Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.

Hur är det möjligt?!

Enligt Goodreads så återfinns Cormac McCarthys Vägen som en av flera böcker med epitet: ”20 Books You Loved, But Everyone You Know Hated”. Listan fick de fram genom att via ett par väl kända sociala mediekanaler fråga sina följare om det finns någon bok som de älskade men som alla de känner hatade? [dramatisk konstpaus] C o r m a c M c C a r t h y s V ä g e n... Är det möjligt?! Kan verkligen, v e r k l i g e n, Vägen platsa på denna lista?!

Jag måste nog lägga mig ner en stund och andas i påse.

. 

Konsten att göra en bok

Tre och en halv minuts bokterapi:

 

Konsten att hitta rätt stöd

Böckerna ligger bokstavligen i högar igen och vi måste fundera på om och hur vi ska få plats med fler bokhyllor i vårt lilla hus. Ska det vara öppna hyllor eller bokskåp? I vilket rum får de plats? Ska vi ta bort något annat? Vi ska väl inte behöva rensa bort böcker?! Besluten är svåra. Så man börjar ju med det väsentligaste först: bokstöd. Håller du muspekaren över aktuell bild får du upp en länk till inköpsstället. Får villigt erkänna att jag sannolikt fastnar för det sista enkla, men det är kul att i alla fall titta på de andra.

https://www.etsy.com/se-en/listing/182396352/split-glasses-metal-art-bookends-free?ref=sr_gallery_4&ga_search_query=book&ga_order=date_desc&ga_page=4&ga_search_type=all&ga_view_type=gallery

https://www.etsy.com/se-en/listing/96364873/girl-bookends?ref=sr_gallery_16&ga_search_query=book+ends&ga_order=date_desc&ga_search_type=all&ga_view_type=gallery

http://www.geekbutiken.se/star-wars/star-wars-gold-edition-bokstöd.html

http://www.litteraturmagazinet.se/karin-boye/moln-dikter/antikvariat/938069

https://www.etsy.com/se-en/listing/91003330/tentacle-attack-metal-art-bookends-free?ref=sr_gallery_11&ga_search_query=book+ends&ga_order=date_desc&ga_page=2&ga_search_type=all&ga_view_type=gallery

http://www.litteraturmagazinet.se/astrid-lindgren/antikvariat/bokstod

http://www.muminboden.se/inredning/ovrig-inredning/mumin-bokstod-2-pack-lilla-my.html

https://www.etsy.com/se-en/listing/93673592/ufo-abduction-metal-art-bookends-free?ref=sr_gallery_12&ga_search_query=book+ends&ga_order=date_desc&ga_page=2&ga_search_type=all&ga_view_type=gallery

https://www.etsy.com/se-en/listing/202508424/exclusivelane-wooden-engraved-carved?ref=sr_gallery_6&ga_search_query=book+ends&ga_order=date_desc&ga_page=11&ga_search_type=all&ga_view_type=gallery

http://www.litteraturmagazinet.se/virginia-woolf/antikvariat/bokstod

https://www.etsy.com/se-en/listing/191739589/turquoise-owl-bookend-and-eyglasses?ref=sr_gallery_30&ga_search_query=book+ends&ga_order=date_desc&ga_page=10&ga_search_type=all&ga_view_type=gallery

http://www.houseofhedda.com/sv/artiklar/bokstod-dog-heads_-2.html

http://www.deskstore.com/epages/deskstore.sf/sv_SE/?ObjectPath=/Shops/deskstore/Products/6317-1&ViewAction=ViewProduct

I väntans tider

Här sitter jag och surar. Det är klart jag vill läsa Justin Cronins avslutande del i The Passage Trilogy, men det dröjer ju så f a s a n s f u l l t länge. Publiceringsdatum flyttas hela tiden fram och i skrivande stund står det den 22 oktober 2015 på Goodreads. Sen får ju en vänta på den svenska översättningen. Om man söker nätet så låter det som att en filmatisering kan vara på gång och enligt obekräftade källor kan det vara Ridley Scott som producerar och Matt Reeves (bl.a. Let me in) som regisserar. Men jag väntar på del tre jag.

