På en annan blogg nära dig

Denna vecka är det jag som är temageneral på Kulturkollo. Veckotemat den här gången tar sin början i en dikt från 1927 som är skriven av Karin Boye.

Jag vill möta…

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Fasader – kalla det pansar eller vad du vill – är ett återkommande tema i kulturen. Jag lyfter bland annat fram Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Starr Carter, i The Hate U Give och sist men inte minst Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. 

Det är kring fasader – bedragande, vilseledande och duperande – som veckans inlägg kommer att cirkulera kring. Veckans tema heter Rustad, rak och pansarsluten. Kika in där.

Foto: “open for hiding” av Petras Gagilas (CC BY-SA 2.0)

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

De där huvudpersonerna dyker upp någon gång då och då. De där som gör en extra nyfiken och som är så där härligt obekväma. Vissa gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla – hänger du med? Libby Day i Mörka platser gillar jag att ogilla. Eva Khatchadourian i Vi måste prata om Kevin gillar jag att ogilla (skarpt). Huvudpersonen i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.

Eleanor Oliphant har sedan examen arbetat på kontor – inom ”kundreskontrahanteringens fascinerande värld”. Hon lever ett bokstavligen förbestämt och repetitiv liv; hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och helgerna firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.

Du förstår ganska snart att någonting hemskt har hänt i Eleanors barndom, som har fått henne att bygga upp alla dessa murar där den där obekvämligheten gentemot sin omgivning blir ett skydd. Hon intalar sig själv att hon är en ”självständig enhet”, men emellanåt blinkar en annan Eleanor fram ”Det fanns helt enkelt inget Eleanor-format socialt hål för mig att ta plats i. Jag var inte bra på att låtsas, det var det som var felet”. Och hon självmedicinerar för att överleva helgerna.

En dag träffar hon dock IT-killen Raymond och en något oväntad vänskap börjar ta form och i takt med att den blir djupare får du dessutom ta del av vad som faktiskt har hänt i Eleanors förflutna. Jag skrattar med Eleanor i hennes extrema frispråkighet och självklara sätt att studera världen, jag våndas med henne när hon socialt förstör för sig själv och jag lider med henne när det går upp för henne och dig vad som har hänt i barndomen. Det är helt enkelt en bok som innehåller såväl feelgood som feelbad och jag är tämligen glad att jag fick stifta bekantskap med den minnesvärda Eleanor Oliphant.

Författarporträtt: Philippa Gedge
Bokomslag: Kerstin Hanson

Silvervägen av Stina Jackson

Oj, vilken rasande snabb läsning! Ett tu tre så var Silvervägen av Stina Jackson utläst. Det är inte för inte, så att säga, som den förra året utsågs till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademien och nu dessutom tilldelas Stina Jackson Skandinaviska Kriminalsällskapet (SKS) sällskapets stora pris, Glasnyckeln 2019.

Jag har medvetet väntat tills nu med att läsa den, då jag är kroniskt ängslig för att läsa hajpade böcker. Jag väntar ut till det värsta har lagt sig och sen kanske, kanske, jag kan få för mig att läsa. För nog är det så att man inte sällan blir besviken när man läser en bok med stora förväntningar och hyllningsrop som skallar runt läsfåtöljen.

I Silvervägen får du möte Lelle som under ljusa sommarnätter kör utmed riksväg 95 som skär genom landet från Skellefteå, förbi Arvidsjaur, Arjeplog till den norska gränsen, den väg som också kallas Silvervägen. Tre år tidigare lämnade Lelle sin dotter vid en busshållplats utmed vägen och därefter försvann hon spårlöst. Saknaden och skulden tär på Lelle och sidorna dryper av hans förtvivlan.

Du får dessutom ta del av sjuttonåriga Mejas historia. Hon flyttar med sin mamma till den lilla orten Glimmersträsk. Meja har slutat att räkna alla gånger som hon tvingats flytta med sin manodepressiva mamma. Meja lär så småningom känna Lelle och när ännu en ung kvinna försvinner knyts deras öden samman. Hon träffar dessutom en kille, vars familj är survivalister och som förbereder sig på krig och total systemkollaps. Märkligt? Nja, de är inte de enda originalen som bor ute i de mörka skogarna, så i sammanhanget kan de ses som udda, men ändock tämligen normala.

