Spegelstaden av Justin Cronin

Som jag har väntat. 2012 läste jag Justin Cronins Flickan från ingenstans och 2013 De första tolv. Sen gick åren. Nu – äntligen – har jag läst den avslutande delen i den dystopiska Passagetrilogin Spegelstaden.

För att sammanfatta de närmare 2400 sidorna i trilogin citerar jag mig själv från recensionen av De första tolv: ”Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.”

När Spegelstaden tar sin början har viruset spritt sig över världen och endast en liten spillra av mänskligheten har överlevt. Människorna lever i tron att viralerna tillhör det förgångna och börjar flytta utanför de skyddande murarna i de få kvarvarande städerna. Men – så klart – finns det viraler kvar som bara väntar att människorna åter igen ska bli lättåtkomliga byten. Även fadern – Noll a.k.a. Fanning – till de första tolv har överlevt. Hans hat gentemot Amy – flickan från ingenstans – och hans planläggande av den sista attacken – det sista slaget mot mänskligheten – har hållit honom i liv under många år.

Cronin kräver sin läsare då han har ett oändligt persongalleri och han hoppar mellan olika tidsåldrar. Men när du väl låter dig svepas med och slutar att kämpa emot kontrollbehovet så är det en riktigt mäktig läsning. Inte ens karaktärslistan i slutet hjälpte mig då det har gått så många år sedan del ett och två. Detta är dock en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum. Du får ta del av en värld som har gått under och hur mänskligheten pressas till ytterlighetens brant. Du får följa människans kamp i det såväl vardagliga som i det stora – mänsklighetens överlevnad. Och jag måste ge Cronin en eloge hur han trots allt lyckas binda samman hela historien och den röda tråden blir till slut hel. Karaktärer som du lärde känna i första delen återkommer i sista och du får äntligen de svar du trodde du skulle få i del två.

Precis som i de tidigare verken dras paralleller till bibeln – inte minst genom att arken har en central roll i Spegelstaden. Men kommer den att leda till vår undergång eller räddning – det låter jag dig själv upptäcka. För övrigt kommer böckerna att bli TV-serie under året, men missa inte att läsa denna episka dystopi innan dess.

Om del två var något seg och något av en transportsträcka – helt enligt det oskrivna regelverket om del två:or – så slukade jag Spegelstaden. En sex år lång läsning har nått sitt slut och vilket slut det blev.

Bokomslag: Miroslav Sokcic

Annonser

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood

Finanskrisen och bostadsbubblan i slutet av 00-talet betraktas som den värsta finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. I svallvågorna efter den drabbas Stan och Charmaine, ett ungt par, av arbetslöshet och personlig konkurs och tvingas lämna sitt hem. Det enda de har som närmast kan lika ett hem är deras bil, som de kör runt med i staden och letar trygga parkeringsplatser. Margaret Atwood inleder sin Hjärtat stannar sist med att hjärteknipande skildra detta unga pars kamp för att överleva. När de får ett erbjudande om att delta i ett projekt i grindsamhället Consilience har de svårt att tacka nej och de kan för första gången på länge känna hopp inför framtiden.

Om de skriver under ett livstidskontrakt kommer de att få både arbete och bostad – åtminstone halva tiden. Varannan månad i Consilience måste nämligen den ena halvan av invånarna avlösa den andra halvan i fängelset Positron. Ett i stort sett självförsörjande system där båda halvorna av befolkningen kan bidra till samhället på sitt (om än skruvade) sätt. Stan och Charmaine förblindas av allt det positiva och skriver så klart – trots varningsrop från bland annat Stans bror – på och inträder i Consilience.

Consilience som till ytan sett är en retroversion av femtiotalet där pastell, perfekta gräsmattor och glättig musik till viss del skymmer mörka bilar som sakta rullar förbi på gatorna, avlyssningsapparatur och förbuden att kontakta dem som man delar bostad med.

Grindsamhället har en sektliknande påverkan på befolkningen där man plötsligt finner sig i allt mer märkliga arbetsuppgifter och främst Charmaine känns som den perfekta sektmedlemmen.

Något som är intressant med Atwoods sätt att skriva sin samhällskritik är hur hon på ytan sett skriver tämligen tidslöst, men emellanåt droppar en tidsmarkör som säger att du är mitt i nutiden. I Hjärtat stannar sist nämnas HBO helt ”by the way” och du förstår att Consilience är hennes version av en alternativ dystopisk parallellvärld till vår egen.

