Vattnet drar av Madeleine Bäck

Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. En sexorgie sker utanför en skola samtidigt som det sker illegal sprithandeln på plats. En värdefull madonna i Ovansjö kyrka stjäls. Kan vi koppla samman dessa händelser?

Madeleine Bäcks Vattnet drar har jag haft i min ägo sedan förra bokmässan. Jag har dock trott att det var en lättsam ungdomsbok med ett klatchigt grönsprakande bokomslag. Föga anade jag att jag hade en skräckfantasy i min ägo där omslaget faktiskt var ett skrikande väsen. När man fattar så fattar man, som en brukar säga.

Sommaren är stekhet.  Luften tycks pulsera, andas. Det går nästan att ta på den. Åtrån. Desperationen. Något som legat dolt i hundratals år har vaknat igen. Folk och fä börjar bete sig minst sagt underligt. Folk försvinner. För alltid?

Ett gäng ungdomar bryter sig in i en kyrka för att stjäla en värdefull madonna. Utöver madonnan får Viktor, en av flera huvudpersoner, med sig en sten som känns varm och som tycks passa perfekt i hans hand. Det är nu allt börjar. Allt märkligt. Det oförklarliga.

Bokens första halva var ganska rörig och seg, men när du väl tagit dig igenom den så fastnar du och andra halvan svaldes i ett svep. Vattnet drar är Bäcks debutroman och är första delen i en trilogi ”om en bygd som slits isär och som plågas av ett urgammalt förbund mellan människa och natur” där naturmystik och postapokalyps krockar på ett fascinerande sätt. Andra delen ligger här hemma och väntar och numera misstar jag den inte för ”klatchig ungdomsroman” och när som så ska jag så klart läsa även den.

Bokomslag: Håkan Liljenmärker

Dödssynden av Harper Lee

En bok som länge, länge har funnits på min att-läsa-lista är Dödssynden – To Kill a Mockingbird – av Harper Lee. En klassiker, som jag tror de allra flesta amerikanska ungdomarna har läst. Boken publicerades 1960 och blev en omedelbar succé, vida omtalad och vann Pulitzerpriset året efter.

Jean Louise “Scout” Finch växer upp i en fiktiv småstad i den amerikanska södern: Maycomb, där en dramatisk händelse kommer att vända upp och ner på hennes förståelse av sin omvärld. En svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat – Scouts far – tar sig an försvaret, vilket väcker ett stort missnöje hos befolkningen i den lilla staden. Händelserna skildras genom Scouts unga ögon, vilket ger ett intressant perspektiv på dessa komplexa frågor. Det är med en sexårings naiva ögon som vi får möta den utbredda rasismen och hon förändras mycket av alla de händelser som leder fram emot det till synes oundvikliga slutet. Romanen bygger löst på en händelse som inträffade 1936 i den då tioåriga Lees egen hemstad Monroeville i Alabama och hennes iakttagelser av familj och grannar.

Ja, vad kan man säga om den här som inte redan är sagt? Sannolikt inget. Berättartekniskt så är den fantastisk och att använda den unga Scout som berättare känns genialiskt. Du kommer så himla nära händelserna och du som läsare förstår emellanåt långt mer än vad unga Scout gör, vilket gör att historien utspelar sig på flera olika plan samtidigt.

Dödssynden lär ha sålts i över 40 miljoner exemplar världen över. Efter en sådan succé väntade läsarna världen över med spänning på nästa verk, men inte en stavelse kom från Harper Lee. 1961 lär hennes förläggare och agenter ha skickat ett brev på skoj till Lee från hennes första roman: ”I morgon fyller jag ett år och mina agenter tycker att det borde skrivas en ny bok snart, för att hålla mig sällskap”. Så småningom försvann hon från rampljuset och flyttade tillbaka till Alabama.

I över femtio år var det tyst från Harper Lee, men plötsligt släpptes Ställ ut en väktare 2015. Boken skrevs före Dödssynden, men utspelar sig efter. Det blev ett himla rabalder. Hade verkligen Harper Lee själv gått med publiceringen eller hade någon utnyttjat henne. Staten Alabama inledde till och med en utredning, men det verkade som att Harper Lee var medveten om vad som pågick med hennes bok. Året därefter gick Harper Lee bort 89 år gammal. Så trots kultförklaring och trots hyllningarna världen över består Harper Lees bibliografi av endast två verk. Hon slår därmed Donna Tartts utgivningstakt med hästlängder.

