Samtycket av Vanessa Springora

När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av 2020 blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del.

I boken kallar sig Springora sig själv för V och den 50-årige författaren G, som i verkligheten heter Gabriel Matzneff. Den då blott fjortonåriga V blir förförd av den mycket äldre G. Ett minst sagt osunt förhållande. V blir förälskad inte bara i mannen utan i tanken om honom. Han, en hyllad författare och hon, en romantisk litteraturälskare.

Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden. Inte nog med att denna pedofil lockade denna unga flicka till sig. Han gjorde också att hela hennes liv blev hans – hon slutar gå i skolan, tar avstånd ifrån sina vänner och familj. Därutöver – därutöver – är det ingen som reagerar – inte ens hennes egen mor.

Man kan lätt tro att detta var något som skedde helt i det fördolda. Man kan tro det. Men den här Matzneff är känd för sina självbiografiska böcker, som inkluderar sexuella förhållande med minderåriga flickor och pojkar.

Titeln hänvisar såväl till V:s samtycke som till den närmsta omgivningen som till den kulturella värld där detta inte var något som någon reagerade emot. Springora menar idag att hon visserligen gav sitt samtycke som fjortonåring, men hur hon idag – genom den vuxnes ögon – kan förstå att ett samtycke kan inte ett barn ge – det är framtvingat. Modern gav också sitt samtycke. Den kulturella eliten i Frankrike gav också sitt samtycke. Jag såg ett klipp från ett franskt litteraturprogram där de helt öppet diskuterade Matzneffs övergrepp på barn och endast en person sa något (som tydligen därefter blev utfryst i denna kulturella sfär).

V lyckas att ta sig ut ur förhållandet något år senare, men övergreppen har fortsatt upp i vuxen ålder. Matzneff har fortsatt skildra deras relation i sina böcker och har till och med publicerat brev som hon skickade till honom som fjortonåring. Genom detta föddes till slut tanken om att skriva en egen bok. En bok där hon berättar sin historia och befäster den svart på vitt på sidorna. En uppgörelse med det som hon blivit utsatt för och en försoning med att hon inte har någon skuld i detta.

Författarporträtt: V.Springora©JFPAGA
Bokomslag: Annika Lyth

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

Elin Wägner (1882-1949) var en svensk författare, journalist och feminist. Hon kämpade för kvinnlig rösträtt, blev 1937 ledamot i Samfundet De nio och 1944 i Svenska Akademien och grundade Rädda barnen dessförinnan. I tolv år var hon gift med litteraturvetaren John Landquist.

Jag blev nyfiken på att veta mer om Elin Wägner när jag lyssnade på Fatima Bremmes eminenta biografi av Ester Blenda Nordström. De rörde sig i samma vänskapskretsar och har haft inverkan på varandras verk och tid. Jag kan inte annat än att bli djupt imponerad av såväl Ester Blenda Nordström som Elin Wägners samhällsengagemang, framåtanda och glöd.

Jag valde – likt Bremmes bok – att lyssna på biografin. Den besvärliga Elin Wägner är en författarinläsning. Vanligtvis är jag något skeptisk till författarinläsningar, men i detta fall är det en väldigt bra uppläsning samt att det i denna inte finns några skönlitterära ambitioner, vilket gör att genre och författarinläsningen går fint samman.

Det har är svårt att formulera mig kring denna bok då jag är tämligen ambivalent. Och jag kan inte låta bli att jämföra min läsupplevelse med den jag hade när jag lyssnade på Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström.

Båda verken är väldigt ambitiösa och båda författarna har gjort en välgrundad research, men hur de väljer att berätta sina historier skiljer dem åt. Kanske min läsupplevelse av denna bok hade blivit annorlunda om jag valt att läsa den istället för att lyssna på ljudboken. Jag fastnar helt enkelt inte lika mycket för denna som för Bremmes biografi. Det fattas mig något.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag antar att jag har svårt att få grepp om historien då den är något fragmentarisk och hoppar mellan de historiska nedslagen och personer omkring Wägner. Det är månne att den är författad i mer sakprosastil än Ett jävla solsken, i vilken vi fick följa Ester Blenda genom livet och där miljön målades upp för oss läsare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan ha att göra med att jag inte är en typisk biografiläsare. Det är sällan jag uppslukas av genren på grund av dess stil, så Ett jävla solsken månne vara undantaget som bekräftar regeln. Det underlättar inte heller då jag valde att lyssna på biografin. Jag lyssnar främst i bilen vilket gör att hela lyssningen blir fragmentarisk då jag sällan sitter längre stunder i bilen.

