Dödssynden av Harper Lee

En bok som länge, länge har funnits på min att-läsa-lista är Dödssynden – To Kill a Mockingbird – av Harper Lee. En klassiker, som jag tror de allra flesta amerikanska ungdomarna har läst. Boken publicerades 1960 och blev en omedelbar succé, vida omtalad och vann Pulitzerpriset året efter.

Jean Louise “Scout” Finch växer upp i en fiktiv småstad i den amerikanska södern: Maycomb, där en dramatisk händelse kommer att vända upp och ner på hennes förståelse av sin omvärld. En svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat – Scouts far – tar sig an försvaret, vilket väcker ett stort missnöje hos befolkningen i den lilla staden. Händelserna skildras genom Scouts unga ögon, vilket ger ett intressant perspektiv på dessa komplexa frågor. Det är med en sexårings naiva ögon som vi får möta den utbredda rasismen och hon förändras mycket av alla de händelser som leder fram emot det till synes oundvikliga slutet. Romanen bygger löst på en händelse som inträffade 1936 i den då tioåriga Lees egen hemstad Monroeville i Alabama och hennes iakttagelser av familj och grannar.

Ja, vad kan man säga om den här som inte redan är sagt? Sannolikt inget. Berättartekniskt så är den fantastisk och att använda den unga Scout som berättare känns genialiskt. Du kommer så himla nära händelserna och du som läsare förstår emellanåt långt mer än vad unga Scout gör, vilket gör att historien utspelar sig på flera olika plan samtidigt.

Dödssynden lär ha sålts i över 40 miljoner exemplar världen över. Efter en sådan succé väntade läsarna världen över med spänning på nästa verk, men inte en stavelse kom från Harper Lee. 1961 lär hennes förläggare och agenter ha skickat ett brev på skoj till Lee från hennes första roman: ”I morgon fyller jag ett år och mina agenter tycker att det borde skrivas en ny bok snart, för att hålla mig sällskap”. Så småningom försvann hon från rampljuset och flyttade tillbaka till Alabama.

I över femtio år var det tyst från Harper Lee, men plötsligt släpptes Ställ ut en väktare 2015. Boken skrevs före Dödssynden, men utspelar sig efter. Det blev ett himla rabalder. Hade verkligen Harper Lee själv gått med publiceringen eller hade någon utnyttjat henne. Staten Alabama inledde till och med en utredning, men det verkade som att Harper Lee var medveten om vad som pågick med hennes bok. Året därefter gick Harper Lee bort 89 år gammal. Så trots kultförklaring och trots hyllningarna världen över består Harper Lees bibliografi av endast två verk. Hon slår därmed Donna Tartts utgivningstakt med hästlängder.

Författarporträtt: Chip Somodevilla
Bokomslag: Jarrod Taylor

Annonser

Chinua Achebe: Allt går sönder

Med ord som ”den moderna afrikanska litteraturens stora klassiker” är det självklart att den nigerianska författaren och poeten Chinua Achebes Allt går sönder har en given plats i mitt lästema: Afrika.

Chinua Achebe var ett återkommande namn som nämndes inför nobelpriset i litteratur, men han förblev utan (då han gick bort tidigare i år). Allt går sönder är hans debutroman och kom ut 1958 och anses vara den roman som banade vägen för kommande afrikanska författare då han vågade beskriva sitt hemland utifrån afrikanska och inte europeiska ögon. Achebe är bland annat en stor inspirationskälla för Chimamanda Ngozi Adichie och du kan se en viss likhet författarskapen emellan. När Adichie föreläste på TED om ”the danger of a singel story” – ”The single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story.” nämner hon såväl Chinua Achebe som Wole Soyinka som författare som vågade gå emot denna bild.

Allt går sönder handlar om igbon Okonokwo, hans familj, hembyn Umuofia och om hur hela kulturen och således också hans liv bokstavligen faller i bitar när den första kristna missionen når Nigeria under slutet av 1800-talet.

