Vi är Orlando av Johan Hilton

Under semesterns sista skälvande dagar tidigt i augusti läste jag Vi är Orlando – En amerikansk tragedi av Johan Hilton. Den drabbade mig så hårt att jag tänker på den i stort sett varje dag sedan dess. Jag har dock inte kommit mig för att skriva om boken förrän nu. Det händer. Böcker som drabbar mig särskilt hårt blir svåra att skriva om. Hur kan jag formulera ner några vettiga tankar i de svallvågor som boken orsakat hos mig? Nu ser jag dock att Johan Hilton är aktuell på Bokmässan (Vart är USA på väg? och Vi är Orlando) – så nu eller aldrig.

Strax efter klockan två på natten till söndagen den 12 juni 2016 går en tungt beväpnad man in genom dörren till nattklubben Pulse i Orlando. Han börjar urskiljningslös att skjuta. Folk flyr i panik. Några lyckas ta sig ut. Många gömmer sig på toaletterna. Dit gärningsmannen också tar sig så småningom och det utvecklar sig till en gisslansituation. Innan polisen lyckas eliminera gärningsmannen har 49 människor mördats – den då dödligaste masskjutningen i USA:s historia.

Vi är Orlando är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken. Jag tänker på Marit Kaplas Osebol och hur har byggt upp sin bok på liknande sätt.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Bokens titel hänvisar till den vilja att ansluta sig och ge sitt stöd som skedde dagarna efter massakern. Uppslutningen var massiv. Stödfonderna till offren slog alla rekord samtidigt som flygbolagen erbjöd sig att flyga offrens anhöriga gratis till Orlando. Det man kan ha i åtanke är att Orlando ligger i Florida som är en oerhört konservativ stat. Orlando särskiljer sig dock från resten av staten och har blivit känd som en hbtq-stad. När detta hände så gick man dock samman och visade sitt stöd.

En sak som jag var ovetandes om och som var särskilt intressant att läsa var att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund (det var en latin-night). Många talade lite eller ingen engelska alls och de som syntes i media var alla vit medelklass. Således drabbade attentatet inte bara hbtq-rörelsen utan även den latinamerikanska communityn extremt hårt. Så frågan är vilka som egentligen fick plats och fick synas i anslutning till det där vi:et.

Boken är inte bara oerhört gripande och intressant utan också lärorik på flera olika sätt. Man får till exempelvis genom vittnesmålen se hur media skriver sin historia genom att selektera vilka som kommer till tals i anknytning till en sådan här händelse. Vi får se hur det påverkar de latinamerikanska familjerna när all offentlig information sker på engelska. Vi får också se hur det konservativa USA visar sitt fula nylle när religösa fanatiker ser sin chans att påvisa sina åsikter om hbtq under begravningarna. Samtidigt får vi läsa om den fantastiska motkraft som fanns där personer iklädda änglavingar ställde sig i vägen så att människorna som skulle gå på begravningen slapp se eländet.

Läs boken! Men läs den när du känner att du kan hantera den känslostorm som kommer med den. Den är intensiv. Och viktig. Så läs den!

Författarporträtt: Viktor Gårdsäter
Bokomslag: Kajsa Bergström Feiff

Snacka om ljudböcker, eller?

Mitt inträde i Bokmässan 2020 sker i seminariet ”Snacka om ljudböcker, eller?” där Patrik Lundgren leder ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

De diskuterar vilken status som ljudboken har idag i jämförelse med de traditionella medierna. Varför finns det knappt några ljudboksrecensioner? Vad är det för skillnad på att recensera en bok och en ljudbok? Skugge menar att kultursidorna hänger helt enkelt inte med. Det är klart att ljudböckerna behöver lyftas fram på recensionskanalerna. Marta Hedener håller med och menar att man ofta lyfter fram ljudboken som fenomen men allt för sällan pratar om själva boken, dess innehåll och inläsare. ICA-kuriren är en av få som faktiskt gör detta och det har skett på Linda Skugges initiativ.