Missförstå mig rätt! Som biografi är Den besvärliga Elin Wägner alldeles fantastisk. Jag lär mig långt mer om hennes person och liv än vad jag visste sedan tidigare. Jag fängslas dock inte av berättelsen om Elin Wägner. Det målas inte upp någon värld inför mitt inre och jag är inte där och bevittnar. Jag sitter stilla kvar i min bil och lyssnar på en faktabok.

Författarporträtt: Sören Håkan Lind
Bokomslag: Elsa Wohlfahrt Larsson

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer

2017 mottog Fatima Bremmer Augustipriset för årets fackbok med Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström. Först nu kom jag mig dock för att lyssna på Marie Richardsons inläsning av boken.

Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris. 

Mycket lite kände jag till om Ester Blenda Nordström. Kanske bara namnet. Hon var dock en högst intressant och fascinerande kvinna. Hennes till synes outsinliga nyfikenhet gjorde henne till Sveriges första undersökande reporter. Hon gjorde det som många andra inte vågade eller ens tänkt tanken att göra. Ester Blenda Nordström (1889-1948) wallraffade innan det ens var ett vedertaget begrepp (Günter Wallraff gjorde det först på 1970-talet).

Ester Blenda Nordström tog under falsk identitet tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon arbetade som nomadlärarinna för samiska barn för att sedan skriva boken Kåtornas folk. Ester Blenda var svenskt sändebud och bidrog till att undsätta svältande under finska inbördeskriget, bevakade jordbävningarna i Japan, gjorde en reportageresa till Amerika där hon bland annat luffade med tåg samt deltog i en expedition till Kamtjatka. Dessutom stred hon för kvinnlig rösträtt tillsammans med Elin Wägner. För att inte förglömma att hon skrev normbrytande flickböcker som senare kom att inspirera Astrid Lindgren.

Nu ska vi betänka att när Ester Blenda Nordström gjorde allt det här var det långt ifrån självklart att kvinnan skulle kunna ta denna plats. Det var en tid som präglades av första världskriget, av rasbiologi, Sven Hedins expeditionslusta och innan folkhemmet.

Fatima Bremmer skildrar hela Ester Blenda Nordströms vuxna liv i en litterär form. Hon levandegör Ester Blenda på ett sinnrikt sätt, men vägrar sätta henne på piedestal. Hon räds inte att även lyfta fram Ester Blendas mörkare sidor. Ester Blenda är lika färgad av sin tid som alla andra. Bremmer skildrar också Ester Blendas inre mörker och hur det drev henne till att bli alkoholist och använde diverse lugnande opiater samt ekonomiska bekymmer.

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström är också en bok om klass och författaren ställer sig frågan om Ester Blenda verkligen kunnat lyckas med det hon gjorde om hon tillhört en lägre klass. Det är också en berättelse om förbjuden kärlek – om hur den tidens syn på homosexualitet gjorde att Ester Blenda inte kunde leva så fritt som hennes yrkesroll möjliggjorde. Det vill säga hon kunde vara normbrytande i sitt arbete men aldrig privat.

Marie Richardson är en tämligen rutinerad inläsare vid det här laget. Hon har en behaglig röst och lyckas dramatisera utan att störa historien och utan att tilta över till radioteater. Jag uppskattar hennes engagemang i texten, vilket kommer till mig genom högtalarna.

Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Fatima Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blir på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Författarporträtt: Helén Karlsson
Bokomslag: Emilie Crispin Ekström

Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay

Idag avslutar jag veckotemat Rusta, rak och pansarsluten på Kulturkollo, med att recensera Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay.

Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme. Jag driver det till ytterligheter. Jag kan sitta på en femtimmarsflygning upptryckt mot fönstret med armen innanför säkerhetsbältet, som om jag försökte skapa frånvaro trots min massiva närvaro. Jag går på sidan av trottoaren. Jag stryker längs väggarna. Jag försöker gå så snabbt jag kan när jag känner att någon går bakom mig så att jag inte ska vara i vägen. Som om jag inte hade lika stor rätt att vara på jorden.

Läs recensionen av Hunger – historien om (min) kropp här.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Sara R. Acedo