Vi är en av Sarah Crossan

Ibland händer det att en bra bok går en helt en förbi. Ibland händer det att man slösurfar på ljudboksappen och slentrianklickar på diverse böcker och lägger dem i den enorma bokhyllan. Ibland händer det att man slumpklickar igång en av alla dessa slentrianklickade ljudböcker och – tro det eller ej – bli lätt chockskadad då du inte var beredd på hur mycket du skulle bli berörd. Och lätt chockskadad av att du bara var ett klick ifrån att missa denna bok.

Det här hände mig när jag klickade igång Sarah Crossans Vi är en. Den handlar om det sextonåriga tvillingparet Grace och Tippy. Som alla tvillingar är de två individer med egna känslor och hemligheter. Det som skiljer dem från de allra flesta tvillingpar är att de är sammanvuxna vid höften. Under hela sin uppväxt har de haft hemundervisning, men då familjen av ekonomiska skäl inte längre har råd med detta ska Grace och Tippy börja i vanlig high school.

High school kan vara en hård plats för vem som helst och inte minst då man är sammanvuxna tvillingar. Trots allt blir det ganska bra ändå för de två tjejerna och för första gången i sina liv får de chans att skaffa riktiga vänner och uppleva mycket annat. En vanlig influensa tar dock hårt på Grace och de tvingas söka läkarvård. Plötsligt står de inför ett livsavgörande beslut.

Grace är bokens poetiska berättarröst och genom korta kapitel, flertalet gånger i enstaka meningar, får du följa hennes förhoppningar, hennes rädslor och hennes tankar om världen i stort och tonårslivet i smått. Det är en berättelse som handlar om systerskap, vänskap, om identitet och om livet drabbar oss alla på olika sätt.

Lyckans avokado
Farmor ska på dejt med en man
som hon
träffat i bowlinghallen.
Jag visste inte att farmor gillade att spela bowling.
Jag visste inte att man kunde
träffa män i bowlinghallen.
Och jag fattar inte hur någon
med ett ansikte rynkigt
som en övermogen avokado
kan ha mer tur
i kärlek
än jag.

Jag var inte riktigt beredd på känslostormen. Jag var inte riktigt beredd på tankarna som väcktes, inte minst då jag själv är mor till ett par tvillingpojkar – hur hade vi tacklat det här och hur hade vi reagerat på de svåra beslut som allt det här medförde. Jag var inte riktigt beredd på upplösningen.

Missa inte denna språkliga lilla pärla – denna känslostormade lilla berättelse om Grace och Tippy.

Änkan av Fiona Barton

Vissa böcker gör att frustrationen river och skriker i kroppen och för att lätta på trycket så gör man ett halvlamt instagraminlägg. Vad jag då söker är bekräftelse. Medhåll. Att ”ja, så jäkla hemsk”. ”Så jäkla frustrerande”. ”Ja, jag förstår dig precis Fanny”. Denna mentala high five:en uteblir och jag sitter kvar med min känslostorm. Varför? Jag inser så småningom att det inte är så många av mina bokvänner som läst Änkan av Fiona Barton. I´m telling you: hallå vännen, du missar något!

ankanFör det är väl så här som litteratur ska vara?! Du ska känna – om du inte får spraka av glädje så vill du uppröras, förfasas och känna tårarna bränna. Barton får mig att känna hela spektrat av negativa känslor. Så till den grad att jag då måste ta en paus och instagramma att jag vill örfila upp hela bunten. Inte minst änkan.

Jean Taylors liv är i ärlighetens namn obehagligt alldagligt. Hon går i tron att hon är lyckligt gift med en lika alldaglig man: Glen. Jean är också obehagligt foglig (hittar inget bättre ord i skrivande stund) – hon har i stort sett inga egna åsikter om någonting och gör vad alla andra säger till henne att göra. Inte minst Glen.

