Goda grannar av Mattias Edvardsson

Även i de mest idylliska villakvarter kan de mörkaste hemligheterna ruva. Villakvarteren i det fiktiva Köpinge har fått namn efter Astrid Lindgrenkaraktärer, men inte ens detta tilltag kan helt dölja de konflikter som spirar i trädgårdarna. Mattias Edvardssons Goda grannar – En roman om ett brott börjar visserligen i ett brott eller rättare sagt i en olycka där Bianca blir påkörd av en av grannarna. Idyllen rämnar! Förtvivla dock icke nu om du inte gärna läser deckare, ty boken är snarare en relationsroman än en deckare.

Mikael och Bianca är nyinflyttade och har sökt sig från Stockholm till den skånska myllan. I det lilla kvarteret bor redan Jaqueline och hennes son Fabian, pensionärsparet Gun-Britt och Åke samt den något udda Ola som numera bor ensam i villan. Mikael och Bianca hinner knappt flytta in innan första grannen står i trädgården och så fortsätter det. Ingen vill störa med alla är där hela tiden.

Med olyckan i centrum får vi läsa om såväl tiden före som efter. Genom dessa ögonblicksbilder så förstår vi allt mer av de knasiga, söndriga och fascinerande relationerna personerna emellan. Berättarrösterna växlar mellan Mikael, Jacqueline och Fabian och författaren är tämligen skicklig på att beskriva samma händelseförlopp ur olika perspektiv. Mörkret sänker sig alltmer över villakvarteret i Köpinge. Vad är det egentligen som sker bakom de stängda dörrarna? Och vem ser vem? Hur väl känner du dina grannar?

Edvardsson har ett ordentligt driv i historien och du kommer snart in i ”bara-ett-kapitel-till-känslan” och den är särdeles svår att lägga ifrån sig. Jag gillar också hur du så småningom kommer under karaktärernas yta och de blir mer komplexa än vad du från början trott. Du får möta våld i nära relationer, alkoholism, skolsvårigheter, utanförskap och om hur tristessen kan vara en drivande kraft. Är det något som jag vill gnöla på så är det månne upplösningen som jag hade förutsett. Men med det sagt är det främst en relationsroman och inte en deckare.

Författarporträtt: Gabriel Liljevall
Bokomslag: Niklas Lindblad

Bergtagen av Camilla Sten

I skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan. Blicken vandrar till det stora rapsfältet som breder sig utanför fönstret och närapå omsluter gården. Himlen har öppnat sig och det rasande störtregnet får mig att känna mig ensam, isolerad och nästintill klaustrofobisk. Naturen kan göra så ibland. Få mig att känna mig så liten.

Denna känsla spelar Camilla Sten på i sin första ungdomsroman och tillika första del i en planerad trilogi: Bergtagen. Den jämtländska skogen har vuxit sig tät runt den gamla internatskolan Järvhöga Läroverk. Det är något med den där skogen – de höga träden, den mossbeklädda marken och historien den gömmer.

Bergtagen kretsar kring ett försvinnande. Det är en elev på Järvhöga Läroverk som försvunnit till synes spårlöst. Julia, som går på ortens kommunala gymnasium, deltar i sökandet. Först som ett tidsfördriv, men när hon träffar den försvunne pojkens rumskamrat Emil dras hon snabbt in i det allt större mysteriet. Det visar sig att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända. Det är en tyst sanning bland de äldre i Järvhöga: ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner”.

Du får ömsom följa Julia och Emil i nutid och ömsom Rosa och Lisa i dåtid. Det förflutna och nutid vävs ihop i en historia, i ett samhälle där alla känner alla och det ibland kan vara lättare att konstatera att ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner” än att bryta den tysta lojaliteten med dem som byggt upp brukssamhället.

Med mysteriet som fond får du även ta del av den värld som tonåringarna lever i: ensamheten och kärleken, psykisk ohälsa, vänskap och klassfrågan. Kombinationen internatskola och tonåringarnas komplexa relationer med varandra och vuxenvärlden, bladvändarspänning och magisk realism kan inte bli annat än bra. Jag är tämligen övertygad att många unga kommer att gilla Bergtagen och tillsammans med dem inväntar jag del två och tre.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Anders Timrén

Säg inget till Lydia av Celeste Ng

I Celeste Ngs första roman på svenska (Små eldar överallt) fick vi besöka 90-talets Shaker Heights, ett till ytan sett skyddat område där varken etnicitet eller inkomster är särskilt varierande. I Säg inget till Lydia, hennes egentliga debutroman, får vi besöka ett liknande samhälle: en liten stad i Ohio med ungefär samma homogena befolkning. Denna gång är det dock sent 70-tal.

