En klapp på axeln och ett blygsamt ”Hurra”!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-30-kl-08-56-55Okej det satt långt inne men nu är det dags för skryt. Varför det är svårt? Dels på grund av haltande hybris (vrider mig smått i plågor muttrandes jantemantran: ”vem är jag, inte ska jag”…) och dels för jag har tämligen ambivalenta känslor mot utnämnaren då de lurade mig in i ett ovälkommet medlemskap (som senare hävdes).

Men here it comes! Bonniers bokklubb har utsett min – MIN – lilla blogg till en av Sveriges elva bästa bokbloggar. Sen att de inte nämner hur jag skriver utan att de gillar särskilt att jag har bilder på författarna, bidrar också till den något ambivalenta känslan. Men må så vara. Jag kan nog skriva bra också.

f

De andra som också hamnade på listan är: Fiktiviteter, Hyllan, Bokomaten och Enligt OBokhora, Lyrans Noblesser,  Sincerely JohannaBeas BokhyllaJennies boklista och Bokstapeln

Fangirlig, starstruck och så 

Under eftermiddagen har jag lyssnat på ett intressant seminarium med Sofi Oksanen som Yukiko Duke modererade. Det handlade bland annat om Norma, hårindustri och surrogatturism i Ukraina. Efter seminariet fick vi chans att få våra böcker signerade. När jag stod i kön funderade jag på vad jag ville säga till henne och berätta hur mycket hennes böcker betyder för mig. När det väl var min tur, så försvann alla smarta kommentarer och jag halvt viskade fram ”Hej!” Fangirlig i sitt esse! 

En rapport från Bokmässan 

Gårdagen var hysterisk. Precis som ett litet barn var jag så överpeppad i bilen till Göteborg att jag hade svårt att sitta still. Väl på plats var mycket av energin redan förbrukad.  

Bokälskarminlet blev precis så bra som det kunde bli. Många gäster, många författare och stort bokbord. Bilder kommer så småningom. 

Bokmässans andra dag inleddes med en bokfrukost med Opal, Natur & kultur, B Wahlströms och Bergs förlag. I och med att vi var så tidigt på plats så kunde vi passa på att ta in mässgolvet ordentligt. I skrivande stund har jag dock dragit mig tillbaka till R3 och inväntar eftermiddagens seminarier. 

Paradise – långt ifrån ett paradis

Som ni säkert vet vid det här laget så triggar jag igång på elände och på mörker och på eländiga mörka karaktärer. Därför är det inte så konstigt att Paradise av Nanna Johansson väcker all min nyfikenhet då jag läste baksidestexten: ”I Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt.” Det är en märklig läsupplevelse – fast jag är övertygad om att alla människor har såväl goda som mindre goda sidor – så är antagonisten oftast en man inom film och litteratur. Visst? Därför är det provocerande – ”in a good way I will add” – att läsa om kvinnor som är obehagliga, på gränsen till onda och som är nästan (med betoning på nästan!) utan självinsikt… eller månne är likgiltiga ett bättre ord i sammanhanget. Självinsikt och skuld är närvarande, vill jag påstå, men kryddat – förnekat, undanträngt, utkonkurrerat – av likgiltigheten hos dessa kvinnor.

Paradise består av tio noveller som handlar om lika många kvinnor och ett utsnitt – ett nedslag – ur och i deras liv – ursnitt där de visar allt annat än smickrande sidor. Vi får möta syskonavundsjuka ungdomspyromanen, kvinnan som ser på och som inte vill välja sida när maken misshandlar sin brorson för att han har ett förhållande med deras son och politikern med hybris som gjorde bort sig i ett radioprogram. Du får också möta systrarna som utövar systematisk utpressning av män och kvinnan som föraktar sin väns familjelycka. Det är bitterhet och kränkthet i sitt esse.

Den novell jag bär med mig allra mest är den med samma titel som hela samlingen: Paradise, som är en sliten kinakrog där den alkoholiserade f.d. bibliotekarien spenderar sina dagar och pengar. Den är så vansinnigt sorglig på flera sätt. Dels kvinnans förnekelse och håglöshet och dels kvinnans dotter som tvingas bevittna och leva med detta. Utöver all utsatthet som redan drabbar dottern både på hemmaplan och i skolan så bidrar mamman omedvetet till mobbningen av dottern. Den skaver fortfarande – en knapp vecka efter läsningen.

Varför fastnar jag? Varför fastnar jag trots allt som nöter och alla negativa känslor som väcks? Kan det vara så att läsaren invaggas i falsk empati för kvinnorna till en början för att varje gång överrumplas av deras obehag, deras likgiltighet? Som läsare vill jag gärna hitta förklaringar i patriarkala strukturer, men det går inte att väja sig mot kvinnornas obehag och strukturerna kan inte ursäkta dem. Det här har Johansson lyckats ypperligt med.

