Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

Det är så himla fint när man snubblar över en bok, utan förväntningar och lämnar läsningen i ett kaos av känslor. Och så många tankar kring livet, passion, sorg och framtiden.

Franny Stone har en passion för fåglar och havet. Hon har tillbringat i stort sett hela sitt liv med och i havets kalla vatten och med fåglarna.

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid och klimatförändringarna har medfört att alla vilda djur börjar dö ut. I en vansinnig fart. Även fåglarna försvinner och när hon hittar den sista flocken silvertärnor på Grönland bestämmer hon sig för att följa flocken på deras sista migration till Antarktis.

Titeln anspelar inte bara på fåglarnas migration, utan i takt med att vi lär känna Franny förstår vi att hon är ständigt på resa – såväl fysiskt som en inre resa. Hon lyckas övertyga kaptenen på en av världens sista fiskebåtar och han låter henne gå ombord på Saghani. Tillsammans möter de ett hav som både ger lugn och skapar kaos. Havet är stort, kallt och farligt.

Parallellt med den farofyllda resan till havs får vi följa Franny genom livet i tillbakablickar. Vi förstår att det finns ett mörker i hennes förflutna. Förlust. Sorg. Och skuld. Vi förstår också att det inte bara är kärleken till fåglarna som tvingar iväg henne på denna sista migration.

Franny själv är en udda fågel. Hon har en rastlöshet som gör att hon är på ständig resa. Hon söker efter sig själv bortom nästa krön, i nästa stad, vid nästa strand. Den här rastlösheten som å ena sidan är hennes sanna natur, å andra sidan gör att hon har svårt att knyta an till människor och kärleken.

Författaren har verkligen lyckats skriva en mångbottnad historia, som gör mig engagerad på alla plan. Jag behöver hela tiden veta lite mer om Franny för att helt förstå henne och McConghy låter mig ta del av hennes yttre och inre resa i lagom takt för att upprätthålla nyfikenheten genom boken. Jag känner vad Franny känner. Det finns en stor sorg, ett stort mörker hos Franny. Jag blir faktiskt såpass engagerad i henne att jag vid ett tillfälle var tvungen att lägga boken ifrån mig och gråta en stund.

McConghy får mig också att fundera en hel del kring naturen och hon målar upp en skrämmande bild över hur världen kan se om om klimatförändringarna fortgår. Jag blir fascinerad över litteraturens kraft i att genom fiktionen synliggöra den debatt som försöker få sin plats i dagens samhälle. Oundvikligt drar jag trådar till Binas historia av Maja Lunde. Även den en klimatdystopisk historia. Genom fiktionen kan vi förstå verkligheten.

Jag vill också ta tillfället i akt att ge en eloge till Elina Grandin för det fantastiska omslaget, som verkligen speglar romanens stora innehåll.

Den här historien kommer jag att bära med mig. Frannys passion och hennes förbannelse.

Att längta bort, att hitta hem.

Författarporträtt: Emma Daniels
Bokomslag: Elina Grandin

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson

På Bokmässan 2018 bevistade jag ett seminarium med Jacqueline Woodson. Samma år mottog hon ALMA-priset och gav ut sin första vuxenroman Brun flicka drömmer, som jag köpte och fick signerad just på Bokmässan. Jag blev väldigt nyfiken på den boken, men av någon outgrundlig anledning har den förblivit oläst. Läst har jag dock Genom märg och ben – hennes andra vuxenroman. Med den i ryggen kommer jag definitivt inom kort läsa Brun flicka drömmer.

Genom märg och ben inleds och avslutas på en debutantbal. Bland debutanterna finns sextonåriga Melody – lika gammal som Iris var när hon födde henne. Alla är där. Mormor Sabe och morfar Sammy Po’Boy, hennes pappa Aubrey och mamma Iris. Mamma Iris som hon aldrig kallat för mamma. Varför förstår vi när vi ta del av historien kring tonårsgraviditeten som inledningsvis var en katastrof men där Melody kommer att bli den förenande kraften mellan två svarta familjer från olika samhällsklasser.

Språket! Rösterna! Berättelserna! Jag hänförs.

Genom att låta alla familjemedlemmar komma till tals i de olika kapitlen får vi följa denna medelklassfamiljens resa från 1920-talets Södern till dagens New York. Det är som ett pussel som läggs framför dina ögon och där allas berättelser vävs samman, med Melody som den förenande länken.

