Dödsdömd av Sharon Bolton

In medias res à la Bolton. Du slängs direkt in i en dramatisk luftballongfärd som slutar i en tragisk kraschlandning. En scen som utmanar såväl klaustrofobin som höjdrädslan. Ett första mord hinner förresten ske strax innan själva kraschen. Sharon Bolton kastar oss i sedvanlig ordning snabbt in i handlingen i Dödsdömd och håller sedan farten hela romanen igenom.

Bara en person, Jessica Lane, överlever kraschen. Samma person som även såg mördaren. Mördaren såg dock också Jessica Lane. Handlingen eskalerar därför snart till en katt-och-råtta-lek där mördaren gör allt för att hitta Jessica innan polisen gör det. Ja, jo polisen jagar också Jessica. Och Jessica jagar eeeh… polisen. Historien inkluderar även nunnor, flyktingar, romer, något enstaka övernaturligt inslag och påfåglar. Jag raljerar lite här för effektens skull – i Boltons värld är detta en fullständigt trovärdig blandning av element och ja, jag tror henne. Nästan.

Jag har vid det här laget läst fem böcker av Bolton och om hon var farligt nära ett fiasko med Daisy i kedjor, så får jag väl säga att hon har rest sig med Dödsdömd. Hon är en mästare på att bygga upp spänningen och vrida till historierna ett extra varv lite då och då. Det är snabba perspektivbyten, korta kapitel och en något oväntad vändpunkt, som jag inte förutsåg. Det blir månne något långsökt på slutet och de röda trådarna är tämligen svaga, men jag förlåter henne. Men.

Ja, jag har ett men. Det var något som skavde under läsningen och som kändes något olustigt. Varför måste hon framställa romerna på detta föråldrade och fördomsfulla sätt? Är resandefolk i England så eländiga? De bor i husvagnar trots att de äger såväl hus som mark. Husvagnar som de snabbt kan sätta i rullning om polisen blir för nyfikna. De snattar, slåss och snor bilar och lever utanför samhällets regler. Det är en utpräglad tystnadskultur där alla håller varandra bakom ryggarna. Kan inte riktigt sluta att fundera på det här.

Vad jag dock vill lyfta fram som intressant i Boltons författarskap är att hon allt oftare väljer att belysa aktuella samhällsproblem och företeelser. I Dödsdömd så sätter hon strålkastaren på den illegala handeln med organ – i tidigare böcker har hon bland annat behandlat papperslösa flyktingarna och människohandel.

För övrigt ett uppseendeväckande bokomslag där det är 3D-effekt på stängslet. Effektfullt!

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Kåda av Ane Riel

Viss läsning kunde gått mig förbi – som denna – om jag inte blivit tipsad från Kulturkollo-kollegan Carolina. Ett av de bättre tipsen får jag lov att säga då denna kom att bli en oerhört stark läsupplevelse och kvalade in på listan av de bästa 2017. Kåda av Ane Riel har utsetts till Årets svenska översatta deckare 2017 av Svenska Deckarakademien, vinnare av Glasnyckeln 2016 för Nordens bästa spänningsroman samt vinnare av Harald Mogensen-priset för Bästa danska spänningsroman – och det med rätta.

På den lilla halvön Hovedet bor Liv Haarder och hennes föräldrar. Liv lever ett isolerat liv där den enda egentliga vännen är tvillingbrodern Carl, som är död. I Livs tankevärld är han dock högst levande och finns ständigt hos henne. Att familjen bor så ensligt utan någon större kontakt med omvärldenär självvalt och inleddes redan av den förra generationen Haarder. Tillvaron som till en början ter sig tämligen sagolikt börjar så småningom sakta med säkert att bli en väg mot familjens undergång. Historien blir allt mer likt ett grekiskt drama där tragedin tycks vara oundviklig.

När farmor Else kommer på besök finner hon ett hem i misär där föräldrarna har iscensatt Livs död för att undkomma de krav som ställs i samhället och för att de någonstans förstår att familjen kommer att splittras om deras liv blir till allmän beskådan.

Kåda anges vara en spänningsroman, men den är så mycket mer. Det är en långsamt uppbyggd spänning där du som utomstående läsare kan se tragedin komma, men kan inget göra. Den handlar om utanförskap och en – på sätt och vis – en fiktiv social studie i en familj på fall. Den handlar om hur det lilla barnet anpassar sig och hur hon betraktar sin omgivning, sin familj och sitt liv utifrån ett barns naiva ögon. Det är milt sagt smärtsamt att läsa om om den lilla flickan. När jag läste Room av Emma Donoghue tänkte jag på Liv, som precis som Jack inte kände till någon annan verklighet än sin egen.

