Vad tänker jag om Nobels litteraturpris 2020?

Årets pristagare av Nobels litteraturpris 2020 är Louise Glück.

”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Jag tänker spontant så här: Who? (vilket i dessa sammanhang är en årlig återkommande känsla). Sen: Kul!

Kunskap ligger bara en googling bort. Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Glück har tilldelats såväl Pulitzerpriset som National Book Award och kan nu sätta upp Nobels litteraturpris på sitt CV. Hon översattes (av Jonas Brun) till svenska först 2017 med Averno. Det finns idag tre titlar på svenska.

 

En vinst för poesin! Poesin hamnar lätt i skymundan, så också hos undertecknad. Fint av Svenska akademin! Jag tänker att allt färre människor läser poesi, så detta kan kanske bli poesin revansch. Och fler får upp ögonen för genren igen. Så också undertecknad.

I detta sammanhang vill jag även passa på att lyfta en välformulerat inlägg som Linda har publicerat idag: ”Mina tankar kring Nobelpriset i litteratur” i vilket hon bland annat framhåller att ”Valet av pristagare 2020 är ett ödesval”.

Stort grattis till Louise Glück och till Rámus förlag!

Vi konfererar om Nobels litteraturpris 2020

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här. 

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 

 

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös. 

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 

Veckans kulturfråga

Imorgon avslöjas det vem som får motta Nobels litteraturpris 2020. I och med detta hakar jag på Lindas kulturfråga för veckan.

Veckans kulturfråga lyder:
Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur?

Om jag ska välja en så blir det Toni Morrison, som mottog litteraturpriset 1993. Morrison var 39 år när debuten De blåaste ögon (1970) kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten dröjde.

Hon har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Toni Morrison förenade ofta realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och trots det upplevs historierna som trovärdiga och kryper därför in under skinnet på läsaren. Om hennes Älskade skrev jag: ”Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.

Vill du läsa vad jag tyckte och tänkte om några av hennes böcker kan du klicka dig vidare på följande länkar:

De blåaste ögon

Älskade

Hem

Gud hjälpe barnet

Länkar dessutom ett klipp där Toni Morrison läser högt ur Hem (2014).

Regler är till för att brytas när det kommer till utmaningar. Så jag vill såklart också välja vår egen Tomas Tranströmer som mottog priset 2011.

Författarporträtt: https://www.flickr.com/people/36277035@N06
Bild: Toni Morrisons signatur. 

 

Ni säger Bob Dylan, jag säger…

”Oj!”… sen ”Wow!”

Där satt jag i godan ro i paltkoma efter en konferenslunch (ni vet kaffe/fralla, kaffe/frukt, lunch, dessert-tröttheten) och fulsurfar lite grann. Bomben! Chocken! Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur! Jag fick kämpa emot impulsen att avbryta den oerhört kunniga föreläsaren när hen tolkade juridiska lagformuleringar för oss och skrika just det: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”. Jag satt dock kvar och upprepade istället tyst för mig själv: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”,”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”.

När jag såg Ebba Witt-Brattströms kommentar, som en kollega så snällt mejlade mig under pågående kurs, så frustfnissade jag – sannolikt högt – där i konferensrummet mitt emellan lagparagraferna.

ebba

Vad känner jag själv för dagens överraskning? Jag tycker det är superkul att Akademien utmanar och vidgar litteraturbegreppet. Jag tycker det är superkul att en låtskrivare kan jämföras med en poet. Vad känner jag för Dylan? Not so much, måste jag erkänna. Jo, jag är medveten (ej kunnig) om hans textkonstnärskap och hans ikoniska aura, men jag vet inte vilket som är störst av de två. I och med dagens utnämning så hoppas jag på det förstnämnda. Och sen kan jag inte låta bli att frustfnissa åt Ebbas kommentar igen.

nobel

Vad vi tycker på Kulturkollo kan du läsa och kanske frustfnissa åt här.

Foto: LiveNation

Goodreads Choice Award 2014

Årets Goodreads Choice Award 2014 är avgjord och alla vinnarna kan du se här.

Extra kul är att se att E. Lockhart vann i kategorin Young Adult Fiction, med sin Kanske är det allt du behöver veta.

10424255_10152927840802028_4142787302061280225_n

Så här skrev jag bland annat om den i oktober:

Det är en historia som är såväl finurlig som oväntad och jag gillar särskilt hur författaren låter huvudkaraktären Candace, historiens jag, ha en sarkastisk, ironisk och humoristisk röst.

”Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad.
Alla i familjen Sinclair är atletiska, långa och attraktiva. Vi är stolta demokrater med en ärvd förmögenhet. Våra leenden är breda, våra käkar markerade och vår tennisservar aggressiva.

Det spelar ingen roll om en skilsmässa sliter sönder musklerna i våra hjärtan så att de knappt orkar slå längre. Det spelar ingen roll om våra ärvda pengar börjar ta slut eller om kreditkortsräkningarna ligger obetalda på köksbänken. Det spelar ingen roll om det står en samling pillerburkar på nattduksbordet.”

Familjen Sinclair tillbringar alla somrar på en privat ö där mor- och farföräldrarna har byggt fyra hus till sig och sina tre döttrar. Cadance, äldsta barnbarnet, och hennes två jämnåriga kusiner och en vän till familjen blir en liten grupp som umgås tätt under loven.

