Det är så himla fint när man snubblar över en bok, utan förväntningar och lämnar läsningen i ett kaos av känslor. Och så många tankar kring livet, passion, sorg och framtiden.
Franny Stone har en passion för fåglar och havet. Hon har tillbringat i stort sett hela sitt liv med och i havets kalla vatten och med fåglarna.
Den sista migrationen av Charlotte McConaghy utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid och klimatförändringarna har medfört att alla vilda djur börjar dö ut. I en vansinnig fart. Även fåglarna försvinner och när hon hittar den sista flocken silvertärnor på Grönland bestämmer hon sig för att följa flocken på deras sista migration till Antarktis.
Titeln anspelar inte bara på fåglarnas migration, utan i takt med att vi lär känna Franny förstår vi att hon är ständigt på resa – såväl fysiskt som en inre resa. Hon lyckas övertyga kaptenen på en av världens sista fiskebåtar och han låter henne gå ombord på Saghani. Tillsammans möter de ett hav som både ger lugn och skapar kaos. Havet är stort, kallt och farligt.
Parallellt med den farofyllda resan till havs får vi följa Franny genom livet i tillbakablickar. Vi förstår att det finns ett mörker i hennes förflutna. Förlust. Sorg. Och skuld. Vi förstår också att det inte bara är kärleken till fåglarna som tvingar iväg henne på denna sista migration.
Franny själv är en udda fågel. Hon har en rastlöshet som gör att hon är på ständig resa. Hon söker efter sig själv bortom nästa krön, i nästa stad, vid nästa strand. Den här rastlösheten som å ena sidan är hennes sanna natur, å andra sidan gör att hon har svårt att knyta an till människor och kärleken.
Författaren har verkligen lyckats skriva en mångbottnad historia, som gör mig engagerad på alla plan. Jag behöver hela tiden veta lite mer om Franny för att helt förstå henne och McConghy låter mig ta del av hennes yttre och inre resa i lagom takt för att upprätthålla nyfikenheten genom boken. Jag känner vad Franny känner. Det finns en stor sorg, ett stort mörker hos Franny. Jag blir faktiskt såpass engagerad i henne att jag vid ett tillfälle var tvungen att lägga boken ifrån mig och gråta en stund.
McConghy får mig också att fundera en hel del kring naturen och hon målar upp en skrämmande bild över hur världen kan se om om klimatförändringarna fortgår. Jag blir fascinerad över litteraturens kraft i att genom fiktionen synliggöra den debatt som försöker få sin plats i dagens samhälle. Oundvikligt drar jag trådar till Binas historia av Maja Lunde. Även den en klimatdystopisk historia. Genom fiktionen kan vi förstå verkligheten.
Jag vill också ta tillfället i akt att ge en eloge till Elina Grandin för det fantastiska omslaget, som verkligen speglar romanens stora innehåll.
Den här historien kommer jag att bära med mig. Frannys passion och hennes förbannelse.
Att längta bort, att hitta hem.
Författarporträtt: Emma Daniels Bokomslag: Elina Grandin
På Bokmässan 2018 bevistade jag ett seminarium med Jacqueline Woodson. Samma år mottog hon ALMA-priset och gav ut sin första vuxenroman Brun flicka drömmer, som jag köpte och fick signerad just på Bokmässan. Jag blev väldigt nyfiken på den boken, men av någon outgrundlig anledning har den förblivit oläst. Läst har jag dock Genom märg och ben – hennes andra vuxenroman. Med den i ryggen kommer jag definitivt inom kort läsa Brun flicka drömmer.
Genom märg och ben inleds och avslutas på en debutantbal. Bland debutanterna finns sextonåriga Melody – lika gammal som Iris var när hon födde henne. Alla är där. Mormor Sabe och morfar Sammy Po’Boy, hennes pappa Aubrey och mamma Iris. Mamma Iris som hon aldrig kallat för mamma. Varför förstår vi när vi ta del av historien kring tonårsgraviditeten som inledningsvis var en katastrof men där Melody kommer att bli den förenande kraften mellan två svarta familjer från olika samhällsklasser.
