Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag minns inte längre i detalj vad vi diskuterade. men jag minns att jag argumenterade och argumenterade, och till sist gav Oklahoma mig en blick och sa: ‘Du är ju feminist’.

Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism’.

allabordevarafeministerFörsta gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år och hon blev som ovan citat visar inte kallad det som en komplimang. Idag har hon reklejmat ordet. Alla borde vara feminister är ursprungligen ett TED-talk, som finns att se här. Talet blev såpass uppmärksammat och uppskattat att hon därefter gav ut det i bokform.

Jag som svensk kvinna och sjuttiotalist har levt i en feministisk debatt så länge jag kan minnas, så är det kanske inga nya saker som Adichie belyser, men det är ändock en viktig skrift och hon förklarar hur vi inte kan – trots att det runt om i världen finns många andra förtryck – bortse ifrån förtrycket som finns mot 52% av världens befolkning.

Genom att prata med svarta män har jag lärt mig mycket om hur förtryck fungerar och hur olika system kan vara blinda för varandra. En gång pratade jag om könsroller  och en man sa till mig: ‘Varför måste det handla om dig som kvinna? Kan det inte handla om dig som människa?’. Att ställa den här sortens frågor är ett sätt att tysta ner en persons specifika erfarenheter. Självklart är jag människa, men det finns vissa saker som händer mig på grund av att jag är kvinna.

Alla borde vara feminister ges ut i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO, Teskedsorden, Unizon och Gertrud Åström. Boken har distribueras som en gåva till alla elever i årskurs 2 i gymnasieskolan, vilket i sig är en oerhört viktig symbolisk handling. Jag hoppas verkligen att alla läser och inser att kampen måste fortsätta och att alla faktiskt borde kalla sig feminister.

Chimamanda Ngozi Adichie tal har samplats av Beyoncé i låten ***Flawless

Författarporträtt: Albert Bonnier förlag
Bokomslag: Sara R. Acedo

Annonser

”Make Good Art”

Med blandade känslor står jag bokstavligen vid ett av livets vägskäl och funderar på vilken väg jag vill gå. Jobbsituationen gick från ljus till totalt mörker. Det är dags peppa upp! 2012 höll den brittiske författaren Neil Gaiman ett avslutningstal vid University of the art i Philadelphia. Ganska peppigt och tankeväckande.

”Go and make interesting mistakes, make amazing mistakes, make glorious and fantastic mistakes. Break rules, leave the world more interesting for you beeing here.
Make good art.”

 

Dagen efter Jonas Hassen Khemiri

Det är dagen efter som idén med att föra anteckningar ter sig genialisk. Om man nu fört anteckningar dagen innan alltså.

Jonas Hassen Khemiri höll under en timme en föreläsning där han berättade om sitt19a1175a462211e2a9ed22000a1fb773_7 författarskap, hur hans berättarteknik förändrats med de olika böckerna och han fick in ett och annat läs- och skrivtips. Han läste även en lysande novell som handlade om hans egen mormor och ibland stannade han upp för att göra en liten parentes, en liten fotnot om det som han precis läst.

Khemiri bjöd en hel del på sig själv och berättade på ett humoristiskt sätt hur han har svårt att sluta korrläsa sina texter. Hur han filar och ändrar och byter bokstäver tills förläggaren skriker efter manus. Hög igenkänningsfaktor på detta. Att man låter prestationskraven bli så enorma att det ibland svämmar över själva jobbet. Och nej jag ger inte ut böcker utan skriver bara i en liten blogg. Det tog mig lång tid att våga skriva första bokstaven och nu måste jag chocktrycka på publiceringsknappen innan jag hinner börja tveka. I de inlägg jag börjar vackla, börjar fila och ändra så skulle jag nog korrdöden vara nära förestående.