Björn Werner menar att det är själva texten är det intressanta. Det är boken – den skrivna texten – som står i fokus. En ljudbok är bara en variant av att framföra originaltexten. Men samtidigt verkar de andras tankar har utmanat hans sätt att tänka, vilket han själv säger. Han lyfter också det som Hedener tidigare var inne på: att kultursidorna lyfter ljudboken som fenomen och dess genomslagskraft. Werner ser dock en annan ingång för kultursidorna: vad händer spänningsfältet mellan texten och inläsningen? Vad händer med texten från papperssidorna till inläsningen – tillkommer det nya dimensioner till texten eller tappas något?

En inläst bok står den för sig själv eller hänger de samman, frågar Lundgren. Skugge menar att verket blir något helt eget och står helt för sig själv. Hon tycker inte att författarna ska läsa sina egna texter. Deras tanke med texten kan tyckas vara begränsande för läsare som inte själva får tolka texten. Jag håller delvis med. Det finns många författarinläsningar som är under all kritik och det kan handla om sättet att läsa eller om rösten helt enkelt. Och att jag precis som Skugge menar, tappar min egen ingång i texten. Den blir således redan färdigtolkad för läsaren.

Hederner påstår att vid en författarinläsning så kan författaren välja att emfasera delar av sin text som inte läsaren kanske skulle ha sett. Sant, om de inte drar undan mattan för mitt tolkningsföreträde. Trots min blygsamma aversion gentemot författarinläsningar har jag dock lyssnat på några författarinläsningar som har varit helt fantastiska: Marit Kaplas inläsning av Osebol, Stina Wollters Kring denna kropp och sist men inte minst Siduri Polis inläsning av Hur du lyckas i en vit värld (recension kommer).

Att drömma om en svunnen tid

Idag drar Bokmässan 2020 igång. I skrivande stund har jag riktig abstinens. Den digitala varianten i all ära – bättre än inget – men åh vad jag saknar alla möten, kramar och få rätta till bokhögarna på mässgolvet. Jag saknar att planera, packa och dra min dramaten genom ett ångestladdat och överbefolkat mässgolv. Jag saknar jakten på kaffe, toaletter och en överkomlig lunchkö. Jag saknar känslan när seminariedörren stängs bakom mig och i vakuumet som skapas i lokalen kan jag andas och lyssna fokuserat under 45 minuter. Jaja, vad är väl en bal på slottet…

För att vältra mig i eländet så tittar jag tillbaka på förra årets mässa. Nedan text är tidigare publicerad på Kulturkollo.

Betraktelser i retroperspektiv

Så här fyra dagar efter Bokmässan 2019 så är det såklart alla bokvänner, alla kramar och möten man minns bäst. Jag tar också med mig till exempelvis seminariet ”Rasismen i den amerikanska södern” där Pekka Heino modererade ett samtal med Tayari Jones, aktuell med Ett amerikanskt äktenskap och Thomas Mullen, aktuell med Vit eld, vilket bland annat resulterade i att jag köpte Jones bok och fick den signerad. Mullens första bok Darktown ligger här hemma i TBR-högen. Ett annat seminarium som var väldigt underhållande, tankeväckande och ”edgy” var ”Det hårda livet i London” med Kate Davies och Caitlin Moran, modererat av Bianca Kronlöf.

Men det fanns också andra betraktelser som jag gjorde under Bokmässan 2019 av mer eller minde uppseendeväckande karaktär:

  • Förvånansvärt få Gudrun Sjödénkläder, va? Var har hänt med kulturtanten?
  • Fick bevittna när ett förlag blev ombedd att packa ner vinet under minglet – gothiapolisen var i farten. Tre av fyra hann få sig ett glas bubbel.
  • Fascinationen som uppstod hos undertecknad när hon bevittnade hur en journalist skrev en lång text med pekfingervalsen. Lär dig människa!
  • Menssäkrad bokmässa kom synnerligen handy. Bockar, niger och tackar Menssäkrad för det.
  • Många förlag att flyttat till en annan del av mässgolvet. Inte okej för en geografisk analfabet som jag. Har svårt nog att hitta från b till c-salen.
  • Det regnar i Göteborg. Alltid.
  • Att Silvervägen av Stina Jackson blev årets bok var månne ingen skräll, men att Christoffer Carlsson Järtecken inte var med bland topp tre var förvånande.
  • 170 meter lång signeringskö till Thåström. Stackars Thåströms signeringshand.
  • Bokmässan hade 4.185 programpunkter i form av seminarier, scen- och monterprogram med totalt 3.098 medverkande och nästan 800 utställare.
  • En imponerande delegation från Sydkorea må jag säga.
  • The Historical Dinner Party, som arrangerades med Stockholms Kvinnohistoriska, blev tydligen ”en magisk middag som nu förs in i historieskrivningen”. 39 kvinnor deltog och sorgligt nog var inte jag en av dem.
  • Temaland och Guest of Honour 2020 blir Sydafrika. Jag hör Annas glädjetjut! Dessutom blir teman för 2020: LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur. Heja läsningen! Fler av oss stämmer in i glädjetjutet.
  • Bockar, niger och tackar svenska kyrkan för kaffet.
  • Jag kommer särskilt också minnas tanten som glodde snett när jag tog med mig en fralla in på seminariet, men som själv somnade under pågående samtal.
  • Min dra-maten fick avundsjuka suckar när jag delade på publikhavet när jag gick genom mässgolvet. Där kan ni gå med skrikande boknackar.
  • 86.132 besökare och alla gick just där jag skulle gå. Hela tiden.
  • Den där vita bakgrunden med loggan gör sig inte så himla bra på storskärm. Tråkig bakgrund i de fall de inte ändrade till aktuell rubrik på seminariet.
  • Folk blev bestulna på Park. Inte ok.
  • Johan Ehns ambitiösa signatur! Han ritade en ny häst i varje bok.
  • Jag tar med mig hur extremt viktig moderatorn är för ett lyckat samtal. Bevittnade en för överpeppad som skapade märklig energi på scen och en som helt förstörde samtalet.
  • Lokalfördelningen var något missräknad, va? Flera stora gäster som fått mindre lokaler där köerna ringlade sig långa.
  • Denna dyra mat!
  • Sist men inte minst: Undertecknad fick en aha-upplevelse då hon förstod att Han var en hon och inte en han som hon hela tiden trott. #truestory

 

Älska mig av och med Josephine Bornebusch

Jag har maratontittat/bingeat a.k.a. frossat i den första säsongen av Älska mig av Josephine Bornebusch. Vilken serie! Jag har skrattat, gråtit och känt med och för alla karaktärer.

I serien får vi tre olika människor och ur olika generationer tacklar livet med kärlek, sorg, vänskap och syskonrelationer. Clara (Josephine Bornebusch) är en framgångsrik överläkare på en förlossningsklinik. Hennes privatliv kantas dock inte av samma framgång och hon gått vilse i nätdejtingens obarmhärtiga djungel. Hon är något bitter och trött på att jaga kärleken samtidigt som hon känner av den biologiska klockan och vill inget annat än att träffa en man och skaffa barn.

Hennes pappa Sten (Johan Ulvesson) som drabbas av sin livs största sorg samtidigt som han möter livets andra ytterkant (utan att spoila för mycket) försöker finna sig själv i alla dessa ambivalenta känslor. Anton (Gustav Lindh), Claras lillebror, har dock mött sin stora kärlek och verkar inledningsvis ha allt hemma så att säga. Men lite vet han om vad komma skall.

Clara träffar så småningom Peter (Sverrir Gudnason), som verkar ha allt det som Clara önskar hos en man. Ja, förutom yrket då kanske som utmanar Claras fördomar rejält. Men är Clara verkligen redo när mannen i hennes drömmar står framför henne? Är inte livet för perfekt? Är inte Peter lite för perfekt?

I övriga roller ser vi bland andra Görel Crona (Varuhuset och Änglagård poppar upp hos mig) och Ia Langhammer (Claras mamma), samt Sofia Karemyr (Claras bästa vän) och Dilan Gwyn (Antons flickvän).

Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien. Jag väntar med stor spänning på säsong 2, som redan finns hos Viaplay (jag inväntar SVT).

