Veckans kulturfråga

Imorgon avslöjas det vem som får motta Nobels litteraturpris 2020. I och med detta hakar jag på Lindas kulturfråga för veckan.

Veckans kulturfråga lyder:
Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur?

Om jag ska välja en så blir det Toni Morrison, som mottog litteraturpriset 1993. Morrison var 39 år när debuten De blåaste ögon (1970) kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten dröjde.

Hon har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Toni Morrison förenade ofta realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och trots det upplevs historierna som trovärdiga och kryper därför in under skinnet på läsaren. Om hennes Älskade skrev jag: ”Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.”

Vill du läsa vad jag tyckte och tänkte om några av hennes böcker kan du klicka dig vidare på följande länkar:

De blåaste ögon

Älskade

Hem

Gud hjälpe barnet

Länkar dessutom ett klipp där Toni Morrison läser högt ur Hem (2014).

Regler är till för att brytas när det kommer till utmaningar. Så jag vill såklart också välja vår egen Tomas Tranströmer som mottog priset 2011.

Författarporträtt: https://www.flickr.com/people/36277035@N06
Bild: Toni Morrisons signatur. 

 

En enkätisch

På Litterarum skriver bland annat Jessica ”Bokbabbel” Andersin och där hittade jag en enkät som kan vara skönt att göra in between [varför jag valde att skriva det på engelska kan jag tyvärr inte ge svar på. Helt obegripligt. Totally wacked!] alla recensioner.

1. Bästa boken du läst hittills i år?

I vanlig ordning oerhört svårt att svara på. Spontant tänker jag Vi ses i mörkret av David Wiberg. Jag tänker också på Schiefauers Pojkarna och Hands Generation loss (p.g.a karaktärsbygget), men det får nog bli Vi ses i mörkret – det var en oerhört stark läsning.

2. Och sämsta?

Jag kunde ju inte slutföra Campbells Här är jag nu, så det får kanske bli den. En ordentlig bubblare har jag dock precis läst ut, men den har inte haft recensionsdag än så den får jag spara på ett tag till.

3. Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa.

Många, många, senast inköpta lockar dock alltid mest (märkligt – mycket märkligt – fenomen, men vida känt bland oss boknördar): Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret, Djupa ro av Lisa Bjärbo, Sankmark av Jhumpa Lahiri och Gaimans Oceanen vid vägens slut. Åh åh inte att förglömma (boken som förblivit oläst av helt orimliga skäl): Khemiris Allt jag inte minns.

4. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Jag vill tro att min bokhylla har jobbat för total jämlikhet och har en uttalad likabehandlinsplan som uppdateras på årlig basis. Slänger jag dock ett öga på min läst-lista för i år så är det kvinnor som helt klart är i majoritet. Historiskt och statistiskt sett brukar det dock hamna på ganska lika siffror.

5. Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls?

Cross over-litteratur/young adult har det blivit mycket av de senaste åren samt en hel del spänningslitteratur, men överrepresenterad är vanlig skönlitteratur/fiktion. Syns inte alls? Modern lyrik, och tämligen få faktaböcker.

6. Ärligt nu – finns det någon bok du kanske inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Oh vilken samvetsfråga! *funderar en stund med skamsen blick* jo, ja jag brukar kanske säga att jag har läst Dostojevskijs Brott och straff, men har i ärlighetens namn – trots tre-fyra försök – inte kommit förbi de första hundra sidorna.

7. Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera!

Ännu en samvetsfråga. Jag vill äga, vill ha, vill kunna klappa på, ta sönder om jag vill [äh jag bara skoja]. Ja, jag vet – jag är skrämmande lik Gollum när det kommer till böcker. ”my prrrrecious…”

 

Att säga det med en (eller ett par eller sju) meningar

Vi har äntligen kommit igång med våra veckoteman på Kulturkollo efter en välbehövlig lugn bloggmånad. Veckans tema heter ”Kort och gott” och utmaningen handlar om att leverera enradingar, som säger allt som behöver sägas. Eftersom att jag har begåvats med ett guldfiskminne så minns jag sällan enstaka meningar, så jag bjuder på en micronovell av Tomas Kindenberg och är hämtad ur Kan du inte bara vara pinsamt tyst som är en samling texter och illustrationer som ger eftertänksam eftersmak.

Just den här novellen har satt sina spår och jag tänker fortfarande på den ibland trots att det är runt fyra år sedan jag läste den. Humorn blir ett sätt att dölja så mycket sorg och mörker.

