Spegelmannen av Lars Kepler

Är det något som Lars Kepler a.k.a. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril kan så är det att skapa olidlig spänning och snabbläsning. Det går rasande fort att läsa deras böcker om Joona Linna. Jag blir näst intill perplex när det slår mig hur lång tid en bok tar att skriva och producera och jag slukar den på nolltid. Samtidigt som det är ett gott betyg i sig så känns det som att man samtidigt förolämpar författarhantverket. Nog om det!

Spegelmannen inleds med att en ung kvinna blir kidnappad på öppen gata. Fem år senare hittas hon brutalt mördad på en lekplats mitt i Stockholm. Till slut lyckas Joona Linna spåra fram ett ögonvittne. Ett ögonvittne som är en psykiskt sjuk man, som har genom en traumatisk händelse slutat prata. Han säger sig också inte minnas något av natten, men saker börjar ske när hypnotisören Erik Maria Bark tar sig an mannen.

Fler kvinnor försvinner och när Linna gräver kommer det fram flera tidigare fall som skulle kunna kopplas till fallet. Parallellt får vi följa vad som sker på en gård dit flertalet av de unga kvinnorna har förts. Så mycket mer än så här kan jag inte berätta om boken då jag är rädd att spoila den.

Det är emellanåt ett ohälsosamt frossande av blodigt våld – så också i Spegelmannen. Jag är inte ”äckelmagad” eller speciellt känslig när det kommer till våld i litteratur, men i några av Keplers böcker skenar det. Det är inte alltid jag förstår syftet med detta frosseri. I Spegelmannen är det helt klart några sekvenser som känns onödiga, men uppenbarligen inget som påverkar min ohälsosamma läshastighet.

Jag har läst sju av åtta böcker om Joona Linna (Sandmannen har förblivit oläst – fråga mig inte varför). Jag har dock bara recenserat Stalker från 2014. Jag tycker det är svårt att recensera Keplers böcker då jag läser dem så rasande snabbt. Jag hinner knappt reagera över språk, komposition eller gestaltning. Det är med stor skicklighet som de skapar detta vakuum hos läsaren. Med korta meningar i korta kapitel driver de på historien accelererande tempo. Ögonen hinner knappt nudda sidan innan det är dags att bläddra.

Det är inte för den litterära gestaltningen eller deras språkliga finess som jag läser Kepler. Jag läser dem för spänningen och för att få sluka en bok, stänga av omgivningen och känslan av att vara onåbar under några timmar.

Författarporträtt: Ewa Marie Rundquist
Bokomslag: Reklambyrå Hummingbirds

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

I Dina händer var fulla av liv av Suad Ali får vi följa Nora före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp i Baidoa, studerar till lärare i Mogadishu och blir så småningom en framgångsrik gymnasielärare där. Hon gifter sig med sitt livs kärlek och får en dotter.

Oro sprider sig dock i landet och klankonflikterna och den politiska instabiliteten växer sig allt större. Ahmed, Noras make, är redaktör för en tidskrift som stämplas som revolutionär, vilket leder till att familjen måste fly landet. Noras far följer med på flykten, medan mamman och hennes syster stannar kvar.

Vi får följa den tragiska och traumatiska flykten där allt tycks handla om pengar snarare än människoliv. Nora och dottern hamnar till slut i Sandviken där Nora – en gång den bästa gymnasieläraren i Mogadishu – tvingas försörja sig genom att städa skolkorridorer.

Frågor som väcks i boken är vad som händer med en människa som tvingas lämna allt? Vad gör det med en människa att offra allt för att överleva? Hur förhåller man sig till dem som man tvingats lämna kvar? Hur förhåller man sig till landsmän i det nya landet? Och sin kultur?

Jag känner mycket för Nora genom läsningen. Jag tänker på allt hon behövt genomlida för att nå Sverige. Ett land som må hända inte har krig, men där familjen får möta fördomar och rasism. Vad gör det med en människa som inte får chans att utöva det yrke som hon är ämnad för? Jag funderar också en hel del på det och dem som man tvingas lämna kvar. Hur familjen i Somalia tror man lever i rikedom bara för att man når Europa och vilken skuld och emellanåt skam detta skapar hos Nora.

