Kan vi prata om Eileen?!

Hur ska jag ens börja?! Eileen, Eileen, Eileen! Denna förbittrade själ med en ocean av självförakt, som sveper över mig som en tsunami när jag läser Ottessa Moshfeghs Eileen. Denna Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

”Jag avskydde nästan allting. Jag var djupt olycklig och arg hela tiden. Jag försökte lägga band på mig, och det gjorde mig bara ännu mer obekväm, olycklig och arg. Jag var som Jeanne d’Arc eller Hamlet, med född in i fel liv – en nollas, en utstött och osynlig människas liv. Det finns inget bättre sätt att säga det på: jag var inte mig själv på den tiden. Jag var någon annan. Jag var Eileen.”

Eileen Dunlop blickar tillbaka femtio år i tiden och berättar en högst bisarr historia som utspelade sig en vecka under julen 1964. Hon var fångad i en tämligen ohållbar situation där hon dels bodde med och tog hand om sin alkoholiserade far i en miserabel miljö och dels arbetade som omärklig sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar som begått extremt grova brott. Hon spenderade en stor del av sin vakna tid med att fantisera om hur hon skulle rymma från sitt liv och genom det äntligen få pappans faderskänslor att vakna – den andra delen fyller hon med snatteri, sexuella fantasier och att stalka Randy – en arbetskamrat som hon är sjukligt fixerad vid. Ja, som ni hör är hon långt ifrån en angenäm person. And I love it!

Moshfegh lyckas med att på något sätt balansera denna historia om Eileen där misär och humor ligger nära varandra. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Och utan humorn så hade månne Eileens historia om uppväxten i den lilla staden (kallad X-ville) i New England varit för svår och mörk för att ta in.

Att Eileen så småningom lyckades fly från staden förstår du tidigt i boken, men hade det inte varit för Rebecca Saint John så hade hon säkert varit kvar där än i dag. Rebecka, som började jobba på Moorehead, var till synes Eileens motsats: snygg, lättsam och öppen. Eileen gjorde ett helhjärtat – om än kort – försök att hata Rebecka, men då Rebeckas intresse vändes mot Eileen kunde hon inte motstå att dras till henne (som en svältfödd fluga till en sockerbit). En vänskap som kom att bli helt ödesdiger då hon drogs in i ett brott som hon hade svårt att föreställa sig (trots hennes sjuka och minst sagt vilda fantasier).

Under läsningens gång kan jag inte låta bli att tänka på Fargo (såväl film som TV-serie). Visserligen utspelar sig denna historia i New England och inte i Minnesota, men det är något med stämningen som gör att de påminner om varandra. Kanske är det den snötäckta och isiga småstaden, kanske är det de märkliga människorna, kanske är det missnöjet och bitterheten som gror och blir så påtagligt att det nästan går att ta på. Kanske kan det också vara berättarrösten som är såpass närvarande att du får samma känsla som när både filmen och serien börjar med ”This is a true story”. Du vet att det inte är sant, men sätter ändock ton för hur du upplever det hela. Och sist men inte minst den där fina balansgången mellan tragedi och humor, som både regissörerna och författaren bemästrar.

Det är en synnerligen fängslande historia – det är lite som att bevittna en trafikolycka i slow motion. Du vet att detta kommer sluta i katastrof och ändock kan du inte vända bort blicken. Det byggs upp en suggestiv stämning i Eileen, som gör att du sugs fast och du kan omöjligt sluta läsa. Trots den högst citatvänliga textmassan kan jag inte pausa för att notera – (det är inte en, inte två gånger som jag tänker ”jag memorera sidnumret” – not so likely.) – utan måste bara läsa ett kapitel till om hur Eileen slutade att vara Eileen.

Författarporträtt: Kimiya Ayubi
Omslag: Amani Willett

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

”Jag visste inte hur jag skulle leva. Jag försökte leva lagom men hur gjorde man? Hur gjorde man saker lagom? Förut hade jag bränt ljuset i båda ändarna, nej, jag hade kastat in ljuset i ett hav av eld. Men om man nu konstaterat att det inte var någon framgångsrik metod, hur gjorde man då för att inte bli katatonisk av stiltjen? Av meningslösheten? Candy Crush verkade inte hjälpa.
  Arbeta och älska, sa Freud. Att kunna göra det, det är kännetecknet på någon som är frisk. Jag kunde inget av det. Inte älska utan att förlora människor. Inte arbeta utan att dö av tristess.”