Båda romanerna skildrar en tragedi som tycks vara oundviklig och du får ta del av historierna fram till det bittra slutet. En annan gemensam tematik är att leva som kines-amerikan i USA och hur man aldrig tycks riktigt passa in och ständigt möts av omgivningens fördomar. Du måste hela tiden bevisa din rätt – jobba hårdare, göra bättre och aldrig visa svaghet. Något jag själv bevittnat hos elever med utländskt påbrå.

Jag funderar också en hel del på föräldraskap och var egentligen gränsen går mellan stötta och stjälpa – mellan intresse och krav. Och den där evinnerliga rädslan och den där ändlösa kärleken som kom med föräldraskapet.

Idag recenserar jag Säg inget till Lydia på Kulturkollo. Läs gärna mer där.

Jag håller andan

Det är en märklig tid vi lever i just nu. Overkighetskänslorna varvas med katastroftankar. Jag håller andan och väntar på att jag kan börja andas igen.

Jag väntar. Jag väntar på att livet kan köra igång igen. Jag väntar på ljusningen. Jag väntar på vanligheten. På att andas.

Det går inte att undfly. Det finns här nära. Hela tiden. Jag känner rivande ångest, väntans tristess och ibland, ibland känner jag ändå tillförsikt. Det kommer gå över. Det kommer bli bättre. Jag kommer att få andas igen.

Den här ovanligheten påverkar oss alla på skilt olika sätt. Flera av mina bokvänner har svårt att finna läsro och kan inte finna den alls. Några av dem kan inte finna fokuset och hoppar – likt vår jakt på ljusglimtar – rastlöst mellan olika texter. Min läsro brukar emellanåt vara flyktig och extremt känslig av yttre oro. Detta tycks dock inte vara fallet just nu vilket kan tyckas vara märkligt. Jag läser som bara den.

Jag läser. Jag lyssnar. Jag gör allt för att hålla borta verkligheten.

Jag kan inte skriva. Jag kan ta in, men inte få ut. Jag kan ge mig hän i någon annans tankar, men inte sortera i mina egna.

I skrivande stund har jag läst ett dussin fler böcker än vad jag gjorde under hela 2018. Ett dussin böcker. Det är fler än antal skrivna inlägg på den här bloggen det här året.

Nio. 9. Ett semiprimtal. Nio är det antal inlägg som publiceras här sedan årsskiftet.

Nitton. 19. Det 8:e primtalet. Ett defekt tal. Siffran 19 som idag oavkortat associeras med ett virus. Nitton är också de antal böcker jag har kvar till jag når mitt läsmål på 60 böcker.

Det är en märklig tid jag lever i just nu. Overklighetens flykt varvas med verklighetens fasa. Jag håller andan och väntar på att jag kan börja andas igen.

Jag fortsätter läsa.

Pojke slukar universum av Trent Dalton

Elis är pojken som slukar universum. Hans pappa har lämnat familjen, hans mamma knarkar och hamnar så småningom i fängelse och hans styvfar är heroinhandlare och blir en dag bortförd av knarkkungen Tytus Broz hantlangare. De enda pålitliga personerna i tolvåriga Elis liv är Slim, en ökänd brottsling med nationellt rekord i flest fängelserymningar och den tyste brodern August som skriver meddelande i luften istället för att prata.

Pojke slukar universum är Trent Daltons debutroman. Han är dock van skribent och prisbelönt journalist i Australien där han ofta skildrar de australiska förorterna med våld, droger, brottslighet och tragedi. Han förstod dock så småningom om att den mest gripande berättelsen fanns i hans egen mammas livshistoria, vilket delvis blev den här romanen.

Elis livsdröm är att bli kriminalreporter, men livet utmanar ständigt den unga Eli. Han vill rädda mamman, hitta styvpappan Lyle och inte minst sätta dit Tytus Broz. Och när och varför slutade storebror att prata? Vem är det som ringer i den röda telefonen i Lyles garderob?

Det tar ett tag innan jag kommer in i berättelsen, men när jag väl gör det så svävar man bara iväg i berättelsen om pojken som slukar universum. Daltons delvis självbiografiska roman handlar om syskonskap – älskar Eli och Augusts kärlek till varandra – trassliga familjerelationer och om osannolika vänskaper – inte minst den mellan Slim och Eli. Det blir såväl en spänningsroman som relationsroman och en dust av magisk realism. Eller hur är det egentligen?

