Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Att förändra världen med en bild

Idag är det min tur att publicera ett inlägg på Kulturkollo under temat ”Att förändra världen”. Det finns många exempel på litteratur som förändrat världen, men jag vill lyfta fram ”hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld.”

Gå gärna in och läs mer. 

Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.

Hittar jag mig själv i mörkret?

Veckans tema på kollot handlar om Mörkt och kargt där Ulrica är general för veckan. Tanken som Ulrica hade med temat var egentligen miljö, men mina tankar började cirkulera kring det fiktiva mörkret. Och det är väl en stor behållning med våra teman – vi får fritt tolka temat som vi vill. Så jag gick inåt. Det inre landskapet.

Jag brukar titulera mig själv – dels med en glimt i ögat och dels med ett uns allvar – som eländesläsare. Jag läser gärna diskbänksrealism, jag läser gärna om människor som far illa, som är vilsna och om psykisk ohälsa. Emellanåt sväljer jag också spänningslitteratur och en och annan som kategoriseras som skräcklitteratur. Hur som haver – i min läsning så är jag mest i mörkret, vilket är väldigt intressant att finurla kring. Vad är det som lockar?

Som den extrema känslomänniska jag är så pendlar jag mellan fnittrig livsglädje till avgrundsdjupt mörker. Ibland så fort att jag knappt hänger med själv. Vore det inte bättre för mig att läsa rosaskrimrande kärleksromaner eller fluffig feelgood?

Kan det vara så – som jag resonerar i gårdagens inlägg på kollot ”Vad lockar i mörkret?” – att jag använder litteraturen såväl som terapeutisk igenkänning som ”face my fear”. Kan jag i läsningen – i mörkret – hitta mig själv?

Abibliophobia* i sitt esse

Det något romantiserade minnet av att stå i kö under en kristallklar midnattstimme för att bli insläppt till bokrean eller den lilla pirrande oron att inte hitta till den extralokal som den lokala bokhandeln var tvugna att öppna för att få plats med såväl böcker som folk. Bokrean i den lokala boklådan är tvyärr ett minne blott. Endast en av åtta böcker är köpt där och – i ärlighetens namn – kändes det som ett stödköp snarare än en bok jag sökt. Resten av bokreahögen är således köpt via internetbokhandel. Sambon suckade – något uppgivet och tämligen kraftlöst – över de bokhögar utan hylla som bara tycks bli högre i huset. Men jag är nöjd!

* Abibliophobia: the fear of running out of reading material