Penny Löwe debutroman slår ner som en bomb i litteratursverige. Kritiker hyllar boken, förlaget jublar, vi andra dödliga – njuter av den frispråkiga unga författaren och hennes provocerande fria språk och orädda persona.

Hon vinner Augustpriset och framtiden som aktad författare tycks vara självklar. Förlaget betalar således ut en ovanligt frikostigt förskott på hennes kommande roman. Ett förskott som hon, tillsammans med kompisen Lola, bränner på några månader med ”sex, drugs and rock n roll”. Hon återvänder så småningom till Sverige som en utbrunnen stjärna, en one hit wonder, en has-been. Och utan en rad skriven i någon framtida roman.

Penny Löwe är i Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! en tämligen intressant karaktär. Hon är en kicksökare av rang som lever livet på gränsen till katastrof. Hon svävar liksom mellan livets alla ytterligheter och när hon väl försöker ta tag i sitt destruktiva liv och bli vän med vardagen så håller hon på att gå under av tristess.

Pennys far är såväl aktad skådespelare som självupptagen och verklighetsfrånvänd. En relation som är ytterst skör där Penny aldrig tycks nå fram till honom. Den narcissistiska fadern blir på något sätt Pennys självdestruktivitet personifierad. Hon kan inte låta bli trots att hon vet att hon inte mår bra av det.

Lola däremot, är hennes stundom musa, stundom tja ni vet den lilla tecknade djävulen som brukar sitta på axeln och viska lockelser – det är Lola. Även den burleska Lola blir en sådan person som Penny inte kan låta bli att dras till, trots att hon är medveten om hur hon påverkat hennes väg ner i mörkret.

”Det står sällan i tidningarna om att dricka sprit som ett sätt att nå medveten närvaro. Jag tror att det är ett misstag, kanske är det fatalt. Alla vi som skyr präktigheten i den rykande tekoppen och de vita linnebyxorna, alla vi som väjer för bilderna på de fantasieggande molnformationerna, de extrema närbilderna av glittrande vattendroppar. För mig var den medvetna närvaron något annat. Sex, droger och rock’n’roll. Eller ja. Sex, droger och dans, i alla fall. Ja, ja, jag vet att jag är patetisk. Jag vet att det är en idiotisk kliché, men då väljer jag hellre den, alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, alla minuter, sekunder och ögonblick. Linnebyxor. Jag hugger mig hellre med en pålyxa i låret.”

Upptill dessa kvinnor får vi även möta hennes mamma som är en mer lågmäld mamma, en syster som finns där – alltid – och pappas flickvän som är ”Hollywood” – hon är glamour, bubbel och för evigt ung – samtidigt som hon är den som på något sätt är länken mellan pappan och Penny.

Det händer vansinnigt mycket i romanen – vistelsen i London är bara en försmak vad som komma skall hemma i Sverige. Lola kommer åter igen in i hennes liv och tillsammans konstruerar den en vansinnig plan på hur Penny ska komma ur skrivtorkan (älskar Jägerfelds fantastiska fantasi). Ska hon någonsin lyckas skriva en ny roman? Och i så fall på bekostnad av vad?

Jag känner att jag inte riktigt har förmågan i skrivande stund att koka ner hela Blixtra, spraka, blända! här. Den har ett psykologiskt djup som handlar om feminism, om kreativitet och den ömsom destruktiva och gränslösa som magiska (Magisk, är den verkligen det? Får nog tänka ett varv till på det här.) vänskapen till Lola. Den handlar om psykisk ohälsa och om ständigt söka sig själv och spegla sig i andra människor och om att göra rätt eller göra det man vill. Den handlar också om skapande och om vem som äger rätt till ett konstnärligt verk. Ja, ni hör – den handlar om mycket. Och samtidigt så är den så himla humoristisk.