Författarporträtt: Chip Somodevilla
Bokomslag: Jarrod Taylor

Miraklet av Emma Donoghue

Självsvält som fenomen är tyvärr inget ovanligt och det finns säkerligen lika många anledningar som drabbade. Självsvält förekom dock redan på medeltiden, men den symboliska innebörden av självsvält har förändrats sedan dess. Flickorna och kvinnorna, som det främst handlade om, eftersträvade snarare den andliga renheten och närheten till Gud snarare än samhälleliga normer och skönhet. Det finns också forskare som hävdar att svälten hade en feministisk prägel då det kan ha varit en protest mot den underordnade roll kvinnor tvingades leva i. De tog helt enkelt de verktyg de kunde ha kontroll över; sin egen kropp. Några av de svältande kvinnor erkändes som helgon då de även ansågs besitta särskilt heroiska dygder.

Under 1800-talet blev ”the fasting girls” ett begrepp. Unga viktorianska kvinnor och flickor, som hävdade att de skulle kunna överleva utan mat eller annan näring. Inte minst på Irland blev detta ett fenomen då den katolska kristendomen var djupt rotad på landsbygden. Troende betraktade sådana fall som mirakulösa och flickorna kunde förhoppningsvis nå helgonstatus. Den vetenskapliga läkarkåren hävdade dock att detta var bedrägeri och ett tecken på hysteri.

A personal note: I came across the Fasting Girl phenomenon back in the mid-1990s – so long ago that I can’t even remember where I first read about these girls and young women (and very occasionally older women or men). I was instantly intrigued by these cases, which seemed to echo medieval saints starving as an act of penance, and also modern anorexics, but weren’t exactly the same as either. It seemed to say a lot about what it’s meant to be a girl – in many Western countries, from the sixteenth century right through to the twentieth – that these girls became celebrities by not eating. (Emma Donoghue)

I Miraklet av Emma Donoghue får vi möta Anna, som är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan tycks hon vara vid god hälsa. Kanske Anna kan bli Irlands första helgon på över 500 år?! Fallet väcker stor uppmärksamhet och såväl journalister som religiösa turister flockas kring stugan där hon bor.

Huvudpersonen i boken är sjuksköterskan Elizabeth – Lib, som är upplärd av självaste Florence Nightingale. Lib får i uppdrag att under två veckor vaka över Anna för att se till att det inte rör sig om bedrägeri. Anna och Lib kommer under dagarna väldigt nära varandra och vad Lib kan se så får hon verkligen ingen mat. Vad är det Anna döljer för Lib? Ser Lib sanningen men vägrar ta den till sig? Eller är det Anna?

Donoghue väcker intressanta tankar kring religion och dess djupa påverkan på människans omvärld och hur denna kan forcera fram såväl godhet som ren ondska. Om Anna kan bli Irlands första helgon på femhundra år så innebär det inte bara att den närmsta familjen påverkas utan hela bygden kommer att växa då hundratal, ja kanske tusentals, kan komma att göra en pilgrimsresa dit. Det är också intressant att se hur den ”nya” och den ”gamla” världen krockar där Lib får representera den nya där Florence Nightingales tankar kring det moderna sjuksköterskeyrket är nya och revolutionerande och som på flera sätt krockar med den kultur som råder i Annas familj där katolicismen är stark samt gammal irländsk folktro där underjorden och pysslingar är högst verkliga. Inte minst kvinnans olika roller i den gamla och nya världen blir påtaglig.

Det är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. Bara läs!

Författarporträtt: Andrew Bainbridge
Bokomslag: Joanna Thomson, Picador Art Department

Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum

Sjuhundratrettiotre dagar efter att min mamma dog, fyrtiofem dagar efter att min pappa rymde med en främling han träffat på internet, trettio dagar efter att vi drog upp rötterna och flyttade till Kalifornien och bara sju dagar efter att jag började som junior på en alldeles ny skola där jag känner ungefär noll personer, kommer det ett mejl.

