Ni säger Bob Dylan, jag säger…

”Oj!”… sen ”Wow!”

Där satt jag i godan ro i paltkoma efter en konferenslunch (ni vet kaffe/fralla, kaffe/frukt, lunch, dessert-tröttheten) och fulsurfar lite grann. Bomben! Chocken! Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur! Jag fick kämpa emot impulsen att avbryta den oerhört kunniga föreläsaren när hen tolkade juridiska lagformuleringar för oss och skrika just det: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”. Jag satt dock kvar och upprepade istället tyst för mig själv: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”,”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”.

När jag såg Ebba Witt-Brattströms kommentar, som en kollega så snällt mejlade mig under pågående kurs, så frustfnissade jag – sannolikt högt – där i konferensrummet mitt emellan lagparagraferna.

ebba

Vad känner jag själv för dagens överraskning? Jag tycker det är superkul att Akademien utmanar och vidgar litteraturbegreppet. Jag tycker det är superkul att en låtskrivare kan jämföras med en poet. Vad känner jag för Dylan? Not so much, måste jag erkänna. Jo, jag är medveten (ej kunnig) om hans textkonstnärskap och hans ikoniska aura, men jag vet inte vilket som är störst av de två. I och med dagens utnämning så hoppas jag på det förstnämnda. Och sen kan jag inte låta bli att frustfnissa åt Ebbas kommentar igen.

nobel

Vad vi tycker på Kulturkollo kan du läsa och kanske frustfnissa åt här.

Foto: LiveNation

Annonser

Goodreads Choice Award 2014

Årets Goodreads Choice Award 2014 är avgjord och alla vinnarna kan du se här.

Extra kul är att se att E. Lockhart vann i kategorin Young Adult Fiction, med sin Kanske är det allt du behöver veta.

10424255_10152927840802028_4142787302061280225_n

Så här skrev jag bland annat om den i oktober:

Det är en historia som är såväl finurlig som oväntad och jag gillar särskilt hur författaren låter huvudkaraktären Candace, historiens jag, ha en sarkastisk, ironisk och humoristisk röst.

”Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad.
Alla i familjen Sinclair är atletiska, långa och attraktiva. Vi är stolta demokrater med en ärvd förmögenhet. Våra leenden är breda, våra käkar markerade och vår tennisservar aggressiva.

Det spelar ingen roll om en skilsmässa sliter sönder musklerna i våra hjärtan så att de knappt orkar slå längre. Det spelar ingen roll om våra ärvda pengar börjar ta slut eller om kreditkortsräkningarna ligger obetalda på köksbänken. Det spelar ingen roll om det står en samling pillerburkar på nattduksbordet.”

Familjen Sinclair tillbringar alla somrar på en privat ö där mor- och farföräldrarna har byggt fyra hus till sig och sina tre döttrar. Cadance, äldsta barnbarnet, och hennes två jämnåriga kusiner och en vän till familjen blir en liten grupp som umgås tätt under loven.

Under den femtonde sommaren händer dock en olycka och Candance hittas på en strand, iklädd endast underkläder och utan minne vad som har hänt. När hon återvänder till ön två år senare har fler tragedier drabbat familjen Sinclair; Familjens patriark har mist sin fru, skilsmässor har ägt rum och det bråkas ständigt om pengar och arv. Händelser som trycks undan av perfekta leenden och raka ryggar. Candance har dock fortfarande stora minnesluckor och hon söker nu sanningen på vad som egentligen hände den där sommaren. Varför vill inte, kan inte, får inte kusinerna prata om den femtonde sommaren? Vilka hemligheter gömmer sig bakom familjens fina yta? Vem har sanningen?

Jag gillar verkligen Lockharts sätt att skriva och hur hon använder sig av upprepningar och har ett yvigt bildspråk, till exempelvis när pappan lämnar familjen precis innan den ödesdigra sommaren:

”Pappa ställde in den sista resväskan i baksätet på vår Mercedes (mamma fick bara behålla Saaben) och startade motorn. Sedan tog han fram en pistol och sköt mig i bröstet. Jag stod på gräsmattan och jag föll. Kulan slet upp ett stort hål och mitt hjärta rullade ut ur bröstkorgen och ner i en blomsterrabatt. Blodet strömmade taktfast ur det öppna såret, och sedan ur mina ögon, mina öron, min mun. Det smakade salt och nederlag. Den stora röda skammen i att vara oälskad spred sig över gräsmattan framför huset, över stenarna på gångvägen, över trappan till verandan. Mitt hjärta sprattlade bland pionerna som en laxöring på land. Mamma tappade tålamodet. Hon sa att jag skulle skärpa mig. Var normal nu, sa hon. Med en gång, sa hon.”