Jag stirrade på hennes rygg. Kanske var det nu jag insåg att jag ingick i en lång kedja av berättelser som nästan plånats ut. Ett barn av förnekelse. Av magiskt tänkande. Av en tid när Iris och pappa ville ha varandra på … det sättet. Och det som de hungrade så efter hos varandra blev jag.

I detta vackert berättade uppnystande får du småningom svar på varför Iris föder sin dotter men sedan lämnar henne, varför Aubrey bor hos Iris föräldrar och kanske vad som gömmer sig i trappan och så mycket mer om familjens historia. Genom märg och ben handlar om klass, sexualitet, föräldraskap – inte minst om relationen mellan mor och dotter – samt om makt och pengar.

Vi blev tysta. Kanske att världen var full av döttrar som kände sina mammor som flickor och gamla kvinnor, inifrån och ut, på djupet. Jag var inte en av dem. Redan i mina första minnen är hon liksom bara halvt närvarande.

Woodson skriver med ett poetiskt språk som gör att jag vill läsa långsamt. Långsamt insupa, förnimma och känna varje mening, varje ord.

Författarporträtt: Carlos Diaz
Bokomslag: Jaya Miceli

Samtycket av Vanessa Springora

När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av 2020 blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del.

I boken kallar sig Springora sig själv för V och den 50-årige författaren G, som i verkligheten heter Gabriel Matzneff. Den då blott fjortonåriga V blir förförd av den mycket äldre G. Ett minst sagt osunt förhållande. V blir förälskad inte bara i mannen utan i tanken om honom. Han, en hyllad författare och hon, en romantisk litteraturälskare.

Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden. Inte nog med att denna pedofil lockade denna unga flicka till sig. Han gjorde också att hela hennes liv blev hans – hon slutar gå i skolan, tar avstånd ifrån sina vänner och familj. Därutöver – därutöver – är det ingen som reagerar – inte ens hennes egen mor.

Man kan lätt tro att detta var något som skedde helt i det fördolda. Man kan tro det. Men den här Matzneff är känd för sina självbiografiska böcker, som inkluderar sexuella förhållande med minderåriga flickor och pojkar.

Titeln hänvisar såväl till V:s samtycke som till den närmsta omgivningen som till den kulturella värld där detta inte var något som någon reagerade emot. Springora menar idag att hon visserligen gav sitt samtycke som fjortonåring, men hur hon idag – genom den vuxnes ögon – kan förstå att ett samtycke kan inte ett barn ge – det är framtvingat. Modern gav också sitt samtycke. Den kulturella eliten i Frankrike gav också sitt samtycke. Jag såg ett klipp från ett franskt litteraturprogram där de helt öppet diskuterade Matzneffs övergrepp på barn och endast en person sa något (som tydligen därefter blev utfryst i denna kulturella sfär).

V lyckas att ta sig ut ur förhållandet något år senare, men övergreppen har fortsatt upp i vuxen ålder. Matzneff har fortsatt skildra deras relation i sina böcker och har till och med publicerat brev som hon skickade till honom som fjortonåring. Genom detta föddes till slut tanken om att skriva en egen bok. En bok där hon berättar sin historia och befäster den svart på vitt på sidorna. En uppgörelse med det som hon blivit utsatt för och en försoning med att hon inte har någon skuld i detta.

Författarporträtt: V.Springora©JFPAGA
Bokomslag: Annika Lyth

Hittebarnet av Stacey Halls

Det är mitten av 1700-talet. London växer snabbt som svar på den industriella revolutionen. Några få lever i rikedom, medan den stora massan får arbeta hårt för att få mat på borden. Bess som har fått ett utomäktenskapligt barn nödgas lämna bort det till Foundlingsjukhuset fram till den dagen hon skulle kunna försörja sig själv och sin lilla dotter Clara. Med detta hjärtskärande ögonblick inleds Hittebarnet av Stacey Halls.

Efter sex år har Bess skrapat ihop tillräckligt med besparingar för att kunna påbörja sitt nya liv med sin dotter. Väl tillbaka på barnhemmet får hon dock veta att Clara redan blivit hämtad dagen efter att hon kom till sjukhuset. Av någon som påstod sig vara Bess.

I en annan del av London håller sig en ung änka Alexandra tillsammans med sin dotter isolerad från omvärlden. Den enda gången de lämnar hemmet är under söndagens gudstjänst. Hennes nära vän läkaren från Foundlingsjukhuset övertygar dock henne att skaffa en barnflicka som ett steg för flickan att komma närmare omvärlden.

