Norma av Sofi Oksanen

I Oksanens tidigare romaner, såsom Stalins kossor och Utrensningen, är historien i sig en karaktär och är en viktig del och förutsätting för hela berättelsen. Norma är en samtidsskildring, vilket hon tidigare inte velat skriva (hon talade bland annat om detta på Bokmässan). En samtida roman är just samtida – den är intressant här och nu och gäller bara nu. En historisk roman har ett längre liv, men nu kände Oksanen sig redo för att skriva om dagens Helsingfors. En annan nyhet är också att hon valt att ta in magi i historien.

normaNormas hår är magiskt och växer onaturligt fort och påverkas av hennes och omgivningens humör och känslor. Detta är självklart såväl en välsignelse som en förbannelse. Normas mamma Anita har under hela hennes liv hållit detta hemligt för världen. Plötsligt en dag så dör Normas mamma i en tragisk olycka – eller är det självmord eller rent av ett mord? – för att få svar på detta väljer Norma att börja jobba på den frisersalong som Anita jobbade på. Större delen av romanen utspelar sig på eller i nära anslutning till denna salong. Om valet av kuliss berättade Oksanen att en frisersalong är både publik och privat – du ser bara ytan och inte vad som pågår bakom denna kuliss, vilket gör det till en perfekt plats för att förlägga en samtida historia i. Det visar sig dock ganska snabbt att härvan kring denna salong är större och mer invecklad än Norma kunnat ana.

Romanen kommer att handla om hårindustrin (extensions), som är helt oreglerad i världen. Vi vill gärna veta varifrån pälsen kommer som modellerna bär på catwalken, men ifrågasätter inte var håret kommer ifrån. Historien utvecklar sig också till att inkludera surrogatturism – surrogatlagen i Ukraina är den mest liberala i hela världen, vilket lockar fram en mörk marknad. Den handlar om en kriminell organisations ”vardag”, om trafficking, om psykisk sjukdom och om familjehemligheter. Om det blir rörigt? Ja, tyvärr. 

Jag älskar Oksanens sätt att skriva – hennes språk och kärlek för kvinnohistoria. Norma innehåller allt det också, men tyvärr blir bihistorier och det stora persongalleriet för rörigt för mig och hon tappar mig någonstans där i mitten. Inte på något sätt en dålig historia – missförstå mig rätt här – men inte lika stark, lika fängslande som hennes tidigare böcker.

Författarporträtt: Toni Härkönen
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s