Jag greps av inledningen av boken där Stan och Charmaine kämpar för någon slag av normalitet och hur de liksom är de idealiska personerna att sugas in i grindsamhällets löften. Nyfikenheten och intresset och Atwoods sätt att låta Stan och Charmaine berätta vartannat kapitel driver på historien om Consilience. Efterhand svalnas dock mitt intresse och boken tappar tyvärr ganska rejält på slutet. Så med andra ord blir jag väldigt ambivalent till uppgiften att recensera Hjärtat stannar sist. Den stora behållningen är Atwoods samhällskritik som lyser igenom i mången inslag och scener i historien och drivet som finns i första halvan av boken.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Wickholm Formavd.

Dödsdömd av Sharon Bolton

In medias res à la Bolton. Du slängs direkt in i en dramatisk luftballongfärd som slutar i en tragisk kraschlandning. En scen som utmanar såväl klaustrofobin som höjdrädslan. Ett första mord hinner förresten ske strax innan själva kraschen. Sharon Bolton kastar oss i sedvanlig ordning snabbt in i handlingen i Dödsdömd och håller sedan farten hela romanen igenom.

Bara en person, Jessica Lane, överlever kraschen. Samma person som även såg mördaren. Mördaren såg dock också Jessica Lane. Handlingen eskalerar därför snart till en katt-och-råtta-lek där mördaren gör allt för att hitta Jessica innan polisen gör det. Ja, jo polisen jagar också Jessica. Och Jessica jagar eeeh… polisen. Historien inkluderar även nunnor, flyktingar, romer, något enstaka övernaturligt inslag och påfåglar. Jag raljerar lite här för effektens skull – i Boltons värld är detta en fullständigt trovärdig blandning av element och ja, jag tror henne. Nästan.

Jag har vid det här laget läst fem böcker av Bolton och om hon var farligt nära ett fiasko med Daisy i kedjor, så får jag väl säga att hon har rest sig med Dödsdömd. Hon är en mästare på att bygga upp spänningen och vrida till historierna ett extra varv lite då och då. Det är snabba perspektivbyten, korta kapitel och en något oväntad vändpunkt, som jag inte förutsåg. Det blir månne något långsökt på slutet och de röda trådarna är tämligen svaga, men jag förlåter henne. Men.

Ja, jag har ett men. Det var något som skavde under läsningen och som kändes något olustigt. Varför måste hon framställa romerna på detta föråldrade och fördomsfulla sätt? Är resandefolk i England så eländiga? De bor i husvagnar trots att de äger såväl hus som mark. Husvagnar som de snabbt kan sätta i rullning om polisen blir för nyfikna. De snattar, slåss och snor bilar och lever utanför samhällets regler. Det är en utpräglad tystnadskultur där alla håller varandra bakom ryggarna. Kan inte riktigt sluta att fundera på det här.

Vad jag dock vill lyfta fram som intressant i Boltons författarskap är att hon allt oftare väljer att belysa aktuella samhällsproblem och företeelser. I Dödsdömd så sätter hon strålkastaren på den illegala handeln med organ – i tidigare böcker har hon bland annat behandlat papperslösa flyktingarna och människohandel.

För övrigt ett uppseendeväckande bokomslag där det är 3D-effekt på stängslet. Effektfullt!

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Allt det vackra är inte förstört av Danielle Younge-Ullman

Ingrid har indirekt tvingats till att delta i ett läger ute i Kanadas vildmark – ett överlevnadsläger som är långt mer krävande än vad hon från början har trott. Hon ska bevisa för sin mamma att hon är redo och mogen att själv flytta till London för att studera musik. Som barn reste Ingrid över hela Europa tillsammans med sin mamma – den ansedda operasångerskan Margot-Sophia. Karriären fick dock ett abrupt slut då mamman förstör sina stämband och den lilla familjen nödgas att flytta tillbaka till Kanada igen. Minnet av det som gått förlorat är ständigt närvarande och mamman sjunker allt djupare ner i ett depressivt mörker. Livet blir tyst för Ingrid då mamman förbjuder all musik i hemmet.