Det var länge sedan jag läste om så vedervärdiga och vidriga saker (undviker spoilers här) och samtidigt behöva brottas med känslor på den andra ytterkanten då du ofrånkomligt känner så mycket för alla i familjen – trots allt. Ane Riel skriver oerhört vackert om utanförskapets gränsland och du kan inget annat än älska historien och hur den är berättad. Därför är den så mycket mer än en spänningsroman och hoppas att Kåda når fler än enkom deckarläsarna.

Författarporträtt: Alex Nyborg Madsen
Bokomslag: Lars Sundh

Entry island av Peter May

I Peter Mays Entry island har vi delvis förflyttat oss från de Yttre Hebriderna till de isolerade Magdalenöarna i Saint Lawrenceviken, Kanada. Delvis säger jag då en del av handlingen faktiskt är förlagd på just Isle of Lewis där Mays  tidigare Lewistriologin utspelar sig. Entry Islands befolkning är till stor del ättlingar till skotska immigranter, precis som huvudpersonen kriminalpolisen Sime Mackenzie själv är. De båda ögrupperna påminner också en hel del av varandra då de är karga, vindpinade och isolerade. En perfekt kuliss för att bygga upp spänning, känsla av utsatthet och misstänksamhet.

Öns magnat James Cowell mördas och frun Kirsty skadas i ett överfall som sker i det egna hemmet. Polisen misstänker dock direkt att frun ligger bakom det hela då det visar sig att de nyligen har separerat och har minst sagt ett labilt förhållande. När Mackenzie kommer till platsen får han överväldigande känsla av att han tidigare har träffat frun Kirsty, vilket hon förnekar.

Precis som tidigare böcker av May så kan man på något vis säga att mordgåtan är en kuliss för att berätta om så mycket annat. För precis som tidigare är det inte själva mordet som står i centrum, utan Mackenzie och hans inre resa som är det väsentliga. Det jag bland annat gillar med Mays skildring är karaktärerna han bygger upp. Mackenzie är på många sätt som vem som helst. Även han har nyligen separerat och försöker överleva dagen. Sömnsvårigheterna blir allt mer påtagliga och han har svårt att fokusera på jobbet. Och han kan inte släppa tanken om att hans och Kirstys vägar någon gång i det förflutna har korsats.

Parallellt med nutidens mordgåta på Entry island får vi även ta del av Simes ättling och namnes historia som representerar dåtiden. Han och hans familj levde på Isle of Lewis när den stora svälten samt tvångsförflyttningarna av skotska högländare bidrog till att befolkningen ofrivilligt lämnade öarna för en bättre framtid någon annanstans i världen. Några förflyttades till det skotska låglandet, andra sökte sig ännu längre bort, till Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Tydligen så bor det idag fler högländarättlingar i dessa länder än i själva Skottland, vilket var en väldigt intressant historisk inblick man fick under läsningens gång.

I sedvanlig ordning stör jag mig till en början på de här historiska tillbakablickarna, men så småningom så fastnar jag nästan mer i den än i nutiden. Det är något som fascinerar med den här tiden (får helt klart Outlander-vibbar av såväl miljön som den kärlekshistoria som äger rum) och hur folk med stort mod (ibland frivilligt och ibland ofrivilligt) vågade ta hela sin familj på veckolånga båtresor för att söka lyckan någon annanstans.

Jag gillar idén med att deckargåtan – mordet – tar en tämligen blygsam plats och hur Mays böcker blir på sätt och vis genreövergripande. Det jag gillade mindre var möjligtvis hur de båda parallella historierna så småningom vävdes ihop. Det blev såväl osannolikt som något krystat, men vad gör väl det när resten av gestaltningen, den briljanta beskrivna miljön och handlingen är så Peter May:ersk.

Författarporträtt: Vincent Loisin
Bokomslag: Lars Sundh

 

Hemmet av Mats Strandberg

När jag har läst böcker som historiskt sett har varit utanför min comfort zone inleder jag vanligtvis mina texter med hur otroligt det är att jag fastnat och gillat texten. Detta inlägg skulle kunna ha samma ingång, men jag väljer att inte göra det. Jag kan dock säga att Mats Strandberg är den författare som till slut bankat in i min skalle att jag kan uppskatta (and very much so) böcker utanför den realistiska diskbänkslitteraturen. Det har inte med genre, verkligheten – overkligheten – att göra utan hur det hela är författat. Litteraturens egen sannolikhetslära.

