Hemmet av Mats Strandberg

När jag har läst böcker som historiskt sett har varit utanför min comfort zone inleder jag vanligtvis mina texter med hur otroligt det är att jag fastnat och gillat texten. Detta inlägg skulle kunna ha samma ingång, men jag väljer att inte göra det. Jag kan dock säga att Mats Strandberg är den författare som till slut bankat in i min skalle att jag kan uppskatta (and very much so) böcker utanför den realistiska diskbänkslitteraturen. Det har inte med genre, verkligheten – overkligheten – att göra utan hur det hela är författat. Litteraturens egen sannolikhetslära.

Det som gör Mats Strandberg så speciell, enligt mig, är att han tar de mest svenska, de mest helylle- och sockiplatsvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Hans Färjan har satt ett och annat spår i mig och om jag inte redan var rädd för öppet hav och trånga utrymmen, så hade jag definitiv blivit det efter den läsningen. I hans senaste bok Hemmet har han valt att placera sin handling på ett äldrevårdshem – mitt bland äldre försvarslösa gamlingar. Miljövalen som Strandberg gör är helt enkelt tämligen genialiska. Ta det mest tråkiga – vardagliga – det svenska folkhemmet – och göra det till en krigsskådeplats.

Vad handlar då Hemmet om? Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Inte så mycket av ett eget val, utan för att komma bort från sitt trasiga liv och för att han måste ta hand om sin demenssjuka mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina, som han har tappat kontakt med sedan han flydde sin barndomsstad. Kompisrelationen är tämligen sårbar och ömtålig och frågan är om den över huvudtaget är reparabel.

Monika blir dock snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Månne till och med onaturligt snabbt. Hon får våldsamma utbrott och tycks veta och säga sådana saker hon inte borde veta. Även andra gamlingar på hemmet börjar uppvisa ett minst sagt oberäkneligt beteende. Mer oberäkneligt än hur vardagen annars ser ut på ett demensboende. Vad är det egentligen som händer på hemmet? Joel och Nina måste hitta en väg tillbaka till varandra för att tillsammans rädda Monika och sig själva.

Vad är det som skrämmer? Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse som patienterna befinner sig i. Klaustrofobin i det inre – demensen – den personliga fångenskapen och när du väl försöker och lyckas bryta dig ut är det ingen som tror på dig. Det är här den riktiga skräcken sitter. Här ligger också Strandbergs storhet – att i det paranormala kaoset skapa en realistisk vinkel där du som läsare kan spegla dig och relatera. Det blir således både en inre och en yttre resa genom läsningen och skräcken levereras på flera olika plan simultant.

Ni som ännu inte tagit första steget in i den paranormala litterära skräcklitteraturen kan jag varmt rekommendera att börja med Mats Strandbergs senaste böcker. Kanske du – som jag – blir en läsare av såväl diskbänks- som skräcklitteratur och gärna i kombination av dem båda.

Avslutningsvis kan du se Hemmet – en kortfilm nedan. Inför lanseringen av boken gjorde Mats Strandberg, tillsammans med regissören Mattias J Skoglund (som tidigare gjort bland annat De dödas röster för P3) och producenten Siri Hjorton Wagner, en kortfilm baserad på boken.

 

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

Annonser

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Se mörkret – Elizabeth Hand

Som vanligt hade det varit en del strul. I november hade jag rest norrut till en ö utanför Maines kust i hopp om att ro iland en intervju som hade kunnat skaka liv i min insomnade fotografkarriär, som varit död sedan mer än trettio år tillbaka. Istället drogs jag in i något riktigt hemskt [Läs här]. Ljuspunkten i det hela var att jag nu var tillbaka i stan, men jag var i stort sett luspank, med vintern i antågande och med ännu sämre utsikter än jag hade när jag gav mig iväg ett par veckor tidigare. Jag tog itu med det på mitt vanliga sätt : jag köpte en flaska Jack Daniels, satte på stereon och blev packad.

01_1-658x1024Med ovan citat inleder Elizabeth Hand Se mörkret, som är en fristående fortsättning på Generation loss. Du möter åter igen den destruktiva antihjälten Cassandra ”Cass” Neary. Jag fascineras fortfarande hur Hand lyckas få läsaren att behålla intresset och empatin för huvudkaraktären, som är en synnerligen udda och emellanåt smått obehaglig person (kanske att hon ändock trots sin skavighet väcker en del igenkänning, låter dock här vara osagt om vilka sidor).