Allt det vackra är inte förstört av Danielle Younge-Ullman är en rörande historia som har fler lager i sig än vad man från början kanske tror. Parallellt med historien kring vildmarkslägret – där Ingrid skriver brev till sin mamma i vilka du får små glimtar av vad som har varit – får du också av författaren skildrat livet innan och under tragedin. På själva lägret får du också möta flera ungdomar som har sitt bagage med sig – sin mentala ryggsäck att släpa på. Jag fastnar dock främst för dåtiden i vilken relationen mellan mamma och dotter är så fint skildrat och man känner djupt för båda karaktärerna.

Jag funderar på vad det är som gör att jag fastnar mer i dåtiden än nutiden och kanske är det så att jag inte känner att jag riktigt kommer de andra ungdomarna nära. Bokstäverna räcker liksom inte till då både lägerlivet ska skildras, Ingrid formulerar sina brev till mamman och de fina tillbakablickarna. De andra karaktärerna blir något fattigt gestaltade och trots att de har förutsättningar att blomma ut då de har intressanta bakgrundshistorier så låter Younge-Ullman aldrig detta att ske.

Ingrid är en intressant berättarröst och hon är full av ironi (som jag) vilket i många fall blir en fin balans mot de alla djupa och mörka ämnen som berörs i boken. Allt det vackra är inte förstört handlar om att växa upp, om psykisk ohälsa, om att vara medberoende och om att hitta och förlora sin passion och så klart om att allt det vackra är inte förstört.

Författarporträtt: David Leyes
Bokomslag: Sanna Sporrong

The Hate U Give av Angie Thomas

Varje lässtund – vi snackar minuter och sekunder – som kunde uppbådas på läsretreaten i Varberg gick åt att sluka – och jag menar s l u k a – The Hate U Give av Angie Thomas. Jag försökte desperat finna några lämpliga superlativ att delge Instagram-flödet direkt efter läsningen, men fick bara fram tre bokstäver, vilket i och för sig sammanfattar det hela tämligen väl. Wow!

Sextonåriga Starr Carter slits mellan två världar: den fattiga förorten Garden Heights och den fina sidan av stan där hon går i skolan. Det är en balansgång som hon har lärt sig att bemästra och hon transformerar sig som en kameleont mellan de två ytterligheterna. Den enda person som hon vågar visa sitt fulla jag för är pojkvännen Chris.

Hon har en mycket kärleksfull familj där relationen mellan fadern och Starr är synnerligen fint skildrad av Thomas. Fadern som har en bakgrund som gängledare och idag kämpar för att hålla familjen flytande och skydda sina barn mot gängens destruktiva influens på tonåringarna i grannskapet.

Starrs hela värld rasar dock samman den dag när hon blir det enda vittne till hur en polis skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil – en skjutning som påminner mycket om de händelser som du tyvärr kontinuerligt hör om där polisen brukar övervåld och emellanåt dödlig våld mot den svarta befolkningen i USA. Reaktionerna från omgivningen eskalerar fort och går från verbala protester till kravaller – man kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Starr ställs inför det svåra valet om hon ska vittna eller inte då detta kommer innebära stora konsekvenser för människor i hennes närmsta omgivning. Vad hon än väljer att göra eller inte göra så påverkar det människor hon står nära. Det blir en inre konflikt hos Starr som Angie Thomas skildrar väldigt trovärdigt genom att ge Starr en stark och närvarande berättarröst.

Thomas skildrar rasismen i dess olika former – allt från polisbrutaliteten som den mer subtila rasismen som gör sig gällande på skolan. Från den strukturella till individuella rasismen. Starr som har vuxit upp i skuggan av Svarta pantrarna och Black Lives Matter-rörelsen inser snart att rasismen kan ta sig olika skepnader beroende på kontext och maktrelationerna och drabba olika minoriteter på olika sätt. Starrs förhållande till såväl sin vita pojkvän som sina barndomsvänner och familj blir allt mer komplicerat.

The Hate U Give ligger nära verkligheten och är en skildring av vår samtid. Angie Thomas växte själv upp i en förort med liknande problem som de i bokens Garden Heights. Den allmänna bilden var att denna förort var ett problemområde, vilket visserligen stämde men Thomas ville visa en annan sida – en annan bild – som sällan fick synas.  Thomas ville dessutom kasta ljus på  rasismen och polisvåldet som många svarta utsätts för i USA. ”Frustrerad över att hon själv varit tyst så många gånger då människor uttryckt sig rasistiskt och fördomsfullt i samband med våld mot unga svarta amerikaner, bestämde hon sig för att skriva en bok och på så sätt ge röst åt alla dem som inte kan eller vågar göra sin röst hörd.”