Med ett målande och sprakande språk berättar Dalton om det mörkaste: om trasiga människor, bostadsområden i förfall, om droghandel och våldet som följer med den samtidigt som han berättar om det ljusa – om hur kärlek och vänskap ändå betyder mest. Pojke må sluka universum, men kvinna slukar boken.

Författarporträtt: Lyndon Michielsen

Att skörda ben av Edwigde Danicat

Nu har jag gjort det igen. Jag har läst en bok som jag var tvungen att lägga ifrån mig en stund för att fördjupa mig i det historiska skeendet som den handlar om. Tämligen fruktlöst har jag sökt mer information om Persiljemassakern 1937.

Att skörda ben av Edwigde Danicat handlar om Amabelle från Haiti som är tjänsteflicka hos en förmögen familj i grannlandet Dominikanska republiken. Det börjar florera rykten om att haitier runt om i landet mördas och att det ska vara själva presidenten – tillika diktatorn – som beordrat det hela. Händelseförloppet eskalerar snabbt och ryktet visar sig vara sant.

Romanen, för det är en roman, är en oerhört stark läsning. Danicat gestaltar med ett vemodigt och finstämt språk det allra mörkaste av människan. Jag blir så berörd av Amabelle och hennes sorg och ändå så finns det alltid ett ljus i fjärran – ett sorts hopp – om ett annat liv bortom det mörka.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Lynn Savarese
Bokomslag
: Kerstin Hanson

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour

Kriget i Syrien har nu pågått i nio år och ingen kan ha undgått bilderna av totalt sönderbombade städer. Kriget tog sin början under den arabiska våren då landsomfattande protester ställde krav på demokrati, respekt för de mänskliga rättigheter och inte minst på Assads avgång. Protesterna möttes med våld av Assads säkerhetsstyrkor och militär. Sedan dess har minst 340 000 människor dödats och över tolv miljoner människor har drivits på flykt. En av alla dessa flyktingar är Sami som idag lever i Paris med en svensk journalist: Eva Nour. Hon skriver under pseudonym om sin syriske älskares livsberättelse i De hemlösa katterna i Homs.

Historien tar sin början innan kriget då Sami växer upp i Homs som ligger i västra Syrien. Hans barndom är trygg med blommande jasmin, dignande apelsinträd och sköldpadda på takterassen. När Sami blir tonåring väcks hans intresse för datorer och han och hans universitetsvänner lyckas så småningom att starta ett billigt och icke statligt (och därmed olagligt) adsl-nätverk. Han umgås med sin flickvän och kör runt i sin rosa Volkswagenbubbla. Livet ser ljust ut för den levnadsglada Sami.

Han kastas dock bryskt in i vuxenvärlden när han tvingas in i militärtjänstgöring och blir – mot sin vilja – själv delaktig i övergreppen mot civilbefolkningen. Han får alltmer erfara regimens förtryck och ställs inför svåra val. Motståndsrörelsen börjar växa sig starkare och demonstrationer börjar äga rum runt om i landet och det dröjer inte länge innan fullt krig råder. Sami slits mellan de två världarna och lyckas så småningom ta sig ifrån militärtjänstgöringen. Han återvänder till ett snart sönderbombat Homs och försöker överleva på det lilla som fortfarande går att finna i ruinerna. Sami blir kvar i den belägrade delen av Homs i två år.

Det var inte för att de kunde bära på smittor, även om många säkert gjorde det. Nej, det var för att de levde i den belägrade staden precis som ni. Katterna var lika oskyldiga och törstiga, lika magra och utsvultna som ni.
‘Det vore som att äta sin granne’, sa du.
En katt har sju själar på arabiska, medan det på svenska heter att den har nio liv. Du har nog både nio liv och sju själar, för annars vet jag inte hur du har klarat dig så länge.

De hemlösa katterna i Homs är en omskakande läsning och du ställs som läsare såväl inför ungdomens och revolutionens hopp och krigets fasor. Den går från barndomens lekar på Homs gator till att bli en ren överlevnadsskildring i krigets Syrien. Vad tvingas man göra för att överleva kriget? Den handlar också om kärleken till livet och vi vet att han trots allt lyckas ta sig från Syrien. Eva Nour blandar fiktion och fakta och låter oss läsare emellanåt hamna mitt i skrivprocessen:

När du återvänder till vissa händelser blir halsen torr, du harklar dig och dricker mer te. Du får en annan blick. Irisen blir stor, mörk och blank, som om du ser skeendet framför dig. Jag lägger en hand på din arm för att påminna om att du inte är ensam. Efteråt pratar vi om något lättsammare och återvänder till nuet. Det är mitt löfte till dig: När jag följt dig in i mörkret måste jag också följa dig tillbaka, visa ljuset.

Det är en personlig skildring av kriget och hur det påverkar människorna som tvingas bo och leva mitt i det. Du kan inte blunda för individerna som annars i nyhetsrapporteringen kan gömmas och glömmas bakom ett kollektiv. Romanen blir på så sätt både en krigsskildring, en människoskildring och en levnadshistoria.

Min älskade älskling av Gabriel Tallent

Björnbärssnår har slagit rot i hennes inre, al, rölleka och svinnässla upplöjda ur det svarta som frön kan bli, björnbärsrevor nästlar sig genom spjälverket i hennes lungor, och om hon öppnade munnen skulle hon spy ut rankorna i en snårig härva. Hon är besatt av en outsäglig, förtvivlad galenskap inuti. Hon tänker: Fortsätt leta bara, hjärtat. Fortsätt leta som om du inte vet vad det är. Hon börjar dra ner böcker från hyllan. Hon sliter i bokhyllan och den vägrar ge med sig. Hon går genom hallen och kommer tillbaka med kofoten och kör in den bakom bokhyllan och häver den mot sig. Fästena dras ur putsen som pålrötter, de galvaniserade spikarna gnisslar och böjs. Bokhyllan ramlar framåt i en flod av böcker.

Jag är helt utmattad. Min älskade älskling av Gabriel Tallent är krävande i sitt innehåll. Historien om fjortonåriga Turtles som lever i ett på flera sätt miserabelt liv – preppandes för jordens undergång – tillsammans med en kvinnohatande och sadistisk far. Hon både älskar och hatar honom. Och det med rätta. I skolan ses hon som en enstöring där den enda som egentligen ser henne är läraren Anna.

Romanen innehåller både våldtäkter och incest, vilket har gjort att boken vid sidan av allt beröm också har fått kritik av skribenter som kallar den sexistisk (vilket jag förhåller mig helt oförstående mot) och att vissa saker ska förbli oskrivna (tvärtom säger jag). Filmbolagen står dock på kö för att få köpa rättigheterna, men Tallent har än så länge tackat nej. Till TT förklarar han varför: ”Jag vill ha en kvinnlig regissör med klar feministisk agenda. Annars säljer jag inte rättigheterna. Jag vill att någon gör cool feministisk konst av boken.”

Hon lägger pennan mot pappret och skriver:
1. Förvärra. Att göra ett problem värre. Allting förvärras alltid om man är en feg liten subba.
Hon ler ner i pappret och ser upp på Anna, fortfarande leende. Turtle tänker: Där ser du, allt du måste göra är att sluta misslyckas bara. Hon tänker: Åh, du kommer gilla den här meningen, Anna. Jäklar vad du kommer gilla den.
Anna står framför klassen och säger: ” Motsträvig. Jag vill att ni stavar och förklarar och använder det i en mening. Motsträvig.” Turtle skriver:
2. Motsträvig. Envist motstånd mot auktoriteter. Jag är en motsträvig elev och det har inte hjälpt mig ett dugg, fast på andra sätt har det varit bra för mig och därför har det varit svårt att sluta vara det.
Under resten av provet skriver Turtle koncentrerat och belåtet.

Läs hela min recension av Gabriel Tallents Min älskade älskling på Kulturkollo

Författarporträtt: Press
Bokomslag: Anna Käll

Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

David Ärlemalm gör sin skönlitterära debut med en såväl våldsam som kärleksfull skildring om en liten trasig familj. Det är också både en kall och varm skildring av ett Stockholm som vi sällan får läsa om. Med ett återhållsamt språk beskriver Ärlemalm stora omvälvande händelser. Det är just det här – i kontrasterna – som Lite död runt ögonen blir så intressant. Och i gråzonerna däremellan.

Den lilla familjen består av pappa Arto och sexåriga Bodil – och mamma Sofia. Sofia har dock dött ett år tidigare av en överdos, men är på många vis högst närvarande i historien. Inte minst genom den älskvärda Bodil. När Sofia dör lämnar Arto missbruket bakom sig och försöker skapa en hållbar vardag åt sig själv och Bodil. Det ser tämligen ljust ut för Arto när han plötsligt står utan jobb, efter att han – felaktigt – anklagas för att sälja droger.

I desperation att inte kunna upprätthålla det liv han skapat tillsammans med Bodil drivs han delvis tillbaka till ett tidigare liv där den största inkomsten kom från bilstölder. Det kan tyckas för stunden vara en enkel och snabb ekonomisk lösning, men den tvingar honom snart in en mörk värld där sanningen naggas i kanten och våldet är ständigt närvarande. Och hotet om att förlora Bodil kanske inte är så långsökt ändå.

Ärlemalm skriver med ett rappt spår utan onödiga skiljetecken, person- eller miljöbeskrivningar och korta handlingsdrivna kapitel. Det passar historien om Arto ypperligt! Arto är en rastlös själ som känslomässigt vacklar mellan sitt yngre och vuxna jag. Han tar snabba beslut där han emellanåt inte riktigt hinner tänka efter och jag tänker att språket på så vis verkligen förstärker karaktären. Språket speglar också den snabba händelseutvecklingen i Artos liv där allt tycks falla på en och samma gång.

Det är som sagt kontrasterna som gör det hela så spännande, men det är i gråzonerna som historien blir så allmängiltig. Arto är varken ond eller god – han är både och. Han är varken en präktig eller dålig förälder – han är både och. Han är trots – eller rättare sagt på grund av – sina brister så mänsklig och jag vill honom bara väl. Och Bodil. Bodil! Stackars, lilla och modiga Bodil som bär på en så stor sorg och som kommer med de mest underfundiga iakttagelser av världen.

Om jag har några betänksamheter? Ja, det skulle nog vara att det skenar på slutet. Historien och kampen om den lilla familjen är spännande nog, så det actionfilmsliknande (Hej Nyordslistan!) händelseförloppet mot slutet kunde jag varit utan.

Författarporträtt: Gabriel Liljevall
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Jag klyver er itu av Tamara Mivelli

Marys pappa har en ny familj. Marys mamma och lillebror bor nu i en ny lägenhet. Mary själv har flyttat hem till pojkvännen Filips familj. Hon befinner sig liksom mittemellan allt. Hon har slutat skolan, men har inget jobb och när hon fann sig mittemellan sin pappa och mamma, så valde hon att flytta hem till Filips familj. Där hamnar hon också mittemellan trion mamma-pappa-barn.

Jag klyver deras trio som en pil.
Filip, pappan och mamman åt varsitt håll.
Kvar står jag i mitten.
Homewrecker.

Mary heter egentligen Maryam. Tamara Mivellis debutroman Jag klyver er itu är en berättelse om att finna sig själv, att hitta sin plats någonstans där mittemellan allt. Maryam har haft svårt att förlika sig med familjens historia, en känsla som också föräldrarna varit delaktiga i att skapa. De har ansträngt sig hårt för att ge barnen en svensk uppfostran utan att ge dem det kulturella arv, traditioner och språk som de torde vara berättigade till. Och Mary blir på sätt och vis identitetslös – mittemellan.

Mina föräldrar såg till att jag och Ebi blev riktigt bra på allt man måste kunna för att överleva i Sverige.
Simma och åka skridskor och sjunga i kör, till exempel.
Ebi är sämst på skridskor.
Skridskoläraren säger glatt att även riktigt små barn kan lära sig åka skridskor.
Små barn kan lära sig åka skridskor innan de kan gå, säger han.
Ebi halkar. Kan inte få fotlederna att stå rakt.
Jag åker runt på isen. I cirklar runt honom.
Ebi ligger ner mer än han står upp.
Efteråt surar han i bilen. Får en bulle av mamma som muta.

Mivellis text hamnar också någonstans mittemellan: mikronoveller, lyrik och prosa. Jag klyver er itu har ett sparsmakat uttryckssätt, korta – väldigt korta – kapitel där varje ord och mening bygger upp bilder av betydelse. Jag gillar verkligen det här lekfulla sättet att skriva. Om du läser för fort tappar du hela textens mening. Du nödgas läsa i maklig takt så att bilderna inne i dig hinner skapas och du får en hel berättelse, ett helt liv, i en enkel vardagssituation. Jag gillar verkligen det här.

Om man sätter händerna som skärmar runt ögonen och fokuserar på en liten bit skulle allting kunna vara som vanligt.