Att vara överhuvud, härförare och kapten

Denna vecka är det jag som håller i ratten på Kulturkollo under temat Nördar och noobs. En hel vecka där det är fritt fram att totalt nörda loss, att erkänna oss som noobs och kanske komma ut.

gear-1127518_960_720Temat var osannolikt kul att spåna fram, men när jag försöker titta på mig själv så är jag tyvärr otroligt tråkig och mainstream när det kommer till nörderi. Visst kallar jag mig själv boknörd och språknörd, men det är inte att jämföra med alla er som går ”all in” och besöker konvent, cosplays eller har fullständiga kunskaper och samlingar av t ex Star Wars, Harry Potter och Star trek. Eller i jämförelse med alla ni som med brinnande entusiasm kan diskutera Pokémon Go och CP eller som hänger på Swebricks forum.

Fast jo, visst har boknörden bokmässan som sin arena där man kan svulla i sitt intresse, så jämförelsen kanske inte är helt otänkbar. Visst har boknörden sina forum där hen får leva ut sitt nörderi, såsom bokklubbar och o(låsta) rum på sociala medier. Men det är som sagt lite mainstream om vi jämför dem som går ner på djupet, med dem som verkligen grottar ner sig i en typ av litteratur. Närmst tänker jag på Malmö fandom, som om bara några dagar kör igång och som är ”ett två lagar långt litteraturevenemang med diskussioner, paneler, föreläsningar och workshops inom ämnena science fiction, fantasy och skräck.” Lägg där till steampunk-kläder och du har min fulla avund!

steam

Bild: ”LuftFlotte Steampunk…” av stephane (CC BY 2.0)
Inläggsbild: ”Cosplay” av Danny Choo (CC BY-SA 2.0)

Handlingen som gick upp i rök

Det är 1800-talets England (Yej!). Dock ett annat 1800-tal än vad vi känner till. Onda och syndiga tankar manifesterar sig hos människan – bokstavligen – i rök och sot. Samhällets elit skickar sina söner till en internatskola (Yej!) för att de där ska lära sig att bemästra denna skamliga rök, som så tydligt särskiljer syndaren från den oskuldsfulla. Grundprincipen i historien är tämligen intressant må jag säga – det viktorianska England, mörker, elände, svart kolgruvor, Londons syndfulla gator och tunnelsystem och med ett intressant inslag av magi i och med röken.

rokI Dan Vyletas Rök får du inledningsvis möta Charlie som har lätt för att vara god och den mer impulsive Thomas, som ständigt tycks kämpa mot mörkret och röken. Under en studieresa till London, där de får bevittna en avrättning (as every studieresor usually includes!) kommer de båda en konspiration på spåren. Vad är egentligen röken för något? Kan den bemästras? Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter sanningen.

Jag läser första halvan i rasande fart – hur mörkt kan det bli tänker jag och gottar ner mig i röken och det dystopiska London – men den sista halvan går så otroligt långsamt att läsa och jag fick kämpa (jag säger kämpa!) med att läsa ut de sista hundra sidorna. Jag rör ihop historien, missar vändpunkterna som vissa anser är så makalösa (Var? Vem? Vadå?) och tappar intresset för de tre huvudpersonerna så fort det går upp för mig att historien inkluderar den så vansinnigt uttjatade kärlekstriangeln (Why oh why Vyleta?!).

Borde jag ha slutat läsa boken? Tja, jag borde kanske det, men jag var samtidigt så vansinnig nyfiken på den där röken och dess kraft. Men jag blev besviken. Antingen har jag missat hela poängen, men inte kan jag mer om röken nu i efterhand. Inte varifrån den kommer, varför den dök upp i historien eller varför vissa är till synes immuna. Hade den vunnit på att kortas ner? Absolut! Historien håller inte för 500 sidor, men i en mer uppstramad kostym hade den månne inte tappat så mycket fokus och fart. Det och att författaren hade mäktat med att ge oss läsare ordentliga svar. Nu är jag mest frustrerad.

Författarporträtt: Michael Lionstar
Omslag: Kerstin Hanson

Ni säger Bob Dylan, jag säger…

”Oj!”… sen ”Wow!”