Det är en fin och intressant debut, men jag önskar att boken varit längre. Den är på 250 sidor, men historien hade mått bra om den fick ta något mer plats. Jag önskar att jag fått veta mer om alla de intressanta karaktärer som svindlar förbi. Det sker tämligen stora tidshopp i historien vilket omöjliggör att vi får hela bilden av Nora. Jag skulle också vilja veta mer om Nora. Om hennes äktenskap, om livet i Somalia och om hur det var att nå Sverige.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Emma Graves

Skarpt ljus av Elizabeth Hand

Elizabeth Hand har själv beskrivit Cassandra ”Cass” Neary som: ”Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer”. Och ja, den beskrivningen är ”spot on”.

Skarpt ljus är den tredje boken i serien om Cass och den innehåller i sedvanlig ordning droger, whiskeyhalsande, suspekta miljöer, destruktiva karaktärer samt konst och fotografi. För knappt en månad sedan kom den fjärde boken i serien: The Book of Lamps and Banners. Nu återstår det att se om något förlag känner sig manad att översätta den.

Cass Nearys karriär peakade på sjuttiotalet då hon gav ut en fotobok som fick ett visst genomslag. Sedan dess har hennes liv gått i en nedåtgående destruktiv spiral. Hon knaprar piller som om det vore smågodis och halsar emellanåt whiskey till frukost.

I den tredje romanen hamnar Cass i London och senare också på den engelska landsbygden. Quinn – hennes livs kärlek som kommer och går i hennes liv – har lovat att möta upp henne på en pub i London. Han dyker dock inte upp och i sin jakt på en sovplats träffar Cass sångerskan Krishna. Den ena personen leder till nästa och snart är Cass indragen i en halvsuspekt värld som består av avdankade rockmusiker, independentfilmskapare och en ovanlig del av den svarta marknaden.

Fotografiets konst och historia är ett återkommande tema genom hela boken – Cass är en iakttagare och hon tänker världen i bilder snarare än att vara en aktiv del av den. Hon noterar ljus och skuggor och har ett särskilt öga för detaljer. I Skarpt ljus kommer även antropologi och arkeologi att ta en stor plats.

Elizabeth Hands språk knastrar och hon är ganska fåordig på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Hennes karaktärer och miljöer är beskrivna precis i så få ord som krävs för att jag ändå kan se allt framför mig. Hand tenderar dessutom att ta in naturen, som blir en viktig del av historien. I detta fall de engelska hedarna, med sina öppna vyer, sina stenrösen och hemligheter.

Den stora behållningen med boken är dock likt de föregående: Cass Neary. Hon är en ovanlig antihjälte på flera vis – inte minst då hon är något äldre än de sedvanliga protagonisterna. Hon förställer sig inte för något eller något, räds inte att vara obekväm och rör sig hela tiden i samhällets utkanter och mörka vrår. Trots detta lyckas Hand att väcka empatin hos läsaren och hur oangenäm hon än må vara vill man henne bara väl (och i några obevakade stunder släpper även Cass fram sina empatiska sidor).

Handlingen skenar inte riktigt lika mycket som i de föregående böckerna och miljön och vad som händer är inte helt främmande för läsaren. Eller har jag vant mig? Ja, så är det nog när jag tänker efter. Man blir helt enkelt inte så förvånad längre om vart Elizabeth Hand och Cass Neary för oss.

Författarporträtt: Norm Walters
Bokomslag: Marcus Stenberg

Läs också om: Generation Loss och Se mörkret

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Om Måndag hela veckan och någon av Agatha Christies pusseldeckare fick ett barn så skulle det kunna vara De sju morden på Evelyn Hardcastle. Barn blir dock sällan som man tänkt sig.

På lantgodset Blackheath har tiden rekapitulerat. Aidan Bishop vaknar upp upprepade gånger till den dag då mordet på Evelyn Hardcastle kommer att ske. Samma dag då familjen Hardcastle har bjudit in till en maskeradbal och årsdagen för mordet på sonen (20 år tidigare). Bishop är den enda som vet att dagen upprepar sig. Hans chans för att komma ur detta hamsterhjul är att lista ut och namnge mördaren till den pestdoktor som dyker upp när han som minst anar.

Som titeln på Stuart Turtons De sju morden på Evelyn Hardcastle antyder så går Evelyn samma öde till mötes sju gånger utan att Aiden Bishop lyckas rädda henne.