Så börjar Julie Buxbaums Tre saker jag inte vet om dig, vilket sammanfattar premissen för den här urgulliga romanen. Jessies mamma dör, Jessies tvingas flytta med sin pappa till Los Angeles (och får styvmamma och styvbror på köpet), Jessie måste börja på Wood Valley high school. Wood Valley high school där alla känns plastiga och ingen pratar med henne. En dag får hon dock ett mejl från någon som kallar sig Någon Ingen, som erbjuder henne sin vänskap och stöd via mejl och chatt. Vänskapen växer sig så småningom starkare mellan de två trots att hon inte vet vem det är hon pratar med. Vänskap som kanske kan bli till kärlek. Who knows?! Så klart det blir!

Det är å ena sidan så sockersött, så bubbelgumsljust – å andra sidan är det svartaste sorg. Jessies sorg efter mamman är så stark att den blir fysiskt påtaglig under läsningen. Hade det inte varit för det där hjärtslitande hade jag, som den där mörkervurmaren a.k.a. eländesläsaren som jag är, haft svårt för det där hjärtevärmande. Fiktiviteter-Helena jämförde Buxbaum med Jandy Nelson och jag kan inte annat än att hålla med. Böcker som innehåller allt på en och samma gång. Du får både banalsucka, glädjesucka och hulka.

Tre saker om boken:

1. Dialogen mellan Någon Ingen och Jessie är smått fantastisk och du får genom den lära känna Jessie på djupet. Faktiskt är jag inte så vansinnigt nyfiken på vem Någon Ingen är utan jag blir mest fascinerad av Jessie själv.

2. Trots att jag påstår att jag inte är så himla nyfiken på Någon Ingen så går det inte att värja sig mot sista kapitlet. Det gör inget att det nästan tangerar banalt. Det gör inget att historien är tämligen förutsägbar. Den är så hjärtevärmande och härlig att jag sväljer det helt och hållet.

3. Jag kommer definitivt att läsa mer av Julie Buxbaum.

Omslag: Paulin Elm

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Ensam kvar av Alexandra Oliva

I mars kom en ovanlig nyhet som handlade om en reality-serie i Storbritannien – Eden – som gick ut på att överleva i vildmarken i ett år. 23 modiga deltagare skickades ut i ”nowhere” a.k.a. i den skotska vildmarken. Mitt i tävlingen lades dock dokusåpan ner MEN de missade att tala om det för deltagarna. Så tio av dem stannade kvar och tävlade i ytterligare 7 månader. Jag fastande för nyheten – inte bara för dess absurditet – utan att jag bara ett par dagar innan dess läst ut Ensam kvar av Alexandra Oliva, vilket blev ett minst sagt märkligt sammanträffande. Jag satt till och med under läsningens gång och tänkte att scenariot i sig inte skulle kunna ske i verkligheten. Jodåseduatt – det kan det.

  

Handlingen är till viss del snarlik men är förlagd i vildmarken i New England, USA. Zoo anmäler sig till en realityserie, som handlar om att överleva i den otillgängliga miljön.

Samtidigt som serien spelas in inträffar det ofattbara: en världsomspännande pandemi slår ut stora delar av civilisationen. Zoo, som är fullkomligt isolerad, märker först inte att spelet är över då själva produktionsteamet drabbats hårt och fort. Ovetande om vad som hänt fortsätter hon att kämpa och söker sig allt djupare in i skogen, utan att förstå att det inte längre finns en publik.

Historien berättas från två perspektiv, före och efter. Före och efter katastrofen. Mitt problem är främst med den första delen, då jag hade förväntat mig att huvuddelen av boken skulle handla om hur och när sanningen gick upp för Zoo. Därför är jag tämligen ointresserad av själva tävligen som jag såg som en kuliss, en premiss för själva storyn. Det är på intet sätt dåligt – bara inte vad jag trodde.

Förutsättningen för berättelsen är väldigt intressant: Världen håller på att gå under medan några personer i en tävling, med den ironiska benämningen reality-tv, inte förstår någonting. Du kommer tyvärr dock inte Zoo så nära att du fångas av scenariot och hon engagerar föga, vilket verkligen är synd. Så ännu en gång – inte vad jag trodde.

Författarporträtt: Lynn Paul
Bokomslag: Miroslav Sokcic