Där satt jag i godan ro i paltkoma efter en konferenslunch (ni vet kaffe/fralla, kaffe/frukt, lunch, dessert-tröttheten) och fulsurfar lite grann. Bomben! Chocken! Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur! Jag fick kämpa emot impulsen att avbryta den oerhört kunniga föreläsaren när hen tolkade juridiska lagformuleringar för oss och skrika just det: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”. Jag satt dock kvar och upprepade istället tyst för mig själv: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”,”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”.

När jag såg Ebba Witt-Brattströms kommentar, som en kollega så snällt mejlade mig under pågående kurs, så frustfnissade jag – sannolikt högt – där i konferensrummet mitt emellan lagparagraferna.

ebba

Vad känner jag själv för dagens överraskning? Jag tycker det är superkul att Akademien utmanar och vidgar litteraturbegreppet. Jag tycker det är superkul att en låtskrivare kan jämföras med en poet. Vad känner jag för Dylan? Not so much, måste jag erkänna. Jo, jag är medveten (ej kunnig) om hans textkonstnärskap och hans ikoniska aura, men jag vet inte vilket som är störst av de två. I och med dagens utnämning så hoppas jag på det förstnämnda. Och sen kan jag inte låta bli att frustfnissa åt Ebbas kommentar igen.

nobel

Vad vi tycker på Kulturkollo kan du läsa och kanske frustfnissa åt här.

Foto: LiveNation

Norma av Sofi Oksanen

I Oksanens tidigare romaner, såsom Stalins kossor och Utrensningen, är historien i sig en karaktär och är en viktig del och förutsätting för hela berättelsen. Norma är en samtidsskildring, vilket hon tidigare inte velat skriva (hon talade bland annat om detta på Bokmässan). En samtida roman är just samtida – den är intressant här och nu och gäller bara nu. En historisk roman har ett längre liv, men nu kände Oksanen sig redo för att skriva om dagens Helsingfors. En annan nyhet är också att hon valt att ta in magi i historien.

normaNormas hår är magiskt och växer onaturligt fort och påverkas av hennes och omgivningens humör och känslor. Detta är självklart såväl en välsignelse som en förbannelse. Normas mamma Anita har under hela hennes liv hållit detta hemligt för världen. Plötsligt en dag så dör Normas mamma i en tragisk olycka – eller är det självmord eller rent av ett mord? – för att få svar på detta väljer Norma att börja jobba på den frisersalong som Anita jobbade på. Större delen av romanen utspelar sig på eller i nära anslutning till denna salong. Om valet av kuliss berättade Oksanen att en frisersalong är både publik och privat – du ser bara ytan och inte vad som pågår bakom denna kuliss, vilket gör det till en perfekt plats för att förlägga en samtida historia i. Det visar sig dock ganska snabbt att härvan kring denna salong är större och mer invecklad än Norma kunnat ana.

Romanen kommer att handla om hårindustrin (extensions), som är helt oreglerad i världen. Vi vill gärna veta varifrån pälsen kommer som modellerna bär på catwalken, men ifrågasätter inte var håret kommer ifrån. Historien utvecklar sig också till att inkludera surrogatturism – surrogatlagen i Ukraina är den mest liberala i hela världen, vilket lockar fram en mörk marknad. Den handlar om en kriminell organisations ”vardag”, om trafficking, om psykisk sjukdom och om familjehemligheter. Om det blir rörigt? Ja, tyvärr. 

Jag älskar Oksanens sätt att skriva – hennes språk och kärlek för kvinnohistoria. Norma innehåller allt det också, men tyvärr blir bihistorier och det stora persongalleriet för rörigt för mig och hon tappar mig någonstans där i mitten. Inte på något sätt en dålig historia – missförstå mig rätt här – men inte lika stark, lika fängslande som hennes tidigare böcker.

Författarporträtt: Toni Härkönen
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Bokmässan 2016 i retroperspektiv

Så sitter man här en vecka efter och ska försöka sammanfatta Bokmässan 2016. Hur upplever jag mässan så här i retroperspektiv? Vad upplevde jag? Vad såg jag? Vad har stannat kvar? Och det är väl så här det blir en vecka i efterhand; något osammanhängande, något svamligt, något alldeles, alldeles underbart och samtidigt skönt att det är ett års vila innan Bokmässan 2017.