Det är familjekonflikter, hemligheter och sanningssökande. Det är pengar, sommarlov och kärlek. Jag vågar inte yppa så mycket mer utan att avslöja allt för mycket. Det är en smart historia med en speciell stil, som kanske inte uppskattas av alla, men definitivt av mig! Kort och gott: läs den!

* * *

Vill du själv höra Lockhart berätta om sin bok och oväntade vändpunkter i andra böcker kan du göra det i klippet nedan. En extra guldstjärna till Lockhart då hon hyllar Gillian Flynns Gone girl.

 

Det finns pris och så finns det…

pris. Förra veckans tema på Kulturkollo var ”Prisa, prisade, prisat” och ett av de kanske mindre prestigefyllda priserna man kan vinna är Literary Reviews ”Bad sex in fiction award” som i år gick till den nigerianska författaren Ben Okri. Grattis!

Vi tar väl en jullåt på det, va?!

Älskade Toni Morrison

Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.

Historien är såväl tragisk som fängslande. I Älskade förenar Morrison realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och det är en historia som trots detta upplevs som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. En suggestiv dimma ligger över berättelsen om Sethe, hennes familj och deras mörka historia.

Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.

1987 tilldelades Toni Morrisons Älskade (Beloved) Pulizerpriset och året därefter kom filmen med samma namn, i vilken Oprah Winfrey och Danny Glover har några av huvudrollerna.

Vill du ha en språklig resa utöver det vanliga så läs Älskade, men för all del filmen är inte fy skam den heller.

Läs även om Toni Morrisons De blåaste ögonen.

Bokbloggsjerka 12-15 oktober

Som traditionen bjuder har Annikas litteratur- och kulturblogg bokbloggsjerka varje helg. Tanken bakom jerkan är att du som deltar svarar på en eller flera frågor som Annika presenterar och att du sedan via kommentarsfältet kan ”jerka runt” (hoppa runt) bland de bokbloggar som anmält sig. På så vis hittar du kanske nya bekantskaper ute i bokbloggsdjungeln.

Veckans frågor lyder enligt följande:

1) Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

2) I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

1) Jag är inte sen att erkänna att jag inte hört talas om Mo Yan tidigare. Detta gör mig ingenting då priset inte tilldelas den författare som är mest känd eller blir mest läst utan ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Om jag tolkar det hela rätt så tilldelas alltså priset till de författare som ger konsten något nytt och utmärkande, d.v.s. en innovativ författare som vidgar litteraturgenren. Jag kan dock ibland få känslan av att författare förbises p.g.a. att de blir lästa i större kretsar. Men vad vet väl jag?!

För övrigt får jag bekänna att jag läst tämligen få av våra litteraturpristagare. Det är ju det där med lästid kontra arbetstid kontra familjetid som begränsar min Vill-läsa-lista ganska hårt.

Om jag ska kritisera något om akademins utnämningar så vill jag lyfta genusperspektivet. Det är skrämmande få kvinnor som har fått priset  – endast 12 (!) st sedan 1901. Historiskt sett så har kvinnor haft en mer undanskymd plats i världslitteraturen, men idag är det svårt att hävda något annat än att vi har flera fantastiska kvinnliga författare som förtjänar en sådan utnämning. Johanna Ögren har skrivit ett intressant debattinlägg i ämnet som heter ”Litteraturpriset är en unken herrklubb” och du kan läsa det här.

2) I skrivande stund står det 41 st böcker på min Vill läsa-lista. Jag skulle säkert kunna klämma ur mig en handfull till om jag klurat mer på listan. I bokhyllan, på sängbordet och på fönsterbräden växer högarna av oläst böcker i en rasande fart. Orkar inte räkna. Vill inte räkna. Jag lider av en defekt vars symptom är att om böckerna står olästa för länge i bokhyllan tappar undertecknad intresset för dem och köper således in nya böcker, som  så småningom eventuellt sållar sig till de olästa högarna i huset.