Språket! Rösterna! Berättelserna! Jag hänförs.
Genom att låta alla familjemedlemmar komma till tals i de olika kapitlen får vi följa denna medelklassfamiljens resa från 1920-talets Södern till dagens New York. Det är som ett pussel som läggs framför dina ögon och där allas berättelser vävs samman, med Melody som den förenande länken.
Jag stirrade på hennes rygg. Kanske var det nu jag insåg att jag ingick i en lång kedja av berättelser som nästan plånats ut. Ett barn av förnekelse. Av magiskt tänkande. Av en tid när Iris och pappa ville ha varandra på … det sättet. Och det som de hungrade så efter hos varandra blev jag.
I detta vackert berättade uppnystande får du småningom svar på varför Iris föder sin dotter men sedan lämnar henne, varför Aubrey bor hos Iris föräldrar och kanske vad som gömmer sig i trappan och så mycket mer om familjens historia. Genom märg och ben handlar om klass, sexualitet, föräldraskap – inte minst om relationen mellan mor och dotter – samt om makt och pengar.
Vi blev tysta. Kanske att världen var full av döttrar som kände sina mammor som flickor och gamla kvinnor, inifrån och ut, på djupet. Jag var inte en av dem. Redan i mina första minnen är hon liksom bara halvt närvarande.
Woodson skriver med ett poetiskt språk som gör att jag vill läsa långsamt. Långsamt insupa, förnimma och känna varje mening, varje ord.
Författarporträtt: Carlos Diaz Bokomslag: Jaya Miceli
Med Nattavaara av Thomas Engström & Margit Richert tar vi oss några decennium fram i tiden. Till ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från Sverige och Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad, som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer.
På Nordmarks landsbygd råder hungersnöd, och invånarna för en ständig kamp för att överleva. Här ute råder lite av djungelns lag och tillvaron hotas inte bara av hunger utan av kringflackande gäng, som plundrar det de kommer för.
Inledningsvis får vi stifta bekantskap med Erik som tillsammans med sin lillasyster Sofia tvingas på flykt efter att deras föräldrar begått självmord. Det är byn som tvingar dem lämna sitt hem och nu är målet för dem att nå Kiruna för att överklaga byrådets beslut.
Därefter får vi möta Marja, som ofrivilligt blir en del av ett av de kringresande gängen. Hon gör det dels för att överleva och dels för att kunna återförenas med sin man Mårten som hon antar har hamnat i ett arbetsläger.
Vad händer i en värld där vi nödgas slåss för vår överlevnad? Där alla samhälleliga regler och förhållningssätt har försvunnit? Där skillnaden mellan liv och död är hårfin och ständigt närvarande?
Det är intressant att läsa om hur ett nytt slag av samhälle byggs upp och under vilka premisser som man tvingas acceptera för att kunna vara en del av Nordmark. Men hur långt kan man pressa en befolkning?
Det är en mycket dystopisk värld som författarna bygger upp, men den känns hela tiden realistisk och sannolik och månne inte allt för långt ifrån vår egen föreställningsförmåga. Jag slukas direkt av historien och fascineras över hur vårt eget land står som fond till historien om Nordmark.
Nattavaara är första delen i en trilogi och jag ska definitivt läsa resterande böcker när de kommer.
Författarporträtt: Bokfabriken Bokomslag: Miroslav Sokcic
Vad passar inte bättre på årets sista dag än att lista årets bästa böcker 2020?! Jag har haft ett ovanligt och fantastiskt läsår och har näst intill dubblerat mitt satta läsmål. Förra året lästa jag 61 böcker, vilket jag då tyckte var fantastiskt, men i år har jag lyckats förtära, förbruka, konsumera inte mindre än 109 böcker. Målet var satt till 60.
Jag har såklart även en god förmåga att välja riktigt bra böcker och i sedvanlig ordning är det svårt att rangordna dem. Ibland är det språket jag fastnar för, ibland kompositionen, en härligt sned huvudkaraktär, ibland en oväntad känslostorm eller helt enkelt en fantastisk läsupplevelse.
