Att förändra världen med en bild

Idag är det min tur att publicera ett inlägg på Kulturkollo under temat ”Att förändra världen”. Det finns många exempel på litteratur som förändrat världen, men jag vill lyfta fram ”hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld.”

Gå gärna in och läs mer. 

Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.

Vi är en av Sarah Crossan

Ibland händer det att en bra bok går en helt en förbi. Ibland händer det att man slösurfar på ljudboksappen och slentrianklickar på diverse böcker och lägger dem i den enorma bokhyllan. Ibland händer det att man slumpklickar igång en av alla dessa slentrianklickade ljudböcker och – tro det eller ej – bli lätt chockskadad då du inte var beredd på hur mycket du skulle bli berörd. Och lätt chockskadad av att du bara var ett klick ifrån att missa denna bok.

Det här hände mig när jag klickade igång Sarah Crossans Vi är en. Den handlar om det sextonåriga tvillingparet Grace och Tippy. Som alla tvillingar är de två individer med egna känslor och hemligheter. Det som skiljer dem från de allra flesta tvillingpar är att de är sammanvuxna vid höften. Under hela sin uppväxt har de haft hemundervisning, men då familjen av ekonomiska skäl inte längre har råd med detta ska Grace och Tippy börja i vanlig high school.

High school kan vara en hård plats för vem som helst och inte minst då man är sammanvuxna tvillingar. Trots allt blir det ganska bra ändå för de två tjejerna och för första gången i sina liv får de chans att skaffa riktiga vänner och uppleva mycket annat. En vanlig influensa tar dock hårt på Grace och de tvingas söka läkarvård. Plötsligt står de inför ett livsavgörande beslut.

Grace är bokens poetiska berättarröst och genom korta kapitel, flertalet gånger i enstaka meningar, får du följa hennes förhoppningar, hennes rädslor och hennes tankar om världen i stort och tonårslivet i smått. Det är en berättelse som handlar om systerskap, vänskap, om identitet och om livet drabbar oss alla på olika sätt.

Lyckans avokado
Farmor ska på dejt med en man
som hon
träffat i bowlinghallen.
Jag visste inte att farmor gillade att spela bowling.
Jag visste inte att man kunde
träffa män i bowlinghallen.
Och jag fattar inte hur någon
med ett ansikte rynkigt
som en övermogen avokado
kan ha mer tur
i kärlek
än jag.

Jag var inte riktigt beredd på känslostormen. Jag var inte riktigt beredd på tankarna som väcktes, inte minst då jag själv är mor till ett par tvillingpojkar – hur hade vi tacklat det här och hur hade vi reagerat på de svåra beslut som allt det här medförde. Jag var inte riktigt beredd på upplösningen.

Missa inte denna språkliga lilla pärla – denna känslostormade lilla berättelse om Grace och Tippy.

Hittar jag mig själv i mörkret?

Veckans tema på kollot handlar om Mörkt och kargt där Ulrica är general för veckan. Tanken som Ulrica hade med temat var egentligen miljö, men mina tankar började cirkulera kring det fiktiva mörkret. Och det är väl en stor behållning med våra teman – vi får fritt tolka temat som vi vill. Så jag gick inåt. Det inre landskapet.

Jag brukar titulera mig själv – dels med en glimt i ögat och dels med ett uns allvar – som eländesläsare. Jag läser gärna diskbänksrealism, jag läser gärna om människor som far illa, som är vilsna och om psykisk ohälsa. Emellanåt sväljer jag också spänningslitteratur och en och annan som kategoriseras som skräcklitteratur. Hur som haver – i min läsning så är jag mest i mörkret, vilket är väldigt intressant att finurla kring. Vad är det som lockar?

Som den extrema känslomänniska jag är så pendlar jag mellan fnittrig livsglädje till avgrundsdjupt mörker. Ibland så fort att jag knappt hänger med själv. Vore det inte bättre för mig att läsa rosaskrimrande kärleksromaner eller fluffig feelgood?

Kan det vara så – som jag resonerar i gårdagens inlägg på kollot ”Vad lockar i mörkret?” – att jag använder litteraturen såväl som terapeutisk igenkänning som ”face my fear”. Kan jag i läsningen – i mörkret – hitta mig själv?

Änkan av Fiona Barton

Vissa böcker gör att frustrationen river och skriker i kroppen och för att lätta på trycket så gör man ett halvlamt instagraminlägg. Vad jag då söker är bekräftelse. Medhåll. Att ”ja, så jäkla hemsk”. ”Så jäkla frustrerande”. ”Ja, jag förstår dig precis Fanny”. Denna mentala high five:en uteblir och jag sitter kvar med min känslostorm. Varför? Jag inser så småningom att det inte är så många av mina bokvänner som läst Änkan av Fiona Barton. I´m telling you: hallå vännen, du missar något!

ankanFör det är väl så här som litteratur ska vara?! Du ska känna – om du inte får spraka av glädje så vill du uppröras, förfasas och känna tårarna bränna. Barton får mig att känna hela spektrat av negativa känslor. Så till den grad att jag då måste ta en paus och instagramma att jag vill örfila upp hela bunten. Inte minst änkan.

Jean Taylors liv är i ärlighetens namn obehagligt alldagligt. Hon går i tron att hon är lyckligt gift med en lika alldaglig man: Glen. Jean är också obehagligt foglig (hittar inget bättre ord i skrivande stund) – hon har i stort sett inga egna åsikter om någonting och gör vad alla andra säger till henne att göra. Inte minst Glen.

Deras alldagliga vardagliga liv tar dock ett tvärt slut då Glen blir anklagad för ett brott så hemskt att det är svårt för läsaren att värja sig. Han anklagas för att ha kidnappat en liten flicka och förgripit sig på henne. Kanske till och med mördat henne, men på grund av en utredningsteknik miss under rättegången blir han frikänd. I allmänhetens och i den obarmhärtiga pressens ögon är han dock skyldig – ett riktigt monster, som är kapabel till oerhörd ondska. Jean vägrar dock att lämna hans sida och fortsätter att bedyra hans oskuld.

barton_akmslg_13039Bartons Änkan tar sin början då Glen har dött i en trafikolycka. Nu står hon – Jean – ensam kvar. Nu är hon redo att berätta sin historia. Är hon hunsad, tystad eller är hon rent av medskyldig? Eller är det läsaren som är så lättpåverkad? Kanske Glen är oskyldig? Kanske är Jean skyldig? Barton har skickligt skapat en historia som gör att du ständigt vacklar i din övertygelse – när du tror att du har kontroll på sanningen så sår hon ett frö om något helt annat och du fortsätter söka efter den på annat håll.

Missa inte känslan av att vilja hoppa in i boken och örfila upp änkan. Missa inte frustrationen, ilskan och äcklet. Låt dig förledas av Fiona Barton.

Abibliophobia* i sitt esse

Det något romantiserade minnet av att stå i kö under en kristallklar midnattstimme för att bli insläppt till bokrean eller den lilla pirrande oron att inte hitta till den extralokal som den lokala bokhandeln var tvugna att öppna för att få plats med såväl böcker som folk. Bokrean i den lokala boklådan är tvyärr ett minne blott. Endast en av åtta böcker är köpt där och – i ärlighetens namn – kändes det som ett stödköp snarare än en bok jag sökt. Resten av bokreahögen är således köpt via internetbokhandel. Sambon suckade – något uppgivet och tämligen kraftlöst – över de bokhögar utan hylla som bara tycks bli högre i huset. Men jag är nöjd!

* Abibliophobia: the fear of running out of reading material