Deras alldagliga vardagliga liv tar dock ett tvärt slut då Glen blir anklagad för ett brott så hemskt att det är svårt för läsaren att värja sig. Han anklagas för att ha kidnappat en liten flicka och förgripit sig på henne. Kanske till och med mördat henne, men på grund av en utredningsteknik miss under rättegången blir han frikänd. I allmänhetens och i den obarmhärtiga pressens ögon är han dock skyldig – ett riktigt monster, som är kapabel till oerhörd ondska. Jean vägrar dock att lämna hans sida och fortsätter att bedyra hans oskuld.

barton_akmslg_13039Bartons Änkan tar sin början då Glen har dött i en trafikolycka. Nu står hon – Jean – ensam kvar. Nu är hon redo att berätta sin historia. Är hon hunsad, tystad eller är hon rent av medskyldig? Eller är det läsaren som är så lättpåverkad? Kanske Glen är oskyldig? Kanske är Jean skyldig? Barton har skickligt skapat en historia som gör att du ständigt vacklar i din övertygelse – när du tror att du har kontroll på sanningen så sår hon ett frö om något helt annat och du fortsätter söka efter den på annat håll.

Missa inte känslan av att vilja hoppa in i boken och örfila upp änkan. Missa inte frustrationen, ilskan och äcklet. Låt dig förledas av Fiona Barton.

Du, bara av Anna Ahlund

Du vet när du haft en episk lässvacka som har plågat dig i tre månader och du väljer en bok med stor omsorg som ska läka denna svacka. Du vet när du sitter på ett flygplan, in- och nerträngd i din flygstol och börjar läsa sexscener som är så intensiva att du börjar flacka med blicken för att se att ingen annan läser över axeln och du försöker förtvivlat och lönlöst att vrida kroppen bort från ev över-axel-läsare. Du vet när du botar en episk lässvacka och läser rykande sexscener på ett flygplan, men du kan inte sluta läsa. Inte? Inte i detalj? Det här summerar tämligen väl hur bra Du, bara av Anna Ahlund är. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, oavsett vilka könsord i versaler som tycktes poppa upp ovan mitt huvud under min flygtur. Den är faktiskt så bra att jag nästan glömde av att vara flygrädd. Nästan.

29699517_o_1Du, bara handlar om sextonåriga John som blir tokförälskad i Frank. Frank som redan är tingad av Johns syster Caroline. I syskonrelationen är det oftast Caroline som är den som leder och John den som följer, men den här gången vill han inte backa. Känslorna tycks dock vara besvarade, men blir så klart ytterst komplicerade då ingen av dem vill såra Caroline samt att Frank har ett krossat hjärta och ett dåligt break up i bagaget. Frank tar ett steg fram och två tillbaka och John försöker förstå vad det är som händer.

Det som är så befriande med den här romanen är att kärleken är så självklar. Den handlar inte om den kamp som det kan vara för en sextonåring att komma ut, utan handlar helt enkelt om den vidunderliga kärlekens historia. Ahlund är oerhört skicklig när hon berättar om den typiska tonåriga ytterhetskärleken – den är svart och vit och plågsam och underbar – allt på en och samma gång. Hon beskriver också relationerna och språket på ett väldigt trovärdigt sätt och jag köper allt. Att hon dessutom lyckas att skriva om den första kyssen och heta sexscener utan att låta krystad – det blir ingen vrida-sig-lite-i-plågor-läsning – är en bedrift. Det är inte bara en fantastisk kärlekshistoria utan det är också en berättelse om syskonskap och om vänskap. Hela känslospannet flyger över dig och in i dig och du kan helt enkelt inte sluta läsa.

Lästorkan är över. Tack Anna Ahlund!

Författarporträtt: Göran Segeholm

Gud hjälpe barnet av Toni Morrison

Ni skulle kunna tro att den här bloggen är död. Men icke! Eller jo, nästan. Jag har dock äntligen fått igång min läsning igen efter höstens extremlånga och episkt otäcka lässvacka som varade i tre månader. Jag upprepar: tre månader! Jag tvingades – t v i n g a d e s – åka på en veckas solsemester för att få igång läsningen. Nu läser jag. Jag läser, om än i ljudboksform för tillfället. Hur som haver: jag läser.