Sommarläsning

”Bookworm” av Nathan O’Nions

Jag har blivit utmanad av Mias bokhörna att göra en sommarenkät. Tack Mia! Här kommer mina svar:

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?

Oj, fastnar på första frågan. Jag har inte skrapat samman en semesterlista. Jag attackläser just nu. In bland olästa, välj en bok fort innan du tappar läslusten. Men nu när jag tänker på det så finns det några som jag verkligen vill hinna med: Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, Den sista delen i Engelforstrilogin: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, E. Lockharts  Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, Marina Bellezza av Silvia Avallone, och så vill jag läsa ut Carolina Ramqvists Alltings början (och så hade det ju varit kul att få plöjt SvB:s höstkatalog). Nu när jag tänker på det kan jag säkert rabbla tio böcker till som står och väntar i bokhyllan som jag verkligen, verkligen vill hinna läsa.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att tag i?

Jag har många – jag lider av att tvångsmässigt köpa in och lagra böcker, som jag sen tappar lusten för att läsa för att de står här och samlar damm och så köper jag tvångsmässigt in fler böcker istället. Frågor på det? För att nämna några: Hilary Mantels Wolf hall och Marlene Van Niekerks Agaat (mentalt så är det tiokilosböcker vid det här laget).

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?

I tystnad någonstans. Stranden (vilket egentligen är en ouppnådd dröm då jag har två barn att passa och kan inte försjunka in i en bok) och i trädgården.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?

I soffan, möjligtvis i trädgården beroende på väder.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Nej, nopp, no – jag jinxar den då!

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?

Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam, Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria och Jennifer Clements En bön för de stulna eller Vägen av Cormac McCarthy eller Älskade av Toni Morrison. En bok? Stoppa mig!  

7. Strand eller hängmatta?

Strand

8. Deckare eller roman

Jag varvar gärna, men är ingen storkonsument av deckare, så svaret får bli: roman.

9. Favoritgenre?

Jag är en eländesläsare, d.v.s. samtidsrealism/diskbänksrealism, men varvar friskt för att mäkta med att läsa det tunga. Jag läser också en hel del cross over/ungdomslitteratur, med det gemensamt att det i grund och botten handlar om relationer.

10. Tagga 3 andra:

Du! Ja, du. Häng på!

Musiken då?! – Veckans utmaning

Tankarna kan inte sluta snurra efter gårdagen då vi ”took a walk down memory lane” och jag funderar vidare på Kulturkollos tisdagsutmaning. Pre-streaming-tjänsterna så hade enskilda skivor större genomslagskraft (idag skulle jag inte kunna säga vilken låt som tillhör vilken skiva) och skivomslagen i sig kunde bli en snackis. Här följer en kort, men kärnfull lista på skivor som har påverkat och definierat en hel generation (eller i alla fall mig).

Nevermind av Nirvana

Nirvana fick sitt stora genombrott med Nevermind och grungen var ett faktum. ”Smells like teen spirit” var första låten att nå den stora massan om jag inte missminner mig.

Adore av Smashing Pumkins 

En fantastisk skiva från första till sista låten. En av få skivor jag faktiskt än idag kan få för mig att lyssna på. ”Ava adore” var deras första singel på detta fjärde album (jag har inte lyssnat på Smashing pumkins varken före eller efter denna skiva).

London calling med The Clash

Skivan som egentligen var före min tid då den kom ut 1979, men fick nytt liv i och med en särskild jeansreklam från 1991(?) (och kanske den minst karaktäristiska låten slog igenom) samt att jag hade en klasskamrat som var totalsåld på The Clash och mer än gärna introducerade denna blandning av punk, rock, reggea-musik för oss tonårssökande själar. Detta innebar i praktiken att jag lyssnade på The Clash pre-jeansreklamen, vilket just där och då var otroligt bekräftande. ”London calling” gick varm där hemma i villakvarteret.

     

 

Automatic for the people med R.E.M. 

Vem har inte haft ”Everybody hurts” på repeat ev i kombinationen med ”Nothing campares to u” av Sinéad O´Connor?!

Tracy Chapman med albumet med samma namn

Jag fick skivan av min bror och mitt trettonåriga jag trollbands av hennes röst, gitarr och självklart av hennes texter. ”Fast car” gick på repeat.

