Tankar mellan sött och salt av Marta Söderberg

Söderberg har en förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta och det ljustaste ljusa. Jag har tidigare läst Ramona, som jag verkligen gillade och nu har jag även läst och recenserat hennes senaste: Tankar mellan sött och salt på Kulturkollo. Klicka dig in där vettja. 

Författarporträtt: Ola Kjelbye
Bokomslag: Louise Bååth

Kring denna kropp av Stina Wollter

Det här är inte ett lätt inlägg att skriva. Jag lyssnade klart på Stina Wollters Kring denna kropp för någon vecka sedan och jag grunnar, tänker, känner, men har svårt att hitta orden att förmedla det här och nu. Det är så mycket som skaver, som gör ont, som pressar på och jag vill på samma gång släppa som jag vill fortsätta hålla i och hålla om.

Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa.

Ibland sitter jag i Stinas famn och ibland sitter hon i min. Jag låter Stinas röst omsluta mig, ta tag i mig och ruska om mig. Samtidigt som jag känner in, känner av och vill hålla om, henne. Jag känner inte Stina, men det känns konstigt att omnämna henne med efternamnet Wollter, vilket jag vanligtvis gör i mina recensioner. När jag lyssnar på boken så är hon just Stina. Det är Stina som pratar till mig och jag stannar kvar i den parkerade bilen, stannar upp i matlagningen och isolerar mig med hörlurarna för att kunna lyssna klart.

Det är en episodisk berättelse, en biografi över hennes liv, hennes familj, systern, om att vara kändisbarn, den glastunna och fina relationen till mamman som sakta försvinner in i demensens dimma. Och hon återkommer till kroppen och hur hon genom livets olika nedslag har kommit till en punkt där hon kan glida ner i en vattenfylld bergshåla och låta sig fotograferas naken och använda denna fantastiska bild som bokomslag. Återkommande är även konsten och konstnärskapet och dess helande, provocerande och livsavgörande kraft.

Stina pratar mycket om trygga rum – att vi alla måste hitta dessa. Dessa rum där vi vågar vara, vågar tala och ta den plats som vi alla förtjänar. I hennes instragramkonto har jag funnit ett sådant rum och Stina beskyddar detta med allt hon kan. Jag syns inte där. Jag läser, tittar, lär mig och tänker. En dag så kanske jag också talar där.

Mitt eget förhållande med min kropp är högst ambivalent. Ena dagen är jag kämpen som står på barrikaderna och slåss för att få vara och se ut som jag vill – som pekar finger åt normerna och tar min färgsprakande plats. Andra dagen kryper jag ner i de svarta kläderna, tänker att alla andra dömer mig och min kropp. Vill inte ta någon plats, men ”bumbar i” allt för jag inte kan gömma mig när min fysiska yta är större än många andras. Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt däremellan. Och just när jag behövde det som mest, så var Stinas röst där.

Författarporträtt: Maria Östlin
Bokomslag: Sanna Sporrong

Slutet av Mats Strandberg

Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet

Kan vi prata om Eileen?!

Hur ska jag ens börja?! Eileen, Eileen, Eileen! Denna förbittrade själ med en ocean av självförakt, som sveper över mig som en tsunami när jag läser Ottessa Moshfeghs Eileen. Denna Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

”Jag avskydde nästan allting. Jag var djupt olycklig och arg hela tiden. Jag försökte lägga band på mig, och det gjorde mig bara ännu mer obekväm, olycklig och arg. Jag var som Jeanne d’Arc eller Hamlet, med född in i fel liv – en nollas, en utstött och osynlig människas liv. Det finns inget bättre sätt att säga det på: jag var inte mig själv på den tiden. Jag var någon annan. Jag var Eileen.”

Eileen Dunlop blickar tillbaka femtio år i tiden och berättar en högst bisarr historia som utspelade sig en vecka under julen 1964. Hon var fångad i en tämligen ohållbar situation där hon dels bodde med och tog hand om sin alkoholiserade far i en miserabel miljö och dels arbetade som omärklig sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar som begått extremt grova brott. Hon spenderade en stor del av sin vakna tid med att fantisera om hur hon skulle rymma från sitt liv och genom det äntligen få pappans faderskänslor att vakna – den andra delen fyller hon med snatteri, sexuella fantasier och att stalka Randy – en arbetskamrat som hon är sjukligt fixerad vid. Ja, som ni hör är hon långt ifrån en angenäm person. And I love it!