Du får följa historien ömsom genom Bess ögon och ömsom Alexandra. Samtidigt som vi kommer dem båda nära så är det en intressant skildring av 1700-talets London. Det är på vissa ställen skitigt och mörkt, medan i en annan del av staden kan man få se exotiska djur som väcker fascination bland söndagsflanörerna. Vi får ta del av den illaluktande fiskmarknaden, källarpubarna, men också de finare salongerna.

Jag blir engagerad, intresserad och nyfiken på hur det hela ska sluta. Min medkänsla väcks för såväl Bess som för Alexandra och författaren väver deras öden tillsammans. En fin och samtidigt spännande historia.

Författarporträtt: Ollie Grove
Bokomslag: Malin Hansson

Nattavaara av Thomas Engström & Margit Richert

Med Nattavaara av Thomas Engström & Margit Richert tar vi oss några decennium fram i tiden. Till ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige och Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad, som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer.

På Nordmarks landsbygd ­råder hungers­nöd, och invånarna för en ständig kamp för att överleva. Här ute råder lite av djungelns lag och tillvaron hotas inte bara av hunger utan av kringflackande gäng, som plundrar det de kommer för.

Inledningsvis får vi stifta bekantskap med Erik som tillsammans med sin lillasyster Sofia tvingas på flykt efter att deras föräldrar begått självmord. Det är byn som tvingar dem lämna sitt hem och nu är målet för dem att nå Kiruna för att överklaga byrådets beslut.

Därefter får vi möta Marja, som ofrivilligt blir en del av ett av de kringresande gängen. Hon gör det dels för att överleva och dels för att kunna återförenas med sin man Mårten som hon antar har hamnat i ett arbetsläger.

Vad händer i en värld där vi nödgas slåss för vår överlevnad? Där alla samhälleliga regler och förhållningssätt har försvunnit? Där skillnaden mellan liv och död är hårfin och ständigt närvarande?

Det är intressant att läsa om hur ett nytt slag av samhälle byggs upp och under vilka premisser som man tvingas acceptera för att kunna vara en del av Nordmark. Men hur långt kan man pressa en befolkning?

Det är en mycket dystopisk värld som författarna bygger upp, men den känns hela tiden realistisk och sannolik och månne inte allt för långt ifrån vår egen föreställningsförmåga. Jag slukas direkt av historien och fascineras över hur vårt eget land står som fond till historien om Nordmark.

Nattavaara är första delen i en trilogi och jag ska definitivt läsa resterande böcker när de kommer.

Författarporträtt: Bokfabriken
Bokomslag: Miroslav Sokcic

 

Änkorna av Pascal Engman

Undrar banne mig om jag inte har funnit en ny favorit bland svenska författare i genren spänningsromaner. Jag har tidigare i år läst Råttkungen av Pascal Engman och nu även den tredje romanen i serien om Vanessa Frank: Änkorna.

En polis hittas mördad på Gärdet och inte långt därifrån ännu ett offer – en ung kvinna. Vanessa Frank kopplas in på fallet och det dröjer inte länge innan det det visar sig att hon har en personlig koppling till fallet. Det hela växer också i takt med att fler trådar vävs in i denna komplexa historia och allt verkar visa på ett kommande terrorattack.

Vi får också följa några terrorister och vi får således ta del av deras liv och erfarenheter samt hur de verkar för att få fler anhängare. Terrornätverken blir allt bättre på att operera i det fördolda, men här får vi en liten skymt av hur det kan gå till.

Det är ett ofantligt driv i historien och man läser i en rasande fart. Att dessa böcker skulle passa sig för filmformat är det nog ingen som säger emot. Änkorna är handlingsdriven, har korta kapitel och olika lager av spänning. Det är inte alls samma våldsfrosseri som i Keplers böcker. Pascal Engman berör också aktuella samhällsfrågor, vilket tillför något extra. I Råttkungen handlade det om s.k. incels och i denna handlar det om IS, om återvändare från Syrien och om fanatism och terrorism.

Det finns ett grus i dojan när jag läser. Visserligen är böckerna helt fristående, men man saknar en del av bakgrunden till varför karaktärerna resonerar som de gör samt att man saknar lite av den röda tråden mellan dem. Jag får helt enkelt se till att snart läsa den första delen i serien, så jag får hela bilden av Vanessa Frank.

Författarporträtt: Alexander Donka
Bokomslag: Elina Grandin

Under Londons broar av Jojo Moyes

I Under Londons broar av Jojo Moyes får vi möta Sarah, som älskar sin häst och farfar över allt annat. Farfar Henri Lachapelle tränar sitt barnbarn och hennes häst med siktet inställt på att hon en dag ska kunna bli en del av den franska elitryttarstyrkan Le Cadre Noir. Katastrofen inträffar dock och Sarah blir lämnad ensam till sitt öde.

