Jag klyver er itu av Tamara Mivelli

Marys pappa har en ny familj. Marys mamma och lillebror bor nu i en ny lägenhet. Mary själv har flyttat hem till pojkvännen Filips familj. Hon befinner sig liksom mittemellan allt. Hon har slutat skolan, men har inget jobb och när hon fann sig mittemellan sin pappa och mamma, så valde hon att flytta hem till Filips familj. Där hamnar hon också mittemellan trion mamma-pappa-barn.

Jag klyver deras trio som en pil.
Filip, pappan och mamman åt varsitt håll.
Kvar står jag i mitten.
Homewrecker.

Mary heter egentligen Maryam. Tamara Mivellis debutroman Jag klyver er itu är en berättelse om att finna sig själv, att hitta sin plats någonstans där mittemellan allt. Maryam har haft svårt att förlika sig med familjens historia, en känsla som också föräldrarna varit delaktiga i att skapa. De har ansträngt sig hårt för att ge barnen en svensk uppfostran utan att ge dem det kulturella arv, traditioner och språk som de torde vara berättigade till. Och Mary blir på sätt och vis identitetslös – mittemellan.

Mina föräldrar såg till att jag och Ebi blev riktigt bra på allt man måste kunna för att överleva i Sverige.
Simma och åka skridskor och sjunga i kör, till exempel.
Ebi är sämst på skridskor.
Skridskoläraren säger glatt att även riktigt små barn kan lära sig åka skridskor.
Små barn kan lära sig åka skridskor innan de kan gå, säger han.
Ebi halkar. Kan inte få fotlederna att stå rakt.
Jag åker runt på isen. I cirklar runt honom.
Ebi ligger ner mer än han står upp.
Efteråt surar han i bilen. Får en bulle av mamma som muta.

Mivellis text hamnar också någonstans mittemellan: mikronoveller, lyrik och prosa. Jag klyver er itu har ett sparsmakat uttryckssätt, korta – väldigt korta – kapitel där varje ord och mening bygger upp bilder av betydelse. Jag gillar verkligen det här lekfulla sättet att skriva. Om du läser för fort tappar du hela textens mening. Du nödgas läsa i maklig takt så att bilderna inne i dig hinner skapas och du får en hel berättelse, ett helt liv, i en enkel vardagssituation. Jag gillar verkligen det här.

Om man sätter händerna som skärmar runt ögonen och fokuserar på en liten bit skulle allting kunna vara som vanligt.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun

Sommaren 1990. Världshälsoorganisationen (WHO) tar i maj bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar (japp inte förrän dess). Flera attentat mot flyktingförläggningar sker i Sverige, bla i Mariestad och Motala. George Bush skickar soldater till Persiska viken. Och Sinéad O’Connors Nothing Compares 2U – som blev något av ett soundtrack över mitt liv tonårstrassliga liv – gick på repeat i mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken. Det är en period i mitt liv som jag inte önskar åter, men jag tänker på den vid flertalet tillfällen när jag läser Jonas Brun Ingen jämfört med dig, i vilken O’connors låt också är ledmotiv.

Ingen jämfört med dig kvalade in på min lista över de mest oförglömliga läsupplevelser under 2019, men jag kom mig aldrig för att skriva om den. Men nu när vårt tema ”Människor emellan” uppdagades på Kulturkollo var det äntligen dags att skriva om den.

Klicka dig vidare här så kan du läsa hela recensionen av Ingen jämfört med dig av Jonas Brun. 

Författarporträtt: Sara Mac Key
Bokomslag: Eva Wilsson

Osebol av Marit Kapla

Journalisten Marit Kapla är uppvuxen vid Klarälven, i Osebol i norra Värmland, men har precis som många andra flyttat från landsbygden och bor sedan slutet av nittiotalet i Göteborg. Hon märker så småningom att debatten om landsbygd kontra stad blir allt mer intensiv och ”att Osebol, och platser som Osebol, mer och mer blivit dunkla platser som färre vet något om”. Kapla fick då idéen om att skriva om sin hembygd. Hon har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn. Jag kan konstatera att jag har läst en hel del böcker under 2019 som har landsbygden i fokus, till exempelvis Nina Wähäs Testamente, Stina Jacksos Silvervägen och inte minst Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor

Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text. Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Låt dig vaggas in i människoödena och stanna upp och fundera kring det lästa.