  

Jag har säkerligen glömt massor av musik som påverkade mig då – då under låttextreciterandets tid och frågan är om något av ovan är en efterkonstruktion, t.ex. är jag tämligen övertygad om att jag inte lyssnade på Kent när de släppte sitt debutalbum (som trots detta finns i min skivsamling) utan något jag fann senare. Jag är också tämligen övertygad om att Guns n´roses inte har påverkat mitt liv något nämnvärt, men ville ändå ta med den då den spelades varm på Club Herman (ja, vi hade uteställen för uttråkade tonåringar då och ja, jag förstår poängen varför man inte ha liknande tillställningar idag).

Veckans utmaning – kultur som påverkat min generation

Generationsskildringar inom kultur handlar veckans utmaning om på Kulturkollo – om kultur som har definierat vår generation och kultur som skildra den. Vad som förenar oss och vad som särskiljer oss. Hur var vi? Hur är vi? Vad formar oss? Och vad speglar oss? Kan vår generation definieras utifrån musiksmak? Vad särskiljer min tonårstid kulturellt sätt från din?

Veckans utmaning har lite olika alternativ beroende på vilken fråga som väcker mest nyfikenhet hos dig (eller varför inte svara på båda?!):

– Berätta om en bok, film, musik och/eller TV-serie som definierar din generation, d.v.s. en bok, film, musik och/eller TV-serie som påverkat din generation fundamentalt (stort ord p.g.a. dramatiken, men du kanske kan komma på något som påverkade, i alla fall lite).

– Berätta om en bok, film, musik och/eller TV-serie som skildrar din generation på ett slående sätt, d.v.s. en bok, film, musik och/eller TV-serie som på ett trovärdigt sätt berättar historien om din generation.

For the record: jag är född mitt på sjuttiotalet och tillhör således -70-talisterna och inte minst generation X och den ironiska generationen. Min tonårsperiod var utan kontinuitet för att uttrycka det enkelt. Det går inte att hitta en röd tråd mellan mina olika musiksmak och klädstil under årens lopp utan var ständigt under utveckling så att säga. Eller ja den gemensamma nämnaren var nattsvart mörker, ångest och utanförskap (like any teenage kid you know).

Jag känner mig plötsligt lastgammal när jag konstaterat att vi hade ingen direkt ungdomslitteratur när jag var tonåring. Jag hittade anteckningar i en dagbok från när jag gick i lågstadiet och upp till högstadiet och böckerna jag nämner är helt klart vuxenlitteratur. Jag har visserligen läst mina Kulla gulla, var med i en disney-bokklubb som skickade hem böcker, men annars var det vuxenböcker som bokslukarjag fick ta till, såsom Grottbjörnens folk (åh vilken skämskuddeläsning för mitt tioåriga jag). Eller jo – nu slog det mig: Virginia Andrews Vindsträdgården, som handlar om de fyra syskonen Chris, Cathy, Carrie och Cory, som låstes in på vinden av en något sadistisk mormor. De böckerna älskade jag!

TV-program som jag spontant kommer ihåg från min barndom är Vilse i pannkakan, Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet och Tårtan (program som fortfarande kan ge mig kalla kårar. Bröderna Dal var så fruktansvärt hemskt). Några år senare samlades hela familjen kring Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Några år senare igen var det Dirty Dancing, Top Gun och Point break, eller vi kanske snackar samma år här – minnet är suddigt och luddigt i kanterna (ja, jag börjar ju bli gammal sa jag). Men allt med Tom Cruise, Patrick Swayze och Brad Pitt funkade (Thelma and Louise FTW!).

Om vi  pratar böcker och hoppar fram några år så minns jag direkt  Inte utan min dotter av Betty Mahmoody, men den väcker mest minnen av min dåtid är Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Jag har nämnt den tidigare och skrev då så här:

Så plötsligt var jag på högstadiet igen

I brist på annat söker jag mig djupt in i det djungelliknande mappsystem som råder i datorn. Så plötsligt finner jag en bild som väcker så mycket minnen till liv. Året var 1989 (redan här en tidsmarkör för er som minns historieprogrammen på SVT). Jag tänker gråmelerade bänkar, tonårssmärtsamma korridorer, sönderkladdade kollegieblock, rökruta, reciterande av låttexter, permanent, hockeyfrilla och generation X. Det är också dagboksskrivandets storhetstid, det är Boye, Södergran och Lagerkvist. Det är MTV då de faktiskt hade musik i utbudet, det är blandband och reklamfilm är något smått exotiskt (inte minst jeansreklam). Och då tänker jag inte helt osökt även på Clash. Ebba Grön, Imperiet och Docent död. Jag tänker Sex Pistols. Jag tänker Inte som andra döttrar av Deborah Spungen.*