Foton: Viaplay

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Högst ambivalenta känslor kommer till mig så här i svallvågorna efter att ha lyssnat på Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah. Den talar direkt till hela känsloregistret. Jag blir arg, ledsen och trött. Samtidigt får jag emellanåt frustfnissa åt eländet. Är det självupplevt? Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan Sonia och författaren. Namnen är inte helt olika, uppvuxna i Malmö och båda har utbildat sig till jurister. Författaren betonar dock i de intervjuer jag läst att det inte är en autofiktion utan en roman.

Vi får följa Sonia ifrån tonåren och upp i vuxen ålder. Från barndomshemmet i Malmö till studentlivet i Lund och senare till arbetslivet i Stockholm. Vi får följa Sonia genom männen i hennes liv. Genom otaliga fyllor, raggande och sexuella möten. Det är en oerhört sorglig läsning då Sonia dämpar sin ångest med män. Det finns inget slut på det tragiska och tomrummet i henne tycks vara omöjligt att fylla.

Hulkningarna hjälper att tysta tankeverksamheten. Jag kan inte göra något annat just nu än att fokusera på hur jag ska garantera kroppen syre. Det blir en stund för mig själv utan min hjärna. Över toan.

När mina kvävda hulkningar är det enda jag hör får jag äntligen lugn och ensamheten blir hanterbar.

Romanen är uppbyggd av korta kapitel och på ett korthugget och sakligt språk får vi ta del av alla dessa män i kronologisk ordning. Oftast är de utan namn och blir således bara ett nummer. Några få är namngivna och det är främst hos dem det kunde blivit något mer. Sonia är dock såpass skadad att hon drar sig undan dessa förhållanden och återgår till ett liv med snabba ligg, som sitt främsta självskadevapen.

Snubbarna i Lund är lätta. Okomplicerade. En blick och en fråga om att dela cigg räcker för att vara varandras viktigaste för ett par timmar. Alla bor nära. Enkelhet är vardagens Viagra.

Det är en ångestladdad läsning. Inte bara för allt som hon utsätts för och vad hon ibland själv utsätter sig för. Det är som att hon hela tiden testar hur långt och lågt hon kan nå. Med varje ligg raderar hon lite av sig själv. Det är effektfullt att låta männen vara anonyma. Det är nog så Sonia ser på det hela själv. Men det är så oerhört sorgligt att läsa. Jag sitter och väntar på att hon ska vakna upp, att hon är värd så mycket mer än så här. Hon gör dock inte det.

Jag är – som den eländesläsare jag är – helt på det klara med att alla slut kan inte och bör inte sluta lyckligt (Team: olyckliga slut). Men jag månne sakna något slag av karaktärsutveckling hos Sonia. Den uteblir, vilket gör att jag – mitt i det sorgliga – tröttnar lite på den accelererande siffran av män. Därav de ambivalenta känslorna. Samtidigt sitter jag nu i efterhand och är tillfreds med att det lyckliga slutet uteblev. Som i livet. Men det kunde väl ändå ha hänt något med Sonia?

Med det sagt så blir jag djupt berörd av Männen i mitt liv och jag kan även passa på att slå ett slag för Sissela Benns inläsning.

Författarporträtt: Alexander Mahmoud
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Lisa och Lilly möts för första gången på en hemlig och förbjuden dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare i september 1911 hittas deras kroppar i Hammarby sjö – sammanbundna och med fickorna fyllda av stenar. Mian Lodalen har gjort en omfattande research för att utröna vad som ledde fram till detta dubbelsjälvmord, vilket blev den skönlitterära romanen Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria. Detta är den första delen i en triologi som baseras på verkliga historiska händelser och personer och som kommer skildra homosexuellas livsvillkor under 1900-talet.

Det är en fin kärlekshistoria som kommer dig till del. Och en förbjuden sådan. Att vuxna personer av samma kön kunde ha ett förhållande var inte bara otänkbart utan stred mot lagen i början av 1900-talet (det blev först helt legaliserat 1944). De unga kvinnorna fick ta varje liten chans att ses och fick dölja det för såväl vänner som familj. Det är dock redan från början en tragisk kärlekshistoria att läsa då du redan genom baksidestexten förstår att det kommer att sluta illa för de två unga kvinnorna. På så vis skapas ett visst ångestpåslag även vid de fina stunder de har, eftersom jag vet att denna lycka inte kommer att bestå.

