Annars då?

Jo, tackar som frågar, jag har börjat att pepp-peppa inför Bokmässan jag. Men ni som känner mig vet att det är med lite skräckblandad glädje. Har man begåvats med två olika tämligen ambivalenta personlighetstyper – en som är socialt och längtar efter att få träffa alla och bubbla och klappa på (och i smyg rätta till) alla bokhögar – och en som är – faktiskt – blyg, introvert och känner av såväl agorafobi, ochlofob och alla fobier som är närbesläktade med social fobi, så är det med dubbla (eller tiofalt) känslor som jag peppar.

Även i år samarbetar Kulturkollo med Bokmässan och har hand om nyckeln till Bokbloggarrummet, vilket känns fantastiskt kul. I skrivande stund sitter jag och filar på inbjudningarna som ska komma ut inom kort. Bara några detaljer som måste falla på plats.

I sedvanlig ordning ligger jag inte direkt i framkant av mässkollen och har inte studerat mässprogrammet. Tur att jag har så välinformerade kulturkollo-kollegor som kan hålla mig ajour. Så nog har jag lite koll i alla fall. Och i sedvanlig ordning blir jag lite knäsvag när jag hör att Sofi Oksanen ska till mässan i år igen.

Och ni? Ni har så klart full koll på mässprogram, bestämt kläder och nagellack och…

100 hemskaste av Helena Dahlgren

Det här är ingen recension. Vi börjar med det. Det här är ingen regelrätt recension för att författaren är en vän till mig. Jag vill ändock skriva ett inlägg om boken och berätta om min läsupplevelse. Kalla det vad du vill!

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Senast har jag läst Färjan av Mats Strandberg med stort nöje, vilket för några år sedan hade varit en omöjlighet för undertecknad.

dahlgren_100_hemskaste_omslag_mb_0Vad vi också har gemensamt, men har resulterat i milsvida konsekvenser – är vår bekantskap med Stephen King. Helenas tidiga möte med hans skräcklitteratur resulterade i en livslång kärlekshistoria, medan i mitt fall en för tidig (?) skräckläsning av rang gjorde att jag inte läste en King-bok på trettio år. Ja, så kan också gå. King är för övrigt en författare som Helena återkommer till vid flertalet tillfällen i sin 100 hemskaste. Det är tydligt hur han har inte bara format en hel efterföljande generations skräckskapande utan också Helenas person.

100 hemskaste började som ett bloggprojekt och idén föddes under en intervju med DN:s litteraturskribent Lotta Olsson, som hade skapat en 100-lista över de bästa deckarna. Helenas lista består av 100 personliga populärkulturella och fiktiva skräckhöjdpunkter (såväl filmer, tv-serier, dikter, saker (!) som musik). Förutom att skapa en lista så får du också ta del av Helenas liv och tankar så du får inte bara en eminent skräcklista utan en bit av henne själv. Jag fascineras av författarens passion för och kunskap om genren – nörderiet når nya höjder. Jag fascineras (och avundas japp) också av hennes ”motsatsen till teflonminne (everything sticks)” då jag själv har begåvats med motsatsen av motsatsen; jag har ett teflonminne a.k.a. guldfiskminne (everything blows through) där jag kan ha problem att följa serier där jag inte kan se ett avsnitt dagligen eller glömmer handlingar i böcker efter ett par (läs: en) dagar.

I survived another phone call that should have been an e-mail.

Alla kan självklart läsa boken med nöje, men tillhör du, som jag, generation X så får den ytterligare en nivå – ett nostalgiskt filter och du får återse (läs: läsa) om flertalet av de där skräckupplevelserna du fick under din kaotiska tonårstid. Du påminns om din rabiesskräck (tack King!), rädslan för att få hälsenan avskuren (tack King!), för att den döda katten skulle klösa på dörren för att komma in (tack King!), eller att förvänta sig att någon i ens närhet kommer att slita av sig huden och visa sitt rätta ödlejag (tack V!) (på samma vis som jag som barn förväntade mig att kunna nå Narnia om jag verkligen trodde och gick med övertygande steg in i garderoben) och Helena, vi har ytterligare en sak gemensamt: telefonskräcken och ja, kanske är den sprungen ur en liknande erfarenhet som du hade som barn.

