Vård av [insert valfritt b]

Jag har en app på mobilen som dagligen påminner mig vad som har hänt förr om åren just på aktuell dag. Idag fick jag en påminnelse om att vid den här tidpunkten för två år sedan så vårdade jag denna blogg och bytte således tema och skapade illustrationer. Just i dagarna har jag åter igen gjort precis det här. Det är nog något med januari, nystart och en dust djävlar-anamma-stämning eller så är det ett sätt för mig att hålla intresset uppe för… någonting, så här när vi närmar oss februari.

Februari som jämte november är årets avskrädesmånad. Bubblorna har knappt lagt sig på nyårsaftonskvällen, så tänker jag att nu – nu – äntligen är det snart ljust och vår. Sen kommer jag på att vi fortfarande har vintermånaden januari att ta oss igenom. Sagt och gjort – mitt mentala jag släpar sig igenom januari med inkonsekvent och sporadiskt känsloyttringar av förut nämnda nystart och djävlar-anamma, för att sedan – varenda år – slås ner av insikten att vi fortfarande har februari att ta oss igenom. Dementorerna gnuggar sina slemmiga händer och suger själen ur mänskligheten.

Veckoutmaningen på Kulturkollo denna vecka handlar om VAB – vård av [insert valfritt b]. Eftersom jag är mitt upp i mitt vab – vård av blogg, så kan jag passa på att vara delaktig i utmaningen. Jag har bytt tema, vilket jag fortfarande försöker justera och lagt till ny header och illustrationer för de olika sidorna. Jag har tagit bort, lagt till och fnular på flera olika inlägg för att försöka blogga ikapp de böcker som ännu ej fått den recension som de förtjänar.

Mitt vab för februari blir vård av bokläsning då jag äntligen tycks ha fått flow i läsandet så bör denna vårdas med största försiktighet och omtanke. Jag inleder således vabruari med en läshelg inhyst på hotell på annan ort. Bättre kan det knappast bli.

 

Annonser

Nittonhundrasextioåtta

Du missar väl inte att vi åter igen fokuserar på ett och samma årtal på Kulturkollo? Denna gång gräver vi i året 1968. Världen demonstrerade mot Vietnamkriget, svenska studenter ockuperade kårhus och protesterade mot en tennismatch mellan Sverige och Rhodesia, medan vår utbildningsminister gjorde sig ett namn när han öppet kritiserade USA för sin krigföring i Indokina. 1968 var också året då Zodiac-mördaren mördade sitt första offer och Apornas planet och Rosemarys baby hade premiär på biograferna.

Artister som var stora detta år var bland annat Janis Joplin, Bob Dylan, Cornelis Vreeswijk och Johnny Cash. 1968 öppnade Madison Square Garden i New York på sin nuvarande plats där just Johnny Cash, Janis Joplin, Jimi Hendrix, The Doors och The Rolling Stones hade konserter under året.

1968 debuterade Alice Munro med Dance of the Happy Shades, Karl Ove Knausgård föddes och för första och kanske sist gången i Academy Awards historia delades priset för bästa kvinnliga huvudroll mellan två skådespelerskor: Kathrine Hepburn (Guess Who’s Coming to Dinner) och Barbra Streisand (Funny Girl).

Entry island av Peter May

I Peter Mays Entry island har vi delvis förflyttat oss från de Yttre Hebriderna till de isolerade Magdalenöarna i Saint Lawrenceviken, Kanada. Delvis säger jag då en del av handlingen faktiskt är förlagd på just Isle of Lewis där Mays  tidigare Lewistriologin utspelar sig. Entry Islands befolkning är till stor del ättlingar till skotska immigranter, precis som huvudpersonen kriminalpolisen Sime Mackenzie själv är. De båda ögrupperna påminner också en hel del av varandra då de är karga, vindpinade och isolerade. En perfekt kuliss för att bygga upp spänning, känsla av utsatthet och misstänksamhet.

Öns magnat James Cowell mördas och frun Kirsty skadas i ett överfall som sker i det egna hemmet. Polisen misstänker dock direkt att frun ligger bakom det hela då det visar sig att de nyligen har separerat och har minst sagt ett labilt förhållande. När Mackenzie kommer till platsen får han överväldigande känsla av att han tidigare har träffat frun Kirsty, vilket hon förnekar.