Foto: ”Waiting” av Tom Woodward (CC BY-NC 2.0)

 

Att ha huvudet under armen har sina fördelar

Det är på gott och ont som jag ibland gör saker utan att komma ihåg det. Jag var väl medveten om att jag ”slant” på Köp-knappen, men kunde inte för mitt liv komma ihåg vad jag köpt. Idag kom paketet och jag höll nästan på att göra en s.k. unboxing-video, men jag besparar er ifrån den. Jag förstår att ögonblicket inte är så himlans spännande för er.

Jag trodde jag köpt Systerland, men det hade jag tydligen inte. En fin blandning av böcker blev det och evigt höga att-läsa-högen blev med ens ännu högre.

Den svenska översättningen av Ull har jag väntat på länge (sen Feuerzeug kallade den ”Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps”). Sofi Oksanens När duvorna försvann har jag svårt att förstå att den förblivit oläst (vilket jag snart hoppas åtgärda) och De utvalda var ett rent spontanköp då de hade lagerrensning.

Att vila i trygg okunskap om barndomsfavoriterna

Virginia Andrews Vindsträdgården har tydligen filmatiserats igen. Eller så himla aktuellt är inte denna nyhet. Den hade tydligen premiär i januari. Mitt elvaåriga jag ä l s k a d e boken när det en gång begav sig (närmare bestämt 1986). Jag är dock totalt ointresserad av att läsa om den och låter mig vila i trygg okunskap om hur välskriven (eller inte) den egentligen är.

Många var vi, sjuttiotalister, som slukades av historien om de fyra syskonen Chris, Cathy, Carrie och Cory, som låstes in på vinden av en något sadistisk mormor. Så mycket mer än så minns jag inte.

Konsten att ta sig vatten över huvud med hjälp av Steglitsan

Efter stora mödor och inte mindre besvär har jag knapphändigt lyckats blåsa liv i den halvdöda läslusten. I sommar har jag än så länge läst Låt vargarna komma, Varför vara lycklig när du kan vara normal?, Vild och Francesca. En mager lista kan en tycka, men med tanke på att jag inte läst något på si så där fyra månader så är detta en fet lista. Just nu kämpar jag med Donna Tartts Steglitsan, men kanske tog jag mig vatten över huvud. Missförstå mig rätt – den är bra, men ack så många ord. Jag kanske får läsa en annan bok emellan för att inte tappa lusten igen.

Jodå hon lever… Kanske.

Om det finns en bloggutmattningsvägg, så är jag helt klart där och dunkar och dunkar. Jag varken läser eller bloggar, vilket inkluderar att läsa andras bokbloggar. Jag följer dock hjälpligt med via sociala medier, trots att jag sällan ger mig till känna. Och ja, jag känner mig otroligt kulturellt fattig just nu.

Jag skulle kunna skriva ett inlägg om Julia Skotts tankeväckande Kroppspanik. Trots att det var en månad sedan den blev utläst, så grunnar jag fortfarande på innehållet. Jag kommer dock aldrig till skott(!) att börja formulera mig. Det är så otroligt värdeladdat för mig, vilket möjligtvis gör att det blir än svårare att skriva om den. Jag skulle kunna berätta om mitt ambivalenta förhållande till min egen kropp – hur å ena sidan den trotsiga sidan av mig vill slå mig fri från samhällets värderingar och skrika ut min rätt att få se ut som jag gör, å andra sidan hur jag gång på gång går i fällan och slår på mig själv, hur jag har ”låtit” min kropp förändras och vad jag tror andra ser.

Jag skulle kunna berätta om återkommande läkarbesök där läkaren tar upp min vikt och till slut tvingar upp mig på en våg (som om jag vore totalt blind för min egen spegelbild eller att kläderna inte längre passar). Jag skulle också kunna skriva om hur jag känsloäter och hur mat kan användas såväl som morot, piska, belöning som bestraffning. Hur ångestladdat varenda tugga kan vara och hur osannolikt medveten jag är om varenda matbit som jag tuggar (inget går denna matskadade hjärna förbi trots att kroppen kanske tycks skvallra om annat). Hur otroligt energikrävande den här medvetenheten är.