Achebe bygger upp en bild av en kultur som är långt ifrån vår egen men ändå full av liv, tro och mening. På så vis skapar denna roman en motbild till den ensidiga bild som tidigare funnits om Afrika i europeisk litteratur. Även Okonokwos karaktär är mångfacetterad då han visar stor stolthet i sin kamp mot den vita mannens intåg samt att man har fått följa hans livslånga kamp för att bygga upp ett bra socialt liv för sig själv och sin familj. Samtidigt får du tämligen motsägelsefulla känslor då han emellanåt visar prov på mindre angenäma sidor och misshandlar ofta såväl fruar som barn.

Det är ett enkelt, rakt och tidlöst språk som Achebe använder och boken kunde lika gärna varit författad idag. Sättet att förmedla sin historia tämligen osentimentalt och rakt på skapar en viss distans mellan läsare och karaktärerna, vilket jag bland annat känner igen främst hos Léonora Miano men också Chimamanda Ngozi Adichie.

Med den historiska kontexten i bakhuvudet (Nigeria blev självständigt först 1960, d.v.s. två år efter att boken kom ut) och med vad man kan läsa sig till om författaren så kan jag mycket väl förstå storheten med Allt går sönder och hur den är en viktig del i världens litteraturhistoria.

Allt går sönder är andra boken jag läst i mitt afrikanska lästema.

Den hemliga historien

Antagligen har jag tillbringat ett par år (läs: ett decennium) under en sten för jag, tro det eller ej, har inte hört så mycket om Donna Tartts Den hemliga historien tidigare. Men när jag väl fann den har ”alla” talat om för undertecknad om hur bra och fantastisk den är.

Förutsättningarna innan läsning var således: alla har läst och alla har hyllat. Inte det mest briljanta utgångsläget med andra ord. Det luktar antiklimax, ett litterärt magplask.

Och visst Den hemliga historien har alla ingredienser för en lyckad och intressant läsning: internat, college, en liten utvald grupp studenter, en excentrisk lärare, droger, alkohol, våld, hemligheter som lurar under ytan, ett mord, kompissex, homosex och syskonsex(!) och boken är full av litterära referenser och pyser av psykologiskt förfall. Det är dock något som fattas mig.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. När jag nu sitter här mitt i skrivk(r)ampen och försöker få till en recension så fann jag någon som sa exakt det jag försökte formulera: ”Vissa böcker önskar man att man läst för 10-15 år sedan och det här är en sådan bok”. Precis så är det! Jag ser vad jag skulle ha älskat för, i mitt fall, 15-20 år sedan. Den hemliga historien hade säkerligen varit en av mina favoritböcker. Då. Jag hade varit en del av hajpen. Då.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. Jag har förstått att boken bör läsas på originalspråk, då den svenska översättningen inte gör Tartts språk helt rättvisa. Kan det vara därför jag inte fastnar? Kan det vara att läsaren inte riktigt känner den kärlek som bör finnas mellan författaren och karaktärerna som Johanna K är inne på? Jag griper efter halmstrån här. En förklaring.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men borde älska den. Jag fann den ett decennium för sent bara.

P.S. Jag fann faktiskt någon som ännu inte läst. Och jag fann sådana som, likt mig, inte föll handlös för Den hemliga historien. Det hör man ju efterhand som man slutar lyssna på hajpen. D.S.

Älskade Toni Morrison

Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.

Historien är såväl tragisk som fängslande. I Älskade förenar Morrison realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och det är en historia som trots detta upplevs som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. En suggestiv dimma ligger över berättelsen om Sethe, hennes familj och deras mörka historia.

Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.

1987 tilldelades Toni Morrisons Älskade (Beloved) Pulizerpriset och året därefter kom filmen med samma namn, i vilken Oprah Winfrey och Danny Glover har några av huvudrollerna.

Vill du ha en språklig resa utöver det vanliga så läs Älskade, men för all del filmen är inte fy skam den heller.

Läs även om Toni Morrisons De blåaste ögonen.