Det är dock fler saker som försvårar Aidan Bishops detektivarbete. Han vaknar varje dag upp i en ny kropp, som en av alla de personer som är på godset under morddagen. Lägg där också till att handlingen hoppar i tid mellan dessa dagar och således fram och tillbaka i de olika kropparna. Krångligt? Det är bara förnamnet.

Jag ser på Goodreads att många gillar boken, men jag kan tyvärr inte ställa mig till någon hyllningskör. Den är alldeles för rörig för min smak och mitt tydligen bräckliga intellekt. Det är för många karaktärer som blir introducerade tämligen fort. Och någonstans mellan alla dessa hopp i tiden tappar jag läslust. Jag läser klart den av ren litterärt asketisk inställning – jag kom till den punkt där jag helt enkelt inte kunde med att lägga boken ifrån mig samt att jag ändå hade ett uns av nyfikenhet kvar där jag ville veta svaret.

Jag gillar tanken på boken. Det är en ambitiös historia där oändligt med tid måste ha gått åt att planera händelseutvecklingen och vad som händer med Bishop när han inträder en ny karaktärs kropp. Det är dock så rörigt så jag kan inte uttala mig om det finns några logiska luckor i historien.

Jag gillar också miljön, som är ett smart drag av författaren. Turton förlägger handlingen – precis som Agatha Christie också gjorde – till en isolerad plats. Det smått förfallna godset Blackheath och den stundande maskeradbalen är en perfekt kuliss för historien.

Det jag dock saknar är läsarens delaktighet. Det finns inte en chans att räkna ut eller ens göra ett försök att räkna ut vem mördaren är. Inte ens när jag nu vet vem mördaren är kan jag tänka ”jahaaa så klart!. Det kanske swischade över mitt bräckliga intellekt.

Författarporträtt: Charlotte Graham
Bokomslag: David Mann

Käre Edward av Ann Napolitano

Ett flygplan med 191 passagerare lyfter från New York med Los Angeles som slutdestination. Planet kommer dock att krascha på ett fält i Colorado. 12-åriga Edward Adler är den enda som överlever kraschen.

I Käre Edward av Ann Napolitano får vi i varannat kapitel följa Edward och hans väg tillbaka till livet – som tog en abrupt vändning när såväl hans föräldrar som bror dog i flygkraschen, och några av passagerarnas historia innan de mötte döden. Dessutom hoppar vi fram och tillbaka i tiden och vi får följa passagerarna såväl innan som under flygningen.

Vi får bland annat möta Edwards föräldrar, en unga kvinna som tar ett graviditetstest på flygplanets toalett, flygvärdinnan, en frisinnad och spiritistisk kvinna med bjällror i sin kjol och soldaten som återvänder från Afghanistan.

Parallellt får vi även så småningom följa vad som sker i cockpit. Uttrycket ”det är som att bevittna en bilkrasch i slowmotion” blir i Käre Edward tämligen passande, fast en flygkrasch då. Det dröjer ganska långt in i romanen innan du får ta del av de ångestladdade minuter då kraschen blir oundviklig. Det blir så klart ett ångestpåslag för mig som är sjukt flygrädd och som aldrig är så nära döden som i ett flygplan. Det var inte mycket KBT i den läsningen inte. Dessutom lyssnade jag på Marie Richardsons inläsning, så att snabbt skumma förbi avsnittet var uteslutet.

På tal om Marie Richardson, så lyckas hon som alltid fånga mig och min bristfälliga koncentrationsförmåga. Hon levandegör texten på ett sätt, som verkligen tilltalar mig. Hon framställer historien om Edward på ett välbalanserat sätt och jag har svårt att sluta lyssna.

Men Edward då? Jo, han hamnar hos sin moster Lacey och morbror John, som själva lider av ofrivillig barnlöshet. De är underbara människor, men som också står mitt i sorgen då mostern är syster till Edwards mamma. I kvarteret bor den udda Shay, som blir hans vän och följeslagare genom sorgen.

En dag hittar de låsta väskor i garaget som senare visar sig innehålla brev från anhöriga till passagerarna som dog i kraschen. De två vännerna börjar sakta läsa igenom dem, vilket såklart är både på gott och ont för Edwards läkande.

