Vad kan jag säga om Allt jag fått lära mig av Tara Westover som inte redan har blivit sagt? Antagligen ingenting. Förtjänar den hajpen? Ja, den gör väl det. Det är en oerhört fascinerande, tragisk men samtidigt hoppfull historia som Westover låter oss ta del av. Hur mörk än historien blir emellanåt så vet ju jag att hon kommer överleva det här och hon kommer att kunna skriva ner sin historia.

Boken är alltså Westovers biografi och barndomsskildring om hur det var att växa upp i en starkt religiös familj i Idaho. Inte nog med att familjen är fanatiska mormoner utan de är också s k survivalister (även kallade preppare eller preppers) som förbereder sig för domedagen. Författaren gör klart redan i förordet att boken inte handlar om mormorism och att det inte finns något samband mellan livsåskådning och personliga egenskaper. Det är snarare paranoia i kombination personlighets- och karaktärsstörningar som bidrar till familjens högst besynnerliga liv och leverne.

Taras pappa är djupt misstänksam mot omvärlden och kontakten med samhällsinstitutioner är i princip obefintlig och således går barnen inte i skola. I samhällets ögon existerar inte ens Tara då hon inte har ett födelsebevis – på så vis minimeras samhällets inflytande på barnen menar föräldrarna.

På vägen nedanför rullar skolbussen förbi utan att stanna.
Jag är bara sju, men jag förstår att det är detta, mer än något annat, som gör min familj annorlunda: vi går inte i skolan.
Pappa oroar sig för att Regeringen ska tvinga oss men det kan den inte, för den vet inte att vi finns. Fyra av mina föräldrars sju barn saknar födelsebevis. Vi har inga patientjournaler eftersom vi föddes hemma och aldrig har varit hos en läkare eller sjuksköterska. Vi har inga skolhandlingar eftersom vi aldrig satt foten i ett klassrum. När jag är nio kommer jag att få ett försenat födelsebevis, men enligt staten Idaho och den federala regeringen finns jag inte i den här stunden.
Naturligtvis fanns jag. Jag hade vuxit upp med att förbereda mig för Förödelsens tid, med att vänta på att solen skulle förmörkas, på att månen skulle droppa som blod.

Pappan driver med barnens hjälp ett skrotupplag och mamman tar hand om hemmet och samlar och kokar örter. Bildning är något som föraktas och all tid bör läggas på att ta hand om hemmet och preppa för jordens undergång. Tara hinner bli 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har då aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy eller Martin Luther King och hon tvingas knäcka de sociala koder som hon saknat under sin uppväxt. Detta blir början på brytningen med föräldrarna och barndomshemmets gruvliga grepp.

Tara Westover skriver med ett distanserat och osentimentalt språk och det är svårt att skydda sig mot alla hemskheter som Tara tvingas utstå (samtidigt är boken omöjlig att lägga ifrån sig). Varken när hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes brors ben börjar brinna eller när modern skadas allvarligt  i en bilolycka uppsöker de läkarvård, utan förlitar sig på Gud och moderns örtomslag. Lägg där till en bror med starkt sociopatiska drag som misshandlar Tara såväl psykiskt som fysiskt. Det är en helt otänkbar värld du får ta del av och jag förundras över hur Westover kan blicka tillbaka och litterärt beskriva det hon varit med om samt den enorma styrka som hon besitter som har tagit henne dit hon är idag.

Författarporträtt: Paul Stuart
Bokomslag: Patrik Svensson, PS Illustration

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s