Det gemensamma självmordet omskrevs i tidningarna över hela landet. I Dagens Nyheter (29/11 1911) går det att läsa: ”Det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något överspändt i sig” samt ”de hade bundit samman sina kroppar med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med stenar för att av deras tyngd dras ned i djupet – det var häraf tydligt att de båda unga flickorna sökt och funnit döden tillsammans”. Det är svårt att ta till sig att något så fint som deras kärlek ska sluta så här. Den tragiska historien har inte bara inspirerat Modalen utan 1945 färdigställdes statyn ”Systrarna” av Nils Sjögren som står på Mosebacke torg i Stockholm. Foto av denna kan du se sist i inlägget.

Utöver historien om Lisa och Lilly får du även möta det tidiga 1900-talets Stockholm och dess tidsanda. Kvinnornas röst börjar höras, arbetarklassens röst likaså. Hemliga danser anordnas och dryckesfester sker i det fördolda. Och man ser fröet till det som senare under 40-talet kommer benämnas som tonårstiden även om detta begrepp ännu inte finns 1911. Du förväntades göra rätt för dig och arbeta och inte springa ute om kvällarna. Jag hade gärna fått mer av 1911 års Stockholm. Jag önskar att författaren kunde skapa fler bilder hos mig och få känna, se och lukta den stad som Lisa och Lilly levde i.

En annan sak jag så här i efterhand önskade var att jag läst boken istället för att lyssna på den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men uppläsaren – det vill säga Lodalen själv – fångar inte riktigt mig. Tyvärr.

Jag blir dock ändå rörd av historien och hur de blott sextonåriga flickorna valde att avsluta sina liv tillsammans i Hammarby sjö. Kärleken är så tidslös och du kan inget annat än att känna igen de brusiga och okontrollerade känslorna som finns så nära under tonåren. Jag väntar redan på de resterande två delarna i trilogin.

Foto vä: Sune Sundahl (CC) hö: Wikimedia commons

Författarporträtt: Elisabeth Ohlson
Bokomslag: Sara R. Acedo

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Man vet att man läser mycket eländeslitteratur när man tänker ”en skilsmässobok kan nog lätta upp stämningen”. Tro det eller ej, men det gjorde den. Jag har läst Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först.

Jag borde sagt det först skildrar de sista månaderna i Fia och Kristians äktenskap. De träffades redan som unga. Han en popstjärna på uppåtgående. Hon full av konstnärsdrömmar. Det perfekta kreativa paret med andra ord. De gifter sig, skaffar villa och får två söner. I takt med att Kristians popstjärnedrömmar falnar låser han in sig allt mer i studion i källaren. Fia tar ett jobb på en reklambyrå för att försörja familjen och hon kommer allt längre ifrån sina konstnärsdrömmar. För att kompensera detta fyller hon huset av antika möbler och designerporslin och upprätthåller och projektleder hemmet och sitt perfekta instagramkonto.

Romanen tar sin början i köket och är talande för såväl romanen som deras förhållande och brist på kommunikation.

När jag kom hem från affären satt Kristian på en stol i köket och ville skiljas.
Det enda jag kunde tänka på var att jag borde sagt det först.
Jag borde sagt det först.
Men nu blev det han som sade det.
Jag kan ha skrattat.
Förlåt. En skilsmässa är en allvarlig sak för alla inblandade. Det är en sådan där händelse som får psykologer att kryssa i saker i formulär. Men jag trodde nog att vi skulle stå ut med varandra lite till eftersom vi stått ut med varandra så här länge.
Jag stod kvar i dörröppningen med kassarna i händerna en liten stund. Sedan ställde jag ner dem på köksgolvet. En gul paprika ramlade ur ena kassen och rullade sakta över golvet, följde skarven mellan två plankor bort mot Kristian där han satt på stolen.
Jag tittade på honom, han tittade på mig, sedan på paprikan som rullat ända fram till hans fötter och nu lagt sig tillrätta där vid den högra stortån.