Det som gör Mats Strandberg så speciell, enligt mig, är att han tar de mest svenska, de mest helylle- och sockiplatsvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Hans Färjan har satt ett och annat spår i mig och om jag inte redan var rädd för öppet hav och trånga utrymmen, så hade jag definitiv blivit det efter den läsningen. I hans senaste bok Hemmet har han valt att placera sin handling på ett äldrevårdshem – mitt bland äldre försvarslösa gamlingar. Miljövalen som Strandberg gör är helt enkelt tämligen genialiska. Ta det mest tråkiga – vardagliga – det svenska folkhemmet – och göra det till en krigsskådeplats.

Vad handlar då Hemmet om? Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Inte så mycket av ett eget val, utan för att komma bort från sitt trasiga liv och för att han måste ta hand om sin demenssjuka mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina, som han har tappat kontakt med sedan han flydde sin barndomsstad. Kompisrelationen är tämligen sårbar och ömtålig och frågan är om den över huvudtaget är reparabel.

Monika blir dock snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Månne till och med onaturligt snabbt. Hon får våldsamma utbrott och tycks veta och säga sådana saker hon inte borde veta. Även andra gamlingar på hemmet börjar uppvisa ett minst sagt oberäkneligt beteende. Mer oberäkneligt än hur vardagen annars ser ut på ett demensboende. Vad är det egentligen som händer på hemmet? Joel och Nina måste hitta en väg tillbaka till varandra för att tillsammans rädda Monika och sig själva.

Vad är det som skrämmer? Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse som patienterna befinner sig i. Klaustrofobin i det inre – demensen – den personliga fångenskapen och när du väl försöker och lyckas bryta dig ut är det ingen som tror på dig. Det är här den riktiga skräcken sitter. Här ligger också Strandbergs storhet – att i det paranormala kaoset skapa en realistisk vinkel där du som läsare kan spegla dig och relatera. Det blir således både en inre och en yttre resa genom läsningen och skräcken levereras på flera olika plan simultant.

Ni som ännu inte tagit första steget in i den paranormala litterära skräcklitteraturen kan jag varmt rekommendera att börja med Mats Strandbergs senaste böcker. Kanske du – som jag – blir en läsare av såväl diskbänks- som skräcklitteratur och gärna i kombination av dem båda.

Avslutningsvis kan du se Hemmet – en kortfilm nedan. Inför lanseringen av boken gjorde Mats Strandberg, tillsammans med regissören Mattias J Skoglund (som tidigare gjort bland annat De dödas röster för P3) och producenten Siri Hjorton Wagner, en kortfilm baserad på boken.

 

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Se mörkret – Elizabeth Hand

Som vanligt hade det varit en del strul. I november hade jag rest norrut till en ö utanför Maines kust i hopp om att ro iland en intervju som hade kunnat skaka liv i min insomnade fotografkarriär, som varit död sedan mer än trettio år tillbaka. Istället drogs jag in i något riktigt hemskt [Läs här]. Ljuspunkten i det hela var att jag nu var tillbaka i stan, men jag var i stort sett luspank, med vintern i antågande och med ännu sämre utsikter än jag hade när jag gav mig iväg ett par veckor tidigare. Jag tog itu med det på mitt vanliga sätt : jag köpte en flaska Jack Daniels, satte på stereon och blev packad.

01_1-658x1024Med ovan citat inleder Elizabeth Hand Se mörkret, som är en fristående fortsättning på Generation loss. Du möter åter igen den destruktiva antihjälten Cassandra ”Cass” Neary. Jag fascineras fortfarande hur Hand lyckas få läsaren att behålla intresset och empatin för huvudkaraktären, som är en synnerligen udda och emellanåt smått obehaglig person (kanske att hon ändock trots sin skavighet väcker en del igenkänning, låter dock här vara osagt om vilka sidor).

Jag hade månne för höga förväntningar – kanske allt för höga. Den nådde inte riktigt upp till dessa, men det säger inte att den är dålig på något sätt. Med att jämföra med tidigare bok så skenar historien något, men Hand har ett speciellt sätt att bygga intressanta karaktärer, att omfamna mörkret, att inte väja inför det obehagliga som är väldigt intressant.