Torka aldrig tårar utan handskar: sjukdomen

Jag gav mig själv ett löfte: se inte Torka aldrig tårar utan handskar innan du läst hela romansviten. Utan minsta tvekan bröt jag naturligtvis mot detta. Jag såg. Jag grät. Jag förfasades. Och som jag skrev dagen efter sista avsnittet: ”Jag stänger in, bäddar in och försöker glömma lite grann och inväntar Torka aldrig tårar utan handskar – sjukdomen.” Tyvärr har jag inte glömt.

13044187_O_1Drygt tre år har gått sedan Benjamin och Rasmus kärlekshistoria inleddes. I Torka aldrig tårar utan handskar – sjukdomen får du åter igen möta Lars-Åke, Seppo, Bengt, Reine och ”ärkefjollan” Paul med sina klockrena kommentarer: ”Men Gud ändå, du med din gamla svamp! Svamp ska man äta, inte odla. Sluta aidsa dig och kom och sätt dig. Dynasty börjar typ hur snart som helst. Jag har redan osäkrat fjärrkontrollen”.  Om kärleken stod i bokens nålsöga i del ett så är det just sjukdomen som är huvudpersonen i del två. Som i blinkleken ”Mördaren och detektiven” försvinner en efter en av vännerna. Tynar bort i sjukdomen, som utan pardon tar vem som helst som ser dess blinkning.

Med samma stilistiska säkerhet och med samma komposition som del ett får du varvat fakta och fiktion. Du hoppar även på samma vis mellan olika tidsnivåer och du får ta del av såväl barndom som uppväxtår till bokens nutid, d.v.s. -80-talet. Denna gång får du inte bara följa Benjamin och Rasmus historier utan även Reines, som tynar bort ensam i svåra smärtor på en infektionsklinik. Hjärtskärande är bara förnamnet! Du får även en bättre bild av föräldrarna, deras tankar och känslor och du får följa hur de tacklar de svåra prövningar de får möta.

gardell_jonas_8Jonas Gardell har en stark berättarröst och är högst närvarande i sin text. Varje ord berättas av honom till mig, vilket är en märklig läsupplevelse. Vem vill inte ha en liten Gardell på axeln som läser högt?!

Om jag stämplade första romandelen som en rak höger mot hjärtat, hjärtskärande chockverkan, så kan andra delen främst liknas vid ett långsamt och känslomässigt krossverk, som att bevittna en katastrof i slow motion. Du är något mer beredd på vad som komma skall. En liten del av mig önskar att jag inte brutit mitt löfte. För nu visste jag. Och jag saknar känslan av en litterär käftsmäll. Läsupplevelsen naggades något i kanten. Något. Scenen med den sörjande pappan som gråter ut sin förtvivlan i skogen upplever jag dock som än starkare då jag har Stefan Sauks fantastiska rollprestation på näthinnan. En eloge till honom!

Avslutningsvis vill jag, som en parentes, nämna den s.k. Gardell-debatten, som du kan läsa mer om här. Boken må räknas till nutidshistoria, till modern litteraturhistoria och är ett ytterst viktigt tidsdokument över en tid som vi alla borde ta del av. Men det är Gardells roman. Därför har han all rätt i världen att skriva vad han vill, problematisera det han vill och belysa de delar som han brinner för – eller har jag fel? Bara för att författaren väljer att belysa en sida av historien betyder det nödvändigtvis inte att han ignorerar andras kamp. Han förminskar ingen. Detta är hans uppgörelse. För att citera författaren själv:

”Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.”

Oksaniansk poesi och politik

Om detta varit en modeblogg så hade jag inlett med att säga att få författare ser så iögonfallande vackra ut som Sofi Oksanen. Hon personifierar det jag önskar att jag vågat vara, en liten bit mitt gömda jag. Men nu är ju detta inte en modeblogg så vi lämnar detta därhän.

