad blir allt mer intensiv och ”att Osebol, och platser som Osebol, mer och mer blivit dunkla platser som färre vet något om”. Kapla fick då idéen om att skriva om sin hembygd. Hon har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn. Jag kan konstatera att jag har läst en hel del böcker under 2019 som har landsbygden i fokus, till exempelvis Nina Wähäs Testamente, Stina Jacksos Silvervägen och inte minst Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor. 

Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text. Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Låt dig vaggas in i människoödena och stanna upp och fundera kring det lästa.

Det är mystiskt här
och omväxlande.
Varje dag ser det annorlunda ut.
Man har Klarälven
och man har berg.
Det blir en helt ny vy varje dag.
Om man åker åt det hållet
eller det hållet
ser man hela tiden
hur vackert det är.
Att det är hårt här
så grovt
det tycker jag är attraktivt.
Jag vill ha den grovheten.
Jag vill ha rå natur.
Om man är rädd för det
ska man inte vara här.

Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén känns – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag är djupt fascinerad över hur Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna.

Ljudboken är en författarinläsning, som var inläst på samma sätt som man läser lyrik. Långsamt, eftertänksamt och med aktning där pauserna ibland säger lika mycket som texten i sig. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.

När denna kontemplativa känsla infinner sig så drabbas jag av ett vemod. Och jag finner mig själv tänka en hel del på döden. På livet. På förgängligheten. Alla dessa flyktiga liv – mitt liv – som bara blir ett andetag, en bris i mänsklighetens historia. I Kaplas text får dessa andetag bli en del av oändligheten.

Det är så himla fint att höra alla dessa historien från den lilla bygden. Om migration, återvändare och om de som aldrig lämnade. Vi får ta del av skogsbruket, älven, om att bli gammal och om att jobba inom hemtjänsten eller som frivillig brandman och som lärare. Vi får följa när byskolorna läggs ner, älgjakten som blir allt mindre och om vargen som blir allt fler. Det blir helt enkelt en hel kör av liv.

Det finns en sak
som är intressant med Osebol
som jag inte har tänkt på
förrän nu.
Hade det här varit
vilken flod som helst nere i Europa
så hade samhällena
vänt sitt ansikte neråt floden.
Haft en liten hamn.
Här är det tvärs om.
Här har man varit
rädd för älven alltid
med översvämningar och grejor.
Husen har ansiktena mot vägen
i alla samhällen
och så kommer åkrar och ängar
och så kommer buskage
och längst, längst bort
kommer älven.

Det är berättelse om vår samtid, om det förflutna och är en helt fantastisk text. Och jag är inte – längre – alls förvånad att det blev Augustpriset. Läs den! Lyssna på den! Snälla, bara gör’t!

Augustprisets jurys motivering:

”Med osviklig känsla och respekt skapar Marit Kapla ett helt universum av sitt litterära reportage om Osebol. Enskildas vittnesmål blir till lyriska sånger där olika röster varvas. Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid. Glesbygdens och världens öden gestaltas genom livet i en värmländsk by.”

Författarporträtt: Trinidad Carillo
Bokomslag: Eva Wilsson