De vi gömde undan

Under gårdagen såg jag på ett seminarium som hänger kvar i mina tankar idag. Andreas Ekström modererar ett samtal mer Majgull Axelsson och Ingrid Hedström, som båda har skrivit böcker som handlar om ”De vi gömde undan”. Vad hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande? Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Ingrid Hedström skriver i romanen Gick obemärkt förbi om barnen som skulle gömmas undan och helst glömmas bort. Hedströms roman är sprungen ur verklighetens Haggården i Hedemora som var en anstalt som i slutet av -30-talet utmärkte sig minst sagt. Idén till romanen kom när Hedström fann en mapp som innehöll bland annat 75 ansökningshandlingar på barn, som de allra flesta dog veckor, ibland till och med dagar, efter att de skrivits in på hemmet. Endast 14 av de 75 barnen överlevde Hagggården. 

Majgull Axelssons Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse för sin bror som levde och dog på Vipeholm, en stor anstalt utanför Lund. 

Hedström och Axelsson samtalar utifrån sina böcker om en skamfläck i den svenska historien som kastar skrämmande långa skuggor. Folkhemstankens baksida. Inte osökt går mina tankar till filmen Den goda människan, som handlar om hur svenska flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till att sterilisera sig så att deras dåliga gener inte skulle fördärva kommande släktled. En film som följer mig i tanken än idag.

Majgull Axelsson som tidigare har skrivit om romerna under Förintelsen i Jag heter inte Miriam, får frågan kring sin process och research. Hon blev mycket förvånad, men det visade sig snart att det var mycket lättare att hitta fakta kring Förintelsen än kring det som utspelade sig här i Sverige. Här fanns nästan ingenting. I själva dokumentationen var det mycket fokus på att patienterna var våldsamma men Axelsson vågar påstå att det var skötarna som var de mest våldsamma. Vipeholm präglades av grymma disciplinsmetoder – bland annat lät man patienterna sitta korridorerna hela dagarna utan möjlighet att göra något annat. Vårdarna gick fram och tillbaka med remmar i händerna. Det genomfördes även expertiment på patienterna, vilket bland annat lyftes i tidningarna för några år sedan – ett tandexperiment där man lät patienterna äta stora mängder godis för att kunna studera kariesangrepp. Tre år eget Auchwitz så gör man alltså experiment på försvarslösa i Sverige. 

Axelsson fortsätter med att berätta när hon blev reporter 1968 och skrev om en läkare på BB som rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idiot, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. 1968!!! Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.” 

Diskursen under folkhemmet uppbyggnadsperiod handlade om vad individen kunde göra för samhället och inte vad samhället kunde göra för individen. Idag pratar vi om invandrare på samma sätt – värdet sitter i hur mycket de kan bidra till samhället. 

Var kom då detta svaghetsförakt ifrån? Det moderna bilden av Sverige växer fram. Ljust och välstädat. Lortsverige är borta. En förädling av humankapitalet. Hade det inte varit för nazismen så kanske det hade levt kvar än idag. Nu fick vi se vad ytterligheten kunde leda till och än en gång skänker jag idioterna utanför mässan en tanke. 

På frågan vad framtiden kommer att döma ut i dagens samhälle, så är det svårt för båda författarna att svara. Vi är sannolikt så indoktrinerade av just det så det är svårt att sia om, säger Ingrid Hedström. Axelsson avslutar dock med att vi måste börja tänka på pojkarna. De pojkar som marscherar på våra gator idag. 

Annonser

Den (o)moderna mansrollen

En mycket bisarr morgon på flera sätt. På väg till mässan så går vi förbi en idrottsplats som är fylld av piketbussar och polishästar. En gnagande olustkänsla sitter som tatuerad på min magsäck. Jag inleder lördagens mässdag med seminariet ”Den (o)moderna mansrollen” där Jenny Jägerfeld moderar ett samtal med Johan Ehn, som är aktuell med debutromanen Down under och Hampus Nessvold med Ta det som en man (även aktuell från radio). 

Hur är det att vara ung man idag? Hur ser rollen ut? Vad kan litteraturen bidra med?