Jag hade månne för höga förväntningar – kanske allt för höga. Den nådde inte riktigt upp till dessa, men det säger inte att den är dålig på något sätt. Med att jämföra med tidigare bok så skenar historien något, men Hand har ett speciellt sätt att bygga intressanta karaktärer, att omfamna mörkret, att inte väja inför det obehagliga som är väldigt intressant.

I Se mörkret har Cass precis återvänt från hemskheterna i Maine och hon får ett jobberbjudande om att undersöka äktheten av ett par konstfotografier i Helsingfors. Resan – som inkluderar trådar till black metal-scenen i Oslo – slutar så småningom i Reykjavik där allt tycks bli allt mer komplicerat och svart och udda. Islands ekonomi har just raserats i börskraschen och landet är både ett själsligt och världsligt mörkt land där och då.

Det är black metal, death metal, religion, ockultism, mysticism, mytologi, offerriter och flertalet gånger går tankarna – inte helt osökt – till dokumentären A headbanger’s journey där bland annat just black och death metalscenen i Olso lyfts (om inte mitt minne brister fatalt). Så om man kan sin musikhistoria eller har en aning om vad som försiggick (eller i alla fall vad som sades försiggå) under läsningens gång så är faktiskt inte Hands fantasi helt skenande – ibland överträffar verkligheten dikten. En insikt här och nu.

Constant reader väljer att kalla boken punknoir och det är bara att instämma. Så mycket mer punk – eller rättare sagt black metal – kan nog inte en skönlitterär bok bli.

Författarporträtt: Norman Walters
Bokomslag: Michaela Larsson

Färjan av Mats Strandberg

Jag ser mig som någon som tänjer mina genregränser och det är få genrer som jag har svårt att läsa. Skräck har dock varit en av de där genrer som jag har haft mina issues med. Dels blir jag sällan rädd (numera) när jag läser och dels blir ofta splattertext så himla orealistiskt och jag lägger ifrån mig böckerna med ett gäsp eller missnöjt grumpy läte. Notera att jag skriver ”haft” för kanske, kanske har jag öppnat upp mig även för denna konstart.

färjanMången har läst och hyllat Mats Stranbergs Färjan, men jag har liksom dragit mig ifrån att köpa den. Otaliga gånger har den legat i min inkorg men jag har i sista sekund tagit bort den. För jag gillar ju inte sånt här. Väl?! Men så i ett obevakat ögonblick (!) följde den med i ett bunkra-upp-inför-sommaren-läsnings-inköp (som att jag lider brist på oläst böcker?!), så jag fick helt enkelt ge den ett försök.

Inför läsningen hade jag i bakhuvudet att flertalet gillar Strandbergs persongalleri och hur han porträtterar sina karaktärer. Till en början blev jag lite förvånad för jag tyckte att de var tämligen klichéaktiga – den ensamma damen som åkte själv men som sa till alla att hennes väninna fick hoppa av i sista stund, den avdankade melodifestivalsångaren som numera fick arbeta sena kvällar vid kareokemaskinen, de festsugna medelålders kvinnorna som försöker leva upp till sina svunna festår och gubbgänget från jobbet. Men så händer någonting. Strandberg släpper liksom inte taget om dem och som läsare får du se hur allmänmänskliga de är, hur älskvärda och så nära. Jag vill krama om dem allihopa (undantaget kareokemannen då – avskyvärd under hela resan). Jag känner med dem, lider med dem och hoppas att ingen av dem dör (ja, undantag you know who). Och det kanske viktigaste – jag kan se mig själv i flera av dem. Marianne. Marianne och jag! Och den hjärtekrossade killen vars frieri gick helt åt skogen. Jag vill ju bara krama om dig också.

Strandberg är oerhört skicklig i hur han bygger upp både dessa komplexa karaktärer och handling och med en personlig referens från mig i ren ”Wire-anda” tar död på vem som – huvudperson eller inte. Du vet inte vem som författaren har bestämt här näst ska få möta ljuset eller vampyrerna. Ja, det är en vampyrbok det här, men för er – likt jag – som är tveksam till genren: ge den en chans. Den är så mycket mer.