Finländskan Sofi Oksanen är en av mina favoritförfattare och hennes Utrensningen tillhör en av mina tidlösa favoriter och Stalins kossor ligger inte långt efter. För ett par dagar sedan läste jag ut hennes Baby Jane, som av någon märklig anledning förblivit oläst. Under våren kommer När duvorna försvann på svenska och jag förväntar mig åter igen oksaniansk poesi och politik.

Oksanen är sällsam på flera vis; inte bara genom hennes gothinsprirerade yttre utan för att hon har ett sätt att skriva som gör att du har svårt att släppa boken förrän sista sidan är inhalerad. Hon räds inga ämnen och skapar diskussion med sina böcker. ”Ja, jag är en politisk författare, hur skulle jag kunna vara något annat? säger Oksanen […]. Jag tar upp frågor som jag anser vara avgörande och som belysts för dåligt här hemma eller kanske inte alls.” Hon beskriver sin stil som autofiktion, d.v.s. hon blandar fakta och fiktion, men hon vill inte berätta vilket som är vilket och det är i sammanhanget ointressant då detta möjligen kan överskugga det hon faktiskt vill säga med sina böcker.

:::

Baby Jane är en kärlekshistoria, en tragedi, en upplysande och en politisk historia. Allt på en och samma gång. Bokens jag berättar om förhållandet till Piki ”stans coolaste flata” och hur kärleken kan vara såväl konstruktiv som destruktiv. Den berättar också om psykisk ohälsa, om att leva i skuggan av ett forna jag och hur begränsande detta kan vara. Ett viktigt ämne i dessa dagar med tanke på att denna tycks öka.

Baby Jane handlar även om utanförskapets kraft och om att inte passa in i mallen. Det är en bok som lämnar läsaren med många tankar och känslor. En stark läsupplevelse med andra ord. Boken kvalar kanske inte in bland de tidlösa favoriterna, men är inte långt ifrån.

De blåaste ögonen – Äntligen!

Toni Morrison är en av de där författarna som har skvalpat runt i det arma litteraturmedvetandet länge. En författare som jag vill läsa, men som jag aldrig får tummen ur att läsa. Tills nu. Boken har stått i min bokhylla sedan 1994(!). Oläst och pockande på min uppmärksamt. Året dessförinnan mottog, som den första svarta kvinnan, Toni Morrison nobels litteraturpris. Jag har inget försvar varför det har dröjt. Kan bara konstatera att det gjort det.

De blåaste ögonen är Morrisons debutroman och kom ut 1970. Genom de fyra d44ce078598e11e2904b22000a1f8c1d_7årstiderna hoppar historien mellan bokens nutid och dåtid och du får bakgrundshistorien till den berättelse som först kommer till dig i inledningskapitlet; Varför flickan Precola väntade barn med sin egen far. Historien som sedan berättas handlar om förtryck och smärtsamt utanförskap. Om hur du fostras in i att förakta din egen bakgrund och tillhörighet. Hur Precolas önskan är att få de finaste blåaste ögonen och hur detta skulle fylla hemmet med kärlek istället för hat och våld. Boken är en tragedi i bokstavlig mening. Det är sorgligt nog så verkligheten ter sig ibland. En bok som kommer att stanna kvar och skava ett tag.

Morrison har ett poetiskt språk och kan på några få rader få dig att känna och att vara där: ”Vintern la sig som ett band av kyla kring våra huvuden och smälte våra ögon. Vi stoppade peppar i fötterna på våra strumpor, strök vaselin i ansiktet och stirrade under mörka kylskåpsmorgnar på fyra kokta plommon, hala grötklumpar och choklad med ett tak av skinn”. Hon har ett knivskarpt sätt att beskriva sina karaktärer som gör att de kommer till liv rakt framför dig. Du känner Pecolas självförakt och hur hon ensam tycks bära omgivningens förtryck. För att axla epitetet nobelpristagare, är Morrisons språk förvånande lättillgängligt. Och vackert.

Morrison var 39 år när debuten kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten har dröjt.

Skämmes på mig om det inte blir fler Toni Morrison lästa.