Moshfegh lyckas med att på något sätt balansera denna historia om Eileen där misär och humor ligger nära varandra. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Och utan humorn så hade månne Eileens historia om uppväxten i den lilla staden (kallad X-ville) i New England varit för svår och mörk för att ta in.

Att Eileen så småningom lyckades fly från staden förstår du tidigt i boken, men hade det inte varit för Rebecca Saint John så hade hon säkert varit kvar där än i dag. Rebecka, som började jobba på Moorehead, var till synes Eileens motsats: snygg, lättsam och öppen. Eileen gjorde ett helhjärtat – om än kort – försök att hata Rebecka, men då Rebeckas intresse vändes mot Eileen kunde hon inte motstå att dras till henne (som en svältfödd fluga till en sockerbit). En vänskap som kom att bli helt ödesdiger då hon drogs in i ett brott som hon hade svårt att föreställa sig (trots hennes sjuka och minst sagt vilda fantasier).

Under läsningens gång kan jag inte låta bli att tänka på Fargo (såväl film som TV-serie). Visserligen utspelar sig denna historia i New England och inte i Minnesota, men det är något med stämningen som gör att de påminner om varandra. Kanske är det den snötäckta och isiga småstaden, kanske är det de märkliga människorna, kanske är det missnöjet och bitterheten som gror och blir så påtagligt att det nästan går att ta på. Kanske kan det också vara berättarrösten som är såpass närvarande att du får samma känsla som när både filmen och serien börjar med ”This is a true story”. Du vet att det inte är sant, men sätter ändock ton för hur du upplever det hela. Och sist men inte minst den där fina balansgången mellan tragedi och humor, som både regissörerna och författaren bemästrar.

Det är en synnerligen fängslande historia – det är lite som att bevittna en trafikolycka i slow motion. Du vet att detta kommer sluta i katastrof och ändock kan du inte vända bort blicken. Det byggs upp en suggestiv stämning i Eileen, som gör att du sugs fast och du kan omöjligt sluta läsa. Trots den högst citatvänliga textmassan kan jag inte pausa för att notera – (det är inte en, inte två gånger som jag tänker ”jag memorera sidnumret” – not so likely.) – utan måste bara läsa ett kapitel till om hur Eileen slutade att vara Eileen.

Författarporträtt: Kimiya Ayubi
Omslag: Amani Willett

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

”Jag visste inte hur jag skulle leva. Jag försökte leva lagom men hur gjorde man? Hur gjorde man saker lagom? Förut hade jag bränt ljuset i båda ändarna, nej, jag hade kastat in ljuset i ett hav av eld. Men om man nu konstaterat att det inte var någon framgångsrik metod, hur gjorde man då för att inte bli katatonisk av stiltjen? Av meningslösheten? Candy Crush verkade inte hjälpa.
  Arbeta och älska, sa Freud. Att kunna göra det, det är kännetecknet på någon som är frisk. Jag kunde inget av det. Inte älska utan att förlora människor. Inte arbeta utan att dö av tristess.”

Penny Löwe debutroman slår ner som en bomb i litteratursverige. Kritiker hyllar boken, förlaget jublar, vi andra dödliga – njuter av den frispråkiga unga författaren och hennes provocerande fria språk och orädda persona.

Hon vinner Augustpriset och framtiden som aktad författare tycks vara självklar. Förlaget betalar således ut en ovanligt frikostigt förskott på hennes kommande roman. Ett förskott som hon, tillsammans med kompisen Lola, bränner på några månader med ”sex, drugs and rock n roll”. Hon återvänder så småningom till Sverige som en utbrunnen stjärna, en one hit wonder, en has-been. Och utan en rad skriven i någon framtida roman.

Penny Löwe är i Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! en tämligen intressant karaktär. Hon är en kicksökare av rang som lever livet på gränsen till katastrof. Hon svävar liksom mellan livets alla ytterligheter och när hon väl försöker ta tag i sitt destruktiva liv och bli vän med vardagen så håller hon på att gå under av tristess.

Pennys far är såväl aktad skådespelare som självupptagen och verklighetsfrånvänd. En relation som är ytterst skör där Penny aldrig tycks nå fram till honom. Den narcissistiska fadern blir på något sätt Pennys självdestruktivitet personifierad. Hon kan inte låta bli trots att hon vet att hon inte mår bra av det.

Lola däremot, är hennes stundom musa, stundom tja ni vet den lilla tecknade djävulen som brukar sitta på axeln och viska lockelser – det är Lola. Även den burleska Lola blir en sådan person som Penny inte kan låta bli att dras till, trots att hon är medveten om hur hon påverkat hennes väg ner i mörkret.