Det är mystiskt här
och omväxlande.
Varje dag ser det annorlunda ut.
Man har Klarälven
och man har berg.
Det blir en helt ny vy varje dag.
Om man åker åt det hållet
eller det hållet
ser man hela tiden
hur vackert det är.
Att det är hårt här
så grovt
det tycker jag är attraktivt.
Jag vill ha den grovheten.
Jag vill ha rå natur.
Om man är rädd för det
ska man inte vara här.

Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén känns – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag är djupt fascinerad över hur Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna.

Ljudboken är en författarinläsning, som var inläst på samma sätt som man läser lyrik. Långsamt, eftertänksamt och med aktning där pauserna ibland säger lika mycket som texten i sig. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.

När denna kontemplativa känsla infinner sig så drabbas jag av ett vemod. Och jag finner mig själv tänka en hel del på döden. På livet. På förgängligheten. Alla dessa flyktiga liv – mitt liv – som bara blir ett andetag, en bris i mänsklighetens historia. I Kaplas text får dessa andetag bli en del av oändligheten.

Det är så himla fint att höra alla dessa historien från den lilla bygden. Om migration, återvändare och om de som aldrig lämnade. Vi får ta del av skogsbruket, älven, om att bli gammal och om att jobba inom hemtjänsten eller som frivillig brandman och som lärare. Vi får följa när byskolorna läggs ner, älgjakten som blir allt mindre och om vargen som blir allt fler. Det blir helt enkelt en hel kör av liv.

Det finns en sak
som är intressant med Osebol
som jag inte har tänkt på
förrän nu.
Hade det här varit
vilken flod som helst nere i Europa
så hade samhällena
vänt sitt ansikte neråt floden.
Haft en liten hamn.
Här är det tvärs om.
Här har man varit
rädd för älven alltid
med översvämningar och grejor.
Husen har ansiktena mot vägen
i alla samhällen
och så kommer åkrar och ängar
och så kommer buskage
och längst, längst bort
kommer älven.

Det är berättelse om vår samtid, om det förflutna och är en helt fantastisk text. Och jag är inte – längre – alls förvånad att det blev Augustpriset. Läs den! Lyssna på den! Snälla, bara gör’t!

Augustprisets jurys motivering:

”Med osviklig känsla och respekt skapar Marit Kapla ett helt universum av sitt litterära reportage om Osebol. Enskildas vittnesmål blir till lyriska sånger där olika röster varvas. Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid. Glesbygdens och världens öden gestaltas genom livet i en värmländsk by.”

Författarporträtt: Trinidad Carillo
Bokomslag: Eva Wilsson

Nådastolen av Elizabeth Winthrop

I Elizabeth Winthrops Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas.

18-åriga Willie sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt. Han har blivit anklagad och fälld för att ha våldtagit en ung vit kvinna. Stolen som kommer avsluta hans liv är på väg i en lastbil. I bilen sitter en fängelsevakter och en fånge vars uppgift är att transportera stolen till avrättningsplatsen och färdigställa den inför det ofrånkomliga slutet.

Vi får också följa en far – Willies far – som förtvivlat försöker frakta en gravsten till kyrkogården där Willie ska få sin sista vila. Åklagaren som fick Willie dömd sitter på sitt kontor och reflekterar över rättegången och dess utgång samtidigt som hans unga son försöker greppa världen och dess orättvisor. Hade Willie fått en annan dom om han var vit? Hade han ens blivit fälld? Dessutom får vi bland annat möta det gifta paret Ora och Dale, som tillsammans driver en bensinmack, som ligger ödsligt i en vägkorsning. De har någonstans slutat att kommunicera med varandra och har båda sorg och hemligheter att bära och vars öden så småningom kommer att förenas med Willie Jonas.

Inga årtal nämns men det förekommer en del tidsmarkörer som till exempelvis när krigsfartyget USS S-44 sjönk, vilket är 1943. Berättelsen är alltså förlagd till sydstaterna på 1940-talet. Rasismen satte stor prägel på samhället och människorna däri, vilket blir central i hela den här historien.

Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge.