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Jag gillar också hur personerna i boken också finner det hela osannolikt och hur de handlar helt orationellt i sina ansträngningar att försöka förklara det hela för sig själva. Ordet ”vampyr” nämns först minst halvvägs om inte längre in i boken. Så plötsligt finner jag den ganska sannolik i sin osannlikhet. Hur hade jag själv reagerat? Hur hade jag försökt att förklara vad jag såg framför mig? Fast det vet jag ju – i ren klaustrobisk anda hade jag sannolikt legat i fosterställning och hoppas att blodet frös till is så att ingen vampyr upptäckte mig. Eller jag hade månne hoppat över bord och drunknat när jag vankade på däck vägrandes att gå till den trånga hytten i de läskiga korridorerna. Eller vetefasen jag hade kanske hängt i kareokebaren och slängt överförfriskade trånande blickar på den avdankade schlagerpojken?

Porträttbild: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

100 hemskaste av Helena Dahlgren

Det här är ingen recension. Vi börjar med det. Det här är ingen regelrätt recension för att författaren är en vän till mig. Jag vill ändock skriva ett inlägg om boken och berätta om min läsupplevelse. Kalla det vad du vill!

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Senast har jag läst Färjan av Mats Strandberg med stort nöje, vilket för några år sedan hade varit en omöjlighet för undertecknad.

dahlgren_100_hemskaste_omslag_mb_0Vad vi också har gemensamt, men har resulterat i milsvida konsekvenser – är vår bekantskap med Stephen King. Helenas tidiga möte med hans skräcklitteratur resulterade i en livslång kärlekshistoria, medan i mitt fall en för tidig (?) skräckläsning av rang gjorde att jag inte läste en King-bok på trettio år. Ja, så kan också gå. King är för övrigt en författare som Helena återkommer till vid flertalet tillfällen i sin 100 hemskaste. Det är tydligt hur han har inte bara format en hel efterföljande generations skräckskapande utan också Helenas person.

100 hemskaste började som ett bloggprojekt och idén föddes under en intervju med DN:s litteraturskribent Lotta Olsson, som hade skapat en 100-lista över de bästa deckarna. Helenas lista består av 100 personliga populärkulturella och fiktiva skräckhöjdpunkter (såväl filmer, tv-serier, dikter, saker (!) som musik). Förutom att skapa en lista så får du också ta del av Helenas liv och tankar så du får inte bara en eminent skräcklista utan en bit av henne själv. Jag fascineras av författarens passion för och kunskap om genren – nörderiet når nya höjder. Jag fascineras (och avundas japp) också av hennes ”motsatsen till teflonminne (everything sticks)” då jag själv har begåvats med motsatsen av motsatsen; jag har ett teflonminne a.k.a. guldfiskminne (everything blows through) där jag kan ha problem att följa serier där jag inte kan se ett avsnitt dagligen eller glömmer handlingar i böcker efter ett par (läs: en) dagar.

I survived another phone call that should have been an e-mail.

Alla kan självklart läsa boken med nöje, men tillhör du, som jag, generation X så får den ytterligare en nivå – ett nostalgiskt filter och du får återse (läs: läsa) om flertalet av de där skräckupplevelserna du fick under din kaotiska tonårstid. Du påminns om din rabiesskräck (tack King!), rädslan för att få hälsenan avskuren (tack King!), för att den döda katten skulle klösa på dörren för att komma in (tack King!), eller att förvänta sig att någon i ens närhet kommer att slita av sig huden och visa sitt rätta ödlejag (tack V!) (på samma vis som jag som barn förväntade mig att kunna nå Narnia om jag verkligen trodde och gick med övertygande steg in i garderoben) och Helena, vi har ytterligare en sak gemensamt: telefonskräcken och ja, kanske är den sprungen ur en liknande erfarenhet som du hade som barn.

Som sagt började listan som ett bloggprojekt vilket märks i tilltal och uttryck. Hon skriver med en kärlek för språk och nyord poppar upp lite då och då, men kan också uppfattas något babbligt, vilket säkert har att göra med att bloggen var den ursprungliga plattformen. Jag läser dock med stort mysrysnöje och uppskattar det personliga tilltalet och det skenande associationskedjan som listan bidrar till. Läs boken, men missa inte för guds skull hennes blogg där hon briljerar i språkliga finesser.

Det kanske trots allt blev en förtäckt recension det här. Må så vara.

