Litteraturkvalster i Nagoya

Annonser

En riktig man och en fantastisk bok

Idag försöker jag mig på att skriva om en bok som jag läste för åtta år sedan – kampen med detta guldfiskminne, som undertecknad personifierar. Jag tror dock jag lyckades på grund av bokens fantastiskhet.

Veckans tema på Kulturkollo är ”En riktig man”. Det här temat tog sin början under ett redaktionsmöte under Bokmässan och således inte under pågående #metoo, men även om vi inte medvetet tänker dra trådar till den kampanjen så går onekligen tankarna dit såklart.

Min inledande tanke med veckans inlägg var att lista föredömliga fäder i fiktionen, men tanken stannade upp vid just den här fadern. ”Föredömlig låter jag dock i detta fall vara osagt då omständigheterna kring den lilla familjen är katastrofala och faderns handlande är pyrda ur den kontexten. Oförglömlig månne vara ett bättre lämpat beskrivning i detta sammanhang.” Läs gärna mer på Kulturkollo.

Läs också gärna mitt inlägg från Bokmässan: Den (o)moderna mansrollen.

Foto: ”Hipster” av Julis 96

Fejk av E. Lockhart

Men hörrö Lockhart: vad hände? Först läser vi Kanske det är det allt du behöver veta och vi (läs: jag) gillade särskilt den sarkastiska, ironiska och humoristiska Candace och blev smått förälskad i Lockharts språkliga lekfullhet. Sen kommer den feministiska Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och jag älskade den såväl på grund av den ursköna Frankie som för författarens lekfulla språk.

Senast har Fejk getts ut på svenska och ja ni förstår, av introt att döma, att jag blev något besviken. Berättartekniskt så gillar jag den och den kräver sin läsare då den berättas baklänges. Varje nytt kapitel hoppar tillbaka någon dag, några veckor och Lockhart lyckas trots detta att hålla uppe den röda tråden genom historien. Det är dock du som läsare som måste hålla tanken klar och binda samman det du läser – å ena sidan intressant och kul initialt att lägga pusslet, å andra sidan så tröttnar jag något efter hand.

Jule är arton år och har spenderat delar av sin barndom på ett barnhem tillsammans med sin bästa vän Imogen Sokoloff. Jule är en fajter och en kameleont i olika skepnader. Imogen är den karismatiska arvtagerskan. Jule är på rymmen. Imogen är på rymmen. Eller? Vem är egentligen Jule? Vem rymmer från vem? Ja så mycket mer än de förvirrande meningarna kan jag skriva utan att spoila historien. Osäker om jag överhuvudtaget skulle kunna spoila så här i efterhand då jag – i ärlighetens namn – inte riktigt hängde med i vad som egentligen hände. Det blir något för många hjärnk(r)amper så jag slutar helt enkelt att försöka.

Vad mer gör mig besviken? Jag saknar den feministiska käftsmällen som Frankie gav oss. Intellektuellt fattar jag ju att Lockhart har all rätt i världen att skriva i vilken stil hon än vill, men Fejk har – i jämförelse med hennes tidigare böcker – för luftigt innehåll, för lite substans. Det känns som att förtjänsten slutar vid det berättartekniska – vid baklängeshistorien – så mycket att det väsentliga stoffen kom i skymundan.

Missförstå mig rätt – Fejk är helt okej, men inte det du förväntar dig. Du sökte en Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och fick en baklängeshistoria. Du är besviken.

Författarporträtt: Heather Weston
Bokomslag: Sanna Sporrong

Om att överleva under filten?

Kulturkollo idag tipsar jag om några tv-serier som kan vara ett litet hjälpmedel – en snuttefilt – för att överleva den mörka delen av året som vi har gått in i med buller och bång. Då vi – sambon och jag – är tv-serier-knarkare av rang så kan jag rabbla långt fler tips än vad som syns där. Till exempelvis skulle jag kunna tipsa om Peaky blinders, som är en gansterdramaserie om ett kriminellt gäng – med samma namn som serien – som lever rövare i Birmingham i slutet av 1910-talet och in på 1920-talet. Gänget – vars namn kommer från att de sägs ha sytt in rakblad i skärmen på sina kepsar som således blev ett effektivt vapen i närstrid –  har existerat i verkligheten.

