2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Järtecken av Christoffer Carlsson

Januari 2005. Jag lajvade mamma till två fyramånaders bäbisar, fyllde dagarna med oändliga antal bajsblöjor/amningar/nappflaskor. Jag fyllde dessutom trettio en vecka in på det nya året. Vi skulle såklart fira detta i dagarna två. Under fredagen med familjen och lördagen med vännerna.

Sent under fredagskvällen kunde ett nybildat lågtryck skönjas nordväst om Irland och enligt SMHI var ”förutsättningarna för en häftig lågtrycksbildning ideala”. Det indikerades att ett större oväder kunde vara på väg mot Sverige. Lite oväder stoppar väl dock inte en trettioårsfest och vännerna kom med sina små bäbisar gungades i Rock-a-Tot:er. Jag minns hur snabbt vinden ändrade karaktär och glasrutorna bågnade av trycket och plötsligt kom det en plåt flygande förbi fönstren. Även stämningen ändrade karaktär – från livlig (nåja!) trettioårsfestlig till en något mer dämpad, men fortfarande munter, stämning där vi fascinerades över vindens styrka. När elen gick konstaterade vi bara glatt att det var ju en himlans tur att vi valt smörgåstårta och inte skulle bjuda på varm mat.

Som tur var kom alla gästerna hem oskadda och det var först dagen efter som vi förstod hur illa det var. Sju människor miste livet direkt i samband med stormen, 300 miljoner träd föll och som mest var 415 000 hushåll utan ström. Vi var utan ström i tre dagar, vilket är tämligen lindrigt i sammanhanget. Dock var det där vår gräns gick med två små bäbisar då vi fick hämta vatten på annat håll och göra ersättning på stormkök och vi förberedde en tillfällig flytt till min mor i stan. Vi slapp dock detta då strömmen kom tillbaka som i ett trollslag. Alla våra nära var oskadda, men skogen var det värre med och vi kan än idag se såren efter Gudrun och efterföljande Per (2017).

Varför berättar jag det här? Jo, för jag har läst Järtecken av Christoffer Carlsson och påmindes av denna naturkatastrof och därför kommit att fundera en hel del på det här, vad som hände och hur vi alla reagerade. Hur det finns ett före och efter Gudrun, på samma sätt som ett före och efter tsunamin 2004, som även den är omnämnd i boken.

I Marbäck, utanför Halmstad, finns det ett före och efter mordet på Lovisa 1994 (mig veterligen ett fiktivt mord). Den skyldige identifieras snart och Lovisas pojkvän Edvard döms för brottet. Slutet gott, allting gott – eller? Brottet skapar dock ringar på vattnet och påverkar människor på olika sätt runt om i bygden. Isak, som är Edvards systerson, avgudar sin morbror och hamnar i något av en identitetskris när Edvard försvinner ur hans liv och han börjar känna tyngden av det arv Edvard lämnar efter sig. Vidar är polis och själv boende i trakten och har svårt att riktigt acceptera att de verkligen har identifierat och dömt den faktiska mördaren. Vi får följa deras historia från 1994 till sommaren 2017 och mordet blir allt mer perifer och effekterna av ett brott mer och mer centralt.

Jag har tidigare arbetat i Halmstad under många år och vi bor bara 30 minuter från Tolarp och Marbäck. Det är lite som hemma. Jag känner igen vägskyltarna, varit på uteställena och väntat på skjutsen från stan i sidoregn. I kombination med de olika tidsmarkörerna såsom tsunamin och orkanen Gudrun – så blir det en häftig autentisk känsla och plötsligt finner jag mig själv fundera på vad jag gjorde då, kände då och vad som hände före och efter.

Författaren är dessutom synnerligen bra på att beskriva den döende bruksorten, att skildra hur det är att växa upp i en by där alla känner alla och hur den begränsade värld som det lilla samhället bildar både kan vara något gott och ont. Idag bor vi i ett liknande samhälle och igenkänningen är svår att förneka. Det kan tilläggas att det är Christoffer Carlssons hembygd som beskrivs i boken, men det kunde varit vilket litet samhälle som helst i Sverige.

Under läsningens gång drar jag – inte helt osökt – trådar till Nina Wähäs Testamente. Frågor kring (sociala) arv och miljö, självuppfyllande profetia och om att lämna eller stanna kvar ställs i båda böckerna. Isak känner själv av järtecknet (varsel, förebud eller tecken på något) och han vet att han bär med sig morbroderns skuld och hans mörker. Det är sorgligt att som läsare se att det är omgivningen som sätter detta tecken på Isak och att de förväntar sig inget annat av honom.

Detta är min första lästa bok av Christoffer Carlsson och det kommer definitivt bli fler. Järtecken är långt mycket mer än ”bara” en kriminalhistoria, utan en historia om socialt arv, om hur en katastrof på andra sidan jorden kan påverka en liten by i Halland och samtidigt handlar den om den första kärleken, om sorg och om att komma hem.

Författarporträtt: Emelie Asplund
Bokomslag: Elina Grandin