Johan börjar med att presentera sin bok och att genom den förhoppningsvis kan hjälpa någon annan. Down under handlar om Jim, som blir utkastad från sin faster och farbrors hus där han tillfälligt bor. Anledningen är att de har förstått att han är homosexuell. Boken är till stor del självupplevd, vilket gör att Ehn ibland pratar om Jim och ibland om sig själv i anknytning till boken. Johan Ehn har upplevt många tragiska händelser och vad han märkte som vuxen var att han aldrig riktigt kom över det hela utan återkom ständigt till sina upplevelser. Det var då han bestämde sig för att skriva ner dem. Den självbiografiska ursprungstexten vidareutvecklade sig och blev så småningom istället en skönlitterär text. 

Hampus berättade om sin bakgrund och sin egen högstadietid där han gjorde vad som helst för att passa in. Han förekom istället för att förekomma och var således den stökiga killen som ställde till det för alla andra. Nessvold berättar till exempelvis att han spelade fotboll trots att han varken gillade det eller hade någon som helst talang för det. Men det var något som förväntades av honom som kille. På gymnasiet förändrades han dock genom att han hamnade i en klass med enbart tjejer. Då fanns ingen att hävda sig mot och han börjande så småningom att finna sig själv. 

Jenny Jägerfeld frågar de båda om de har något som de har svårt att bli av med kopplade till den traditionella mansrollen. Johan replikerade snabbt att han ständigt hamnar i s.k. mansplaning. ”Jag har tyvärr en tendens att vilja berätta hur det hela ligger till.” Hampus kontrar med att han är expert på att ”killgissa” – att kontinuerligt hamna i situationer där han inte vill erkänna att han inte kan, som resulterar i att han kommer hem med fel plugg och hävdar att det är fel på bokhyllan. 

Ingen av författarna vill sätta sig i en ”expertroll”, utan vill med sina böcker att väcka frågor. Få andra att börja prata om mansrollen och kontinuerligt fråga oss varför vi gör som vi gör. 

Det är en absurd känsla att sitta här och diskutera den (o)moderna mansrollen och dess koppling bland annat till våld när vi vet att i detta nu samlas hundratals – kanske uppemot tusen – nazister utanför. Helikoptern hovrar ovanför oss och hästhovarna klappar på gatorna och här sitter vi och diskuterar mansrollen. 

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Att förändra världen med en bild

Idag är det min tur att publicera ett inlägg på Kulturkollo under temat ”Att förändra världen”. Det finns många exempel på litteratur som förändrat världen, men jag vill lyfta fram ”hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld.”

Gå gärna in och läs mer. 

Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.

Hittar jag mig själv i mörkret?

Veckans tema på kollot handlar om Mörkt och kargt där Ulrica är general för veckan. Tanken som Ulrica hade med temat var egentligen miljö, men mina tankar började cirkulera kring det fiktiva mörkret. Och det är väl en stor behållning med våra teman – vi får fritt tolka temat som vi vill. Så jag gick inåt. Det inre landskapet.

Jag brukar titulera mig själv – dels med en glimt i ögat och dels med ett uns allvar – som eländesläsare. Jag läser gärna diskbänksrealism, jag läser gärna om människor som far illa, som är vilsna och om psykisk ohälsa. Emellanåt sväljer jag också spänningslitteratur och en och annan som kategoriseras som skräcklitteratur. Hur som haver – i min läsning så är jag mest i mörkret, vilket är väldigt intressant att finurla kring. Vad är det som lockar?

Som den extrema känslomänniska jag är så pendlar jag mellan fnittrig livsglädje till avgrundsdjupt mörker. Ibland så fort att jag knappt hänger med själv. Vore det inte bättre för mig att läsa rosaskrimrande kärleksromaner eller fluffig feelgood?

Kan det vara så – som jag resonerar i gårdagens inlägg på kollot ”Vad lockar i mörkret?” – att jag använder litteraturen såväl som terapeutisk igenkänning som ”face my fear”. Kan jag i läsningen – i mörkret – hitta mig själv?