I Se mörkret har Cass precis återvänt från hemskheterna i Maine och hon får ett jobberbjudande om att undersöka äktheten av ett par konstfotografier i Helsingfors. Resan – som inkluderar trådar till black metal-scenen i Oslo – slutar så småningom i Reykjavik där allt tycks bli allt mer komplicerat och svart och udda. Islands ekonomi har just raserats i börskraschen och landet är både ett själsligt och världsligt mörkt land där och då.

Det är black metal, death metal, religion, ockultism, mysticism, mytologi, offerriter och flertalet gånger går tankarna – inte helt osökt – till dokumentären A headbanger’s journey där bland annat just black och death metalscenen i Olso lyfts (om inte mitt minne brister fatalt). Så om man kan sin musikhistoria eller har en aning om vad som försiggick (eller i alla fall vad som sades försiggå) under läsningens gång så är faktiskt inte Hands fantasi helt skenande – ibland överträffar verkligheten dikten. En insikt här och nu.

Constant reader väljer att kalla boken punknoir och det är bara att instämma. Så mycket mer punk – eller rättare sagt black metal – kan nog inte en skönlitterär bok bli.

Författarporträtt: Norman Walters
Bokomslag: Michaela Larsson

Färjan av Mats Strandberg

Jag ser mig som någon som tänjer mina genregränser och det är få genrer som jag har svårt att läsa. Skräck har dock varit en av de där genrer som jag har haft mina issues med. Dels blir jag sällan rädd (numera) när jag läser och dels blir ofta splattertext så himla orealistiskt och jag lägger ifrån mig böckerna med ett gäsp eller missnöjt grumpy läte. Notera att jag skriver ”haft” för kanske, kanske har jag öppnat upp mig även för denna konstart.

färjanMången har läst och hyllat Mats Stranbergs Färjan, men jag har liksom dragit mig ifrån att köpa den. Otaliga gånger har den legat i min inkorg men jag har i sista sekund tagit bort den. För jag gillar ju inte sånt här. Väl?! Men så i ett obevakat ögonblick (!) följde den med i ett bunkra-upp-inför-sommaren-läsnings-inköp (som att jag lider brist på oläst böcker?!), så jag fick helt enkelt ge den ett försök.

Inför läsningen hade jag i bakhuvudet att flertalet gillar Strandbergs persongalleri och hur han porträtterar sina karaktärer. Till en början blev jag lite förvånad för jag tyckte att de var tämligen klichéaktiga – den ensamma damen som åkte själv men som sa till alla att hennes väninna fick hoppa av i sista stund, den avdankade melodifestivalsångaren som numera fick arbeta sena kvällar vid kareokemaskinen, de festsugna medelålders kvinnorna som försöker leva upp till sina svunna festår och gubbgänget från jobbet. Men så händer någonting. Strandberg släpper liksom inte taget om dem och som läsare får du se hur allmänmänskliga de är, hur älskvärda och så nära. Jag vill krama om dem allihopa (undantaget kareokemannen då – avskyvärd under hela resan). Jag känner med dem, lider med dem och hoppas att ingen av dem dör (ja, undantag you know who). Och det kanske viktigaste – jag kan se mig själv i flera av dem. Marianne. Marianne och jag! Och den hjärtekrossade killen vars frieri gick helt åt skogen. Jag vill ju bara krama om dig också.

Strandberg är oerhört skicklig i hur han bygger upp både dessa komplexa karaktärer och handling och med en personlig referens från mig i ren ”Wire-anda” tar död på vem som – huvudperson eller inte. Du vet inte vem som författaren har bestämt här näst ska få möta ljuset eller vampyrerna. Ja, det är en vampyrbok det här, men för er – likt jag – som är tveksam till genren: ge den en chans. Den är så mycket mer.

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Jag gillar också hur personerna i boken också finner det hela osannolikt och hur de handlar helt orationellt i sina ansträngningar att försöka förklara det hela för sig själva. Ordet ”vampyr” nämns först minst halvvägs om inte längre in i boken. Så plötsligt finner jag den ganska sannolik i sin osannlikhet. Hur hade jag själv reagerat? Hur hade jag försökt att förklara vad jag såg framför mig? Fast det vet jag ju – i ren klaustrobisk anda hade jag sannolikt legat i fosterställning och hoppas att blodet frös till is så att ingen vampyr upptäckte mig. Eller jag hade månne hoppat över bord och drunknat när jag vankade på däck vägrandes att gå till den trånga hytten i de läskiga korridorerna. Eller vetefasen jag hade kanske hängt i kareokebaren och slängt överförfriskade trånande blickar på den avdankade schlagerpojken?

Porträttbild: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander