Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). I Vi läser (nr 6, 2018) berättar hon om sitt intresse för att utforska språket: ”Jag har velat experimentera. Vad händer om man tar bort vissa delar av språket? I romanen saknas skiljetecken, citationstecken och till viss del versaler. Jag ville att själva berättelsen ska gå framåt i snabb takt.

Lägg därtill att Smirnoff använder sig en hel del av västerbottenmål, så kräver Jag for ner till bror sin läsare. I en intervju i Aftonbladet kommenterar hon detta: ”Jag har valt att inte göra det alltför lätt för läsaren. Förstår man inte ordet kan man alltid slå upp det. Det har varit lite tanken med språket, att inte vara allt för illustrativ. Att inte ha så mycket adjektiv eller adverb så att man kanske får göra sig en egen uppfattning av hur en människa ser ut eller hur karaktären egentligen är.” Jag ryser av välbehag.

Vad handlar då romanen om? Jo, om Jana, som återvänder hem till sin barndomsby Smalånger där tvillingbrodern Bror fortfarande bor. Hon har ett nära förhållande – näst intill symbiotiskt – med sin bror. De delade inte bara en gång livmoder, utan har en tragisk historia och ett trauma gemensamt. Bror har försjunkit djupt ner i ett alkoholmissbruk, medan Jana har den ständiga flykten som sin överlevnadsstrategi.

Blåsten skar genom kappan. Det saknades en knapp längst upp och snön smälte mot halsen. Jag borde varit framme nu. Snön gjorde landskapet anonymt. Hade jag ens passerat eskilbrännströms. Jag rappade på. Så länge skutan kan gå och vem har sagt att just du kom till världen.
Ett bylte trängde ut ur snöröken. En hukande människa i motvind. Först såg jag inte om det var en man eller kvinna.
Vinden svarvade. Lapphandskarna föll. För några sekunder var varelsen borta men så bestämde sig blåsten för att ge sitt yttersta och i stormens öga såg jag plötsligt vem det var.
Det var ingen jag kände.

Jomenvisst var det någon hon kände, som hon mötte på sin väg hem. Det var John. John som förärats såväl harmynthet som en svår brännskada i ansiktet. De kommer att förenas i mörkret, i kärleken och i våldet. Jana blir kvar i byn trots att hon nog inte tänkt så från början och tar ett jobb på hemtjänsten och hon ställs inför ständiga möten med sin förträngda historia. Smirnoffs berättande är så nära mig som läsare. Jag känner de blöta jeansen på benen, elden som sprakande sakta värmer upp hemmet och händerna som ömsom smeker och ömsom slår. Jag är där.

Utöver språket så gillar jag särskilt janakippo som väcker högst ambivalenta känslor hos läsaren. Jag vill ömsom krama om henne och ömsom bitchslappa henne (ursäkta den råa uppriktigheten). Hon är i ständig flykt från sina känslor och minnen och kan emellanåt vara något för tvärsäker, rent av kategorisk, i sitt sätt. Och detta eviga städande. Det enda verktyg som hon kan ta till mitt i det inre kaoset.

Jag for ner till bror är en mörk historia, en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme. Självklart kommer jag läsa uppföljaren Jag for upp med mor och jag förväntar mig inget annat än samma känsla för språket, karaktärerna och passionen.

Författarporträtt: Johan Gunseus
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co

Doften av ett hem av Bonnie-Sue Hitchcock

I Doften av ett hem får vi möta fyra ungdomar i 70-talets Alaska vars öden så småningom kommer att vävas samman. Ruth har en hemlighet som är svår att bevara. Dora försöker fly från sitt förflutna med en alkoholiserad mamma och kriminell pappa. I kojen på sin fars fiskebåt har Alyce hängt upp sina ballerinaskor, som får symbolisera hennes längtan till att dansa snarare än fiska. Hank och hans bröder rymmer hemifrån genom att vara fripassagerare på en färja då en av bröderna faller överbord.

Under 20 år skrev Bonnie Sue Hitchcock på romanen Doften av ett hem och som är hennes debut. Hitchcock var nyligen i Sverige för att ta emot svenska Peter Pan-priset.

I Doften av ett hem finns konflikter och fördomar. Mellan människor av olika etniskt ursprung, mellan traditionellt och modernt och mellan rik och fattig – allt i det tidiga 1970-talets Alaska. Men i boken finns också hopp och kärlek, en framväxande förståelse och till sist försoning. (ur juryns motivering)

Boken var från början dagboksanteckningar som blev till en samling noveller som sen samlades till en enda roman. De fyra ungdomarna turas om att berätta och jag blir lika känslomässigt engagerad i dem alla. Jag känner så med dem och hade gärna följt dem ännu ett tag. Det är trasiga öden där de alla försöker bryta sig fria från historiens klor och skapa sig nya liv. Och någonstans på vägen möts dessa öden.

Att det hela utspelar sig i Alaska gör det hela än intressantare. Det är fattigt, kallt och på flera håll social misär. Naturen är hela tiden närvarande och sätter sin prägel på historien. När Alyce är på båten känner jag havsbrisen, det opålitliga havet och fisklukten fräter i näsan. Det svårtillgängliga landskapet susar förbi när Hank och hans bror reser genom landet. Vad finns det för framtidsutsikter för tonåringarna i Alaska? Går det att skapa sig ett nytt liv?

I Doften av ett hem finns allt: kärlek, sorg, vänskap, förtvivlan och trasiga och ihoplappade familjeband. Men så klart också hopp. Det är en historia som berör mig och som jag med största sannolikhet kommer bära med mig ett tag framöver.

Författarporträtt: Kristen Boyer
Bokomslag: Sanna Sporong

Det som vilar i det övergivna

Det är något oerhört fascinerande över övergivna platser – hus, fabriker, kyrkor, ja hela städer. Vilken historia döljer de gamla fasaderna? Vilka föddes, levde och lämnade stället?  Jag blir såväl nyfiken, skrämd som melankolisk då livets förgänglighet blir så påtaglig att det gör ont. Alla ska vi försvinna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Camilla Sten har en övergiven gammal bruksstad som sceneri och på sätt och vis huvudkaraktär i sin roman Staden. I denna får vi följa Alice, som är en dokumentärfilmare och som vill söka sanningen bakom mysteriet då hela befolkningen – 900 personer – försvann spårlöst på 1950-talet i Silvertjärn.

Staden är både en rysare, en skräckroman och en deckarroman. Allt i en härlig bladning. Det är mörkt, klaustrofobiskt och oerhört spännande. Vad vilar i det övergivna?

Läs min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Det svarta trädet av Tana French

En av höstens nyheter är Tana Frenchs Det svarta trädet och jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den. Jag har sedan tidigare bara läst en bok av French: En hemlig plats, som jag gillade riktigt, riktigt mycket. Får jag samma känsla av Det svarta trädet? Nej. Betyder det någonting? Jag vet inte.

French har en fascinerande förmåga att hålla liv i långa dialoger som stäcker sig utmed flera sidor och de faller sig så naturligt. Och hur hon med små nyansskillnader kan ändra karaktär på samtalet – från ett neutralt vardagsprat till ett hotfullt samtal med mörka undertoner. Jag gillar också särskilt där man kommer Toby nära och man vandrar tillsammans i mörket och ångesten kring en svikande kropp och själ och då världen utanför Ive House murar ter sig oerhört skrämmande.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay

Idag avslutar jag veckotemat Rusta, rak och pansarsluten på Kulturkollo, med att recensera Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay.

Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme. Jag driver det till ytterligheter. Jag kan sitta på en femtimmarsflygning upptryckt mot fönstret med armen innanför säkerhetsbältet, som om jag försökte skapa frånvaro trots min massiva närvaro. Jag går på sidan av trottoaren. Jag stryker längs väggarna. Jag försöker gå så snabbt jag kan när jag känner att någon går bakom mig så att jag inte ska vara i vägen. Som om jag inte hade lika stor rätt att vara på jorden.

Läs recensionen av Hunger – historien om (min) kropp här.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Sara R. Acedo

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

De där huvudpersonerna dyker upp någon gång då och då. De där som gör en extra nyfiken och som är så där härligt obekväma. Vissa gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla – hänger du med? Libby Day i Mörka platser gillar jag att ogilla. Eva Khatchadourian i Vi måste prata om Kevin gillar jag att ogilla (skarpt). Huvudpersonen i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.