Precis som tidigare böcker av May så kan man på något vis säga att mordgåtan är en kuliss för att berätta om så mycket annat. För precis som tidigare är det inte själva mordet som står i centrum, utan Mackenzie och hans inre resa som är det väsentliga. Det jag bland annat gillar med Mays skildring är karaktärerna han bygger upp. Mackenzie är på många sätt som vem som helst. Även han har nyligen separerat och försöker överleva dagen. Sömnsvårigheterna blir allt mer påtagliga och han har svårt att fokusera på jobbet. Och han kan inte släppa tanken om att hans och Kirstys vägar någon gång i det förflutna har korsats.

Parallellt med nutidens mordgåta på Entry island får vi även ta del av Simes ättling och namnes historia som representerar dåtiden. Han och hans familj levde på Isle of Lewis när den stora svälten samt tvångsförflyttningarna av skotska högländare bidrog till att befolkningen ofrivilligt lämnade öarna för en bättre framtid någon annanstans i världen. Några förflyttades till det skotska låglandet, andra sökte sig ännu längre bort, till Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Tydligen så bor det idag fler högländarättlingar i dessa länder än i själva Skottland, vilket var en väldigt intressant historisk inblick man fick under läsningens gång.

I sedvanlig ordning stör jag mig till en början på de här historiska tillbakablickarna, men så småningom så fastnar jag nästan mer i den än i nutiden. Det är något som fascinerar med den här tiden (får helt klart Outlander-vibbar av såväl miljön som den kärlekshistoria som äger rum) och hur folk med stort mod (ibland frivilligt och ibland ofrivilligt) vågade ta hela sin familj på veckolånga båtresor för att söka lyckan någon annanstans.

Jag gillar idén med att deckargåtan – mordet – tar en tämligen blygsam plats och hur Mays böcker blir på sätt och vis genreövergripande. Det jag gillade mindre var möjligtvis hur de båda parallella historierna så småningom vävdes ihop. Det blev såväl osannolikt som något krystat, men vad gör väl det när resten av gestaltningen, den briljanta beskrivna miljön och handlingen är så Peter May:ersk.

Författarporträtt: Vincent Loisin
Bokomslag: Lars Sundh

 

De vi gömde undan

Under gårdagen såg jag på ett seminarium som hänger kvar i mina tankar idag. Andreas Ekström modererar ett samtal mer Majgull Axelsson och Ingrid Hedström, som båda har skrivit böcker som handlar om ”De vi gömde undan”. Vad hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande? Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Ingrid Hedström skriver i romanen Gick obemärkt förbi om barnen som skulle gömmas undan och helst glömmas bort. Hedströms roman är sprungen ur verklighetens Haggården i Hedemora som var en anstalt som i slutet av -30-talet utmärkte sig minst sagt. Idén till romanen kom när Hedström fann en mapp som innehöll bland annat 75 ansökningshandlingar på barn, som de allra flesta dog veckor, ibland till och med dagar, efter att de skrivits in på hemmet. Endast 14 av de 75 barnen överlevde Hagggården. 

Majgull Axelssons Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse för sin bror som levde och dog på Vipeholm, en stor anstalt utanför Lund. 

Hedström och Axelsson samtalar utifrån sina böcker om en skamfläck i den svenska historien som kastar skrämmande långa skuggor. Folkhemstankens baksida. Inte osökt går mina tankar till filmen Den goda människan, som handlar om hur svenska flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till att sterilisera sig så att deras dåliga gener inte skulle fördärva kommande släktled. En film som följer mig i tanken än idag.

Majgull Axelsson som tidigare har skrivit om romerna under Förintelsen i Jag heter inte Miriam, får frågan kring sin process och research. Hon blev mycket förvånad, men det visade sig snart att det var mycket lättare att hitta fakta kring Förintelsen än kring det som utspelade sig här i Sverige. Här fanns nästan ingenting. I själva dokumentationen var det mycket fokus på att patienterna var våldsamma men Axelsson vågar påstå att det var skötarna som var de mest våldsamma. Vipeholm präglades av grymma disciplinsmetoder – bland annat lät man patienterna sitta korridorerna hela dagarna utan möjlighet att göra något annat. Vårdarna gick fram och tillbaka med remmar i händerna. Det genomfördes även expertiment på patienterna, vilket bland annat lyftes i tidningarna för några år sedan – ett tandexperiment där man lät patienterna äta stora mängder godis för att kunna studera kariesangrepp. Tre år eget Auchwitz så gör man alltså experiment på försvarslösa i Sverige. 