Det är en mångbottnad roman som innehåller så himla många berörande människoöden. Det är inte bara offren i flygkraschen, utan den modiga och intensiva Shay och relationen mellan Lacy och John. Det händer något inom dem alla och författaren lyckas sätta alla karaktärer på en inre resa. Och så Edwards såklart. Hans sorg över sin bror är hjärtskärande och hur Edward klär sig i broderns kläder för att känna honom nära och leker med tanken om brodern överlevt istället för honom. Dock! Här kommer ett dock! Sorgen över föräldrarna är inte alls så framträdande, vilket gör det hela något märkligt. Ett litet, men ändock ett dock.

Nu kanske ni tror att boken är outhärdligt sorglig, men det är en vacker historia som har lika mycket ljus som eländesmörker. Den inbegriper såväl hopp, kärlek som sorg. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna på boken.

Författarporträtt: Jake Chessum
Bokomslag: Jacket design: Sandra Chiu Art direction: Joseph Perez Jacket illustration: Romy Blümel T

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

En av de bästa och mest oväntade läsupplevelserna 2018 var  Eileen  av Ottessa Moshfegh. Jag blev blixtförälskad i karaktären Eileen, som med sin förbittrade själ med en ocean av självförakt, svepte över mig som en tsunami. Tvärt och överraskande. Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

Moshfegh lyckades verkligen balansera misären med humor, vilket är en nödvändighet för att Eileens uppväxt inte ska bli för mörk för att ta in. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Moshfegh närmar sig huvudkaraktären i Ett år av vila och avkoppling på samma vis. Denna gång är dock huvudkaraktären utan namn, men mörkret och humorn går hand i hand genom hela historien.

Men att vakna upp ur den där sömnen var en pina. Hela livet blixtrade förbi framför ögonen på värsta tänkbara sätt, och huvudet fylldes än en gång av alla mina bleka minnen, varje liten sak som hade fört mig dit jag var. Jag försökte ibland minnas något annat – en bättre version, en lycklig saga kanske, eller bara ett lika blekt men annat liv som åtminstone hade känts roligare för att det inte var så välbekant – men det funkade aldrig. Jag var ändå alltid mig själv.

Året är 2000. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling tycks till ytan ha allt. Hon är ung, snygg och nyutexaminerad från Columbia. Hon lever på ett stort arv i sin lägenhet på Manhattan. När hon får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Moshfeghs roman är en tämligen trovärdig skildring av en depression där kvinnans vardag fylls av enformighet, tristess och apati. För oss som har erfarenhet av depression så blir det en hel del igenkänning. Skillnaden är att Moshfegh drar det till det yttersta. Vad händer om man väl gör det som man innerst inne känner? Vad händer om människan stänger av allt under ett helt år? Reva, kvinnans närmsta vän, visar en annan sida av hur depression kan se ut. Hon är överaktiv och överdoserar i positiva tillrop och tillgjord eufori (fake-it-til-you-make-it-personlighet).

Bortom ytan, bortom raderna så anar vi läsare att en stor del av kvinnans depression beror på dels hennes uppväxt och dels att hon inom kort tid förlorat båda sina föräldrar. Här kan jag sakna lite mer gräv från författarens sida. Jag hade velat veta mer om dessa händelser. Vad var det som egentligen drev kvinnan till detta drastiska beslut?

Jag gillar verkligen Ottessa Moshfeghs sätt att leverera sina historier och gestalta sina karaktärer. Jag älskar när huvudkaraktärerna skaver och att man får kämpa som läsare för att gilla dem. Det krävs en insats från mig som läsare för att nå ända in och förstå dem. De är absurda men ändock klockrena i sina ytterkanter av personlighetsspektrat. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling har nått sin ändplats. Hon orkar inte förställa sig mer, vilket är på sätt och vis tämligen befriande att läsa.

Karaktäristiskt för Moshfegh är dessutom livlinan. Samtidigt som jag får träda in i mörkret får jag också skratta åt eländet. Jag får på så vis en livlina att hålla mig i under läsningens gång. Det kan bli hur mörkt som helst, men jag kan också se det absurda. Humorn ligger i såväl Moshfeghs sätt att skriva, som i igenkänningen. Skratt och grått ligger parallellt i eländet. Mänskligt på ett skruvat sätt.