Regler? Böckerna ska vara lästa 2020, vilket nödvändigtvis inte betyder utgivna 2020. Inledningsvis hade jag närmare 30 böcker på listan, men satte regeln ”max 10 böcker” för att inte göra det allt för lätt för mig. Det var omöjligt att rangordna dessa tio böcker, så jag lämnar det därhän. Det är dock en bok som jag vill lyfta fram som årets bästa bok (den ser ni sist i listan).
Årets bästa böcker 2020
De dödas sång av Jesmyn Ward Det är så här litteratur ska kännas! Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta. De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan.
Boken handlar om en dysfunktionell familj som består av trasiga människor och mörka hemligheter (d v s allt jag går igång på). Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn. Läs min recension här.
Nådastolen av Elizabeth Winthrop I Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas. Willie Jonas som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt.
Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge. Läs min recension här.
Den stora skrivboken av Ágota Kristóf (tätt följt av de andra böckerna i trilogin: Beviset och Den tredje lögnen) Jag lyssnade på Jonas Karlssons fantastiska inläsning av Den stora skrivboken och blev helt golvad. Mållös. Ordlös. Nästan i chock.
Osebol av Marit Kapla Kapla har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn Osebol. Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text.
Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ. Läs hela recensionen här.
Lanny av Max Porter Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!
Boken berörde mig på djupet. Den berörde så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert. Läs hela recensionen här.
I oxögat av Ida Andersen Genom födslar och död, kärlek och trolldom tar vi del av Eskil och Sissels fina kärlekshistoria – om ett liv, ett glasbruk och en tid.
Boken är inläst av Cecilia Nilsson. Vanligtvis så skyr jag uppläsare som dramatiserar, men genom Nilssons inläsning dras jag allt längre in i historien och jag kommer att älska den. Jag älskar dialogen, som är på redig småländska. Och jag älskar historien om Eskil och Sissel. . .
Sen for jag hem av Karin Smirnoff (de två andra delarna lästa jag 2019) Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart var jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket. Läs hela recensionen här.
Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell
Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.
Romanen väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt. Läs hela recensionen här.
Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid Romanen är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera. Jenkins Reid har lyckats med konststycket att bygga en roman genom intervjuer på ett högst realistiskt sätt – det blir en verklig rockbiografi. Så verklig att jag faktiskt börjar googla runt med förhoppningen att bandet faktiskt funnits. Men det är fiktion. Tro det eller ej.
.
Årets bästa bok 2020
Vi är Orlando av Johan Hilton Den bästa. Den mest intensiva. Den läsupplevelsen som varit svårast att lämna bakom sig. Vi är Orlando är alldeles fantastisk! Det är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.
Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.
Undrar banne mig om jag inte har funnit en ny favorit bland svenska författare i genren spänningsromaner. Jag har tidigare i år läst Råttkungen av Pascal Engman och nu även den tredje romanen i serien om Vanessa Frank: Änkorna.
En polis hittas mördad på Gärdet och inte långt därifrån ännu ett offer – en ung kvinna. Vanessa Frank kopplas in på fallet och det dröjer inte länge innan det det visar sig att hon har en personlig koppling till fallet. Det hela växer också i takt med att fler trådar vävs in i denna komplexa historia och allt verkar visa på ett kommande terrorattack.
Vi får också följa några terrorister och vi får således ta del av deras liv och erfarenheter samt hur de verkar för att få fler anhängare. Terrornätverken blir allt bättre på att operera i det fördolda, men här får vi en liten skymt av hur det kan gå till.
Det är ett ofantligt driv i historien och man läser i en rasande fart. Att dessa böcker skulle passa sig för filmformat är det nog ingen som säger emot. Änkorna är handlingsdriven, har korta kapitel och olika lager av spänning. Det är inte alls samma våldsfrosseri som i Keplers böcker. Pascal Engman berör också aktuella samhällsfrågor, vilket tillför något extra. I Råttkungen handlade det om s.k. incels och i denna handlar det om IS, om återvändare från Syrien och om fanatism och terrorism.