Vi får även träffa advokaten Natasha Macauley vars liv är minst sagt något skakigt – hon står mitt i en skilsmässa, delar hus med sin snart ex.man och så dyker Sarah upp i hennes liv.

Om vi bortser ifrån att själva grundstoryn är något osannolik, så är det en tämligen rar historia. Det är inte särskilt sannolikt att ett par som står i skilsmässa tar sig an ett fosterbarn. Inte heller att Sarah inte ber om hjälp i de situationer hon står inför. Inte heller den resa hon lyckas genomföra. Men – bortser vi ifrån detta – så är det en fin historia om kärleken mellan ett barnbarn och hennes farfar, om kärleken till hästar och om de ambivalenta känslor som råder mellan Natasha och hennes man. Tro det eller ej. Jag finner mig plötsligt hulkandes med boken i mina hörlurar. Inte visste jag att en historia som är så centrerad kring hästar skulle få mig att böla, men ack så fel jag har.

Författarporträtt: Phyllis Christopher
Bokomslag: Sara Acedo

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates

Den framgångsrika familjen Mulvaney bor på gården High Point i Mt. Ephraim norr om New York. Fadern driver ett blomstrande byggföretag och modern tar hand om gården och älskar antikviteter som hon ämnar sälja i den lilla gårdsbutiken (men hon verkar aldrig kunna skiljas från föremålen utan behåller dem själv). Familjen består även av fyra barn: tre pojkar och en flicka. Allt tycks gå dem väl i livet.

Joyce Carol Oates Det var vi som var Mulvaneys spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. En far förnekar sitt favoritbarn, en mor som blundar, barn som inte får läka. Familjen nödgas till slut sälja gården och hamnar i något slag av exil.

High Point Farm var välbekant i trakten, den stod i tur att bli utnämnd till historiskt minnesmärke, och ”Mulvaney” var ett välkänt namn.

Under många år avundades ni oss, sedan tyckte ni synd om oss.

Under många år beundrade ni oss, sedan tänkte ni: Bra! – det är precis vad de förtjänar

Historien är främst berättad genom Judd, den yngsta sonens, ögon. Det blir hans minnen som får bli grunden i historien även om vi får följa flera av familjemedlemmarna genom romanen. Den person som man som läsare förstår minst och som väcker mest förargelse är fadern och här låter Oates oss effektfullt vänta ända till sista delen för att få del av hans historia.

I sedvanlig ordning tar det är tag innan man fastnar i Oates romaner. Det gäller att härda ut och att vara på Oateshumör. Om du lyckas med detta så händer något. Du sugs in i vemodig läseufori. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo. Oates har verkligen förmågan att sätta ord på smärtan och mörkret utan att bli för explicit. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus. Du förstår att det ändå kommer att sluta väl.

Författarporträtt: Dustin Cohen
Bokomslag: Marina Mattsson

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

Elin Wägner (1882-1949) var en svensk författare, journalist och feminist. Hon kämpade för kvinnlig rösträtt, blev 1937 ledamot i Samfundet De nio och 1944 i Svenska Akademien och grundade Rädda barnen dessförinnan. I tolv år var hon gift med litteraturvetaren John Landquist.

Jag blev nyfiken på att veta mer om Elin Wägner när jag lyssnade på Fatima Bremmes eminenta biografi av Ester Blenda Nordström. De rörde sig i samma vänskapskretsar och har haft inverkan på varandras verk och tid. Jag kan inte annat än att bli djupt imponerad av såväl Ester Blenda Nordström som Elin Wägners samhällsengagemang, framåtanda och glöd.

Jag valde – likt Bremmes bok – att lyssna på biografin. Den besvärliga Elin Wägner är en författarinläsning. Vanligtvis är jag något skeptisk till författarinläsningar, men i detta fall är det en väldigt bra uppläsning samt att det i denna inte finns några skönlitterära ambitioner, vilket gör att genre och författarinläsningen går fint samman.

Det har är svårt att formulera mig kring denna bok då jag är tämligen ambivalent. Och jag kan inte låta bli att jämföra min läsupplevelse med den jag hade när jag lyssnade på Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström.