Och för att runda av eländet skulle jag kunna skriva om hur ångestladdat ett klädinköp kan vara, hur förnedrande det är att inse att vissa affären inte vill ha mig som kund överhuvudtaget. Jag skulle kunna exemplifiera genom att lyfta fram hur en större klädkedja har valt att ta bort avdelningen med stora storlekar och flytta denna till en affär utanför city. Allt det här skulle jag kunna skriva om, men jag hittar liksom ingen ork. Men läs boken (nog stärktes trotssidan)!

Jag skulle också kunna skriva ett inlägg om en bok som numer skapar kräkreflex så fort jag hör ”min inre gudinna”, men även den lämnar jag därhän. Inte ens nyfikenhetens behag fick mig att orka igenom hela boken och jag bannar istället mig själv att jag trots en fantastisk Att-läsa-hög här hemma vigde min dyrbara och numer sällsynta lästid till denna femtio nyanser av katastrofläsning. Möjligtvis borde det bli underhållande att för en gång skull få såga en bok, men mina rader här torde inte lämna några frågetecken kring vad jag tycker.

Avslutningsvis skulle jag kunna skriva om bokrean, om vårens bokutgivning, Bokbloggarnas litteraturpris och om hur pepp jag är inför årets biopremiärer (jag säger bara Hazel och Augustus!), men jag tyar inte. Inte just nu. Kanske imorgon…

Bokbloggare mot rasism

Ögonblicket när tre par mörka ögon för första gången förstår ordet kram, genom att läraren lägger sina armar om en av dem, är magiskt! Lyckan i att lära sig ett språk, att göra sin röst hörd och att förstå sina klasskamrater är ovärderlig. Att vi ska hjälpa människor som flyr från krig, svält och nöd är en självklarhet och att få se dessa barn finna sin plats, sin vardag i skolan är en ynnest. Lika självklart är allas lika värde och att ingen ska känna sig dömd på grund av sitt kön, funktionshinder, sin religion, hudfärg, etnisk tillhörighet eller identitet.

Idag går flera bokbloggare samman i en gemensam aktion för att höja våra röster mot rasism. Så jag vill även boktipsa om författare och verk som lär oss mer om att vara människa.

Toni Morrisons De blåaste ögonen är berättelsen om flickan Precola, som växer upp med ett självförakt och vars enda önskan är att få de finaste blåaste ögonen och hur detta skulle fylla hemmet med kärlek istället för hat och våld. Morrison hjälper oss att förstå vad rasism kan göra mot en liten flicka och hennes självbild.

En annan debutroman är Hillary Jordans Mississippi, i vilken du genom sex berättarröster får en stark historia som handlar om den amerikanska södern och dess rasmotsättningar mot slutet av andra världskriget. Hon hjälper oss att förstå att ingen föds som rasist. Du blir det. Du formas och fostras av din omgivning.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram en bok av Jonas Hassen Khemiri, som en vecka efter bombdådet i Stockholm (11/12 2010) skrev ett uppmärksammat debattinlägg i DN – ”Jag ringer mina bröder”. I texten berättar han om känslan av att känna sig utpekad, förföljd och att känna skuld fast där inte finns någon skuld att bära. Att ena stunden vilja gömma sig och för att den andra vägra vara osynlig. ”Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter”.

Under hösten 2012 gav Khemiri ut romanen med samma namn Jag ringer mina bröder. Till ytan sett en tunn anspråkslös bok, men ett innehåll som ger en kraftig eftersmak. ”Det är inte en läsning som du packar ihop och lägger bakom dig. Den har en eftersmak. Du tänker. Funderar. Och det väl det som författare vill antar jag. Stanna hos oss. Stämplas in. Jag ringer mina bröder är viktig på flera plan – så läs den. Tänk på den.” Khemiri tvingar oss att tänka. Läs mer om den här.

I Bokbloggare mot rasism tillhör jag de privilegierade, d.v.s. de som inte utsätts för rasism. Jag kan därför inte sätta ord på hur detta känns hos en människa eller hur detta gräver hål i ens inre eller hur det är att bära på en rädsla att bli dömd på grund av min hudfärg. Jag kan dock uppmana alla att läsa på, att lyssna och att försöka förstå. Därför detta inlägg och dessa boktips.

#bokbloggaremotrasism #jagärintesverigedemokrat