Inte som andra döttrar som jag slukade flera gånger om som tonåring. Historien om Nancy Spungen, som blev knivmördad på det mytomspunna hotellet Chelsea Hotel i New York berättas av mamma Deborah. Nancys liv präglades av våld, droger och ett destruktivt förhållande med Sid Vicious (basist i Sex Pistols). De var, på den tid det begav sig, ett omtalat par som dåtidens Curt Cobain och Courtney Love på ett ungefär (är osäker vilket par det går att jämföra med idag). Jag blev i vilket fall som tonåring djupt tagen av historien om Nancy. Det är dock många år sedan nu, så frågan är om den håller än idag?!

*Blir du förvirrad av blandningen av tidsreferenser så förstår jag dig. Sex Pistols och Clash med flera var före min tid. Egentligen.

* repris från 29 augusti 2013 *

Ronja, Astrid och jag – På tal om internationella kvinnodagen Nº4 & bloggstafett

Som barn var jag totalt orädd. Jag fick lov att gå in till grannen och lussa, men fortsatte kvarteret runt. Jag var den som vågade ta de första prövande stegen ut på isen på Lerhålan under vintrarna som alltid var snötäckta. Jag hoppade twist med kompisen längre upp på gatan, lekte med lego med en annan i kvarteret och bilar med en tredje på andra sidan stora vägen. Vi hade klubbar under upp och nervända båtar, rev upp knäna i gångarna under nyponbuskarna och busade i arga tantens trädgård. Som sexåring fick jag chans att välja inredning och tapeter i mitt rum och allt skulle gå i blått. Bara för att. Nu när jag tänker tillbaka så vill jag etikettera mig som orädd, men det kanske är som de ständigt snötäckta vintrarna – man minns vad man vill minnas.

Madicken kom på film när jag var fyra, fem år och jag gillade Madicken. Hon var lite tokig, trots sina klänningar och ”fina” familj. Min kära mor sydde s.k. Madickenförkläden till mig och jag ser framför mig ett foto där jag står och lyfter i klänningen lite försiktig –  stolt, men oerhört obekväm. Klänning var liksom inte min grej.

Sen kom Ronja! Min Ronja! 1981 kom boken Ronja Rövardotter och filmen tre år senare (1984). Där var jag ju! Orädd. Vild. Nyfiken. Jag vågade kasta mig över Helvetesgapet. Jag var visserligen rädd för Vildvittrorna och Grådvärgarna, men kämpade mot dem ändå. Jag var kompis med Birk, trotsade min rövarpappa och vågade stå upp för mig själv. Mitt vårskrik hördes över hela världen. Jag vågade att bara vara Ronja!

Någonstans på vägen tappade jag bort min Ronja och blev en ganska tyst, arg och rädd tonåring. Medvetenheten växte och jag blev oerhört provocerad och frustrerad över att jag tillskrevs speciella egenskaper just för att jag var tjej. Mitt sätt att revoltera då blev att försöka vara så lite av det som förväntades av mig, av en tjej. Detta kan jag idag se som aningen sorgligt då jag la så mycket energi på att inte vara någonting, istället för att lägga energi på att vara. Men det var mitt sätt då att markera. Att ta avstånd. I ärlighetens namn så tappade jag kanske inte bort min Ronja, utan hon rev loss rejält. I ny tonårstappning. Jag och mina vänner såg oss nog inte som feminister och mest på grund utav att ordet inte riktigt fanns med i vårt vokabulär. Vi var dock säkerligen, allihopa, övertygade om att det var med oss som allt skulle vända.

Det har möjligtvis blivit bättre på vissa områden, men också sämre på vissa. Kampen har inte blivit mindre tyvärr – vi kämpar fortfarande med könsroller och diskriminering mellan könen. Vi må vara det land som har nått längst, men vi ha fortfarande en rejäl bit kvar till vi når fullständig jämlikhet. Jag blir fortfarande oerhört provocerad och frustrerad när jag läser intervjun med Gudrun Schyman, Anne Lööv, Marita Ulvskog och Birgitta Ohlsson i dagens DN, där Lööv konstaterar att det skiljer 25 år mellan Schyman och hennes eget intåg i politiken, men att det inte har hänt så mycket: ”Det skiljer 25 år, och ändå har det inte rört sig så mycket. Jag får svara på frågor om när jag hinner måla naglarna, eller om jag har en stylist. Mycket yta. Jag får ju många frågor om politik också så klart. Men det finns frågor som manliga partiledare inte får.”