Det finns ett grus i dojan när jag läser. Visserligen är böckerna helt fristående, men man saknar en del av bakgrunden till varför karaktärerna resonerar som de gör samt att man saknar lite av den röda tråden mellan dem. Jag får helt enkelt se till att snart läsa den första delen i serien, så jag får hela bilden av Vanessa Frank.
Författarporträtt: Alexander Donka Bokomslag: Elina Grandin
I Under Londons broar av Jojo Moyes får vi möta Sarah, som älskar sin häst och farfar över allt annat. Farfar Henri Lachapelle tränar sitt barnbarn och hennes häst med siktet inställt på att hon en dag ska kunna bli en del av den franska elitryttarstyrkan Le Cadre Noir. Katastrofen inträffar dock och Sarah blir lämnad ensam till sitt öde.
Vi får även träffa advokaten Natasha Macauley vars liv är minst sagt något skakigt – hon står mitt i en skilsmässa, delar hus med sin snart ex.man och så dyker Sarah upp i hennes liv.
Om vi bortser ifrån att själva grundstoryn är något osannolik, så är det en tämligen rar historia. Det är inte särskilt sannolikt att ett par som står i skilsmässa tar sig an ett fosterbarn. Inte heller att Sarah inte ber om hjälp i de situationer hon står inför. Inte heller den resa hon lyckas genomföra. Men – bortser vi ifrån detta – så är det en fin historia om kärleken mellan ett barnbarn och hennes farfar, om kärleken till hästar och om de ambivalenta känslor som råder mellan Natasha och hennes man. Tro det eller ej. Jag finner mig plötsligt hulkandes med boken i mina hörlurar. Inte visste jag att en historia som är så centrerad kring hästar skulle få mig att böla, men ack så fel jag har.
Författarporträtt: Phyllis Christopher Bokomslag: Sara Acedo
Den framgångsrika familjen Mulvaney bor på gården High Point i Mt. Ephraim norr om New York. Fadern driver ett blomstrande byggföretag och modern tar hand om gården och älskar antikviteter som hon ämnar sälja i den lilla gårdsbutiken (men hon verkar aldrig kunna skiljas från föremålen utan behåller dem själv). Familjen består även av fyra barn: tre pojkar och en flicka. Allt tycks gå dem väl i livet.
Joyce Carol Oates Det var vi som var Mulvaneys spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. En far förnekar sitt favoritbarn, en mor som blundar, barn som inte får läka. Familjen nödgas till slut sälja gården och hamnar i något slag av exil.
High Point Farm var välbekant i trakten, den stod i tur att bli utnämnd till historiskt minnesmärke, och ”Mulvaney” var ett välkänt namn.
Under många år avundades ni oss, sedan tyckte ni synd om oss.
Under många år beundrade ni oss, sedan tänkte ni: Bra! – det är precis vad de förtjänar
Historien är främst berättad genom Judd, den yngsta sonens, ögon. Det blir hans minnen som får bli grunden i historien även om vi får följa flera av familjemedlemmarna genom romanen. Den person som man som läsare förstår minst och som väcker mest förargelse är fadern och här låter Oates oss effektfullt vänta ända till sista delen för att få del av hans historia.
I sedvanlig ordning tar det är tag innan man fastnar i Oates romaner. Det gäller att härda ut och att vara på Oateshumör. Om du lyckas med detta så händer något. Du sugs in i vemodig läseufori. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo. Oates har verkligen förmågan att sätta ord på smärtan och mörkret utan att bli för explicit. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus. Du förstår att det ändå kommer att sluta väl.
Amàr är född i Kurdistan, men uppvuxen i Västerås. Han lever som vem som helst med den självklara känslan att själv få skriva sitt liv. Hans mor har lämnat familjen och han och hans syskon växer upp med en mycket dominant far, som inte har många uppmuntrande eller stödjande ord att säga till sin äldsta son.