”Det står sällan i tidningarna om att dricka sprit som ett sätt att nå medveten närvaro. Jag tror att det är ett misstag, kanske är det fatalt. Alla vi som skyr präktigheten i den rykande tekoppen och de vita linnebyxorna, alla vi som väjer för bilderna på de fantasieggande molnformationerna, de extrema närbilderna av glittrande vattendroppar. För mig var den medvetna närvaron något annat. Sex, droger och rock’n’roll. Eller ja. Sex, droger och dans, i alla fall. Ja, ja, jag vet att jag är patetisk. Jag vet att det är en idiotisk kliché, men då väljer jag hellre den, alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, alla minuter, sekunder och ögonblick. Linnebyxor. Jag hugger mig hellre med en pålyxa i låret.”

Upptill dessa kvinnor får vi även möta hennes mamma som är en mer lågmäld mamma, en syster som finns där – alltid – och pappas flickvän som är ”Hollywood” – hon är glamour, bubbel och för evigt ung – samtidigt som hon är den som på något sätt är länken mellan pappan och Penny.

Det händer vansinnigt mycket i romanen – vistelsen i London är bara en försmak vad som komma skall hemma i Sverige. Lola kommer åter igen in i hennes liv och tillsammans konstruerar den en vansinnig plan på hur Penny ska komma ur skrivtorkan (älskar Jägerfelds fantastiska fantasi). Ska hon någonsin lyckas skriva en ny roman? Och i så fall på bekostnad av vad?

Jag känner att jag inte riktigt har förmågan i skrivande stund att koka ner hela Blixtra, spraka, blända! här. Den har ett psykologiskt djup som handlar om feminism, om kreativitet och den ömsom destruktiva och gränslösa som magiska (Magisk, är den verkligen det? Får nog tänka ett varv till på det här.) vänskapen till Lola. Den handlar om psykisk ohälsa och om ständigt söka sig själv och spegla sig i andra människor och om att göra rätt eller göra det man vill. Den handlar också om skapande och om vem som äger rätt till ett konstnärligt verk. Ja, ni hör – den handlar om mycket. Och samtidigt så är den så himla humoristisk.

Trots att Penny är impulsiv, ogenomtänkt – tja Penny är emellanåt tämligen ”dum i huvudet” så är hon så totalt älskvärd. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så mycket för henne. Det är en känsla av igenkänning trots att mitt liv är långt ifrån hennes. Månne det vara hennes ständiga sökande efter att förstå sig själv och rädslan för att ständigt göra fel val. Vad vet jag – jag vill bara krama om Penny och tala om att allt kommer att bli bra.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Sara R. Acedo

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

När du ständigt avbryter läsningen för att ta foto på sidorna, då vet du att du har en bra bok i handen. Så var det under läsningen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy. Författarens språkliga finess och hur hon med några få enstaka ord kan fånga in en hel värld av känslor får mig att mysrysa av välbehag. Ringskog Ferrada-Noli har ett dynamiskt språk – fullt av energi och rörelse som emellanåt bryts av korta meningar, till och med bara något ord för att sedan ta full fart igen. På samma sätt är kompositionen – texten sveper ut i långa kapitel och bryts emellanåt av korta – bestående av en eller enstaka meningar. Ja, som ni säkert förstår går jag igång på detta.

Rich boy spänner sig över hela nittonhundratalet och skildrar livet för tre generationers kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Där det främst är de två senare som du får följa. Gully syns dock i såväl Marianne som Annikas del och du fortsätter på så vis att utforska alla kvinnorna oberoende på vem fokus ligger. 

1963 fick Marianne vad man i dag skulle kalla anorexi. Sjukdomen kallades så då också, eller anorexia nervosa. Detta nådde varken Gully eller Marianne, då Marianne inte fick någon diagnos, eftersom hon inte sökte för den.
Sjukdomen var underbar. Den var något Gully och Marianne kunde förenas kring. Den innehöll en kvinnlighet som Gully kunde acceptera, respektera och nästan beundra. Gully var stolt över Marianne. Den erbjöd personligen för Marianne, att inte vara beroende, utan att äga något. Hon hade allt, utan att ha något. Det passade Marianne. Allt hon behövde göra var att säga nej.