Ja, jag var den första och det var liksom ajajaj och ojojoj. Dessutom hade jag fräckheten att ha både kjol och högklackat. Jag hade inte murarskjorta, inte ­palestinasjal, inte fjällrävenryggsäck och inte näbbstövlar. Jag var inte uniformerad som vänstern. Det tog ett år innan tidningarna skrev vad jag sa. Ända fram till dess handlade det om hur jag såg ut, att jag var ensamstående mamma, att jag hade snygga ben. (Schyman)

Jag blir oerhört provocerad och frustrerad och ledsen när jag läser om kvinnors ställning och utsatthet i andra länder. Hur afghanska familjer väljer att klä ut flickor till pojkar, hur mexikanska kvinnor göms i hål i marken och gör sig fula för att inte väcka kartellernas uppmärksamhet och om kvinnornas kamp under inbördeskriget i Somalia. Ibland blir jag så ledsen att jag måste välja att blunda för en stund.

Jag växte upp med förhoppningen att vi, sjuttiotalisterna, var den generation som skulle lyckas vända allt, vilket gör mig extra frustrerad en dag som denna. Idag konstaterar jag dock att feminism, jämlikhet och rättvisa varken sitter i målade eller omålade naglar, i rakade eller orakade armhålor, varken i hög- eller lågklackat eller i rosa prinsessklänningars vara eller icke vara (eller i blå tapeter). Feminism handlar helt enkelt om att alla har samma rättigheter, samma skyldigheter, ska erbjudas samma förutsättningar oavsett kön. Vi ska alla ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Nothing less, nothing more. Här kan man dock emellanåt märka att det är en kamp om vem som äger definitionen av feminism och hur vägen dit måste se ut, vilket är synnerligen sorgligt. Men det är en helt annan historia.

Tillbaka till Ronja. Med vuxna ögon kan jag se att den verkliga förebilden var Astrid Lindgren då det var hon som vågade ge liv till alla dessa oförglömliga karaktärer, kvinnliga förebilder och fina människor. Hon var den verkliga kruttanten som alltid vågade stå upp för de svagare och vågade säga vad hon tänkte och tyckte. Men då var jag bara Ronja! Och det är inte så ”bara” det.

Detta inlägg är en del i en bloggstafett som Kulturkollo arrangerar. Idag är det internationella kvinnodagen och vi vill lyfta en eller flera kvinnor som haft betydelse för oss. Dagens första inlägg hittar du här och nu lämnar jag över stafettpinnen till C.R.M Nilsson, som står på tur att publicera.

Internationella kvinnodagen & bloggstafett

På söndag är det internationella kvinnodagen och den tänkte Kulturkollo fira med en bloggstafett. Vi fyller tillsammans ett helt dygn med kvinnoporträtt, förebilder, kulturella storheter och kanske kvinnor som glömts, gömts eller som inte är kända för den stora massan. Jag kommer också att delta och har lyckats skrapa samman ett inlägg som enligt plan ska publiceras kl 17.00. Sist i detta inlägg kan du se hela startfältet.

 Vi hoppas att vi tillsammans under en dag kan lyfta fram de kvinnor som inte fick plats i historieböckerna, de som aldrig fick de stora litteratur- eller filmpriserna, de som tog plats, de som inte gjorde det, de som gjorde skillnad då och de som gör det nu. Under ett dygn ska vi fylla bloggosfären med porträtt av kvinnor som betytt något extra för oss och andra.  […]

Ditt inlägg ska på något sätt lyfta fram en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig. Verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon du känner.  Det får gärna ha en kulturell anknytning, men det är inte nödvändigt. Det finns inte heller något krav på att inlägget egentligen handlar om kvinnodagen och behöver inte alls vara politiskt, snarare är det bra om det inte är det. Det viktigaste är att lyfta fram kvinnor som gjort skillnad för en eller många människor. Självklart är det totalt ointressant vilket kön du själv har.”