Där finns så mycket att hämta och beröras av i The Hate u give – vänskapen med barndomsvänner Khalil och syskonskapet och kärleken mellan Starr och hennes halvsyskon Seven och Kenya är så fint porträtterat. Eller ja, hela Starrs familj är helt underbar. Och inte att förglömma morbror Carlos viktiga roll för den unga Starr. Du slungas mellan de små och stora frågorna i den tonåriga Starrs liv – konflikter, vänskap, lojalitet, död, polisbrutalitet och den såväl smärtsamma som bubblande kärleken.

Titeln The Hate U Give anspelar på rapparen Tupac Shakurs band Thug Life, vilket sägs vara akronym för ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everyone”. Detta betyder att det hat som svarta barn får av samhället slår tillbaka på samhället när barnen växer upp. Flertalet gången refereras det i boken till Tupac och nämnda titel och dess betydelse blir såväl infriad som emotsagd och inte minst problematiserad av Thomas när hon visar på flertalet olika öden och historik bakom dessa.

Avslutningsvis måste jag även få lyfta bokomslaget som är utformat av Parasto Backman – det är så jädrans snyggt! Ryggen och baksidan är lika lysande rosa som texten på framsidan och väcker helt klart en del uppmärksamhet. Flertalet av mina bokvänner på läsretreaten ville känna, klämma och berömma.

Författarporträtt: Anissa Hidouk
Bokomslag: Parasto Backman

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Under Bokmässan bevistade jag prisutdelningen av Årets bok 2017 av Bonniers bokklubb och fick nöjet att erfara en med glimten i ögat bitter och högst underhållande andrapristagare. Tilläggas bör är att boken utsågs till Årets bästa svenska kriminalroman 2016 av Svenska Deckarakademin. Det tog mig dock ytterligare fem månader innan jag började läsa Störst av allt av Malin Persson Giolito.

Störst av allt är en rättegångsskildring i vilken du får följa Maja, som är anklagad och åtalad för att tillsammans med pojkvännen Sebastian ha planerat och genomfört en skolskjutning på Djursholms allmänna gymnasium. I denna skola möts elever från olika samhällsklasser och både Maja och Sebastian har högre socioekonomisk status än gemene man. En gruppering som sällan syns i den kriminella statistiken, men här hamnar mitt i en tragedi. Semir tillhör det andra socialekonomiska skiktet men gör allt för att passa in. Semir överlever också skolskjutningen och vittnar därom.

Det är Maja som berättar historien, men Sebastian Fagerman, son till den mycket förmögne Claes Fagerman är lika mycket huvudperson då Person Giolito bygger hans karaktär genom Majas ord. Sebastian som till ytan är den som har mest, men kanske är den som har minst när vi väl dyker djupare i historien.

Störst av allt utspelar sig nio månader efter dådet då flera elever och en lärare dödades. Enligt åklagaren är det Sebastian är den som skjuter medan Maja har hjälpt till. Vad som egentligen hände nästlas upp under läsningens gång. Tro inget annat – trots att du får följa en rättegång så är boken oerhört skickligt författad och du har väldigt svårt att sluta. Såväl både karaktärerna som historien är långt mer mångfacetterad än vad den till synes verkar. Språket är knivskarpt och rappt. Dialogen är så pass verklighetstroget att jag inte kan låta bli att fundera på hur mycket som Person Giolito har hämtat från sin eget liv som advokat.

Boken är dock inte enkom ett rättegångsdrama utan handlar lika mycket om skuld, skam, familjehemligheter och vänskap.

För övrigt kommer Störst av allt att bli Netflix första svenska originalserie. Den ser jag verkligen fram emot. För övrigt en gång till: jag läste denna precis innan Norra Latin och tro det eller ej det finns flera intressanta paralleller att dra, t ex hur lojaliteten dras till sin spets, de båda manliga huvudpersonerna har en hel del gemensamt och sist men inte minst relationerna mellan ungdomarna är fantastiskt skildrat.

Porträttfotograf: Anna-Lena Ahlström
Bokomslag: Miroslav Sokcic