I serien får vi bland annat följa deras ledare Thomas ”Tommy” Shelby (som spelas mer än väl av Cillian Murphy) och hans emellanåt skoningslösa väg mot toppen. Serien är för övrigt skapad av Steven Knight, som bland annat också är manusförfattare av Taboo.

När vi ändå är inne på Taboo så kan jag även passa på att tipsa om den. James Keziah Delaney (Tom Hardy) återvänder till London från Afrika för att försöka återuppbygga faderns rederiimperium då fadern har blivit mördad och berövad på det mesta. Med sig har James med en ryggsäck full av såväl diamanter som hämndplaner. Miljön är skitig, mörk och stämningen suggestiv. Mörkervurmare tillfredsställs med råge.

I dagens inlägg på Kulturkollo lyfter jag fram kommande Alias Grace, som bygger på en roman av Margaret Atwood och då kan vi lämpligt avsluta det här inlägget med att tipsa om en annan serie som också baseras på en bok av nämnd författare: The Handmaid’s Tale. I serien beskrivs ett framtida USA där fundamentalister har bildat en nytt samhälle, i vilket kvinnor varken tillåts äga eller läsa. Fertiliteten har sjunkit hos mänskligheten på grund av miljöförstöring och de få fertila kvinnor som fortfarande existeras utnyttjas för att befruktas av härskar- och överklassens män. En mörk historia som väcker många tankar och känslor.

 

 

Saker ingen ser av Anna Ahlund

Anna Ahlund botade – på ett flygplan mot varmare breddgrader – min lässvacka med debutromanen Du, bara. Jag kunde inte sluta läsa trots att jag försökte kroppsfinta över-axeln-läsare på grund av det explicita och sexuella innehållet. Nu har jag läst hennes senaste Saker ingen ser. Förväntningarna på Ahlund var tämligen höga i ärlighetens namn. Blev jag besviken? Nej. Är den lika omskakande som Du, bara? Nej, men det är okej.

I Saker ingen ser så är det flera huvudkaraktärer som du får följa, vilket gör den något mer spretig. Det som håller samman den är Sibylla ”Byllis” allmänestetiska läroverk och Sebastians nyårslöfte att varje månad kyssa en ny person. Boken är således indelad i tolv delar där du får följa Sebastian och hans kompisar under ett år.

Till historien hör också Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Johannes som försöker finna sin döda syster i Karin Boyes lyrik. Yodit som målar och försöker finna sig själv i världen. Tvillingarna Aron och Linn – naturvetaren och den talangfulla esteten. Därtill kommer ett gäng bifigurer.

Det är kärlek och sorg. Det är psykisk ohälsa och sprudlande lyckorus. Det är snökyliga vägar och varma sängar. Det är djup förälskelse blandat med snabba sexmöten. Det är helt enkelt tonårsliv.

Det som är så häftigt med Ahlunds författande är att hennes värld inte skildras som ett heteronormativt samhälle. Det blir liksom ingen grej av vem som är vem och vem som är med vem. Och inget skuldbeläggande kring om, när och hur många. Anna Ahlund inkluderar i historien såväl icke-binäris, bisexuella, homosexuella, straighta som icke-straighta och det lämnas okommenterat. Jag finner detta väldigt befriande och är en självklar värld som sällan unga HBTQ-personer får möta.

Precis som Du, bara är Saker ingen ser svår att lägga ifrån sig och du läser ut den i en rasande fart. För den blygsamt pryde så kan jag dock rekommendera att läsa den avsides för den är rak, ärlig och explicit och håller inte tillbaka i varken innehåll eller språk.