Författarporträtt: Jake Belcher

Lanny av Max Porter

Jag har dragit mig för att läsa Lanny av Max Porter. Den kom 2019 och alla tycktes hylla och jag duckade. Jag har till och med lyckats med konststycket att inte läsa något om boken. Inte ens Helena och Annas fina intervju med Max Porter under Bokmässan 2019, vilket jag såklart har gjort nu.

Överhajpade böcker gör mig rädd! Jag smyger runt bokhögarna och slänger korta blickar mot dem, förbereder en attack, men vågar helt enkelt inte börja. Vad är det då som skrämmer? Antagligen känslan av att vara den där som inte gillar, vilket egentligen inte rör mig i ryggen, men ju längre tiden går, ju högre krav ställer jag på läsningen och så småningom kan boken omöjligtvis införliva mina förväntningar. Med andra ord: att få ett rejält magplask, ett sedvanligt antiklimax.

Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Det svåra med den här boken är att förklara den och berätta om den utan att förstöra läsupplevelsen för nästa läsare. Den behöver upplevas. Insupas. Kännas. Handlingen är problematisk att återge då även detta kan förstöra läsupplevelsen. I korthet så handlar boken om Lanny – en mycket ovanlig pojke, som älskar att sjunga, prata i gåtor och vara ute i skogen och bygga på sin lövsal. Han tycker också om att vara med Mad Pete, som är en ensamvarg och konstnär. En dag försvinner dock Lanny – till synes helt spårlöst.

Lanny handlar också om Dead Papa Toothwort, som är något av en blandning mellan människa och natur – ett väsen. Han inhämtar byns känslor, tankar och samlar på meningar, fraser och ord. Låter det knasigt? Ja, det är det. Och smått fantastiskt! Det gäller att flyta med, simma inte mot strömmen – låt texten bara finnas. Läs långsamt. Ta in. Och ta orden för sanning.

Boken berör ämnen som föräldraskap, kärlek, människans fina och fula sidor, om att avvika såväl från normer som fysiskt, om föräldrars värsta skräck, om förbjudna tankar och gruppmentalitet. Om byn. Om naturen. Om människan.

Eftersom jag inte har läst något om boken så var jag inte alls beredd på dess komposition eller på Max Porters lekfulla språk (antagligen skräckblandad förtjusning hos översättaren). Boken är indelad i tre delar. Den första är berättande, gestaltande där olika personer har olika kapitel. Detta är dock inte helt sant då Dead Papa Toothwort tar plats redan i första kapitlet och hans delar är högst fragmentariska och leker med kompositionen (ni måste se för att förstå). Den andra är till synes sporadiska tankar och blinkningar från samtal från befolkningen i byn. Den tredje delen är återigen mer berättande utan att ha någon specifik person till de olika delarna.

Boken berör mig på djupet. Den berör så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – inte minst genom bokens del 2 – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.

Författarportätt: Lucy Dickens
Bokomslag:
Översättare: Marianne Tufvesson

Det grå hotellet av Curtis Dawkins

I novellsamlingen Det grå hotellet skildrar Curtis Dawkins livet i ett amerikanskt fängelse. Den beskriver de inlåsta dagarna där ledan är ständigt närvarande och där de intagna försöker skapa sig något av en vardag. Våldet ligger latent i väggarna och tar emellanåt fysik form – ofta mot någon medfånge, ibland mot en väktare och inte ovanligt riktas det mot dem själva.

Med en blick för detaljer bygger författaren intressanta karaktärer där du får ta del av såväl deras historia som deras inre liv. Du får till exempelvis i ”Se bilder av en kvällsbrand” möta Catfish, som tidigare arbetade med att sanera hem efter självmördare. En grotesk historia på flera de vis.

Även om Dawkins historier är högst realistiska så smyger sig magiska inslag sig in i en av novellerna. Den berättar om en man som bokens jag delar cell med ett tag. En man som efter mångt och mycket lyckades bemästra konsten att göra sig osynlig och gå genom väggar. En stor tillgång i ett fängelse.