Jag tycker att Jag borde sagt det först är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

När den första chocken har lagt sig hos Fia så börjar vi allt mer förstå tanken: ”jag borde sagt det först”. Fia har inte heller varit lycklig – månne tillfreds, men inte lycklig. Jag tänker att det är hennes behov av kontroll som också får sig en törn. Det är hon som projekleder familjen och således torde det vara hon som även skulle projektleda slutet. Vilket i och för sig hon får göra senare, trots att hon inte fick vara den som tog beslutet. Kristians insats i skilsmässan kan du läsa ovan. Resten av det praktiska får Fia sköta. Kristian väcker sådan tröttsam ilska hos mig. Han är en riktig mansbebis. Och jag önskar också att hon hade fått säga det först.

Jag brukar hålla mig ifrån böcker som beskrivs som ”underhållande”. Den här gillar jag dock skarpt. Det är så mycket vardag, så mycket basala känslor och dialogen är så autentisk och knivskarp så jag inte kan låta bli att tänka att det är självupplevt av författaren. Wall lyckas att förena och balansera hela känsloregistret, utan att tippa över på något håll. Jag får såväl skratta som gråta och känna frustration och ilska. Och fnissa när Fia går in i hämndfasen.

Jag borde sagt det först är en riktig bladvändare, skriven på ett rappt språk som engagerar mig hela vägen. Lotta Olsson, Borås Tidning, beskrev den ”som om feelgood-författaren Marian Keyes hade skrivit Ingmar Bergmans ‘Scener ur ett äktenskap’.” En underhållande beskrivning som dessutom är mitt i prick.

Med det sagt så kan man mycket väl bryta all eländesläsning och mörkervurmande med en skilsmässobok.

Författarporträtt: Olof Grind
Bokomslag: Sara R. Acedo

Nytt bokkonto

Efter en lång period av ”let me overthink this” tog jag i helgen beslutet att starta ett nytt Instagramkonto. Anledningen är att mitt vanliga konto är låst, vilket gör det svårare att nå ut till presumtivt nya läsare samt att taggningar m.m. inte funkar.

Du får väldigt gärna följa mitt nya konto som är kopplat till denna bokblogg och kommer spegla dess innehåll och förhoppningsvis lite mer.

Du hittar Litteraturkvalster & småtankars instagramkonto här.

Beviset och Den tredje lögnen av Ágota Kristóf

Ett varningens ord: nedan text kommer sannolikt innehålla spår av spoiler. Det är nämligen näst intill omöjligt att skriva om Beviset och Den tredje lögnen – del två och tre i Ágota Kristófs fantastiska trilogi om tvillingarna Lucas och Claus – utan att förstöra vad man tror sig veta efter del ett: Den stora skrivboken.

Jag lyssnade på Jonas Karlssons fenomenala inläsning av den första delen, som kan sammanfattas med: Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! Som jag förutspådde så kunde jag inte invänta en inläsning av del 2 och 3, utan slängde mig helt sonika över texterna som finns samlade i en nyutgiven version från 2019. Jag läste dem i ett svep därav detta inlägg som i realiteten handlar om två böcker.

Kriget är över och ondskan har tagit kontroll över landet. Du vet fortfarande inte vilket krig eller land det handlar om. Första boken är skriven i jagform. Andra boken är skriven i tredje person. Tredje återigen i förstapersonsperspektiv.

Beviset handlar om Lucas, som blev ensam kvar i mormoderns hus då Claus flydde till grannlandet i slutet av del ett. Bröderna var tvungna att dela på sig och bryta det symbiotiska förhållande de hade. Lucas försöker göra gott i en värld full av mörker och hjälper en kvinna och hennes barn med mat och husrum. Och precis som i del ett sker en hel del absurda och groteska saker författat i samma korthuggna och ändå så fantastiska språk. Det enda som egentligen vittnar om att tvillingbrodern har funnits är den stora skrivboken. Är helt tagen. Och förvirrad. Vad hände egentligen? Fanns det en tvillingbror eller inte? Är Claus bara en fantasi hos Lucas för att klara av livet mitt i all förstörelse?