I Arkan Asaads debutroman Stjärnlösa nätter får vi följa Amàr när han reser med familjen till släkten i Irak, vilket är deras första besök på flera år. Det blir en rejäl kulturchock för Amàr som är van att sköta sig själv. Hans västerländska värderingar står inte i klang med de – för oss – gamla värderingar som fortfarande råder i Irak. Inte minst gällande kvinnans plats i familj och samhälle.
Snart står det klart att resan inte bara syftade till att träffa den avlägsna släkten, utan att fadern och släktingarna planerat för ett giftemål mellan Amàr och hans kusin Amina. Han är inledningsvis stark i sin övertygelse att detta inte finns i hans föreställningsvärld. Att gifta sig med en kvinna som han inte valt själv är helt otänkbart.
På ett okonstlat och fult men ändock effektivt sätt lyckas släkten, med fadern i spetsen, tvinga Amàr till att gå med på det hela. Det går fort. Plötsligt är han gift, med en kusin som han visserligen älskar men som han ser som en syster snarare än fru.
Amina hamnar i Syrien, medan Amàr reser tillbaka till Sverige med förväntningar på sig att ordna allt med Migrationsverket så att även Amina kan komma in i landet. Amàr mår allt annat än väl. Han har tvingats till något han inte vill, samtidigt som släktens och faderns krav fortsätter vara en tung ryggsäck att bära.
Hur ska han kunna överleva detta ödesdigra val? Hur ska han kunna tillmötesgå släkten och inte minst sin far utan att duka under själv på vägen? Vad han än gör så kommer det få stora konsekvenser för honom själv och hans familj.
Det är en väldigt intressant skildring av hederskulturen. Oftast hör vi historien om hur unga kvinnor tvingas till äktenskap – mer sällan om att hederskulturen även drabbar unga män. Även om jag emellanåt har svårt att känna med den undflyende Amàr, så förstår jag hans kamp och ångest. Inte minst känner jag för Amina som ensam befinner sig i ett land utan att kunna påverka sin egen situation.
Jag tänker att författarens val att göra brytningen lång och smärtsam snarare än heroisk skapar än mer smärta för Amàr. Han kämpar flera år mot skuldkänslor, vilket till slut helt enkelt blir för mycket för en människa att bära. Den visar verkligen på hederskulturens komplexitet och hur hela systemet bygger på att bryta ner individens makt över sig själv och sin omvärld.
Du kommer inte hitta några litterära kvaliteter i texten – men sannolikt är det inte heller den ambition som Arkan Asaad hade när han skrev Stjärnlösa nätter. Han har en viktig historia att berätta – inte minst för att den delvis är självupplevd. Han pratar om hederskultur, individens frihet och identitetssökande och det är vår plikt att lyssna.
Midnattsbiblioteket är tredje boken av Matt Haig som jag läst under 2020. Det är något med hur författaren använder fiktionen samtidigt som vi får stanna kvar i verkligheten som tilltalar mig. Något overkligt sker, mitt i verkligheten och ändå håller sig författaren inom ”reasonable doubt” och jag får fly omvärlden för en stund. Med andra ord: en lagom dos av fantasi för en pandemiskadad själ.
Nora Seeds misslyckanden och sorger tycks ansamla sig till den grad att hon inte ser en annan utväg än att ta livet av sig. Hon hamnar dock då i Midnattsbiblioteket där de oändliga hyllorna är fyllda av ”tänk om-böcker” och handlar om Nora gjort andra val i livet – stora som små. Alla böcker representerar en parallell historia ett parallellt universum till det ”rotliv” som Nora levt.
Med hjälp av bibliotekarien – en gammal vän från barndomen – får Nora chans att utifrån de val hon ångrar i livet testa på hur livet tett sig om hon gjort andra val. Hur hade hennes liv blivit om hon läst till polarforskare? Hur hade hennes liv blivit om hon inte slutat i bandet? Slutat simma? Tackat ja till den där fikan? Såklart är också dessa liv fyllda av såväl lycka som besvikelser. Vilken väg är den rätta för att få ett lyckligt liv? I vilket liv kan hon tänka sig att välja livet före döden?