Trots att Penny är impulsiv, ogenomtänkt – tja Penny är emellanåt tämligen ”dum i huvudet” så är hon så totalt älskvärd. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så mycket för henne. Det är en känsla av igenkänning trots att mitt liv är långt ifrån hennes. Månne det vara hennes ständiga sökande efter att förstå sig själv och rädslan för att ständigt göra fel val. Vad vet jag – jag vill bara krama om Penny och tala om att allt kommer att bli bra.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Sara R. Acedo

Förstlingsverk och färskingar

Den här veckan handlar det om debuter och debutanter på Kulturkollo. Temageneral är ingen annan än undertecknad. Några minnesvärda debuter är bland annat M.L. Stedmans Fyren mellan haven, Himlen börjar här av Jandy Nelson och Hatties liv av Ayana Mathis. Och och Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt! Och och och Mississippi så klart av Hillary Jordan! Åh Jhumpa Lahiris Den indiske tolken!

Ja, ni ser det finns många minnesvärda debuter. Fler hittar du i inledningsinlägget för temaveckan Debuter och debutanter på Kulturkollo. In och läs vettja!

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

När du ständigt avbryter läsningen för att ta foto på sidorna, då vet du att du har en bra bok i handen. Så var det under läsningen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy. Författarens språkliga finess och hur hon med några få enstaka ord kan fånga in en hel värld av känslor får mig att mysrysa av välbehag. Ringskog Ferrada-Noli har ett dynamiskt språk – fullt av energi och rörelse som emellanåt bryts av korta meningar, till och med bara något ord för att sedan ta full fart igen. På samma sätt är kompositionen – texten sveper ut i långa kapitel och bryts emellanåt av korta – bestående av en eller enstaka meningar. Ja, som ni säkert förstår går jag igång på detta.

Rich boy spänner sig över hela nittonhundratalet och skildrar livet för tre generationers kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Där det främst är de två senare som du får följa. Gully syns dock i såväl Marianne som Annikas del och du fortsätter på så vis att utforska alla kvinnorna oberoende på vem fokus ligger. 

1963 fick Marianne vad man i dag skulle kalla anorexi. Sjukdomen kallades så då också, eller anorexia nervosa. Detta nådde varken Gully eller Marianne, då Marianne inte fick någon diagnos, eftersom hon inte sökte för den.
Sjukdomen var underbar. Den var något Gully och Marianne kunde förenas kring. Den innehöll en kvinnlighet som Gully kunde acceptera, respektera och nästan beundra. Gully var stolt över Marianne. Den erbjöd personligen för Marianne, att inte vara beroende, utan att äga något. Hon hade allt, utan att ha något. Det passade Marianne. Allt hon behövde göra var att säga nej.

Det är så mycket smärta som går i arv mellan kvinnorna och historien tycks obemärkt upprepa sig. Marianne har en borgerlig uppväxt vars familj går under när fadern dör. Hon väljer att läsa till psykolog och träffar därigenom sin man Kaj. Han är karismatisk till en början men blir allt mer våldsam. Dessutom drabbar en stor tragedi den lilla familjen, vilket får Marianne att gå in i en djup depression.

Annika är Mariannes dotter, som i sin tur bär med sig djupa sår från sin uppväxt. Efter en separation ramlar hon ner i mörkret och tvingas skrapa samman spillrorna av sitt gamla jag. När hon är ensam kvar hinner de gamla demonerna ikapp henne och hon tvingas således också att möta sitt förflutna.

Vad bryter ner en människa? Man börjar med det yttre. River bort kringbygget. Som ett gammalt klistermärke med bleknad text på, pillar man. Det blir rester kvar, men under det finns ett annat klistermärke, så man river bort det också.
Kvar finns smärta utan konturer. Den bara finns. I morgonens mörker förstår man ingenting. Man ligger i en säng. Utanför rutan är det becksvart.

Alla kvinnorna ser sig som feminister, men faller hårt när verkligheten drabbar dem. Det är på några sätt lättare att vara kvinna på tvåtusentalet och på andra sätt har det blivit svårare. Det som förenar kvinnorna är att de famlar i hur de ska manifestera denna feminism och att livet, ja, helt enkelt inte alltid blir som man föreställt sig det.