00.01 Kulturkollo
01.00 Breakfast Bookclub
02.00 Som ett sandkorn
03.00 Västmanländskan
04.00 Fiktiviteter
05.00 Feministbiblioteket
06.00 Kajsas bokblogg
07.00 … och dagarna går
08.00 Bokhyllad
09.00 Pappersfågel
09.30 Bokbabbel
10.00 Lyrans Noblesser
10.30 The World I Live In
11.00 Endast E-böcker
11.30 JoS blog
12.00 En oväntad glänta
12.30 Bakbokmat
13.00 Hanneles bokparadis
13.30 Draw, read and take a photo
14.00 Tankar från mitt fönster
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
15.30 The Road so far
16.00 Tittelina
17.00 Litteraturkvalster & småtankar
18.00 C.R.M Nilsson
19.00 Lottens bokblogg
20.00 Carolina läser
21.00 Den läsande kaninen
22.00 A room of my own
23.00 När det börjar
23.59 Kulturkollo

Utmaning: Trasiga människor och spruckna själar

Veckans utmaning på Kulturkollo är enligt följande:

Vilka är de tre mest minnesvärda böcker eller filmer om ”Trasiga människor och spruckna själar” som du har läst/sett? Berätta gärna också om det är någon karaktär du minns särskilt väl.

Det är jättesvårt att välja bara tre. J ä t t e s v å r t. Men här kommer i alla fall tre minnesvärda böcker och låter det vara osagt om de är de allra bästa, men nog ligger de i alla på min lista över tidlösa favoriter.

Vägen av Cormac McCarthy: verkligen trasiga människor och spruckna själar. En far och en son och deras vandring genom ett apokalyptiskt sönderslaget land där mänskligheten (det som är kvar) visar sin sämsta sida. Det är vemodig och tungt att läsa samtidigt som kärleken mellan far och son värmer.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som handlar om en romsk kvinna, som antar namn och identitet av en judinna för att överleva Ravensbrück där romerna stod lägst ner i rangordningen. Miriam håller denna hemlighet hela vägen till Sverige och genom livet till hon på sin 85-årsdag utbrast ”Jag heter inte Miriam” till sin familj. Det är mycket sorg och vemod och lämnar ingen läsare oberörd. Miriam kommer jag att bära med mig länge.

Avslutningsvis Älskade av Toni Morrison: ”Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.” En historia som kryper in under skinnet på läsaren och fortfarande, två år senare, kan jag då och då skänka Seth en tanke.

P.S. Den som vill hellre vill ha lyrik bör läsa Pär Lagerkvists Ångest från 1916. Titeln är så att säga ”spot on” vad den handlar om. D.S.

 

Den faktiska utmaningen

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om facklitteratur, sakprosa och faktaböcker (”kärt barn har många namn”).

1. Vilken är din favoritform för fakta? Dokumentärfilm, vetenskaplig avhandling, föreläsning..? Jag fastnar sällan (aldrig) i fackböcker, förutom en som jag kommer skriva om senare idag både här och på Kulturkollo. Annars är jag en fantast av dokumentärer – eller var kanske är rätt tempus. Jag svär dock här och nu att jag ska åter ska titta på fler dokumentärer. Tyvärr inkluderar småstadens biograf aldrig dokumentärer, så jag får helt enkelt finna dem via enklare forum. En riktigt engagerad föreläsare kan dock få de mest ointressanta ämnen bli häpnadsväckande intressanta. Men min koncentrationsförmåga gör dock att denna form är något av ett handikapp för mig.

2. Berätta om en riktigt minnesvärd kulturell faktaupplevelse (en teaterpjäs baserad på en sann händelse, en fantastisk bok eller något helt annat)! Just nu har jag en fackbok i friskt minne som gav både mig och min sambo ett intressant samtalsämne över all inclusive-buffèn på en ö på varmare breddgrader. Vi diskuterade trikiner, avföring, yllekläder och inälvsmat. Ni som har läst anar säkert vilken bok vi pratade om – ni andra får helt enkelt ge er till tåls. Inlägg kommer kl 16.00-ish. Jag har genom åren varit på flertalet engagerande föreläsningar, men tyvärr kan mitt guldfiskminne inte fiska upp något just nu. Eller jo, i höstas lyssnade jag på Erik Fernholm, som har bakgrund i neuro-, motivations- och lyckoforskning. Bland annat tog jag med mig hur vi, trots evolutionens fantastiska framfart, fortfarande bara styrs i grund och botten av känslor och hur fort man kan förändra vår problemlösningsförmåga och kreativitet genom att utsättas för yttre påverkan, Vi gjorde ett försök där en del av publiken under någon minut fick se lyckliga kattbilder (Hej #boblmaf!) och den andra halvan hemska bilder där djur far illa och Fernholm bad oss sedan att lösa ett specifikt problem på så många vis vi kunde komma på under en begränsad tid. Skillnaden var anmärkningsvärd!. Kattgullargänget fick fram 27 lösningar, medan hemskgänget fick fram 7.