Man vet att man läser mycket eländeslitteratur när man tänker ”en skilsmässobok kan nog lätta upp stämningen”. Tro det eller ej, men det gjorde den. Jag har läst Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först.
Jag borde sagt det först skildrar de sista månaderna i Fia och Kristians äktenskap. De träffades redan som unga. Han en popstjärna på uppåtgående. Hon full av konstnärsdrömmar. Det perfekta kreativa paret med andra ord. De gifter sig, skaffar villa och får två söner. I takt med att Kristians popstjärnedrömmar falnar låser han in sig allt mer i studion i källaren. Fia tar ett jobb på en reklambyrå för att försörja familjen och hon kommer allt längre ifrån sina konstnärsdrömmar. För att kompensera detta fyller hon huset av antika möbler och designerporslin och upprätthåller och projektleder hemmet och sitt perfekta instagramkonto.
Romanen tar sin början i köket och är talande för såväl romanen som deras förhållande och brist på kommunikation.
När jag kom hem från affären satt Kristian på en stol i köket och ville skiljas.
Det enda jag kunde tänka på var att jag borde sagt det först.
Jag borde sagt det först.
Men nu blev det han som sade det.
Jag kan ha skrattat.
Förlåt. En skilsmässa är en allvarlig sak för alla inblandade. Det är en sådan där händelse som får psykologer att kryssa i saker i formulär. Men jag trodde nog att vi skulle stå ut med varandra lite till eftersom vi stått ut med varandra så här länge.
Jag stod kvar i dörröppningen med kassarna i händerna en liten stund. Sedan ställde jag ner dem på köksgolvet. En gul paprika ramlade ur ena kassen och rullade sakta över golvet, följde skarven mellan två plankor bort mot Kristian där han satt på stolen.
Jag tittade på honom, han tittade på mig, sedan på paprikan som rullat ända fram till hans fötter och nu lagt sig tillrätta där vid den högra stortån.
Jag tycker att Jag borde sagt det först är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.
När den första chocken har lagt sig hos Fia så börjar vi allt mer förstå tanken: ”jag borde sagt det först”. Fia har inte heller varit lycklig – månne tillfreds, men inte lycklig. Jag tänker att det är hennes behov av kontroll som också får sig en törn. Det är hon som projekleder familjen och således torde det vara hon som även skulle projektleda slutet. Vilket i och för sig hon får göra senare, trots att hon inte fick vara den som tog beslutet. Kristians insats i skilsmässan kan du läsa ovan. Resten av det praktiska får Fia sköta. Kristian väcker sådan tröttsam ilska hos mig. Han är en riktig mansbebis. Och jag önskar också att hon hade fått säga det först.
Jag brukar hålla mig ifrån böcker som beskrivs som ”underhållande”. Den här gillar jag dock skarpt. Det är så mycket vardag, så mycket basala känslor och dialogen är så autentisk och knivskarp så jag inte kan låta bli att tänka att det är självupplevt av författaren. Wall lyckas att förena och balansera hela känsloregistret, utan att tippa över på något håll. Jag får såväl skratta som gråta och känna frustration och ilska. Och fnissa när Fia går in i hämndfasen.
Jag borde sagt det först är en riktig bladvändare, skriven på ett rappt språk som engagerar mig hela vägen. Lotta Olsson, Borås Tidning, beskrev den ”som om feelgood-författaren Marian Keyes hade skrivit Ingmar Bergmans ‘Scener ur ett äktenskap’.” En underhållande beskrivning som dessutom är mitt i prick.
Med det sagt så kan man mycket väl bryta all eländesläsning och mörkervurmande med en skilsmässobok.
Författarporträtt: Olof Grind
Bokomslag: Sara R. Acedo
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 