Men för det mesta drömmer han om små saker, som hur det känns att ha en sticka under tumnageln eller att rita cirklar i jorden med nakna tår, eller att springa baklänges för att fånga en boll som kommer flygande med en bländande sol bakom sig och hur det då känns precis som att man ska falla omkull, små detaljer som får sömnen att kännas mer som liv än vakenheten gör. Att vara vaken är enbart att existera. Att vara vaken är en väntan på döden, en väntan på att det som pågår ska börja kännas verkligt.

De trasiga flickorna av Simone St James

Åh vad härligt det är när man väljer att läsa en bok man inte hört något om. Och tänk! Jag fick gotisk internatskola, hemligheter och mord. Lägg därtill oönskade flickor, (o)vänskap och rädslan för Mary Hand.

I De trasiga flickorna av Simone St James får du ta del av historien om flickhemmet Idlewild Hall år 1950. Det är ett hem och skola för oönskade flickor – frispråkiga flickor, frisinnade och flickor födda utanför äktenskapets trygga 1950-tals famn – och delvis bortglömda då de sällan får besök. Fyra av de unga kvinnorna delar rum och blir nära vänner som delar allt med varandra – såväl hemligheter som rädslan för Mary Hand, kvinnan som påstås spöka och som säger att hon vill bli din vän. Men du får aldrig släppa in henne. Aldrig.

En dag försvinner en av flickorna till synes spårlöst. Lärarna hävdar att hon har rymt självmant, men vännerna är övertygade om att något hemskt har hänt henne i närheten av gården.

Parallellt med den historien får du följa Fiona Sheridan 2014. Tjugo år tidigare hade hennes syster hittats mördad på Idlewild Halls ägor. Trots att det har förflutit lång tid sedan dådet är Fiona som besatt av att försöka återskapa systerns sista tid. När ännu en kropp hittas inte långt ifrån gården börjar hon tvivla på att den person som sitter fängslad verkligen är den skyldige.

Avskräcks nu icke när jag nämner att Mary Hand har en central roll i historien. Hon ger – trots det övernaturliga inslaget – en extra krydda till historien och den blir helt klart mer mångbottnad än vad den varit utan henne. De trasiga flickorna blir därmed både en deckare och en spökhistoria, som vävs samman med den spöklika Idlewild Hall som perfekt fond.

Författarporträtt: James Hunter
Bokomslag:

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

I slutet av 2018 debuterade Karin Smirnoff med augustnominerade Jag for ner till bror, som blev en av 2018 års stora sensationer i den svenska litteraturvärlden. ”Alla” hyllade den och jag läste den därför först nu i november (jag undviker ju böcker som höjs till skyarna och kan inte läsa dem innan den värsta hajpen lagt sig) och jag blev precis lika fascinerad och förälskad som ”alla” andra och inledde min recension med: ”För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.).”

Med denna euforiska känsla i kroppen kunde jag så klart inte låta bli att läsa uppföljaren Vi for upp med mor, som kom strax innan sommaren i år. Kan verkligen mina orimliga förväntningar bli infriade med den svårskrivna tvåan? Om den gjorde!

Jana och brors mor har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna ärver hennes föräldrahem och de lastar således in kistan i bilen och kör mot Kukkojärvi. Det visar sig dock tämligen snart att livet i den lilla byn är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler enligt en sektliknande laestadianism där förbuden är många (i stort sett all kultur som fri bildkonst och musik). Är man inte med är man helt enkelt dömd till utanförskap och förakt såsom snickaren jussi och magdalena.

Jana är starkt skeptisk och försöker möta motstånd, men bror lockas av gemenskapen i allmänhet och kanske av männens självklara rättigheter i synnerhet. Jana tar jobb som outbildad bildlärare och möter de redan inkorporera tonåringarna och försöker få dem att se att det finns alternativ utanför bygemenskapens grepp.

På samma unika prosa som i debutromanen berättar Karin Smirnoff för oss om glesbygden, om sektens fara och fascination och det karga elände som ligger som en smog över den lilla byn. Och precis som i Jag for upp till bror fortsätter janas eviga städande.

Varför avskyr du matlagning när du älskar att städa.
Jag älskar inte att städa sa jag. Jag städar för att slippa ångest. Byter min inre smuts mot rena lakan och såpskurning. Mat är ett nödvändigt ont. Jag har överlevt på filbryta.
Det syns sa jussi

Författarfoto: Jessica Gow
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co