Eleanor Oliphant har sedan examen arbetat på kontor – inom ”kundreskontrahanteringens fascinerande värld”. Hon lever ett bokstavligen förbestämt och repetitiv liv; hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och helgerna firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.

Du förstår ganska snart att någonting hemskt har hänt i Eleanors barndom, som har fått henne att bygga upp alla dessa murar där den där obekvämligheten gentemot sin omgivning blir ett skydd. Hon intalar sig själv att hon är en ”självständig enhet”, men emellanåt blinkar en annan Eleanor fram ”Det fanns helt enkelt inget Eleanor-format socialt hål för mig att ta plats i. Jag var inte bra på att låtsas, det var det som var felet”. Och hon självmedicinerar för att överleva helgerna.

En dag träffar hon dock IT-killen Raymond och en något oväntad vänskap börjar ta form och i takt med att den blir djupare får du dessutom ta del av vad som faktiskt har hänt i Eleanors förflutna. Jag skrattar med Eleanor i hennes extrema frispråkighet och självklara sätt att studera världen, jag våndas med henne när hon socialt förstör för sig själv och jag lider med henne när det går upp för henne och dig vad som har hänt i barndomen. Det är helt enkelt en bok som innehåller såväl feelgood som feelbad och jag är tämligen glad att jag fick stifta bekantskap med den minnesvärda Eleanor Oliphant.

Författarporträtt: Philippa Gedge
Bokomslag: Kerstin Hanson

Silvervägen av Stina Jackson

Oj, vilken rasande snabb läsning! Ett tu tre så var Silvervägen av Stina Jackson utläst. Det är inte för inte, så att säga, som den förra året utsågs till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademien och nu dessutom tilldelas Stina Jackson Skandinaviska Kriminalsällskapet (SKS) sällskapets stora pris, Glasnyckeln 2019.

Jag har medvetet väntat tills nu med att läsa den, då jag är kroniskt ängslig för att läsa hajpade böcker. Jag väntar ut till det värsta har lagt sig och sen kanske, kanske, jag kan få för mig att läsa. För nog är det så att man inte sällan blir besviken när man läser en bok med stora förväntningar och hyllningsrop som skallar runt läsfåtöljen.

I Silvervägen får du möte Lelle som under ljusa sommarnätter kör utmed riksväg 95 som skär genom landet från Skellefteå, förbi Arvidsjaur, Arjeplog till den norska gränsen, den väg som också kallas Silvervägen. Tre år tidigare lämnade Lelle sin dotter vid en busshållplats utmed vägen och därefter försvann hon spårlöst. Saknaden och skulden tär på Lelle och sidorna dryper av hans förtvivlan.

Du får dessutom ta del av sjuttonåriga Mejas historia. Hon flyttar med sin mamma till den lilla orten Glimmersträsk. Meja har slutat att räkna alla gånger som hon tvingats flytta med sin manodepressiva mamma. Meja lär så småningom känna Lelle och när ännu en ung kvinna försvinner knyts deras öden samman. Hon träffar dessutom en kille, vars familj är survivalister och som förbereder sig på krig och total systemkollaps. Märkligt? Nja, de är inte de enda originalen som bor ute i de mörka skogarna, så i sammanhanget kan de ses som udda, men ändock tämligen normala.

Det är effektfullt att lägga historien utmed riksväg 95 – Silvervägen – du känner vidderna, den oändliga skogen, de obarmhärtiga väderomslagen. Vad gömmer sig inte där ute? Det lilla samhället blir dessutom en perfekt fond för tragedin – sammanhållningen men också misstänksamheten där alla känner alla.

Silvervägen är en oerhört välskriven och spännande historia som jag läste ut i rasande fart. Men jag tänker att boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Stina Jackson visar hur en familj går sönder i svallvågorna av en tragedi och hur olika sorg och ovetskap kan tära på människor. I Mejas historia berättas det om att växa upp i en dysfunktionell familj där psykisk ohälsa ständigt är närvarande, en kringflackande tillvaro där Meja tvingas till en rotlös tillvaro utan någon trygg plats i sitt liv, vilket såklart påverkar hennes sätt att vara och se på omvärlden.

Så, har du inte redan läst, så kan det vara dags nu!

Författarporträtt: Stefan Tell
Bokomslag: Miroslav Sokcic