Det är effektfullt att lägga historien utmed riksväg 95 – Silvervägen – du känner vidderna, den oändliga skogen, de obarmhärtiga väderomslagen. Vad gömmer sig inte där ute? Det lilla samhället blir dessutom en perfekt fond för tragedin – sammanhållningen men också misstänksamheten där alla känner alla.

Silvervägen är en oerhört välskriven och spännande historia som jag läste ut i rasande fart. Men jag tänker att boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Stina Jackson visar hur en familj går sönder i svallvågorna av en tragedi och hur olika sorg och ovetskap kan tära på människor. I Mejas historia berättas det om att växa upp i en dysfunktionell familj där psykisk ohälsa ständigt är närvarande, en kringflackande tillvaro där Meja tvingas till en rotlös tillvaro utan någon trygg plats i sitt liv, vilket såklart påverkar hennes sätt att vara och se på omvärlden.

Så, har du inte redan läst, så kan det vara dags nu!

Författarporträtt: Stefan Tell
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Själarnas ö av Johanna Holmström

Som sig bör får jag inledningsvis varna för ett långt inlägg. Det kommer dras trådar till andra verk och människoöden, lyftas fram några väl valda citat och någonstans däremellan recenseras en bok och har vi tur får jag ihop det hela på slutet. Om du orkar, så häng med.

Det går inte att värja sig mot alla dessa kvinnoöden som möter oss i Johanna Holmströms Själarnas ö. Jag kunde o m ö j l i g t släppa boken under läsningens gång och nu sitter jag här och söker mer om dess bakgrundshistoria och jag tänker på Märit och Lars och på Gertrud. Just dessa namn nämns inte i Holmströms bok, men jag återkommer senare till varför jag sitter här och tänker på dem.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Hon har under en längre tid pressats till ravinens kant och slängt sig utför den. På vilket sätt får du läsa om i boken, men jag känner bitvis igen mig – den där katastrofala tröttheten, apatin och det till synes oändliga själsliga mörket som Kristina känner. Skillnaden mellan henne och mig är att jag har stöd – familj, vänner och ett samhälle – som stöttar och hjälper mig att ta mig upp och tillbaka. Kristina orkade inte tillslut och i ett psykosliknande tillstånd löser hon det på ett irrationellt och oreparabelt sätt.

Hon slipper dock fängelse och fattighuset och blir istället inskriven på Själö hospital, ett mentalsjukhus, som ligger otillgängligt till på en liten ö i den finska skärgården. Fyrtio år senare är det Elli som kommer till Själö efter en vansinnesfärd genom Finland med sin älskade – en Bonnie och Clyde-liknande historia (exkl morden) som blev omskriven i tidningarna. Blott femton år är hon när hon kommer – d v s lika gammal som våra barn är idag och det är svårt att undgå att känna så starkt med henne. Jag har dock hittat uppgifter som säger att det fanns ännu yngre intagna på Själö – en var bara 9 år(!).

Det tredje huvudpersonen är sjuksystern Sigrid som blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli. Sigrid kom ung och nyutbildad till Själö, full med energi och med nya vårdande tankar. Hon ser det som sitt kall att hjälpa dem som hjälpas bör och hon blir en omtyckt dårvårderska (ja, det heter så). 

Det är inte bara att Holmström lyfter fram så intressanta och mångbottnade karaktärer utan hon skapar dessutom en sådan empati hos läsaren och, i alla fall hos mig, en hög igenkänning. Hon lyckas levandegöra kvinnornas känsloliv på ett ytterst fint sätt och du känner mörkret, du känner förtvivlan och du ser duster av kämparglöd. Ångesten river, väggarna är kalla och ensamheten känns extra ensam.