Under den femtonde sommaren händer dock en olycka och Candance hittas på en strand, iklädd endast underkläder och utan minne vad som har hänt. När hon återvänder till ön två år senare har fler tragedier drabbat familjen Sinclair; Familjens patriark har mist sin fru, skilsmässor har ägt rum och det bråkas ständigt om pengar och arv. Händelser som trycks undan av perfekta leenden och raka ryggar. Candance har dock fortfarande stora minnesluckor och hon söker nu sanningen på vad som egentligen hände den där sommaren. Varför vill inte, kan inte, får inte kusinerna prata om den femtonde sommaren? Vilka hemligheter gömmer sig bakom familjens fina yta? Vem har sanningen?

Jag gillar verkligen Lockharts sätt att skriva och hur hon använder sig av upprepningar och har ett yvigt bildspråk, till exempelvis när pappan lämnar familjen precis innan den ödesdigra sommaren:

”Pappa ställde in den sista resväskan i baksätet på vår Mercedes (mamma fick bara behålla Saaben) och startade motorn. Sedan tog han fram en pistol och sköt mig i bröstet. Jag stod på gräsmattan och jag föll. Kulan slet upp ett stort hål och mitt hjärta rullade ut ur bröstkorgen och ner i en blomsterrabatt. Blodet strömmade taktfast ur det öppna såret, och sedan ur mina ögon, mina öron, min mun. Det smakade salt och nederlag. Den stora röda skammen i att vara oälskad spred sig över gräsmattan framför huset, över stenarna på gångvägen, över trappan till verandan. Mitt hjärta sprattlade bland pionerna som en laxöring på land. Mamma tappade tålamodet. Hon sa att jag skulle skärpa mig. Var normal nu, sa hon. Med en gång, sa hon.”

Det är familjekonflikter, hemligheter och sanningssökande. Det är pengar, sommarlov och kärlek. Jag vågar inte yppa så mycket mer utan att avslöja allt för mycket. Det är en smart historia med en speciell stil, som kanske inte uppskattas av alla, men definitivt av mig! Kort och gott: läs den!

* * *

Vill du själv höra Lockhart berätta om sin bok och oväntade vändpunkter i andra böcker kan du göra det i klippet nedan. En extra guldstjärna till Lockhart då hon hyllar Gillian Flynns Gone girl.

 

Älskade Toni Morrison

Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.

Historien är såväl tragisk som fängslande. I Älskade förenar Morrison realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och det är en historia som trots detta upplevs som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. En suggestiv dimma ligger över berättelsen om Sethe, hennes familj och deras mörka historia.

Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.

1987 tilldelades Toni Morrisons Älskade (Beloved) Pulizerpriset och året därefter kom filmen med samma namn, i vilken Oprah Winfrey och Danny Glover har några av huvudrollerna.

Vill du ha en språklig resa utöver det vanliga så läs Älskade, men för all del filmen är inte fy skam den heller.

Läs även om Toni Morrisons De blåaste ögonen.

Bokbloggsjerka 12-15 oktober

Som traditionen bjuder har Annikas litteratur- och kulturblogg bokbloggsjerka varje helg. Tanken bakom jerkan är att du som deltar svarar på en eller flera frågor som Annika presenterar och att du sedan via kommentarsfältet kan ”jerka runt” (hoppa runt) bland de bokbloggar som anmält sig. På så vis hittar du kanske nya bekantskaper ute i bokbloggsdjungeln.

Veckans frågor lyder enligt följande:

1) Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

2) I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

1) Jag är inte sen att erkänna att jag inte hört talas om Mo Yan tidigare. Detta gör mig ingenting då priset inte tilldelas den författare som är mest känd eller blir mest läst utan ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Om jag tolkar det hela rätt så tilldelas alltså priset till de författare som ger konsten något nytt och utmärkande, d.v.s. en innovativ författare som vidgar litteraturgenren. Jag kan dock ibland få känslan av att författare förbises p.g.a. att de blir lästa i större kretsar. Men vad vet väl jag?!

För övrigt får jag bekänna att jag läst tämligen få av våra litteraturpristagare. Det är ju det där med lästid kontra arbetstid kontra familjetid som begränsar min Vill-läsa-lista ganska hårt.

Om jag ska kritisera något om akademins utnämningar så vill jag lyfta genusperspektivet. Det är skrämmande få kvinnor som har fått priset  – endast 12 (!) st sedan 1901. Historiskt sett så har kvinnor haft en mer undanskymd plats i världslitteraturen, men idag är det svårt att hävda något annat än att vi har flera fantastiska kvinnliga författare som förtjänar en sådan utnämning. Johanna Ögren har skrivit ett intressant debattinlägg i ämnet som heter ”Litteraturpriset är en unken herrklubb” och du kan läsa det här.

2) I skrivande stund står det 41 st böcker på min Vill läsa-lista. Jag skulle säkert kunna klämma ur mig en handfull till om jag klurat mer på listan. I bokhyllan, på sängbordet och på fönsterbräden växer högarna av oläst böcker i en rasande fart. Orkar inte räkna. Vill inte räkna. Jag lider av en defekt vars symptom är att om böckerna står olästa för länge i bokhyllan tappar undertecknad intresset för dem och köper således in nya böcker, som  så småningom eventuellt sållar sig till de olästa högarna i huset.