Författarporträtt: Severus Tenenbaum
Omslag: Lars Sundh
Illustrationer: Marcus Stenberg

Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

Det här är en sån där svår recension att skriva på grund av extrem risk för spoiler. Hur mycket vågar man skriva utan att berätta något avgörande? Jag ska dock göra mitt bästa.

marwood_den_morkaste_hemligheten_omslag_inbGrundpremissen i Den mörkaste hemligheten är att en treårig flicka försvinner till synes spårlöst under sin pappas femtioårsfest i ett lyxiga strandhus. Läsaren får sedan följa händelseförloppet utifrån två olika tidsskeden – dels dåtid 2004 och den helg då det exklusiva gänget – såväl rika som inflytelserika – träffas för att fira Seans femtioåriga födelsedag och dels nutid då samma människor åter igen står inför varandra på grund av en stundande begravning. Det som skiljer sig något från Alex Marwoods tidigare böcker är vilken samhällsklass som skildras. Från en gammal bruksstad i Onda flickor till ett halvdassigt hus i Granne med döden till samhällets absolut rikaste skikt i Den mörkaste hemligheten – till dem som spontant kan ta en helikopter till restaurangen och köpa sig såväl tystnad som lojalitet.

Det är en invecklad historia då familjeintrigerna är täta då Sean är inne på sin femte fru och har barn med tre. Han är långt ifrån en ansvarsfull förälder och vid varje skilsmässa tvingas barnen inte bara ta farväl till en livstil utan till sin pappa. Med sin tredje fru får han tvillingdöttrarna Ruby och Coco och det är den sistnämnda systern som försvinner den ödesdigra natten 2004. Men vad var det egentligen som hände? Vem bär ansvar för Cocos försvinnande? Varför minns inte Ruby något?

En regnig dag med krassliga barn möjliggjorde att jag kunde läsa boken under en dag, vilket var mycket tacksamt (tack barn!) för i sedvanlig ordning är Marwood skicklig på att driva på historien och ”ett kapitel till” blir något av ett mantra när du läser. Som en traditionell pusseldeckare lägger Marwood under första halvan ut diverse sidospår och till slut kan du tänka dig att i stort sett alla karaktärer kan ha något att göra med Cocos försvinnande. I andra halvan så snävas alternativen ner och vi kan väl säga så här: när boken är utläst så vet du som läsare mer än alla inblandade karaktärer. Hela boken är ett virrvarr av hemligheter och otrohet på både det ena och andra sätter och boken slutar på samma sätt. Och som i vilken pusseldeckare som helst så är det först i avslutande kapitlet som det presenteras vem som verkligen gjorde vad. Tyvärr var detta ingen hemlighet så ja, jag blev lite besviken på ett lite för uppenbar förövare. Men, men. På vägen dit var Den mörkaste hemligheten helt omöjlig att lägga ifrån sig och du ömsom lider med de stackars barnen och ömsom vill örfila upp alla föräldrar (ja alla!).

Författarporträtt: Geraint Lewis
Bokomslag: Lars Sundh

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Det börjar i tragedi: en femårig pojke blir påkörd när han för ett ögonblick släpper sin mammas hand. Bilföraren smiter och kvar står en förtvivlad mor med sin döda son i armarna.

Poliskommissarie Ray – ett av bokens många berättar-jag – har svårt att släppa fallet trots att ingen utveckling tycks ske. Polisledningen börjar att dra in resurser och till slut är det Ray och Kate, som på eget bevåg och egen tid fortsätter att undersöka smitningsolyckan.

Jag-lät-dig-gå-326x520Jenna – ett annat av bokens berättar-jag – flyr sin hemstad, sitt gamla liv och förlusten av ett barn och hamnar i en liten stuga vid kusten i Wales. Hon livnär sig på att fotografera stranden, finner en pojkvän (en veterinär!), en vän, ett liv och skaffar en hund. So far, so good. Men kanske för mycket feelgood för mig. Jag blir smått uttråkad och tycker inte det händer så mycket under första halvan av Clare Mackintochs Jag lät dig gå.

Bam! Sen händer något! Handlingen gör en 360-gradare och plötsligt – likt en sugklocka  – så fastnar du ohjälpligt i boken och andra halvan av boken läser jag ut i en sittning. Jag vågar inte säga så himla mycket mer av handlingen på grund av råka spoila, men jag kan säga så mycket att det kommer så småningom in en tredje berättarröst – en synnerligen obehaglig sådan – och historien får sig än fler dimensioner än den från början verkade ha. Sanningar blir till osanningar och tvärtom.

Författarporträtt: SmartPhotography.co.uk
Formgivare: Emma Graves