Sedan sjunker hon ner på golvet med fingrarna som klor framför sig och skriket som växer fram känner hon igen. Det kommer från en plats djupt inne, en plats som hon nästan hade glömt. Från botten av en bottenlöshet och det spricker ut i varje cell och por och skakar kroppen inifrån. Hon skriker när de släpar henne genom korridoren och när dörren stängs bakom henne, och hon skriker sig genom natten tills hon mot morgonen är så hes att hon inte kan få fram ett ljud. Då kryper hon långsamt fram till dörren och lägger sig där med kinden tryckt mot den kalla ytan och bankar, klappar, och krafsar till sist när krafterna tryter.
Släpp ut mig, släpp mig ut, släpp mig in!

Själö hospital var Finlands första mentalsjukhus. Det uppfördes 1622 och var då ett sjukhus för spetälskesjuka, men redan då fanns där ett avskilt dårhus. I slutet av 1700-talet försvann den sista spetälskesjuke och Själö hospital blev ett sjukhus för mentalt sjuka. I slutet av 1800-talet flyttades alla män från Själö och sjukhuset blev enkom ägnat kvinnliga patienter. Vilka var då alla dessa kvinnor som blev inlagda på sjukhuset? De vanligaste patienterna var fattiga kvinnor från lägre samhällsklasser eller sexuellt frispråkiga kvinnor.

Och så kom de. De lama, de lytta, de oligofrena, de epileptiska, de blinda, de döva, de monomana, de stumma, de morbida, melankolikerna och neurastenikerna.
Imbecillitas. Idioti. Dementia praecox. Diagnoserna var långt fler men lösningen för dem alla var densamma. Ut skulle de städas. Ut ur kammare, fattighus, kommunalhem, ladugårdar och djurfållor, ner från vindarna, bort från landsvägarna, krogarna och horhusen och in i de nya, fina dårhusen i stället. Först av bägge sorterna men ganska snart bara kvinnor.

Holmström bygger mycket av sin historia på Jutta Ahlbeck-Rehns forskning som har undersökt vad som skedde med kvinnorna på Själö. Ofta är orsakerna till att kvinnor stängs in på hospitalet rashygieniska. Det var ett nödvändigt ont – en samhällelig plikt – att dessa flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till sterilisering så att deras ”dåliga” gener inte skulle fördärva kommande släktled – en förädling av humankapitalet. Som ni kanske vet så har vi i Sverige haft ett ”Statens institut för rasbiologi”, som grundades 1922 och detta omnämns, som ett föredöme, i Själarnas ö. Så de här tankarna kring rashygien var högst aktuella även hos oss (vi ansågs t o m som ett föregångsland). Vi har i dess spår aktivt drivit en steriliseringspolitik – 63 000 människor steriliserades under åren 1934–1976 [ta en kort tankepaus och titta på slutåret]. Mellan 20 000 och 30 000 av dessa skedde med tvång. Och det är här jag kommer in på Gertrud.

Jag har tidigare nämnt Klaus Härös film Den nya människan (2007) i vilken du får följa historien om Gertrud som blir intagen på arbetshemmet Odenslund. Filmens Gertrud bygger på manusförfattaren Kjell Sundstedts moster Maj-Britts livsöde, så även denna historia är sprungen ur faktiska händelser. Gertrud är en sjuttonårig flicka och blir placerad på ett arbetshem där hon lovas ”umgänge med likasinnade”, d v s kvinnor som anses vara “sinnesslöa”, ”imbecilla” eller ”lösaktiga”.

Jag varnade dig! Det blir ett långt inlägg, men det är så många tankar som far i mitt arma huvud. Varför är det så angeläget att vi tar oss tid att försjunka i den här delen av historien? Jo, Kristinas tillvaro i slutet av 1800-talet är inte så långt ifrån många kvinnors liv idag. Hon var en ensamstående och slutarbetad flerbarnsmamma (med förlossningsdepression?), som ofrivilligt levde i social isolering och blev förnedrad av omgivningen. Hon fick dagligen kämpa för att få mat på bordet, hon sov dåligt, åt dåligt och pressade sig själv till den grad att hon till slut gick in i en psykos. Jag är inte ensamstående och jag behöver inte invänta nästa löning för att ha råd med mat och nöjen, men det finns mycket annat som kan göra att man går ner för räkning. Mitt mörker, min depressiva sida, omständigheter som uppstår som är utanför min kontroll, oförnuftiga prestationskrav, livet som snurrar så fort att jag tappar fästet, som i mitt fall slutar i utmattningssyndrom. Hade jag varit född på 1930-talet eller tidigare hade sannolikt jag blivit inlagd – inlåst – på ett hospital, arbetshem, mentalsjukhus och chansen till att komma därifrån var minimal. Kvinnornas vistelser blev långvariga och ofta livslånga.

Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…

Men what about Märit och Lars kanske ni tänker nu. Jo, Märit vars förståndshandikappade bror Lars, som efter moderns bortgång, skickades till Vipeholm, en anstalt för ”sinneslöa” i Lund (1935–1982). Det är dock Märit som är huvudpersonen i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, som handlar om Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse för Lars och de andra som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. Majgull Axelsson, som var var gäst på ett seminarium som jag bevistade under bokmässan 2017, som tillsammans med Ingrid Hedström, samtalade om vad som hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande. Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Jag kommer särskilt ihåg när Axelsson berättade om den läkare som hon kom i kontakt med när hon var reporter 1968. Läkaren arbetade på BB och han rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idioter, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. [Tänkepaus igen: 1968!!!]. Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.”

Alltså ni hör hur många trådar, tankar och bryderier som Själarnas ö skapade! Det är en fascinerande historia som Johanna Holmström berättar för oss – fängslande kvinnoöden och känslor som ibland sitter utanpå och ibland fängslas in. Och högst aktuell! Företeelserna, idéerna är fortfarande aktuella idag – då var det kvinnor – idag andra grupper av människor som blir nedvärderade, undanskuffade och helst bortglömda. Betänk det!

Författarporträtt: Niklas Sandström
Bokomslag: Sara R. Acedo

Vill du veta mer om Själö hospital och kvinnorna som bodde där kan du se en dokumentär här.

Innan ni tog oss av Lisa Wingate

En stormig natt 1939 i Memphis lämnar Queenie och Briny sina fem barn på en båt på Mississippifloden. Hemförlossningen går inte som planerat och de tvingas ta beslutet att åka till sjukhuset. Tolvåriga Rill är äldst och blir således ansvarig för sina syskon. Tidigt nästa morgon dyker polisen upp vid båten och sliter med sig barnen och kör dem till ett barnhem. De unga barnen är övertygade om att föräldrarna snart kommer att hämta dem, men de tvingas snart inse att så inte är fallet.

När Lisa Wingate såg nedan foto började personerna och historien i Innan ni tog oss få liv. Hon skriver i sin blogg på Goodreads: From this photo, Rill and her five siblings sprang magically to life. They arrived with names and ages and personalities. Four girls and a boy—Rill, Camellia, Lark, Fern, and Gabion. Little stairsteps of twelve, ten, seven, four, and two years old, free-floating down the wide, muddy river, their lives controlled only by water, and wind, and seasons.

Rill, Queenie och Briny och resten av familjen Foss är sprungna ur författarens fantasi, men barnhemmet och den hemska ökända skandalen som du kommer att bli varse i boken är sann. Georgia Tann, som var föreståndare för Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society), kidnappade och sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet.

Det var medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn.

Nyblivna mödrar lurades att skriva på dokument medan de fortfarande var påverkade av smärtstillande och lugnande medel efter förlossningen; man sa till dem att de var tvungna att överlåta vårdnaden om barnet temporärt för att barnet skulle få tillgång till rätt medicinsk behandling, men ofta fick de helt enkelt bara veta att deras spädbarn hade dött. Större barn har i efterhand kunnat berätta hur de blivit kidnappade när de lekte ute på verandan, var på väg till skolan eller – ja, kidnappades från husbåtar på floden. Den bistra sanningen var att om du var fattig och bodde i eller passerade Memphis, så var dina barn i farozonen.