Författarporträtt: Emil Malmborg
Bokomslag: Eva Wilsson

Se mörkret – Elizabeth Hand

Som vanligt hade det varit en del strul. I november hade jag rest norrut till en ö utanför Maines kust i hopp om att ro iland en intervju som hade kunnat skaka liv i min insomnade fotografkarriär, som varit död sedan mer än trettio år tillbaka. Istället drogs jag in i något riktigt hemskt [Läs här]. Ljuspunkten i det hela var att jag nu var tillbaka i stan, men jag var i stort sett luspank, med vintern i antågande och med ännu sämre utsikter än jag hade när jag gav mig iväg ett par veckor tidigare. Jag tog itu med det på mitt vanliga sätt : jag köpte en flaska Jack Daniels, satte på stereon och blev packad.

01_1-658x1024Med ovan citat inleder Elizabeth Hand Se mörkret, som är en fristående fortsättning på Generation loss. Du möter åter igen den destruktiva antihjälten Cassandra ”Cass” Neary. Jag fascineras fortfarande hur Hand lyckas få läsaren att behålla intresset och empatin för huvudkaraktären, som är en synnerligen udda och emellanåt smått obehaglig person (kanske att hon ändock trots sin skavighet väcker en del igenkänning, låter dock här vara osagt om vilka sidor).

Jag hade månne för höga förväntningar – kanske allt för höga. Den nådde inte riktigt upp till dessa, men det säger inte att den är dålig på något sätt. Med att jämföra med tidigare bok så skenar historien något, men Hand har ett speciellt sätt att bygga intressanta karaktärer, att omfamna mörkret, att inte väja inför det obehagliga som är väldigt intressant.

I Se mörkret har Cass precis återvänt från hemskheterna i Maine och hon får ett jobberbjudande om att undersöka äktheten av ett par konstfotografier i Helsingfors. Resan – som inkluderar trådar till black metal-scenen i Oslo – slutar så småningom i Reykjavik där allt tycks bli allt mer komplicerat och svart och udda. Islands ekonomi har just raserats i börskraschen och landet är både ett själsligt och världsligt mörkt land där och då.

Det är black metal, death metal, religion, ockultism, mysticism, mytologi, offerriter och flertalet gånger går tankarna – inte helt osökt – till dokumentären A headbanger’s journey där bland annat just black och death metalscenen i Olso lyfts (om inte mitt minne brister fatalt). Så om man kan sin musikhistoria eller har en aning om vad som försiggick (eller i alla fall vad som sades försiggå) under läsningens gång så är faktiskt inte Hands fantasi helt skenande – ibland överträffar verkligheten dikten. En insikt här och nu.

Constant reader väljer att kalla boken punknoir och det är bara att instämma. Så mycket mer punk – eller rättare sagt black metal – kan nog inte en skönlitterär bok bli.

Författarporträtt: Norman Walters
Bokomslag: Michaela Larsson

Att preppa inför Bokmässisch 2016

I år känner jag mig ovanligt förberedd för att inta Bokmässan 2016 – kläderna  är inhandlade, semester fixad, frisörbesök avklarat, lådor med överraskningar till Kulturkollos mingel står staplade och redo i köket, skjuts är beordrad, mässprogrammet har jag äntligen fått koll på (som visserligen därefter har reviderats men det väljer jag att bortse ifrån). Så nu kan egentligen allt gå fel, säger pessimisten.

Nedan schema är inte en reell plan, utan en blänkare på allt som jag är nyfiken och intresserad av. Den av er som orkar gå igenom dessa tabeller kommer tämligen snart få klart för er att dessa inkluderar flertalet schemakrockar. Japp. Jag är sorgligt nog medveten om dessa, men jag har en plan kring dessa också: jag skriver upp allt som jag vill gå på, sen är det avstånd mellan seminariesalar, hungrighetsnivå, lust, infall, lemmeltågseffekten och R3:s bemanning som kommer avgöra på vilket seminarium jag verkligen kommer att delta i. Det finns några jag absolut inte vill missa, t ex Sofi Oksanen – hon deltar dock vid flertalet tillfällen under dagarna så jag borde sannolikt slinka in på minst ett av dessa och jag är extra nyfiken på Ebba Grön i bilder. bokmassan-2016-schema-1

bokmassan-2016-schema-2bokmassan-2016-schema-3 bokmassan-2016-schema-4

Foto: ”Ready,…steady…..GO!” av Raúl A.-