Det är så himla fint när man snubblar över en bok, utan förväntningar och lämnar läsningen i ett kaos av känslor. Och så många tankar kring livet, passion, sorg och framtiden.

Franny Stone har en passion för fåglar och havet. Hon har tillbringat i stort sett hela sitt liv med och i havets kalla vatten och med fåglarna.

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid och klimatförändringarna har medfört att alla vilda djur börjar dö ut. I en vansinnig fart. Även fåglarna försvinner och när hon hittar den sista flocken silvertärnor på Grönland bestämmer hon sig för att följa flocken på deras sista migration till Antarktis.

Titeln anspelar inte bara på fåglarnas migration, utan i takt med att vi lär känna Franny förstår vi att hon är ständigt på resa – såväl fysiskt som en inre resa. Hon lyckas övertyga kaptenen på en av världens sista fiskebåtar och han låter henne gå ombord på Saghani. Tillsammans möter de ett hav som både ger lugn och skapar kaos. Havet är stort, kallt och farligt.

Parallellt med den farofyllda resan till havs får vi följa Franny genom livet i tillbakablickar. Vi förstår att det finns ett mörker i hennes förflutna. Förlust. Sorg. Och skuld. Vi förstår också att det inte bara är kärleken till fåglarna som tvingar iväg henne på denna sista migration.

Franny själv är en udda fågel. Hon har en rastlöshet som gör att hon är på ständig resa. Hon söker efter sig själv bortom nästa krön, i nästa stad, vid nästa strand. Den här rastlösheten som å ena sidan är hennes sanna natur, å andra sidan gör att hon har svårt att knyta an till människor och kärleken.

Författaren har verkligen lyckats skriva en mångbottnad historia, som gör mig engagerad på alla plan. Jag behöver hela tiden veta lite mer om Franny för att helt förstå henne och McConghy låter mig ta del av hennes yttre och inre resa i lagom takt för att upprätthålla nyfikenheten genom boken. Jag känner vad Franny känner. Det finns en stor sorg, ett stort mörker hos Franny. Jag blir faktiskt såpass engagerad i henne att jag vid ett tillfälle var tvungen att lägga boken ifrån mig och gråta en stund.

McConghy får mig också att fundera en hel del kring naturen och hon målar upp en skrämmande bild över hur världen kan se om om klimatförändringarna fortgår. Jag blir fascinerad över litteraturens kraft i att genom fiktionen synliggöra den debatt som försöker få sin plats i dagens samhälle. Oundvikligt drar jag trådar till Binas historia av Maja Lunde. Även den en klimatdystopisk historia. Genom fiktionen kan vi förstå verkligheten.

Jag vill också ta tillfället i akt att ge en eloge till Elina Grandin för det fantastiska omslaget, som verkligen speglar romanens stora innehåll.

Den här historien kommer jag att bära med mig. Frannys passion och hennes förbannelse.

Att längta bort, att hitta hem.

Författarporträtt: Emma Daniels
Bokomslag: Elina Grandin

2 reaktioner till “Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s