Mitt liv som dront av Helena von Zweigbergk

Tyvärr har jag aldrig kommit för att läsa några av Helena von Zweigbergks skönlitterära böcker. Jag förknippar henne främst med radio och TV. Jag har dock nu lyssnat på författarinläsningen av hennes självbiografiska Mitt liv som dront.

”Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering. Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var – i mitt numera så långa liv – befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?

Enligt von Zweigbergk själv personifierar hon dronten. Detta – numera utrotade – djur som enligt von Zweigbergk inte hade någon naturlig försvarsstrategi (har inte själv djupdykt i fågelns beteendemönster). Dronten kunde inte sätta gränser utan ”tog emot” vad helst livet kunde erbjuda. Författaren beskriver sig själv som någon som inte kunnat sätta gränser, som har använt som ”slasktratt”, ”packåsna”, ”en vandrande åskledare” som drog till sig allt det som andra inte förmått bära.

Med historien om denna mänskliga dront som kuliss närmar sig författaren områden som åldrande, kärlek, relationer och om psykisk ohälsa. Hon berör ämnen som föreställningen om jaget, om hur detta ständigt förändras. Och om att plötsligt inte riktigt känna igen sig själv. Om att alltid känna sig obekväm och rädd.

Hon kallar det själv en självbiografisk inventering, men jag har mina invändningar här. Visserligen delar Helena von Zweigbergk med sig av sig själv, men inte såpass djupt som jag kan önska. Hon har en tendens att teoretisera sig själv snarare än att dela med sig. Texten inkluderar fler ”man” än ”jag” – hon beskriver månne dronten och människan snarare än Helena. Anekdoterna som är tänkta att exemplifiera detta teoretiserande är faktiskt inte så många som kan man förvänta sig av en självbiografisk text. Jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket Helena.

Författarinläsningen är såklart väldigt bra. Hon är en van radiopratare och har en behaglig röst och fint flyt, som gör sig fantastisk i ljudboksformatet. Jag ser i min ljudbokstjänst att hon har läst in alla sina egna böcker, men hon borde läsa in fler. Det är en röst jag vill höra mer av.

Författarporträtt: Mattias Edwall

 

Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Jag har något svårt att sätta ord på vad jag just har hört. Det är så mycket känslor som rusar i min kropp och som förblindar mig. Mina tankar flyger och far och skenar iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Ninni Schulman är mest känd som deckarförfattare, men inom henne har en helt annan historia grott under många år. Historien om hennes uppväxt och liv. Flickebarn nr 291 är hennes historia – en hudlös och ärlig självbiografisk roman.

Ninni föds med allvarlig skolios, som har format hela hennes jag och liv. En såpass allvarlig ryggskada som gjorde att läkarna inte trodde hon skulle överleva. Hennes kropp vägrade dock ge upp, men skadan kom dock att kräva otaliga sjukhusbesök, operationer, metallställning och gipsvagga. Den kommer också innebära långa och ensamma sjukhusvistelser där hon oftast lämnades ensam (det är sjuttiotal, men jag var tvungen att flera gånger kolla när Schulman föddes för man kan lätt tro att det handlar om femtiotal.)

Den känslomässiga slaggprodukt och ryggsäck kommer dock ikapp henne som vuxen när äktenskapet håller på att krascha. Hon reagerat oerhört känslosamt på denna separation och blir till slut inlagd på psyket. Hon börjar så småningom gå till en terapeut, som börjar fråga om barndomen. Först nu börjar Schulman lägga pusslet och förstår hur mycket hennes barndom har format henne och påverkat hennes relationer. Långa stycken i boken är dialogen mellan Ninni och terapeuten, vilket gör att vi kommer författaren oerhört nära. Det känns som att jag är där – sittandes i soffan och lyssnar.

För att kunna förstå sin historia begär Ninni Schulman ut sina sjukhusjournalerna i vilka hon från början kallas Flickebarn nr 291. Hon börjar förstå vad det gör med en människa att inte känna anknytning i början av livet. Idag vet vi bättre. Vi vet att barn som separeras från sin föräldrar under en längre tid kan få men för livet. Det behöver inte handla om en fysisk separation utan även känslomässig. Relationerna i livet tenderar att bli energikrävande, svårt att känna tillit och lita på partners kärlek, men kan också på gott och ont bli väldigt självständiga. Hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad för den man är?

Ninni Schulman berättar också om hur det är att växa upp och skilja sig fysiskt från andra barn – om att alltid känna sig annorlunda. Om att bli tolererad snarare än ingå i den sociala gemenskapen – att vara med men ändå stå utanför. Om att få sitta med någon i skolmatsalen, men aldrig bli medbjuden på fester. Flertalet gånger vill jag bara kliva in i boken och krama om den unga flickan. När hon sedan berättar om det sammanbrott som gör att hon åter igen hamnar på sjukhus och senare när hennes pappa går bort vill jag kliva in i boken och krama om den vuxna kvinnan. Det är så smärtsamt att jag får tårar i ögonen bara att skriva om den.

Jag lyssnade på Lo Kappas inläsning av Flickebarn nr 291. Kappa gör Schulmans nakna och självutlämnande text rättvisa och jag kan inte sluta lyssna. Hennes röst i kombination med Ninni Schulmans text passar som hand i handske. Om jag ska invända mot något är det när inläsaren väljer att sjunga låttexter som författaren reciterar. Det blir nervprövande varje gång för undertecknad.

Författarporträtt: Magnus Liam Karlsson
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Lördagen den 30 september 2017 inledde jag min dag på Bokmässan med att gå på seminariet ”Den (o)moderna mansrollen” där Jenny Jägerfeld moderade ett samtal med Johan Ehn och Hampus Nessvold. Det var en bisarr morgon på flera sätt. Här satt jag och lyssnade på Ehn och Nessvold och utanför visade sig den absurda ytterkanten av ”manlighet” (kränkta vita män yadayada).

”Det är en absurd känsla att sitta här och diskutera den (o)moderna mansrollen och dess koppling bland annat till våld när vi vet att i detta nu samlas hundratals – kanske uppemot tusen – nazister utanför. Helikoptern hovrar ovanför oss och hästhovarna klappar på gatorna och här sitter vi och diskuterar mansrollen. ”

Innan Bokmässan förknippade jag Hampus Nessvold främst med radio, men knappt en månad innan mässan hade han släppt sin bok Ta det som en man. Det har dock märkligt gått tre år nu och boken har förblivit oläst. Men nu hände det! Jag valde dock att lyssna på den då Nessvold själv har läst in boken. Det blev lite radiofeeling a.k.a. poddkänsla av läsupplevelsen och jag gillar konceptet.

Boken tar knappt en och en halv timme att lyssna på. Med andra ord: en liten bok men med stort innehåll.

Nessvold berättar personligt om sin egen högstadietid där han gjorde vad som kräves för att passa in. Han förekommer istället för att förekomma och är således den stökiga killen som ställer till det för alla andra. Han flyttar sig runt i klassrummet då han är osäker på vart han egentligen hör hemma. Är det bland de tuffa killarna? Eller är det bland gamerkillarna? Han känner att något inte stämmer. Han passar inte in någonstans. 

När han börjar gymnasiet så hamnar han i en klass som uteslutande består av tjejer förutom honom själv. Det är här den stora förändringen kommer. Han inser att han inte behöver spela på sin ”manlighet” för att passa in och börjar ifrågasätta mansrollen som pådyvlats honom. Nu när han författar boken är han 21 år och har även börjat reflektera kring det manliga privilegiet. 

Genom korta och kärnfulla kapitel diskuterar han bland annat sex, våld, kärlek och kroppskomplex i relation till begreppet manlighet. Jag hoppas att detta är en bok som förekommer på högstadieskolorna runt om i landet. Det är en viktig läsning för såväl killar som tjejer. Alla har vi normer som vi tror att vi måste följa. Sen tänker jag även hur öppen Nessvold är med sina känslor och om hur viktigt det är att få stöd och hjälp. Boken blir således lite av en självhjälpsbok.  Nu ska jag fortsätta reflektera över den märkliga och absurda stämningen på Bokmässan 2017. 

Linda har skrivit ett mer utförligt inlägg om boken och jag kan inte annat än att hålla med i allt hon skriver. 

Författarporträtt: Sotarn

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer

2017 mottog Fatima Bremmer Augustipriset för årets fackbok med Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström. Först nu kom jag mig dock för att lyssna på Marie Richardsons inläsning av boken.

Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris. 

Mycket lite kände jag till om Ester Blenda Nordström. Kanske bara namnet. Hon var dock en högst intressant och fascinerande kvinna. Hennes till synes outsinliga nyfikenhet gjorde henne till Sveriges första undersökande reporter. Hon gjorde det som många andra inte vågade eller ens tänkt tanken att göra. Ester Blenda Nordström (1889-1948) wallraffade innan det ens var ett vedertaget begrepp (Günter Wallraff gjorde det först på 1970-talet).

Ester Blenda Nordström tog under falsk identitet tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon arbetade som nomadlärarinna för samiska barn för att sedan skriva boken Kåtornas folk. Ester Blenda var svenskt sändebud och bidrog till att undsätta svältande under finska inbördeskriget, bevakade jordbävningarna i Japan, gjorde en reportageresa till Amerika där hon bland annat luffade med tåg samt deltog i en expedition till Kamtjatka. Dessutom stred hon för kvinnlig rösträtt tillsammans med Elin Wägner. För att inte förglömma att hon skrev normbrytande flickböcker som senare kom att inspirera Astrid Lindgren.

Nu ska vi betänka att när Ester Blenda Nordström gjorde allt det här var det långt ifrån självklart att kvinnan skulle kunna ta denna plats. Det var en tid som präglades av första världskriget, av rasbiologi, Sven Hedins expeditionslusta och innan folkhemmet.

Fatima Bremmer skildrar hela Ester Blenda Nordströms vuxna liv i en litterär form. Hon levandegör Ester Blenda på ett sinnrikt sätt, men vägrar sätta henne på piedestal. Hon räds inte att även lyfta fram Ester Blendas mörkare sidor. Ester Blenda är lika färgad av sin tid som alla andra. Bremmer skildrar också Ester Blendas inre mörker och hur det drev henne till att bli alkoholist och använde diverse lugnande opiater samt ekonomiska bekymmer.

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström är också en bok om klass och författaren ställer sig frågan om Ester Blenda verkligen kunnat lyckas med det hon gjorde om hon tillhört en lägre klass. Det är också en berättelse om förbjuden kärlek – om hur den tidens syn på homosexualitet gjorde att Ester Blenda inte kunde leva så fritt som hennes yrkesroll möjliggjorde. Det vill säga hon kunde vara normbrytande i sitt arbete men aldrig privat.

Marie Richardson är en tämligen rutinerad inläsare vid det här laget. Hon har en behaglig röst och lyckas dramatisera utan att störa historien och utan att tilta över till radioteater. Jag uppskattar hennes engagemang i texten, vilket kommer till mig genom högtalarna.

Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Fatima Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blir på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Författarporträtt: Helén Karlsson
Bokomslag: Emilie Crispin Ekström

Året med 13 månader av Åsa Linderborg

Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk.

Åsa Linderborg skildrar året hösten 2017 till hösten 2018. Ett år som innefattade Metoo, kaos kring Bokmässan och kaos i Svenska Akademin. Linderborg blir dessutom lämnad av mannen hon älskar och fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Ett av de mest händelserika, dramatiska och omvälvande åren för medie- och kulturbranschen. Och för Åsa Linderborg.

Först kom bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo. Ett självmord. Svenska Akademiens sammanbrott. En valrörelse och högerpopulismens slutgiltiga genombrott.

Boken bygger på Linderborgs egen dagbok. Något redigerad – färglagd som Linderborg själv skriver i efterordet. Den är mer litterär än en dagbok, innefattar beskrivningar och gestaltningar som sannolikt inte skulle hamna i en dagbok samt att den är vid något tillfälle framåtblickande.

Jag har aldrig skrivit dagbok i syfte att någon annan ska få ta del av den, i så fall hade jag formulerat mig annorlunda och med större omsorg om detaljerna. Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig. Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser.

Åsa Linderborg är journalist, kulturskribent, författare och historiker. Linderborg har varit politiskt intresserad i stort sett i hela sitt liv och hon har engagerat sig politiskt i såväl ungdomsförbund som förtroendevald i Uppsala. 2001 doktorerade hon vid Uppsala universitet med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs. År 2007 publicerades hennes första skönlitterära verk – den självbiografiska barndomsskildringen Mig äger ingen. En väldigt gripande roman som handlar om Linderborgs uppväxt med en alkoholiserad pappa. Boken nominerades till Augustpriset samma år. Mellan 2009 och 2019 var hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg är i sina journalistiska texter tämligen tvärsäker i sina åsikter, men i dagboken får vi emellanåt se en annan sida. Hon vacklar ibland och problematiserar sina egna tankar. När det gäller Metoo så är hon dock tvärsäker och det är här jag har svårt att riktigt begripa hennes tankar. Bitvis. Medias hantering av Metoo må hända vara oförsvarlig, men rörelsen i sig är så viktig att jag kan inte låta bli att bli oerhört provocerad av Åsa Linderborgs tankar. Jag lämnar det därhän trots min frustration – ett snabbt sök på nätet så har du otaliga repliker och recensioner som tar upp detta. Dock kan jag tillägga att det ändå visar något oerhört intressant med boken: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen och den är helt lysande. Texten känns än mer autentisk när jag hör Åsa Linderborg själv läsa ur sin egen dagbok. Dessutom har hon en väldigt behaglig ton och röst.

Boken handlar om så mycket mer än de stora händelser som jag nämner i inledningen. Den behandlar förhållandet till mamman i svallvågorna efter Mig äger ingen. Arvet efter pappan – såväl det vackra: hans passion och kärlek som det fula: hans alkoholism. Om åldrande och att inte känna igen sig själv i spegeln. Om vänskap. Om arbete och ambitioner. Och om att arbeta sig mot utmattningens ravin. Smärtsamt. Igenkänning. Den handlar också om otrohet och skuld i alla dess former.

Tisdag 2 oktober 2018

Svarar P med en enda mening, att det vore en dålig idé att ses. Det kan vi inte veta förrän vi försökt, skriver han tillbaka. Fortfarande inte ett ord om vad han har gjort mot mig eller vad han vill. Jag förstår inte hur han kan utmana min integritet på det här sättet. Han känner tydligen inte mig.

Oavsett om du håller med Åsa Linderborg eller inte så är boken ett viktigt tidsdokument. Året kommer gå till historien som ett av de mest händelserika i medie- och kulturbranschen. Det är dock hennes berättelse om detta omtumlande år.

Året med 13 månader avslutas, eller rättare sagt efterordet inleds med ett citat ur Preludier II av Tomas Tanströmer. Det blir mycket talande för hela boken och sammanfattar dess kärna på ett fint sätt och med dem avslutar jag min text:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Författarfoto: Anna Ledin Wirén
Bokomslag: Nina Ulmaja


Åsa Linderborg är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkterna ”Året med 13 månader”, ”I fokus: Åsa Linderborg, Elisabeth Åsbrink” och ”Klassamhällets comeback
Klippen ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

Just nu i oktober 2020

Kulturkollo må ha gått i graven, men några traditioner håller vi i. Om än inte så kontinuerligt från undertecknads sida. ”Just nu” är en sådan tradition.  Tanken är att vi den första lördagen i varje månad delar med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på er egna bloggar, kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Lanny av Max Porter. Jag hoppas att jag är tillräckligt långt ifrån hajpen. Annars är det i sedvanlig ordning upplagt för litterär besvikelse. Gisslet med höga förväntningar. 
Just nu tittar vi på sista delen av Ratched and ”We like it”. Mildred Ratcheds karaktär bygger på den sadistiska sjuksköterskan Ratched från Gökboet. 
Just nu lyssnar jag på Ett jävla solsken
– En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. 44 minuter och 16 sekunder in och jag är helt fast. Varför har jag inte läst denna tidigare? Nordström var en wallraffade journalist långt innan begreppet var uppfunnet. Under falsk identitet tog hon tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon kan också ha varit den första svenska kvinnan som ägde och körde motorcykel. Bara så du vet. 
Just nu längtar jag efter mentalt lugn och att stressnivån i min arma lekamen ska stilla sig.

Ester Blenda Norström. Okänd fotograf.

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan
Carolina på Carolina läser

Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli

Inledningsvis bör jag poängtera att denna bok inte är skriven för mig. I detta sammanhang tillhör jag normen. De priviligierade. Jag lyssnar på Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli för att lära, tänka och för att bli utmanad kring de strukturer och normer som jag med största sannolikhet omedvetet upprätthåller.

Det är dags att våra verkligheter får synas, vi som inte föddes in i ekonomisk trygghet, inte har en familj som bott i det här landet i generationer eller har alla privilegier som kommer av att passa in i den rådande samhällsnormen. Jag har fått nog av den polerade framgångssagan och den fabricerade snyfthistorian. Vi är varken superhjältar eller offer, vi är vi, och våra historier måste ut nu, på våra villkor.

Siduri Poli är energi. Hon är som en mental storm som drar in i och över mig och jag blir såväl motiverad som något rädd för den till synes outtömliga intensitet hon besitter. I skrivande stund är jag tillfälligt sjukskriven då jag åter igen har drabbats av utmattningssymptom. Jag är med andra ord något skör just nu.

Siduri Poli är entreprenör och föreläsare och har sedan tonåren drivit eget företag, varit delaktig i otaliga projekt och start-ups och varit digital rådgivare till några av de största varumärkena i Sverige. 2015 drog hon igång Changers Hub, som är ett innovationshus för unga från ytterstadsområdena och finns i Alby, Botkyrka samt på Stureplan. Varför just Stureplan kan du lära mer av i boken.

Pengar är visserligen en viktig drivkraft för Siduri Poli, men den största drivkraften är att hon vill förändra världen. Hon vill hitta och genomföra digitala lösningar som förändrar vårt samhälle och världen i stort. Det är inspirerande att läsa om hennes samhällsengagemang och hur hon på en massa olika sätt hittar nya vägar till att nå framgång.

Dina drömmar är värda att förverkligas, och du ska inte låta någonting hindra dig. Det är dags att vår verklighet får synas, vi som inte fötts in i den vita medelklassen med alla privilegier som det innebär. Jag vill att du ska våga drömma, oavsett hur du ser ut eller var du kommer ifrån. Den där drömmen du har, den är din och ingen annans. Äg din dröm, stoppa den i fickan och gå ut genom dörren. Om du gör det, så kommer jag att berätta för dig hur jag gjort resten.

Samtidigt som du får ta del av Siduri Polis bakgrund och historia, hennes uppväxt i Botkyrka och att vara barn till assyriska flyktingar från Turkiet så delar hon med sig av handgripliga och motiverande tips. Hon belyser också den strukturella rasism och diskriminering som finns i vårt samhälle genom att dela med sig av personliga historier.

I boken har Siduri Poli sammanställt tio olika principer som ett manisfest (”Underdog manifesto”) om hur du ska lyckas i en vit värld, till exempelvis: ”Assimileras ej”, ”Hajpa din local” och ”Bygg din tribe”. Den princip som på ett sorgligt (och näst intill löjeväckande) sätt har åskådliggjorts i anslutning till att boken släpptes är ”Äru expert eller” som handlar om att du inte ska behöva vara expert på integrationsfrågor, konflikten i ditt hemland eller gängkriminalitet för att du bor där du bor. Det har nog undgått få hur Malou von Sivers intervju med Poli inleds med att börja i den tragiska händelse då en ung flicka blev mördar i Botkyrka. Intervjun fortsätter på samma spår och journalisten tycks inte ha fångat upp författarens poäng i boken.

Du behöver inte snacka om det som om du doktorerar i mänskliga rättigheter, nationalekonomi eller kriminologi. Du och jag vet lika lite som någon annan i det här rummet. Så sluta ta debatten om slöjan, hedersvåld eller andra nyhetsämnen som det vita samhället tror är det enda vi diskuterar hemma. Tolkningsföreträde är inte detsamma som att vara acclaimed expert i sakfrågor. Du är en fullskalig individ som inte ska behöva bli marginaliserad till att diskutera medias alarmistiska rubriker.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det är som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kan inte sluta lyssna.

Författarporträtt: Daniela Spiroska
Bokomslag: Daniela Juvall


Siduri Poli är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkten ”I fokus: Amat Levin, Siduri Poli, Julia Lundin, Yasmine Winberg” för de ett samtal kring arv, vithetsnorm och influencermakt. Klippet ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

 

Vi är Orlando av Johan Hilton

Under semesterns sista skälvande dagar tidigt i augusti läste jag Vi är Orlando – En amerikansk tragedi av Johan Hilton. Den drabbade mig så hårt att jag tänker på den i stort sett varje dag sedan dess. Jag har dock inte kommit mig för att skriva om boken förrän nu. Det händer. Böcker som drabbar mig särskilt hårt blir svåra att skriva om. Hur kan jag formulera ner några vettiga tankar i de svallvågor som boken orsakat hos mig? Nu ser jag dock att Johan Hilton är aktuell på Bokmässan (Vart är USA på väg? och Vi är Orlando) – så nu eller aldrig.

Strax efter klockan två på natten till söndagen den 12 juni 2016 går en tungt beväpnad man in genom dörren till nattklubben Pulse i Orlando. Han börjar urskiljningslös att skjuta. Folk flyr i panik. Några lyckas ta sig ut. Många gömmer sig på toaletterna. Dit gärningsmannen också tar sig så småningom och det utvecklar sig till en gisslansituation. Innan polisen lyckas eliminera gärningsmannen har 49 människor mördats – den då dödligaste masskjutningen i USA:s historia.

Vi är Orlando är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken. Jag tänker på Marit Kaplas Osebol och hur har byggt upp sin bok på liknande sätt.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Bokens titel hänvisar till den vilja att ansluta sig och ge sitt stöd som skedde dagarna efter massakern. Uppslutningen var massiv. Stödfonderna till offren slog alla rekord samtidigt som flygbolagen erbjöd sig att flyga offrens anhöriga gratis till Orlando. Det man kan ha i åtanke är att Orlando ligger i Florida som är en oerhört konservativ stat. Orlando särskiljer sig dock från resten av staten och har blivit känd som en hbtq-stad. När detta hände så gick man dock samman och visade sitt stöd.

En sak som jag var ovetandes om och som var särskilt intressant att läsa var att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund (det var en latin-night). Många talade lite eller ingen engelska alls och de som syntes i media var alla vit medelklass. Således drabbade attentatet inte bara hbtq-rörelsen utan även den latinamerikanska communityn extremt hårt. Så frågan är vilka som egentligen fick plats och fick synas i anslutning till det där vi:et.

Boken är inte bara oerhört gripande och intressant utan också lärorik på flera olika sätt. Man får till exempelvis genom vittnesmålen se hur media skriver sin historia genom att selektera vilka som kommer till tals i anknytning till en sådan här händelse. Vi får se hur det påverkar de latinamerikanska familjerna när all offentlig information sker på engelska. Vi får också se hur det konservativa USA visar sitt fula nylle när religösa fanatiker ser sin chans att påvisa sina åsikter om hbtq under begravningarna. Samtidigt får vi läsa om den fantastiska motkraft som fanns där personer iklädda änglavingar ställde sig i vägen så att människorna som skulle gå på begravningen slapp se eländet.

Läs boken! Men läs den när du känner att du kan hantera den känslostorm som kommer med den. Den är intensiv. Och viktig. Så läs den!

Författarporträtt: Viktor Gårdsäter
Bokomslag: Kajsa Bergström Feiff