 Varvat med Rills och hennes syskons historia under trettiotalet får du följa Avery Stafford i nutid. Av en händelse börjar hon gräva i sin familjehistoria. Vad var det egentligen som försiggick i Amerika mellan 1920 och 1950? Och hur är hennes familj inblandad i Georgia Tanns adoptionsverksamhet? Finns det en familjehemlighet som kan förstöra faderns, senatorns, karriär?

Det är en vansinnigt gripande historia som Lisa Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda. De vuxna runt de här barnen är skrämmande inhumana när de undertrycker dem till lydnad och tystnad.

Jag fängslas helt klart mest av historien som utspelar sig 1939 och min nyfikenhet gör att jag fördjupar mig än mer i skandalen kring barnhemmet. Anmärkningsvärt här är att trots att det som föregick blev känt, så kunde Georgia Tann fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950. Kan det månne ha att göra med att det inte var en, utan flera, framstående politiker och skådespelare som adopterade från hemmet? Jag låter det vara osagt.

Bokomslag: Sanna Sporrong Form

Fem fantastiska, fenomenala och festliga år

Vad är väl ett kollektiv på en blogg? Den kan vara trist och tråkig och, och alldeles alldeles underbar! Idag för exakt fem år sedan så startade bloggkollektivet Kulturkollo! Tiden, tiden, tiden.

Det har varit fem år av tandagnissel, av prestationsångest, tvångsskrivande, labil läslust, men också helt fantastiska, fenomenala och festliga år! Och jag är så glad att jag orkat hålla i, hålla ut och inte minst hålla om Kulturkollo. Hade det inte varit för den vänskapen som vuxit sig så stark där hade nog inte den här lilla oansenliga bloggen överlevt.

Vi har postat inlägg hela veckan lång på temat Ge oss fem – d v s fem av något som påverkat oss på ett eller annat sätt under åren. Igår var det min tur och jag skrev ett inlägg om fem fantastiska random saker. Klicka dig gärna in där och läs och klicka dig vidare.

Hipp hipp hurra för oss!

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Snömannen, som en gång i tiden hette Jimmy, sover i ett träd, insvept i ett lakan för att skydda sig mot solens obarmhärtiga strålar. Vad han vet så är han ensam kvar – sist på jorden efter katastrofen som ödelade världen som vi känner den idag. Han sörjer sin överintelligenta vän Crake och sin älskade Oryx och försöker överleva genom att leta mat i ödelagda bostadsområden där nassonger (genmanipulerade grisar) och varjundar härjar. Hur kunde världen falla samman så snabbt? I en mycket tänkvärd dystopi beskriver Margaret Atwood i Oryx och Crake en värld som gick under i genmodifieringens spår.

Vi får ömsom följa Snömannens kamp för överlevnad och ömsom får vi tillbakablickar till hans tidigare liv där förklaringen ligger. Hur kunde det gå så långt? Hur kunde genmodifieringens teknologi skena från att vara ett hjälpmedel till att rasera världen? Crake är en nyckelfigur i detta händelseförlopp då han skapade Paradice Project och crakerianerna – människoliknande varelser – som i slutet är Snömannens enda sällskap.

Det som gör Atwoods dystopiska historia så intressant är hur hon använder den samtida samhällsdebatten och driver den till sitt yttersta. Oryx och Crake gavs ut 2003 och debatten om genteknik och kloning var högst aktuell. Här är Atwood genialisk – hon tar upp trådar ur samtiden, spekulerar fritt men går aldrig utanför sannolikhetens gräns. Det är det som är så skrämmande. Du kan se vad hon ser. Du köper till och med crakerianerna. Hon visar på hur vetenskapen och teknologin i fel händer kan skena utanför vår egen föreställningsvärld. Hon skrämmer mig mer än någon skräckroman någonsin gjort.

Atwood har ett fantastiskt språk och en svart humor som gör sig alldeles rätt i dystopins genre. Det hela känns så himla nära men ändock långt borta. Jag ska definitivt läsa de efterföljande Syndaflodens år (2010) och MaddAddam (2015), men måste bara vila mig en stund från dystopins mörker.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Frida Axiö