I ryggen fanns den vanliga skräcken som var synkroniserad med mörker och det biologiska underläget i att vara kvinna. Annika mimade benådelser så att hon skulle vara beredd när överfallet kom. Min bror har dött, formade hon i en tyst mening. Ingen våldtar väl en med sorg. Jag är gravid, sa hon också ljudlöst. Fast svaghet kan ju vara en fetisch, kom hon på. Skräcken började om.

Rich boy handlar om trauman och där tragedierna såväl förenar som ökar avståndet mellan kvinnorna. Den handlar om moderskap – om trasiga mammor och vilsna barn. Och Ringskog Ferrada-Noli har en skärpa och förmåga att skilda detta och låta oss träda in i mörkret och se det komplexa. Det komplexa med att leva och i att vara kvinna – då som nu.

Författarporträtt: Josefine Bäckström
Bokomslag: My Zachrisson

Träskkungens dotter av Karen Dionne

En stor fördel med att läsa böcker genom strömmande media är inte bara den stora och snabba tillgången till böcker utan att du snubblar över och läser böcker som du kanske inte skulle ha upptäckt annars. En sådan bok är Karen Dionnes Träskkungens dotter, som är en spänningsroman och lite till.

Du skulle känna igen mors namn om jag nämnde det och sedan skulle du undra – men bara i förbigående, för den tid då folk brydde sig om mor är borta för längesedan, liksom hon själv – var är hon nu? Och födde inte hon en dotter under tiden hon var försvunnen? Vad hände egentligen med den flickan?

Helena lever ett stillsamt familjeliv i en småstad i Michigan fram till den dagen som en fånge rymmer från anstalten i närheten. Den förrymda mannen är Helenas far, vars släktskap hon hållit hemligt för alla i sin omgivning, inklusive sin egen familj. En människojakt sker i nutid medan vi som läsare får ta del av Helenas uppväxt ute i den närliggande träskmarken isolerad från omvärlden. Vi får följa Helena när det går upp för henne att fadern kidnappat hennes mor och hur hon har hållits fången i träsket sedan dess. Inte osökt drar jag paralleller till Room av Emma Donoghue, som också skildrar ett kidnappningsdrama ur ett barns perspektiv.

Jag skulle kunna berätta att jag var tolv år och mor tjugoåtta när vi blev fria, att jag under mina första tolv år bodde i vad tidningarna beskrev som en gammal fallfärdig gård omgiven av träskmark mitt på Michigans övre halvö. Att jag visserligen lärde mig läsa tack vare en packe National Geographic från 1950-talet och en gulnad bok med Robert Frosts samlade dikter, men att jag aldrig gick i skolan, aldrig hade sett en cykel och inte visste vad elektricitet eller rinnande vatten var. Att de enda männi­skor jag talade med under dessa tolv år var mor och far. Att jag inte visste om att vi var fångar förrän vi inte var det längre.

Idag recenserar jag Träskkungen på Kulturkollo – klicka dig gärna dit och läs vad jag tycker och tänker.

Författarporträtt: John Andresen/Juritzen Publishing

Eldsystrar av Susanne Boll

I Eldsystrar – Susanne Bolls första spänningsroman – får vi möta psykologen Vera Lilja. Huvudpersonen är något som ovanligt som en medelålders kvinna (inte en direkt överrepresenterad grupp inom spänningsgenren) som dras in i en historia som inkluderar såväl en stalker, en kidnappning och ”a walk down Memory Lane”. Det här är så himla svårt med spänningsromaner – att recensera utan att avslöja för mycket av handlingen.

Vera Lilja är en både erfaren och omtalad (varför får du läsa dig till) psykolog som har mottagning mitt i Stockholm. Hon börjar få anonyma meddelanden som blir alltmer hotfulla, men Lilja försöker in i det längsta skaka dem av sig i ett (o)rationellt försök att undkomma den alltmer växande olustkänslan. Såväl Lilja som karaktär som stalker-temat är väldigt trovärdigt skildrat av Boll, vilket delvis har sin förklaring i att Susanne Boll inte bara är utbildad psykolog, utan har varit utför en stalker (under tio år). Jag föreställer mig att Boll använder sina erfarenheter som psykolog där hon plockar bitar av alla de personer hon mött genom åren.