Jag ska – när ni minst anar – publicera texter om det jag läst. Jag lovar. Idag har jag dock recenserat en av dem: Gud hjälpe barnet av Toni Morrison.

Morrisons bok handlar om psykisk ohälsa, om hur kärleken från en mor som förvägrades barnet påverkar den vuxna kvinnan och hur denna ständiga förnekelse skapar ett sår så djupt att det – hur du än försöker – kommer att spricka upp igen. Om hur ett trauma i barndomen, som förblev obearbetat hinner ikapp dig när du minst anar. Du kan inte undfly din historia. Du kan inte fly.

Den kan du läsa recensionen på Kulturkollo.

Handlingen som gick upp i rök

Det är 1800-talets England (Yej!). Dock ett annat 1800-tal än vad vi känner till. Onda och syndiga tankar manifesterar sig hos människan – bokstavligen – i rök och sot. Samhällets elit skickar sina söner till en internatskola (Yej!) för att de där ska lära sig att bemästra denna skamliga rök, som så tydligt särskiljer syndaren från den oskuldsfulla. Grundprincipen i historien är tämligen intressant må jag säga – det viktorianska England, mörker, elände, svart kolgruvor, Londons syndfulla gator och tunnelsystem och med ett intressant inslag av magi i och med röken.

rokI Dan Vyletas Rök får du inledningsvis möta Charlie som har lätt för att vara god och den mer impulsive Thomas, som ständigt tycks kämpa mot mörkret och röken. Under en studieresa till London, där de får bevittna en avrättning (as every studieresor usually includes!) kommer de båda en konspiration på spåren. Vad är egentligen röken för något? Kan den bemästras? Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter sanningen.

Jag läser första halvan i rasande fart – hur mörkt kan det bli tänker jag och gottar ner mig i röken och det dystopiska London – men den sista halvan går så otroligt långsamt att läsa och jag fick kämpa (jag säger kämpa!) med att läsa ut de sista hundra sidorna. Jag rör ihop historien, missar vändpunkterna som vissa anser är så makalösa (Var? Vem? Vadå?) och tappar intresset för de tre huvudpersonerna så fort det går upp för mig att historien inkluderar den så vansinnigt uttjatade kärlekstriangeln (Why oh why Vyleta?!).

Borde jag ha slutat läsa boken? Tja, jag borde kanske det, men jag var samtidigt så vansinnig nyfiken på den där röken och dess kraft. Men jag blev besviken. Antingen har jag missat hela poängen, men inte kan jag mer om röken nu i efterhand. Inte varifrån den kommer, varför den dök upp i historien eller varför vissa är till synes immuna. Hade den vunnit på att kortas ner? Absolut! Historien håller inte för 500 sidor, men i en mer uppstramad kostym hade den månne inte tappat så mycket fokus och fart. Det och att författaren hade mäktat med att ge oss läsare ordentliga svar. Nu är jag mest frustrerad.

Författarporträtt: Michael Lionstar
Omslag: Kerstin Hanson

Paradise – långt ifrån ett paradis

Som ni säkert vet vid det här laget så triggar jag igång på elände och på mörker och på eländiga mörka karaktärer. Därför är det inte så konstigt att Paradise av Nanna Johansson väcker all min nyfikenhet då jag läste baksidestexten: ”I Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt.” Det är en märklig läsupplevelse – fast jag är övertygad om att alla människor har såväl goda som mindre goda sidor – så är antagonisten oftast en man inom film och litteratur. Visst? Därför är det provocerande – ”in a good way I will add” – att läsa om kvinnor som är obehagliga, på gränsen till onda och som är nästan (med betoning på nästan!) utan självinsikt… eller månne är likgiltiga ett bättre ord i sammanhanget. Självinsikt och skuld är närvarande, vill jag påstå, men kryddat – förnekat, undanträngt, utkonkurrerat – av likgiltigheten hos dessa kvinnor.