Det är så mycket smärta som går i arv mellan kvinnorna och historien tycks obemärkt upprepa sig. Marianne har en borgerlig uppväxt vars familj går under när fadern dör. Hon väljer att läsa till psykolog och träffar därigenom sin man Kaj. Han är karismatisk till en början men blir allt mer våldsam. Dessutom drabbar en stor tragedi den lilla familjen, vilket får Marianne att gå in i en djup depression.

Annika är Mariannes dotter, som i sin tur bär med sig djupa sår från sin uppväxt. Efter en separation ramlar hon ner i mörkret och tvingas skrapa samman spillrorna av sitt gamla jag. När hon är ensam kvar hinner de gamla demonerna ikapp henne och hon tvingas således också att möta sitt förflutna.

Vad bryter ner en människa? Man börjar med det yttre. River bort kringbygget. Som ett gammalt klistermärke med bleknad text på, pillar man. Det blir rester kvar, men under det finns ett annat klistermärke, så man river bort det också.
Kvar finns smärta utan konturer. Den bara finns. I morgonens mörker förstår man ingenting. Man ligger i en säng. Utanför rutan är det becksvart.

Alla kvinnorna ser sig som feminister, men faller hårt när verkligheten drabbar dem. Det är på några sätt lättare att vara kvinna på tvåtusentalet och på andra sätt har det blivit svårare. Det som förenar kvinnorna är att de famlar i hur de ska manifestera denna feminism och att livet, ja, helt enkelt inte alltid blir som man föreställt sig det.

I ryggen fanns den vanliga skräcken som var synkroniserad med mörker och det biologiska underläget i att vara kvinna. Annika mimade benådelser så att hon skulle vara beredd när överfallet kom. Min bror har dött, formade hon i en tyst mening. Ingen våldtar väl en med sorg. Jag är gravid, sa hon också ljudlöst. Fast svaghet kan ju vara en fetisch, kom hon på. Skräcken började om.

Rich boy handlar om trauman och där tragedierna såväl förenar som ökar avståndet mellan kvinnorna. Den handlar om moderskap – om trasiga mammor och vilsna barn. Och Ringskog Ferrada-Noli har en skärpa och förmåga att skilda detta och låta oss träda in i mörkret och se det komplexa. Det komplexa med att leva och i att vara kvinna – då som nu.

Författarporträtt: Josefine Bäckström
Bokomslag: My Zachrisson

Träskkungens dotter av Karen Dionne

En stor fördel med att läsa böcker genom strömmande media är inte bara den stora och snabba tillgången till böcker utan att du snubblar över och läser böcker som du kanske inte skulle ha upptäckt annars. En sådan bok är Karen Dionnes Träskkungens dotter, som är en spänningsroman och lite till.

Du skulle känna igen mors namn om jag nämnde det och sedan skulle du undra – men bara i förbigående, för den tid då folk brydde sig om mor är borta för längesedan, liksom hon själv – var är hon nu? Och födde inte hon en dotter under tiden hon var försvunnen? Vad hände egentligen med den flickan?

Helena lever ett stillsamt familjeliv i en småstad i Michigan fram till den dagen som en fånge rymmer från anstalten i närheten. Den förrymda mannen är Helenas far, vars släktskap hon hållit hemligt för alla i sin omgivning, inklusive sin egen familj. En människojakt sker i nutid medan vi som läsare får ta del av Helenas uppväxt ute i den närliggande träskmarken isolerad från omvärlden. Vi får följa Helena när det går upp för henne att fadern kidnappat hennes mor och hur hon har hållits fången i träsket sedan dess. Inte osökt drar jag paralleller till Room av Emma Donoghue, som också skildrar ett kidnappningsdrama ur ett barns perspektiv.

Jag skulle kunna berätta att jag var tolv år och mor tjugoåtta när vi blev fria, att jag under mina första tolv år bodde i vad tidningarna beskrev som en gammal fallfärdig gård omgiven av träskmark mitt på Michigans övre halvö. Att jag visserligen lärde mig läsa tack vare en packe National Geographic från 1950-talet och en gulnad bok med Robert Frosts samlade dikter, men att jag aldrig gick i skolan, aldrig hade sett en cykel och inte visste vad elektricitet eller rinnande vatten var. Att de enda männi­skor jag talade med under dessa tolv år var mor och far. Att jag inte visste om att vi var fångar förrän vi inte var det längre.

Idag recenserar jag Träskkungen på Kulturkollo – klicka dig gärna dit och läs vad jag tycker och tänker.

Författarporträtt: John Andresen/Juritzen Publishing