Min personliga höjdpunkt var så klart när jag fick ta foto tillsammans med Sofi Oksanen, men även hennes seminarium med Yukiko Duke var minnesvärt (så klart!). Oksanen i sig har en hypnotisk effekt och Duke är väldigt behaglig att lyssna på. De pratade om hårindustrin som är central i Oksanens senaste roman Norma. Jag hade gått i min enfald och trott att hela den biten var en symbol för all annan suspekt handel i världen, men fick nu under samtalet klart för mig att hårindustrin och dess problematik är en faktiskt företeelse i världen. En industri helt utan restriktioner.

oksanen

Klart minnesvärda var också de event som Kulturkollo anordnade. På torsdagen var det Bokälskarmingel och rummet fylldes snabbt av kaffedrickande gäster, författare och förlagsfolk. Det blev så bra och samtidigt intensivt att jag vid ett tillfälle fick backa långsamt ut ur rummet för att göra en reträtt till mindre folkfyllda korridorer. Det andra eventet var ett feelgood-mingel under lördagen. Även det blev till bredden fullt av bokpratande människor och hela eventet blev en slag av förfest för bokbloggarmiddagen som ägde rum samma kväll. Avslutningsvis hade Kulturkollo ett boksamtal med Kim Thùy på söndagen och trots att jag inte läst något av författaren så blev jag helt betagen av hennes berättarglädje. Vilken underbar människa! Jag bara måste läsa hennes böcker!

kim

Bokmässan i sig har haft ett härligt (om än intensivt) flow. Jag har fått till ett lagom blandning mellan seminarier, kulturkollo-bemanning och sociala bubbel-samtal (känns så himla vuxet och Falcon Crestigt att ta ett glas bubbel i dagsljus, men det är ju bara jag…).

Jag har också lyssnat på fler seminarier än vad jag brukar, vilket känns befriande. Bland annat lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Alex Gino, Sara Lövenstam och Ulrika Westerlund som handlade om HBTQ (mest om T:t) i barnlitteratur och ett samtal där Mats Strandberg och Jonathan Stroud diskuterade skillnaden mellan terror och horror, med hjälp av moderator (underbara!) Lotta Olsson. Jag lyssnade också på Madeleine Hessérus, Åsa Avdic, David Norlin och moderator Jessica Schiefauer när de pratade om vad det är som är så intressant med att måla upp mörka världar genom dystopier och varför de valde att skriva just dystopier. Vad såg jag mer? Jo, den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin med Kristoffer Leandoer, Klas Östergren, Therese Bohman modererat av Åsa Beckman (uppställningen där va!) där de bland annat berättade om litteratur som förändrat eller väckt något ”farligt” hos dem och såväl Lolita, undangömda porrtidningar, Sidney Sheldons böcker som Beskows Landet ingenstans (antar att det är Resan till landet Längesen som åsyftas) lyftes.

Ett osammanhängande inlägg om bokmässan får väl avslutas med vad jag köpte eller rättare sagt vad bar jag med mig hem från mässan (fotokvaliteten har allt annat att önska, men en orkar ju inte bättre än så här en vecka i efterhand).

kopt

En klapp på axeln och ett blygsamt ”Hurra”!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-30-kl-08-56-55Okej det satt långt inne men nu är det dags för skryt. Varför det är svårt? Dels på grund av haltande hybris (vrider mig smått i plågor muttrandes jantemantran: ”vem är jag, inte ska jag”…) och dels för jag har tämligen ambivalenta känslor mot utnämnaren då de lurade mig in i ett ovälkommet medlemskap (som senare hävdes).

Men here it comes! Bonniers bokklubb har utsett min – MIN – lilla blogg till en av Sveriges elva bästa bokbloggar. Sen att de inte nämner hur jag skriver utan att de gillar särskilt att jag har bilder på författarna, bidrar också till den något ambivalenta känslan. Men må så vara. Jag kan nog skriva bra också.

f

De andra som också hamnade på listan är: Fiktiviteter, Hyllan, Bokomaten och Enligt OBokhora, Lyrans Noblesser,  Sincerely JohannaBeas BokhyllaJennies boklista och Bokstapeln