Paradise består av tio noveller som handlar om lika många kvinnor och ett utsnitt – ett nedslag – ur och i deras liv – ursnitt där de visar allt annat än smickrande sidor. Vi får möta syskonavundsjuka ungdomspyromanen, kvinnan som ser på och som inte vill välja sida när maken misshandlar sin brorson för att han har ett förhållande med deras son och politikern med hybris som gjorde bort sig i ett radioprogram. Du får också möta systrarna som utövar systematisk utpressning av män och kvinnan som föraktar sin väns familjelycka. Det är bitterhet och kränkthet i sitt esse.

Den novell jag bär med mig allra mest är den med samma titel som hela samlingen: Paradise, som är en sliten kinakrog där den alkoholiserade f.d. bibliotekarien spenderar sina dagar och pengar. Den är så vansinnigt sorglig på flera sätt. Dels kvinnans förnekelse och håglöshet och dels kvinnans dotter som tvingas bevittna och leva med detta. Utöver all utsatthet som redan drabbar dottern både på hemmaplan och i skolan så bidrar mamman omedvetet till mobbningen av dottern. Den skaver fortfarande – en knapp vecka efter läsningen.

Varför fastnar jag? Varför fastnar jag trots allt som nöter och alla negativa känslor som väcks? Kan det vara så att läsaren invaggas i falsk empati för kvinnorna till en början för att varje gång överrumplas av deras obehag, deras likgiltighet? Som läsare vill jag gärna hitta förklaringar i patriarkala strukturer, men det går inte att väja sig mot kvinnornas obehag och strukturerna kan inte ursäkta dem. Det här har Johansson lyckats ypperligt med.

Författarporträtt: Emil Malmborg
Bokomslag: Eva Wilsson

En syster i mitt hus av Linda Olsson

Linda Olsson är från Stockholm men bor sedan många år också i Auckland, Nya Zeeland. Hon slog igenom 2006 med debutromanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger, som jag ä l s k a d e. Därefter har jag inte kommit mig för att läsa något mer av henne (jo, den här fina novellen). Sonat för Miriam slänger dock trånande blickar efter mig när jag passerar bokhyllan. Any day now. Any day.

616Tanken var att läsa Olssons En syster i mitt hus lagom till Kulturkollo läser cirklade om boken, men det blev inte att jag fick läst klart den i tid. Tyvärr är det så att trots sitt ganska blygsamma omfång (drygt 200 sidor), så har den tagit lång tid att läsa.

Romanen tar sin början när Maria sitter i sitt hus i Spanien och bävar inför systerns ankomst. Sist de sågs var på mammans begravning två år tidigare och Maria bjöd – i ett ogenomtänkt ögonblick – systern hem till sig. Att det är ett infekterat förhållande (eller rättare sagt icke existerande) är tydligt från början. Syster Emma kommer och vi får följa besökets sju dagar genom Marias ögon. De båda systrarna trevar sig fram, trampar varandra på tårna, skaver och börjar så småningom att öppna upp sig för varandra. De pratar bland annat om den förlorade systern – Marias tvillingsyster och om deras olika syn och förhållande till den numera bortgångna mamman.

En syster i mitt hus handlar om ett ”familjedrama om svek, sorg, hopp och förlåtelse”, men tyvärr når den inte riktigt in till mig. Jag berörs inte på ett djupare plan och jag har svårt att sympatisera eller spegla mig i någon av karaktärerna. Tyvärr. Olsson har dock en förmåga att bygga upp miljön och låta den spegla känslorna hos karaktärerna och här hade jag gärna sett än mer. Till en början är den varma miljön; de mysiga restaurangerna, de soliga promenaderna och det vackra havet en effektiv kontrast mot systrarnas kyliga förhållande.

Det verkar vara en bok som fångar läsarena på helt olika sätt, vilket man kan följa i diskussionstrådarna. Vill du läsa om mer om boken så skulle jag rekommendera Kulturkollo läser möter Linda Olsson och Lindas inlägg om samma möte.

Författarfoto: Caroline Andersson
Bokomslag: Casia Bromberg