Återkommande motiv i novellerna är skuld, minnen, vänskap och försoning samt hur de olika karaktärerna hanterar bristen på mänsklig närhet. Särskilt fastnar jag för berättarjaget som ringer upp – på måfå valda – telefonnummer för att få någon att prata med. I en annan novell ”Världen utanför” skildras hur berättelsens jag (oklart om jag är samma person genom samlingen) bygger upp hela liv för personer som han ser på tv:n – som tjejen som sitter på läktaren på en baseballmatch som i fantasins land börjar på universitet, skaffar sig en ny tillvaro och i samma veva nödgas göra slut med sin pojkvän. På något vis blir detta en historia om avsaknaden av mänsklig kontakt och att man låter tanken vandra dit kroppen inte kan.

Att författaren själv sitter sitter i fängelse på livstid gör Det grå hotellet autentisk och du kan tänka dig att ledan i fängelset har gynnat hans känsla för detaljerna som visar sig i texten. Jag fann dock mig själv med att fundera ganska mycket på detta faktum. Påverkar detta min läsupplevelse? Vad betyder det att jag sitter och läser något som en mördare har skrivit? Mord säljer. Mördare säljer. Vilket förlaget spelar på då de nämner detta faktum på såväl hemsidan som på baksidestexten. Jag hamnar lite i samma tankebanor som jag hamnade i när jag läste Monster av Micael Dahlen och Flickorna av Emma Cline. Till Dawkins försvar kan jag dock tillägga att han inte skriver om sitt egen brott och oavsett vem som har författat Det går hotellet, så är det en intressant skildring av livet innanför fängelsemurarna.

Kvällen då jag dödade en annan människa var en fruktansvärd tragedi, särskilt för hans familj, för min familj – alla traumatiserades av mina handlingar. Jag tampas fortfarande med skulden och sorgen. Jag har ofta så mycket sorg och smärta i hjärtat att det känns som att jag ska sprängas. Men inom ett dygn efter att man hört fängelseportarna slå igen inser man att man antingen kommer att gräma sig över det förflutna in i döden eller lära sig att leva i nuet. För mig är litteraturen en stor del av det nuet, och jag klamrar mig fast vid den som en livbåt som dagligen driver fram ur dimman. (ur efterordet)

Denna text har tidigare publicerats på Kulturkollo (2018-03-25)

Foto: Free-Photos från Pixabay 
Bokomslag: Sara Acedo

Överlevarna av Alex Schulman

I Alex Schumans senaste roman Överlevarna får vi följa tre bröder under några ödesmättade dagar i deras barndom parallellt med nutid. Bröderna har återvänt till familjens sommarstuga för att sprida deras mammas aska i sjön. Det börjar med ett slagsmål mellan två av bröderna och sedan får vi genom varje kapitel gå bakåt i tiden. Vi förstår redan i inledningskapitlet att det finns en komplicerad historia och denna kommer sakta nystas upp för oss. Vad var det som förde bröderna fram till detta ögonblick?

Jag valde att lyssna på författarinläsningen av boken. Varje kapitel är snillrikt sammankopplat med det förestående, men detta går tyvärr lite förlorat när man lyssnar. Men med det sagt så är det en fin läsning.

En scen som har fastnat hos mig är när pojkarna uppmanas av pappan att simma långt ut i sjön och runda en boj för att se vem av dem som kommer tillbaka först och vinner ett pris. Bröderna kastar sig i sjön, men bojen är mycket längre ut än vad de från början trott. Pojkarna är ivriga att vinna föräldrarnas kärlek. Tävlingen utvecklar sig istället till en simtur om liv och död. Bröderna hjälper varandra att nå stranden och då visar det sig att föräldrarna gått in och således lämnat bröderna till sitt öde. Den scenen säger så mycket om föräldraskapet. De är där men ändå så frånvarande.

Sommaren förflyter i samma stämning. Pojkarna suktar efter föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet. Föräldrarna lämnar barnen i stort sett vind för våg, vilket slutar med en tragisk händelse ute i skogen. Jag kan inte säga så mycket mer än så för att undvika att spoila historien.

Parallellt med detta får vi alltså följa de vuxna bröderna som närmar sig varandra. Det är mycket smärta och mörker. Hemligheter kommer upp till ytan. Minnet är centralt och hur detta kan vara bräckligt och tvivelaktigt. Två personer kan uppfatta en avgörande händelse på helt olika sätt vilket har påverkat hela deras liv. Någon händelse kan vara till synes helt förlorad. Men kommer så småningom sipprande tillbaka.