Och vet ni vad – jag vågade fråga. Han gav en öppning så jag kastade mig ut direkt (för att undvika väntdöden) och ställde den fråga som H gav mig i kommentarsfältet under torsdagen. ”Är läsaren närvarande när du skriver?” Khemiri gav ett långt och inlevelsefullt svar och svävade ut och iväg för att sen komma tillbaka till frågan och svaret blev att läsarna var närvarande och kanske emellanåt i alldeles för hög grad. Jag antar att läsarna och de egna prestationskraven och korrdöden är nära sammanlänkade. Det kan säkerligen vara svårt att veta vem som just för stunden är närvarande. Den bästa texten kommer när man släpper taget och låter orden flöda. När texten får leva sitt eget liv och sväva iväg utan kritiserande överaxelnläsare. Men han poängterade också att skrivprocessen inte handlar om gudomlig besatthet som på ett magiskt vis sprutar ord ur fingrarna, utan att skriva är ett hårt jobb. Även Khemiri skriver således mycket som hamnar i det stora arkivet: papperskorgen.

Jag passade på att köpa ett nytt exemplar av min bortslarvade/bortlånade/månne 30ab379046d711e2a07422000a1fab83_7stulna Ett öga rött och såg naturligtvis till att den blev signerad. På Facebook ligger en annat finfint foto på Khemiri och undertecknad, där min starstrucklighet överglänser min fina kroppshållning.

Jag bör runda av och jag vill avslutningsvis uppmana er att läsa hans senaste bok Jag ringer mina bröder, som han talade om en hel del under gårdagens föreläsning. Texten är högst personlig och bygger till stor del på egna erfarenheter. Se gärna gårdagens inlägg där jag skriver om den samt ger länk till en krönika med samma namn: Jag ringer mina bröder.

P.S. Jag började att gilla Khemiri än lite mer när det visade sig att vi gillade lika. Båda älskar Etgar Kerets korta men knivskarpa texter. Läs och låt dig förföras. Låt dig roas och överraskas. D.S.

”The danger of a single story” – Chimamanda Ngozi Adichie

Just nu är Chimamanda Ngozi Adicie på Sverigebesök och kulturnyheterna fick under gårdagen en intervju med henne. Jag kan tyvärr inte bädda in detta klipp men du kan klicka på bilden nedan om du är nyfiken.

Chimamanda Adichie är en nigeriansk författare som har en fantastisk berättarförmåga och sällsam ton. Jag har läst både hennes romaner och novellsamling och vill du veta mer om det kan du läsa här.

Chimamanda Ngozi Adichie. Kulturnyheterna

I min jakt efter gårdagens klipp hittade jag dock en föreläsning, ”The danger of a single story”, som är mycket intressant att lyssna på. Adichie berättar om den ofullständiga bild som vi i västvärlden har av Afrika och hur denna begränsar oss. Hon berättar att även hon hade en ensidig syn och hennes första berättelser bara inkluderade ginger beer-drickande engelsmän. Att skriva om mörkhyade nigerianer fanns inte i hennes föreställningsvärld.

At about the age of seven … I wrote exactly the kinds of stories I was reading: All my characters were white and blue-eyed, they played in the snow, they ate apples, and they talked a lot about the weather: how lovely it was that the sun had come out. This despite the fact that I lived in Nigeria; we didn’t have snow, we ate mangoes, and we never talked about the weather, because there was no need to.

Först när hon kom i kontakt med författare som Chinua Achebe och Wole Soyinka förstod hon – ”the danger of a singel story”. Om samma historia berättas om och om igen så blir du den historien – du är kontentan av det som förväntas av och berättas om dig. ”The single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story.”

If I had not grown up in Nigeria, and if all I knew about Africa were from popular images, I too would think that Africa was a place of beautiful landscapes, beautiful animals and incomprehensible people, fighting senseless wars, dying of poverty and AIDS, unable to speak for themselves and waiting to be saved by a kind, white foreigner.

En halv gul sol blev Adichies internationella genombrott. Boken är en viktig del i att berätta en annan historia om Nigeria – att bredda bilden, att öka perspektivet och att sprida mångfald.”Stories matter. Many stories matter. Stories have been used to dispossess and to malign, but stories can also be used to empower and to humanize. Stories can break the dignity of a people, but stories can also repair that broken dignity.”

Nästa år är Chimamanda Adichie aktuell med en ny roman som handlar om den växande nigerianska medelklassen, som nu flyttar tillbaka till landet efter att ha bott utomlands. Jag längtar!