Som sagt började listan som ett bloggprojekt vilket märks i tilltal och uttryck. Hon skriver med en kärlek för språk och nyord poppar upp lite då och då, men kan också uppfattas något babbligt, vilket säkert har att göra med att bloggen var den ursprungliga plattformen. Jag läser dock med stort mysrysnöje och uppskattar det personliga tilltalet och det skenande associationskedjan som listan bidrar till. Läs boken, men missa inte för guds skull hennes blogg där hon briljerar i språkliga finesser.

Det kanske trots allt blev en förtäckt recension det här. Må så vara.

Författarporträtt: Severus Tenenbaum
Omslag: Lars Sundh
Illustrationer: Marcus Stenberg

Efter Alaska av John Green

Förr eller senare exploderar jag knockade en överkänslig liten jag en sommarhelg för ett par år sedan. Att läsa om cancersjuka ungdomar, döden och bli uppsagd i ett och samma andetag däckade helt enkelt mig. Den var så ”så yeah yeah wow wow” och tårarna rann i en strid ström under bilresan hem. Trots detta har jag inte kommit mig för att läsa mer av John Green. Det är inget medvetet val, utan det har helt enkelt blivit så.

efteralaskaMed denna läsupplevelse i bagaget så är det tämligen givet att det blir ett litterärt antiklimax, right? Nu ska jag inte säga att Efter Alaska är ett sådant antiklimax, men jag ska vara ärligt direkt och säga att jag inte blev helt knockad/förälskad/däckad av denna som tidigare nämnd bok. Men det som är genomgående för min bekantskap med mr Green är hans förmåga att bygga älskvärda och intressanta karaktärer. Nu är det dock så att den karaktär som jag kanske finner mest intressant i denna bok försvinner ur den, vilket är lite småtråkigt (mer vågar jag inte säga om det utan att spoila). Nu känner jag att jag inte riktigt gör boken rättvisa när jag inleder med att jämföra och att smådissa. Så vi börjar om.

Efter Alaska av John Green handlar om Miles Halter som är besatt av kända människors sista ord och hans sociala liv är något begränsat, för att inte säga icke existerande. Han beslutar sig för att börja internatskolan Culver Creek för att söka efter sitt ”stora kanske”. Väl där lär han känna rumskompisen Chip Martin, Takumi, Lara och Alaska Young. Den sistnämnda gör ett synnerligen stort avtryck i Miles medvetande. Hon är en smart feminist med en förkärlek till att hitta på farligheter. Miles växer som person och boken är till viss del en utvecklingsroman. Han hittar sig själv, hittar vänner och ett sammanhang och han förändras. Före och efter någonting.

Trots mitt blygsamma antal lästa John Green-böcker så räknar jag ändå honom till en av mina favoritförfattare. Hela han är så himla älskvärd och hans texter utstrålar skrivglädje, berättarglädje och livsglädje.

Författarporträtt: Marina Waters
Bokomslag: Sofia Scheutz

Bad feminist av Roxane Gay

Jag blir så jäkla provocerad av Roxane Gays Bad feminist. Så förbaskat irriterad och på samma gång såväl fascinerad som avundsjuk (for the record: in a good way!). Jag blir så provocerad av att hon skriver exakt vad jag tänker. Jag tänker dock inte tanken på att sätta det på pränt, vilket gör att jag suckar av avund. Nu ska ni inte tro att jag har någon form av hybris här för nej, jag hade inte kunnat skriva som Gay och nej, jag har inte mycket gemensamt med henne. Men vi har det gemensamt att vi är kvinnor. Kvinnor som överpresterar för att vi just är kvinnor. Vi har också det gemensamt att vi är tämligen kassa feminister, men som Roxane Gay säger: ”Jag vill hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls.

badfeministEfter en längre tids lästorka – som start på vår Svensson-semester på en barnvänlig större stugby – valde jag att läsa Bad feminist. Jag sögs in direkt och skoningslöst för hon satte ju verkligen fingret på de där tankarna som far och maler. Boken är en samling essäer och tilltalet till läsaren är direkt, vilket gör att Gay är högst närvarande i texten. Jag väljer därför – och på grund av att texten väcker så himla många tankar – att läsa långsamt och eftertänksamt.

Boken är indelad i kapitel där Gay redogör sina tankegångar kring olika teman, såsom ”Kön & sexualitet” och ”Ras & underhållning” och hon diskuterar högt och lågt, smalt och brett – om scrabbletävlingsvärlden, om sexistiska låttexter, om våldtäktskultur m.m. Texterna är proppade med populärkulturella referenser och författaren skyr inte att erkänna att hon ser och läser filmer, tv-serier och böcker som torde vara off limit för en äkta feminist. Hon vältrar sig i trash-tv trots att hon vet att det är förfärlig kvinnobild som förmedlas. Hon läser Fifty shades-trilogin trots att hon vet att huvudkaraktärerna är högst tveksamma representanter för vår tid och att hon vet att texten har storslagna brister. För att göra kontexten något mer kontrastfylld så kan vi berätta att Roxane Gay är universitetslektor och har flertalet år av universitetsstudier bakom sig och undervisar numera i kreativt skrivande. Bilden av Gay blir tämligen komplex då hon är helt öppen med att hon vet bättre, men kan inte låta bli att ryckas med av underhållningsvärdet.

Roxane Gay problematiserar dock det hon ser, hör och läser och ifrågasätter bilderna som förmedlas och hon gör målande beskrivningar för oss läsare så att vi också kan se vad hon ser. Det här också här hon drar trådar till bad feminist – en dålig feminist – hon vet bättre men gör inte bättre.

Essäerna innehåller också en hel del om hennes haitiska bakgrund och den rasism som hon tvingas möta på daglig basis. Hon har nästan alltid varit den enda svarta studenten, vilket har satt henne i otaligt oönskade situationer, som att kallas den ”inkvoterade” av lärare och att ständigt stoppas av säkerhetsvakterna på universitetsområdet för att visa id-kort. Hon lyfter fram den stora avsaknaden av komplexa svarta karaktärer i populärkultur och visar flertalet exempel på hur stora svarta skådespelare får spela samma roll om och om igen.

Avslutningsvis – jag anser å det bestämdaste att ni alla borde läsa Roxane Gays Bad feminist och låt oss sluta döma varandras grad av feminism. Räds icke över formatet essä, då texterna är lika lättillgängliga som tankeväckande.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Bastion Studio Lab

Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

Det här är en sån där svår recension att skriva på grund av extrem risk för spoiler. Hur mycket vågar man skriva utan att berätta något avgörande? Jag ska dock göra mitt bästa.

marwood_den_morkaste_hemligheten_omslag_inbGrundpremissen i Den mörkaste hemligheten är att en treårig flicka försvinner till synes spårlöst under sin pappas femtioårsfest i ett lyxiga strandhus. Läsaren får sedan följa händelseförloppet utifrån två olika tidsskeden – dels dåtid 2004 och den helg då det exklusiva gänget – såväl rika som inflytelserika – träffas för att fira Seans femtioåriga födelsedag och dels nutid då samma människor åter igen står inför varandra på grund av en stundande begravning. Det som skiljer sig något från Alex Marwoods tidigare böcker är vilken samhällsklass som skildras. Från en gammal bruksstad i Onda flickor till ett halvdassigt hus i Granne med döden till samhällets absolut rikaste skikt i Den mörkaste hemligheten – till dem som spontant kan ta en helikopter till restaurangen och köpa sig såväl tystnad som lojalitet.

Det är en invecklad historia då familjeintrigerna är täta då Sean är inne på sin femte fru och har barn med tre. Han är långt ifrån en ansvarsfull förälder och vid varje skilsmässa tvingas barnen inte bara ta farväl till en livstil utan till sin pappa. Med sin tredje fru får han tvillingdöttrarna Ruby och Coco och det är den sistnämnda systern som försvinner den ödesdigra natten 2004. Men vad var det egentligen som hände? Vem bär ansvar för Cocos försvinnande? Varför minns inte Ruby något?

En regnig dag med krassliga barn möjliggjorde att jag kunde läsa boken under en dag, vilket var mycket tacksamt (tack barn!) för i sedvanlig ordning är Marwood skicklig på att driva på historien och ”ett kapitel till” blir något av ett mantra när du läser. Som en traditionell pusseldeckare lägger Marwood under första halvan ut diverse sidospår och till slut kan du tänka dig att i stort sett alla karaktärer kan ha något att göra med Cocos försvinnande. I andra halvan så snävas alternativen ner och vi kan väl säga så här: när boken är utläst så vet du som läsare mer än alla inblandade karaktärer. Hela boken är ett virrvarr av hemligheter och otrohet på både det ena och andra sätter och boken slutar på samma sätt. Och som i vilken pusseldeckare som helst så är det först i avslutande kapitlet som det presenteras vem som verkligen gjorde vad. Tyvärr var detta ingen hemlighet så ja, jag blev lite besviken på ett lite för uppenbar förövare. Men, men. På vägen dit var Den mörkaste hemligheten helt omöjlig att lägga ifrån sig och du ömsom lider med de stackars barnen och ömsom vill örfila upp alla föräldrar (ja alla!).

Författarporträtt: Geraint Lewis
Bokomslag: Lars Sundh

Bokbloggaren och släktkaos… jag menar släktkalas!

Temat för veckan på Kulturkollo är ”Tjocka släkten” – ett område som man helt klart kan ha ambivalenta känslor inför. Mitt inlägg denna vecka är ett bildinlägg där jag visualiserar hur det kan vara att vara bokbloggare på släktkalas. K a n v a r a – vill jag poängtera. Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är helt och hållet (jag looovar!) oavsiktliga.

Läs inlägget här.

Smokey Nelsons sista dagar av Catherine Mavrikakis

Med Sju dagar kvar att leva som litterär fond till min läsning av Smokey Nelsons sista dagar väcks åter min (och Helenas) fabulösa fascination för döden, för bödeln och det eländiga. Men till skillnad mot Bergfeldts reportagebok så är det här en fiktiv historia, men som är högst realistisk ändå.

smokey_nelsonI Catherine Mavrikakis bok om Smokey Nelson är Smokey själv en bifigur. Du får istället följa tre personer som drabbades av det brott som den dödsdömde Smokey Nelson utförde. Du får aldrig Smokeys perspektiv på det som hänt, vilket jag kan tycka är lite synd, men istället ger författaren röst åt de andra – de som berörs av ett brott men som ändå inte står i dess direkta centrum.  Du får följa kvinnan som jobbade på motellet där den brutalt mördade familjen hittades, den man som först var misstänkt för det och fadern, som miste sin dotter och hennes familj i det fruktansvärda dådet.

Det är mycket eländes elände, fattigdom och ett liv i skuggan av orkanen Katrina som tränger fram mellan raderna. Det finns dock saker som stör min läsning – precis som för Linda – och det handlar om det språkliga. I de kapitel som berättar Sydney Blanchards (mannen som var först anklagad) historia innehåller extremt – e x t r e m t – många av skiljetecknet elips, d v s tre punkter (…), som används för att markera att något saknas eller uteslutits. Jag fattar att det är hans egna tankar och grubblerier som far över texten, men de där förbannade punkterna gör att läsningen går sådär.

En annan sak som jag tycker stör är att Mavrikakis låter guds röst berätta Ray Ryans historia – inte så att han är berättarrösten för oss utan genom Rays tankar (frågor på det?). Det är ingen vacker syn du får ta del av – det är fundamentalistiskt och rasistiskt och extremt på många de vis. Så på sitt sätt väldigt intressant, men varför att guds röst skulle vara den som förmedlar detta är oklart [*sätter på mig tänkarmössan*] kan det tänkas vara så att Ray är såpass fanatisk sin tro att han faktiskt tror att han är språkrör för gud själv? Kanske inte så dumt berättartekniskt grepp i alla fall nu när jag ser på det hela så här i efterhand.

Författarporträtt: Toma Iczkovits
Bokomslag: Magnus Petersson