Axelsson fortsätter med att berätta när hon blev reporter 1968 och skrev om en läkare på BB som rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idiot, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. 1968!!! Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.” 

Diskursen under folkhemmet uppbyggnadsperiod handlade om vad individen kunde göra för samhället och inte vad samhället kunde göra för individen. Idag pratar vi om invandrare på samma sätt – värdet sitter i hur mycket de kan bidra till samhället. 

Var kom då detta svaghetsförakt ifrån? Det moderna bilden av Sverige växer fram. Ljust och välstädat. Lortsverige är borta. En förädling av humankapitalet. Hade det inte varit för nazismen så kanske det hade levt kvar än idag. Nu fick vi se vad ytterligheten kunde leda till och än en gång skänker jag idioterna utanför mässan en tanke. 

På frågan vad framtiden kommer att döma ut i dagens samhälle, så är det svårt för båda författarna att svara. Vi är sannolikt så indoktrinerade av just det så det är svårt att sia om, säger Ingrid Hedström. Axelsson avslutar dock med att vi måste börja tänka på pojkarna. De pojkar som marscherar på våra gator idag. 

Den (o)moderna mansrollen

En mycket bisarr morgon på flera sätt. På väg till mässan så går vi förbi en idrottsplats som är fylld av piketbussar och polishästar. En gnagande olustkänsla sitter som tatuerad på min magsäck. Jag inleder lördagens mässdag med seminariet ”Den (o)moderna mansrollen” där Jenny Jägerfeld moderar ett samtal med Johan Ehn, som är aktuell med debutromanen Down under och Hampus Nessvold med Ta det som en man (även aktuell från radio). 

Hur är det att vara ung man idag? Hur ser rollen ut? Vad kan litteraturen bidra med?

Johan börjar med att presentera sin bok och att genom den förhoppningsvis kan hjälpa någon annan. Down under handlar om Jim, som blir utkastad från sin faster och farbrors hus där han tillfälligt bor. Anledningen är att de har förstått att han är homosexuell. Boken är till stor del självupplevd, vilket gör att Ehn ibland pratar om Jim och ibland om sig själv i anknytning till boken. Johan Ehn har upplevt många tragiska händelser och vad han märkte som vuxen var att han aldrig riktigt kom över det hela utan återkom ständigt till sina upplevelser. Det var då han bestämde sig för att skriva ner dem. Den självbiografiska ursprungstexten vidareutvecklade sig och blev så småningom istället en skönlitterär text. 

Hampus berättade om sin bakgrund och sin egen högstadietid där han gjorde vad som helst för att passa in. Han förekom istället för att förekomma och var således den stökiga killen som ställde till det för alla andra. Nessvold berättar till exempelvis att han spelade fotboll trots att han varken gillade det eller hade någon som helst talang för det. Men det var något som förväntades av honom som kille. På gymnasiet förändrades han dock genom att han hamnade i en klass med enbart tjejer. Då fanns ingen att hävda sig mot och han börjande så småningom att finna sig själv. 

Jenny Jägerfeld frågar de båda om de har något som de har svårt att bli av med kopplade till den traditionella mansrollen. Johan replikerade snabbt att han ständigt hamnar i s.k. mansplaning. ”Jag har tyvärr en tendens att vilja berätta hur det hela ligger till.” Hampus kontrar med att han är expert på att ”killgissa” – att kontinuerligt hamna i situationer där han inte vill erkänna att han inte kan, som resulterar i att han kommer hem med fel plugg och hävdar att det är fel på bokhyllan. 

Ingen av författarna vill sätta sig i en ”expertroll”, utan vill med sina böcker att väcka frågor. Få andra att börja prata om mansrollen och kontinuerligt fråga oss varför vi gör som vi gör. 

Det är en absurd känsla att sitta här och diskutera den (o)moderna mansrollen och dess koppling bland annat till våld när vi vet att i detta nu samlas hundratals – kanske uppemot tusen – nazister utanför. Helikoptern hovrar ovanför oss och hästhovarna klappar på gatorna och här sitter vi och diskuterar mansrollen. 

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh