2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Vad kan jag säga om Allt jag fått lära mig av Tara Westover som inte redan har blivit sagt? Antagligen ingenting. Förtjänar den hajpen? Ja, den gör väl det. Det är en oerhört fascinerande, tragisk men samtidigt hoppfull historia som Westover låter oss ta del av. Hur mörk än historien blir emellanåt så vet ju jag att hon kommer överleva det här och hon kommer att kunna skriva ner sin historia.

Boken är alltså Westovers biografi och barndomsskildring om hur det var att växa upp i en starkt religiös familj i Idaho. Inte nog med att familjen är fanatiska mormoner utan de är också s k survivalister (även kallade preppare eller preppers) som förbereder sig för domedagen. Författaren gör klart redan i förordet att boken inte handlar om mormorism och att det inte finns något samband mellan livsåskådning och personliga egenskaper. Det är snarare paranoia i kombination personlighets- och karaktärsstörningar som bidrar till familjens högst besynnerliga liv och leverne.

Taras pappa är djupt misstänksam mot omvärlden och kontakten med samhällsinstitutioner är i princip obefintlig och således går barnen inte i skola. I samhällets ögon existerar inte ens Tara då hon inte har ett födelsebevis – på så vis minimeras samhällets inflytande på barnen menar föräldrarna.

På vägen nedanför rullar skolbussen förbi utan att stanna.
Jag är bara sju, men jag förstår att det är detta, mer än något annat, som gör min familj annorlunda: vi går inte i skolan.
Pappa oroar sig för att Regeringen ska tvinga oss men det kan den inte, för den vet inte att vi finns. Fyra av mina föräldrars sju barn saknar födelsebevis. Vi har inga patientjournaler eftersom vi föddes hemma och aldrig har varit hos en läkare eller sjuksköterska. Vi har inga skolhandlingar eftersom vi aldrig satt foten i ett klassrum. När jag är nio kommer jag att få ett försenat födelsebevis, men enligt staten Idaho och den federala regeringen finns jag inte i den här stunden.
Naturligtvis fanns jag. Jag hade vuxit upp med att förbereda mig för Förödelsens tid, med att vänta på att solen skulle förmörkas, på att månen skulle droppa som blod.

Pappan driver med barnens hjälp ett skrotupplag och mamman tar hand om hemmet och samlar och kokar örter. Bildning är något som föraktas och all tid bör läggas på att ta hand om hemmet och preppa för jordens undergång. Tara hinner bli 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har då aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy eller Martin Luther King och hon tvingas knäcka de sociala koder som hon saknat under sin uppväxt. Detta blir början på brytningen med föräldrarna och barndomshemmets gruvliga grepp.

Tara Westover skriver med ett distanserat och osentimentalt språk och det är svårt att skydda sig mot alla hemskheter som Tara tvingas utstå (samtidigt är boken omöjlig att lägga ifrån sig). Varken när hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes brors ben börjar brinna eller när modern skadas allvarligt  i en bilolycka uppsöker de läkarvård, utan förlitar sig på Gud och moderns örtomslag. Lägg där till en bror med starkt sociopatiska drag som misshandlar Tara såväl psykiskt som fysiskt. Det är en helt otänkbar värld du får ta del av och jag förundras över hur Westover kan blicka tillbaka och litterärt beskriva det hon varit med om samt den enorma styrka som hon besitter som har tagit henne dit hon är idag.

Författarporträtt: Paul Stuart
Bokomslag: Patrik Svensson, PS Illustration