I Den tredje lögnen får vi istället följa Claus och hans väg till författandet. Vi får också se mer av pojkarnas föräldrar och vad som kom av dem. Bröderna återförenas för en kort stund, men det blir inte som du tänkt dig. De stora känslorna uteblir. Återigen gäckas du som läsare. Är den tredje lögnen sanningen? Visar perspektivskiftena på att Claus är den enda verkliga? Skrev han Lucas historia i tredjeperson? Du tror så självsäkert hela tiden på de ord som Ágota Kristóf förmedlar just där och då. Jisses vad författaren drar undan mattan för mig. Flertalet gånger.

Vilken trilogi!

Författarporträtt: Ulf Andersen
Bokomslag: Sara R. Acedo
Översättare: Marianne Tufvesson

De dödas sång av Jesmyn Ward

Det är så här litteratur ska kännas! Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta. De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan.

De dödas sång handlar om en dysfunktionell familj som består av trasiga människor och mörka hemligheter (d v s allt jag går igång på). Vi har den unga mamman Leonie, som fick sitt första barn redan vid 17 års ålder. Hon orkar inte med ansvaret för Jojo och hans lillasyster Kayla utan flyr in i knarkets dimmor. Leonie är gift med Michael, som sitter i fängelse och vars kusin en gång i tiden dödat Leonies bror. Ni förstår komplexiteten?! Dessutom är Michael vit och hans föräldrar kan inte på något sätt acceptera den svarta Leonie eller deras barn.

De enda verkliga föräldrar som trettonåriga Jojo och treåriga Kayla haft är mam och pops, som egentligen är deras morföräldrar. Mammans ständiga svek och opålitlighet har nått den gräns där barnen inte ens vill kalla henne mamma längre. När de är hos mam och pop får de värme, kärlek och mat. Kayla tyr sig nästan uteslutande till sin bror Jojo, som  fungerar som en förbindelse – en bro – mellan morföräldrarna och hans syster. Älskade pops som en gång suttit på samma fängelse som barnens far nu sitter. Älskade mam som sakta tynar bort i cancer.

När romanen tar sin början ska dock Michael släppas fri. Leonie som inte har gett upp drömmen om familjelyckan bestämmer sig för att ta med barnen – trots allas protester – samt sin knarkarkompis på den långa bilfärden för att hämta hem Michael. Det blir en roadtrip genom Mississippis mörka baksida där missbruk, fattigdom och rasism frodas. Där tillträde förbjudet-skyltar ger löften om dragna vapen. På samma sätt som om du som svart blir stoppad av polisen.

Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Jag är också där när Pops berättar om sin tid i det ökända fängelset Parchman. Om det mörka södern. Om våld, rasism och lynchningar. Berättelsen har så många lager och är så komplex där Ward lyckas väva samman söderns historia med nutid.

Boken har inledningsvis två berättarröster: Jojo och mamma Leonie, men så småningom dyker det upp en tredje: Richie. Emellanåt så överlappar de olika berättarrösterna och du får således samma situation berättar för dig ur olika synvinklar. Det är ett effektfullt berättartekniskt grepp då du efterhand förstår och känner med dem alla. Och när den tredje berättarrösten tillkommer befinner sig dåtiden mitt i nutiden. I samma andetag använder Ward sig av magisk realism på ett högst Morrisoniskt sätt.

Jesmyn Ward har jämförts med Toni Morrison och det är lätt att förstå varför – de beskriver båda verkligheten för svarta amerikaner – om mörker, rasism och livets svårigheter. De skapar båda en fascinerande kontrast mellan det oerhört vackra språket och det mörkaste mörka det beskriver. Och så klart: närheten att blanda in magiska element i sina historier. Jag ryser av välbehag. Jag läser långsamt. Jag förstår redan på första sidan att jag kommer bli fast, känna och jag vill undvika att nå slutet allt för fort.

Författaren lyckas väcka min empati för (nästan) alla karaktärer men jag lovar att den satt långt inne för vissa. Mitt i den vidunderligt smärtsamma läsningen skapar dessutom Ward en känsla av hopp – inte minst genom kärleken mellan Jojo och Kayla. Det är precis så här litteratur ska kännas. Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta och jag nödgas gråta en stund när jag lagt boken ifrån mig.

Författarporträtt: Beowulff Shehan
Bokomslag: Sara R. Acedo
Översättare: Joakim Sundström