Den avgörande tragedin får du först fullt möta mot slutet av boken. Här är jag lite osäker på vad jag egentligen tycker och tänker. Historien är stark i sig själv och denna extra knorr månne inte ha behövts.

Författarporträtt: Thron Ullberg
Bokomslag: Sara R. Acedo


Alex Schuman är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkterna ”Överlevarna” och ”I fokus: Alex Schulman, Stephan Mendel-Enk, Kjell Westö
Klippen ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

Rädda varje spillra av Jesmyn Ward

Under några ödesmättade dagar byggs orkanen Katrina över Mexikanska golfen. Hon kommer att bli säsongens elfte orkan. På några dagar gick hon från att vara en klass 1-orkan till ett vansinnigt monster. Katrina blev en av de kraftigaste tropiska cykloner som registrerats på västra halvklotet. Men detta vet inte Esch och hennes familj än.

Fjortonåriga Esch är en betraktare och det är genom hennes ögon vi får följa familjen Batiste tio dagar innan Katrina kastar sig över kuststaden Bois Sauvage i Mississippi med sitt fulla raseri. För oss läsare vilar vetskapen om den förestående tragedin hela tiden i bakgrunden, vilket lägger en dimma av vemod över hela romanen. Kompositionen i sig blir på så sätt en stor del av läsupplevelsen av Rädda varje spillra av Jesmyn Ward.

Den alkoholiserade pappan försöker rusta det fallfärdiga ruckel de bor i inför den annalkande orkanen. Sedan modern gick bort har han svårt att närma sig barnen och syskonen lämnas till att fostra varandra. Detta i sig kan vara en tragedi, men samtidigt belyser författaren hela tiden den fina kärlek som finns mellan syskonen. Den äldsta brodern tränar ihärdigt basket i hopp om att ett stipendium ska bli hans väg från Bois Sauvage. Skeetah – mellanbrodern – älskar sin kamphund, som i inledande kapitel får en kull valpar. Skeetah får kämpa med att hitta mat till hunden och hålla liv i de små. Det är inte helt lätt när maten knappt räcker till familjen. Eschs lillebror Junior letar kärlek och bekräftelse hos sina äldre syskon.

Under dessa tio dagar innan Katrina når deras hem får vi se hur Esch kommer till insikt att hon är gravid. Blott fjorton år gammal. Något hon försöker gömma för sin familj. Ett kapitel som jag hade synnerligen svårt att läsa var det som involverade hundslagsmålen som ungdomarna roar sig med. Det är så jäkla grymt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan utsätta ett djur för detta. Det är ett väldigt grafiskt kapitel där jag fick hämta andan för att kunna läsa vidare.

Vi får också följa hur hela familjen involveras i att preppa inför orkanen genom att samla vatten och mat. Det är en brutal vardag där fattigdomen är skildrad utan sentimentalitet och helt naket. Jag tänker flertalet gånger på filmen Beasts of the Southern Wild (rekommenderar den å det varmaste). Det är något med stämningen – magisk men ändock utan krusiduller i kontrast till det lyriska språket. Författaren ryggar inte för att skildra allt det fula, det eländiga likväl hon inte ryggar för att skildra kärleken som visar sig under romanens crescendo. Texten känns ärlig. Autentisk.

Det är en stark läsning där Katrina gör sin entré först i det näst sista kapitlet. Det är en lång uppförsbacke, men den är värd allt slit. Den förutbestämda resan är helt oundviklig. Vi vet att familjen måste möta Katrina. Vi vet att det kommer bli fruktansvärt. Vi vet dock inte om de kommer att överleva.

Personligen blev jag månne än mer förkrossad (in a good way, eländesläsare you know) av De dödas sång, men denna ligger inte långt efter på hjärtekrosselistan. Den här boken växer allt mer efter att jag läst klart boken. Någonting fortsätter att mala, skava och processa hos mig. Precis som det ska vara!

Jag är väldigt nyfiken på Jesmyn Wards Men We Reaped, som har höga betyg på Goodreads. Den finns dock inte på svenska. Än. Så förlag: Lyss till mig! Översätt. Ge ut. Tack!

Författarporträtt: Beowulff Shehan
Bokomslag: Patti Ratchford