Matt Haig lyfter in filosofiska frågor på ett högst lättillgängligt sätt i sina böcker. I denna behandlar han bland annat hur vi tenderar att fokusera så hårt på vad som kunde varit istället för att leva i nuet. Vad hade hänt om… Jag tänker att vi alla har gruvat på liknande frågor, men sen kan det variera om vi låter oss definieras av detta grubbleri eller om vi kan skaka av oss det. Haig låter oss också fundera på vad som är lycka. Vad är framgång? Är lycka ett statiskt tillstånd eller något som kan variera över tid? Vad behöver vi saka på vägen för att nå lycka?
Jag gillar premissen om den kontrafaktiska historien som kan bli en realitet för Nora. För varje liv hon testar på lär hon sig något nytt om sig själv och insikten att besvikelsen tillhör livet blir allt mer tydlig. Är det möjligt att hitta ett liv utan sorger och besvikelser? Och jag gillar hur Matt Haig leder mig in i fantasins orimliga rimlighet och stänger ute omvärlden för en stund.
Nu har jag läst Historieläraren, Människorna och Midnattsbiblioteket av Matt Haig. Nu återstår Skäl att fortsätta leva, i vilken har berättar sin egen berättelse – om hur ångest och depression förändrar ens sätt att vara och tänka.
Är det något som Lars Kepler a.k.a. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril kan så är det att skapa olidlig spänning och snabbläsning. Det går rasande fort att läsa deras böcker om Joona Linna. Jag blir näst intill perplex när det slår mig hur lång tid en bok tar att skriva och producera och jag slukar den på nolltid. Samtidigt som det är ett gott betyg i sig så känns det som att man samtidigt förolämpar författarhantverket. Nog om det!
Spegelmannen inleds med att en ung kvinna blir kidnappad på öppen gata. Fem år senare hittas hon brutalt mördad på en lekplats mitt i Stockholm. Till slut lyckas Joona Linna spåra fram ett ögonvittne. Ett ögonvittne som är en psykiskt sjuk man, som har genom en traumatisk händelse slutat prata. Han säger sig också inte minnas något av natten, men saker börjar ske när hypnotisören Erik Maria Bark tar sig an mannen.
Fler kvinnor försvinner och när Linna gräver kommer det fram flera tidigare fall som skulle kunna kopplas till fallet. Parallellt får vi följa vad som sker på en gård dit flertalet av de unga kvinnorna har förts. Så mycket mer än så här kan jag inte berätta om boken då jag är rädd att spoila den.
Det är emellanåt ett ohälsosamt frossande av blodigt våld – så också i Spegelmannen. Jag är inte ”äckelmagad” eller speciellt känslig när det kommer till våld i litteratur, men i några av Keplers böcker skenar det. Det är inte alltid jag förstår syftet med detta frosseri. I Spegelmannen är det helt klart några sekvenser som känns onödiga, men uppenbarligen inget som påverkar min ohälsosamma läshastighet.
Jag har läst sju av åtta böcker om Joona Linna (Sandmannen har förblivit oläst – fråga mig inte varför). Jag har dock bara recenserat Stalker från 2014. Jag tycker det är svårt att recensera Keplers böcker då jag läser dem så rasande snabbt. Jag hinner knappt reagera över språk, komposition eller gestaltning. Det är med stor skicklighet som de skapar detta vakuum hos läsaren. Med korta meningar i korta kapitel driver de på historien accelererande tempo. Ögonen hinner knappt nudda sidan innan det är dags att bläddra.
Det är inte för den litterära gestaltningen eller deras språkliga finess som jag läser Kepler. Jag läser dem för spänningen och för att få sluka en bok, stänga av omgivningen och känslan av att vara onåbar under några timmar.
Författarporträtt: Ewa Marie Rundquist Bokomslag: Reklambyrå Hummingbirds
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 