Båda verken är väldigt ambitiösa och båda författarna har gjort en välgrundad research, men hur de väljer att berätta sina historier skiljer dem åt. Kanske min läsupplevelse av denna bok hade blivit annorlunda om jag valt att läsa den istället för att lyssna på ljudboken. Jag fastnar helt enkelt inte lika mycket för denna som för Bremmes biografi. Det fattas mig något.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag antar att jag har svårt att få grepp om historien då den är något fragmentarisk och hoppar mellan de historiska nedslagen och personer omkring Wägner. Det är månne att den är författad i mer sakprosastil än Ett jävla solsken, i vilken vi fick följa Ester Blenda genom livet och där miljön målades upp för oss läsare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan ha att göra med att jag inte är en typisk biografiläsare. Det är sällan jag uppslukas av genren på grund av dess stil, så Ett jävla solsken månne vara undantaget som bekräftar regeln. Det underlättar inte heller då jag valde att lyssna på biografin. Jag lyssnar främst i bilen vilket gör att hela lyssningen blir fragmentarisk då jag sällan sitter längre stunder i bilen.

Missförstå mig rätt! Som biografi är Den besvärliga Elin Wägner alldeles fantastisk. Jag lär mig långt mer om hennes person och liv än vad jag visste sedan tidigare. Jag fängslas dock inte av berättelsen om Elin Wägner. Det målas inte upp någon värld inför mitt inre och jag är inte där och bevittnar. Jag sitter stilla kvar i min bil och lyssnar på en faktabok.

Författarporträtt: Sören Håkan Lind
Bokomslag: Elsa Wohlfahrt Larsson

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad

Amàr är född i Kurdistan, men uppvuxen i Västerås. Han lever som vem som helst med den självklara känslan att själv få skriva sitt liv. Hans mor har lämnat familjen och han och hans syskon växer upp med en mycket dominant far, som inte har många uppmuntrande eller stödjande ord att säga till sin äldsta son.

I Arkan Asaads debutroman Stjärnlösa nätter får vi följa Amàr när han reser med familjen till släkten i Irak, vilket är deras första besök på flera år. Det blir en rejäl kulturchock för Amàr som är van att sköta sig själv. Hans västerländska värderingar står inte i klang med de – för oss – gamla värderingar som fortfarande råder i Irak. Inte minst gällande kvinnans plats i familj och samhälle.

Snart står det klart att resan inte bara syftade till att träffa den avlägsna släkten, utan att fadern och släktingarna planerat för ett giftemål mellan Amàr och hans kusin Amina. Han är inledningsvis stark i sin övertygelse att detta inte finns i hans föreställningsvärld. Att gifta sig med en kvinna som han inte valt själv är helt otänkbart.

På ett okonstlat och fult men ändock effektivt sätt lyckas släkten, med fadern i spetsen, tvinga Amàr till att gå med på det hela. Det går fort. Plötsligt är han gift, med en kusin som han visserligen älskar men som han ser som en syster snarare än fru.

Amina hamnar i Syrien, medan Amàr reser tillbaka till Sverige med förväntningar på sig att ordna allt med Migrationsverket så att även Amina kan komma in i landet. Amàr mår allt annat än väl. Han har tvingats till något han inte vill, samtidigt som släktens och faderns krav fortsätter vara en tung ryggsäck att bära.

Hur ska han kunna överleva detta ödesdigra val? Hur ska han kunna tillmötesgå släkten och inte minst sin far utan att duka under själv på vägen? Vad han än gör så kommer det få stora konsekvenser för honom själv och hans familj.

Det är en väldigt intressant skildring av hederskulturen. Oftast hör vi historien om hur unga kvinnor tvingas till äktenskap – mer sällan om att hederskulturen även drabbar unga män. Även om jag emellanåt har svårt att känna med den undflyende Amàr, så förstår jag hans kamp och ångest. Inte minst känner jag för Amina som ensam befinner sig i ett land utan att kunna påverka sin egen situation.

Jag tänker att författarens val att göra brytningen lång och smärtsam snarare än heroisk skapar än mer smärta för Amàr. Han kämpar flera år mot skuldkänslor, vilket till slut helt enkelt blir för mycket för en människa att bära. Den visar verkligen på hederskulturens komplexitet och hur hela systemet bygger på att bryta ner individens makt över sig själv och sin omvärld.

Du kommer inte hitta några litterära kvaliteter i texten – men sannolikt är det inte heller den ambition som Arkan Asaad hade när han skrev Stjärnlösa nätter. Han har en viktig historia att berätta – inte minst för att den delvis är självupplevd. Han pratar om hederskultur, individens frihet och identitetssökande och det är vår plikt att lyssna.

Författarporträtt: Hugo Thambert

Stjärnlösa nätter är första delen i en triologi. Blod rödare än rött kom ut 2014 och den sista delen Bortom solens strålar 2018,