Vi får följa Vera Lilja i olika parallella handlingar där du både får en hel del tillbakablickar blandat med den nutida historien, men också en intressant blandning av Vera som privatperson och som professionell psykolog. På så vis blir den kidnappningshistorien som inkluderas i Eldsystrar bara en historia av flera som vävs runt huvudkaraktären.

Det jag har att invända emot är språket som blev lite av en hang-up under läsningens gång – det blev en hel del oväsentliga beskrivningar och onödiga adjektiv som inte tillförde historien något. Månne det vara redaktören som brustit. Må så vara – romanens stora förtjänst är karaktärerna och hur du får lära känna Vera Lilja något mer för varje sida.

Författarporträtt: Bengt Alm
Bokomslag: Helena Hammarström

Vända hem av Yaa Gyasi

Så mycket att säga, så få ord att finna. Vända hem av Yaa Gyasi är på många sätt en fantastisk debut, men svår att skriva om. Kompositionen är såväl lysande som frustrerande begränsande. Men mer om det senare.

Med fjorton olika berättarröster skildrar Gyasi 1700-talets slavhandel och dess konsekvenser för de generationer som följer fram till nutid. Boken inleds med berättelserna om de båda ghananska systrarna som ovetandes om varandras existens och vars liv tar en vändning som ingen av dem kunnat förutspå. Effia blir bortgift till en engelsk man som bor i den borg som för många blir den sista utposten innan de tvingas ut på det stora havet som skiljer den afrikanska och amerikanska kontinenten åt. Systern Esi sitter, trots sin privilegierade uppväxt, fängslad i samma borg i väntan på att säljas till slav och färdas över det stora havet. Livet i den mörka fängelsehålan är väldigt grafiskt skildrad, vilket är svårt att värja sig ifrån. Det är mycket stark inledning där Effia och Esi är så nära men ändock så långt ifrån varandra.

Vända hem börjar med de båda systrarna och i följande kapitel får du höra rösterna från deras ättlingar där Atlanten skiljer dem åt. Detta får effekten att du ser människan. Det är så lätt att göra kollektiva berättelser av historien och med det avhumaniseras historien. Vi har alla – förhoppningsvis – läst om 1700-talet slaveri och slavskeppen som transporterade tusentals människor över Atlanten, men vi läser det som en kollektiv historia. Här får du namn, identitet och en historia för dessa människor – både för dem som tvingas iväg och hos dem som stannar kvar. Och hur slaveriets konsekvenser syns än idag.

Jag gillar särskilt delen som följer livet i Ghana, då jag som historieintresserad har varit något mer insatt i historien som skedde på andra sidan Atlanten. Vad händer med dem som stannar kvar? Hur länge bär man skuld? Hur många generationer går innan vi kan svära oss fria? Det är många tankar som väcks i Vända hem. Esis ättlingar är såklart också intressanta att följa genom inbördeskrig, slaveriets förbud och medborgarrättskamp.

Det jag har att invända emot är såväl bokens styrka som svaghet och det är kompositionen. Idén med att följa generation efter generation är väldigt effektfullt, men något händer under läsningens gång. Varje historia är i sig såpass intressant att du vill veta mer och dessutom blir kapitlen också något kortare ju närmare nutid du kommer så den där personliga anknytningen hinner inte riktigt skapas till karaktärerna. Tänk vilken research som ligger bakom?! Tänk vilken fantastisk romanserie det kunde ha blivit där karaktärerna och dess historia fått bre ut sig och få den plats som den förtjänar.

Vända hem är – trots detta – en oerhört stark historia och så väl skriven att jag antagligen kommer att tipsa om dem till alla som ber om det. Läs, läs, läs!

Författarporträtt: Michael Lionstar
Bokomslag: Sara R. Acedo