Författarporträtt: Johanna Westin
Bokomslag: Sepidar Hosseini

Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt

Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur.
(Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

Asken Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt, som Novellix ger ut i samarbete med Hallpressen innehåller fyra olika röster som berättar om flykten till Sverige. I Ania Monahofs Lilla asken får vi möta Annoscka, som tillfälligt  bor i Finlandunder andra världskriget och kommer tvingas fly över havet till Sverige. Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari handlar om ett annat hav, en annan tid och ett annat barn, men samma känslor sammanför de båda berättelserna på ett synnerligen intressant sätt. I överfulla båtar tvingas de båda barnen att lägga sina liv naturens makter och se hur de vuxna förlorar kontrollen över sina liv.

Du och jag mot världen av Zulmir Bečević får vi läsa om den lilla pojken som har förlorat sin pappa och som vägrar ge upp hoppet om att en dag få återförenas med honom. Den historia som dock kommer att drabba mig allra mest är David Mohsenis Eller sjunk i havet. Varför kan du läsa här.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Undertecknad bevistade ett seminarium på Bokmässan där Majgull Axelsson var en av deltagarna – ”De vi gömde undan” – som handlade om vad som hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken. Jag hade redan läst hennes nya roman Ditt liv och mitt, men har inte kommit mig för att recensera den. Förrän nu.

Boken tar sin början när Märit sitter på tåget, på väg att fira sin sjuttioårsdag hos sin tvillingbror i Norrköping. Hon väljer dock att hoppa av i Lund – sin tidigare studentstad och tillika staden där sinneslöanstalten Vipeholm låg.

Märit växer upp i Norrköping där hon också tar sin studentexamen i början av 1960-talet. Hennes ambition är att studera medicin i Lund och bli läkare. Livet i barndomshemmet är långt ifrån den glättiga bild som vi kanske emellanåt har av femtiotalet. Mamman dör ung och efterlämnar, utöver Märit och hennes tvillingbror, en make, sin far patrikarken och sin mor. Till familjen hör också Märits förståndshandikappade bror Lars, som har levt under moderns beskyddande vingar. Efter moderns bortgång skickas Lars till en Vipeholm och återser aldrig familjen. Att flytta till Lund blev således även en flykt – en utväg – för Märit. Läkarstudierna kom dock att få ett abrupt slut – varför berättar jag inte här.

Till historien hör också ett fjärde syskon – en trillingsyster till Märit och brodern Lars. Hon dog dock vid den dramatiska födseln, men har följt Märit genom livet och ger sig tillkänna i Märits tankevärld. Hon blir på så vis en såväl välkommen som ovälkommen följeslagare och symboliserar kanske den kontrast – den konflikt som gör sig påmind hos Märit – den mellan den goda folkhemstanken och dess baksida. Mellan dem som bidrog till samhället och dem vi gömde och glömde.

Som i Jag heter inte Miriam skyr inte Majgull Axelsson från att lyfta fram den historien som knappast tar någon plats i historieböckerna idag. Den del av det svenska välfärdssamhällets framväxt som inte fick plats. Den del som skaver och den del som vi inte vill riktigt kännas vid. Den tid då vi placerade de obekväma, de människor som gick utanför normen och de vi tvångssteriliserade i rasbiologins namn, på anstalter där vi låste in dem, misshandlade dem och berövade dem en framtid.

Ditt liv och mitt är en berättelse om familjehemligheter, en Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse och en gripande historia om dem som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. På samma sätt som Jag heter inte Miriam inte ville släppa taget om mig så klamrar sig även Ditt liv och mitt fast.

Slutligen vill jag även rekommendera – för er som månne vara intresserade av vår mörka historia – att se Klaus Härös film Den nya människan (2007), som handlar om sjuttonåriga Gertrud och hennes kollision med det svenska folkhemmet och tar upp den svenska tvångssteriliseringen av 63 000 människor som ägde rum under åren 1934–1976.

 

Författarporträtt: Thron Ullberg
Bokomslag: Casia Bromberg