Vassa föremål blir TV-serie

Gillian Flynns Vassa föremål ska bli TV-serie med Amy Adams i huvudrollen som journalisten Camille Preaker. Jag gillar idén! Idén om att skapa en serie i åtta delar istället för en film. Dock – d o c k – hade jag kanske, möjligtvis, månne önskat att det var Mörka platser som blev till serie istället. [tänkepaus] Nej – jag ska rätta mig; jag önskar att Mörka platser o c k s å blir en TV-serie. Jag tyckte inte att filmatiseringen – Dark places – blev helt lyckad som adaption av boken. Hade jag inte läst boken vetesjutton om jag hängt med. Tänk att bygga upp boken i åtta delar där de mörka delarna hade fått växa fram utmed historien. Jag är fortfarande dock nyfiken på Vassa föremål och vad Jean-Marc Vallée, som även gjort bland annat Dallas Buyers Club (2013), The Young Victoria (2009) och Wild (2014), kan göra med historien.

Vassa föremål handlar om hur Preaker blir skickad som journalist till sin barndomsstad Wind Gap för att rapportera om två bortrövade och dödade flickor. Du kan gärna läsa min recension här där du kan läsa att ”Camille har dock ett minst sagt komplicerat förhållande till sin smått hysteriska och hypokondriska mor, ett halvhjärtat till sin styvfar och icke existerande med sin manipulativa halvsyster och hon har inte satt sin fot i staden på många år.” Gillian Flynn tillhör numera en av mina absoluta topp-favorit-författare:

”För hon skriver bra. Riktigt bra. Och smart. Det är amerikanskt, det är cheerleaders, pilllerknaprande tonårshierarkier, skvallrande och uttråkade hemmafruar, baktalande och sporadiskt utpekade stadsbor, white trash blandat med ärvda pengar. Det är småstadslivets baksida. Det är Gillian Flynn.”

Min recension av Mörka platser kan du läsa här.

Porträttbild Amy Adams: Kevin Winter, Getty Images
Porträttbild Gillian Flynn: Dana Rossini
Bokomslag: Lars Sundh

Annonser

Årets bästa TV-serier 2015

När läslusten tryter, så tar TV-serie-frosseriet vid. I diskussioner om film och serier brukar mitt standardsvar vara ”ser allt, minns inget”, men det är en sanning med modifikation. För nog har det utkristalliserats sig några favoriter under året. Jag ser mycket bra och mycket mindre bra och säkerligen en och annan skämskuddeserie. Här kommer dock några som jag brukar rekommendera för andra:

The Affair – säsong 2 (säsong 1 minst lika bra)

True Detective – säsong 2 (säsong 1 är helt outstanding men säsong 2 är också riktigt bra)

The Jinx 

Narcos

Jessica Jones

Fargo – säsong 1

Fargo – säsong 2

 

 

Ingen läsning, men pyssel och TV-seriesvullande

Årets julpyssel är härmed avklarat och resultatet blev förvånansvärt fint (hur mycket min floristvän hjälpte mig förtäljer inte historien).

IMG_20141204_143422

Inte infinner sig några nämnvärda julkänslor och jag grinchar vidare. Självinterventionen fortsätter. Så vi tar väl en jullåt på det!


Dagens låt: ”Christmas Without You” av OneRebublic

Läsningen står helt still för tillfället, men jag ser just nu en TV-serie som jag kan passa på att tipsa om: The Affair med Dominic West och Ruth Wilson i huvudrollerna. Den handlar om författaren Noah Solloway, som under några sommarveckor har en affär med servitrisen Alison Lockhart. I nutid får du följa hur personerna sitter i förhör av någon anledning och i dåtid följer du deras båda historier, som sakta pusslas samman under seriens gång. Du får också ta del av händelseutvecklingen ur två olika perspektiv då du under halva avsnittet följa Solloways berättelse och därefter Lockharts (eller tvärtom). På detta sätt får du på ett berättartekniskt smart sätt ta del av hur samma händelse kan återges på två helt olika sätt. Det som till en början verkade så enkelt är naturligtvis inte detta.

SHOWTIME-THE-AFFAIRI birollerna känner du kanske igen Maura Tierney (Cityakuten) och Joshua Jackson (Dawson´s Creek).

 

Döden och trösten

Döden är oundviklig och livet förgängligt. Det är ett tungt tema denna vecka på Kulturkollo och jag ska villigt erkänna att jag är extremt obekväm när jag närmar mig ämnet. Veckans utmaning handlar om att på olika sätt söka tröst i kulturen. Inget kan väl lugna eller spegla en själ som musik, eller? Ibland kan den ge tröst och ibland gestalta det man känner.

Anna Ternheim – Shoreline

Christian Kjellvander – Poppies and Peonies

Damien Rice – Rootless Tree

The Smashing Pumpkins – To Sheila

Om sanningen ska fram så söker jag nog sällan just tröst i kultur. Jag använder mig snarare den som ett sätt att spegla och uttrycka det jag känner. Ett tidigare inlägg på Kulturkollo har handlat just om det; min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen och hur lyrik kan vara den perfekta spegeln. Lyrik och musik, vilka är ganska lika i sitt utförande. Men är jag ute efter en förlösande fulgråt så ska man inte förringa ett avsnitt eller två av Grey’s Anatomy (går på det varendaste gång).

Från The Wire till Show Me a Hero

David Simon som är huvudförfattare till den eminenta och faktiskt ojämförbara serier The Wire ligger nu i startgroparna för att göra en ny miniserie: Show Me a Hero. Den sex timmar långa serien baseras på Lisa Belkins fackbok med samma namn. Belkin studerade effekterna av ett domstolsbeslut 1985, som innebar att en massa folk, främst fattiga, tvångsflyttade från en stadsdel, Yonkers (New York), till en annan . Detta för att minska segregationen i staden. I boken får man möta en rad olika karaktärer:

”When Nicholas Wasicsko was growing up, he knew he was going to be mayor of Yonkers. The other kids teased him about his dream, calling him ”The Mayor” on the basketball court. But on November 3, 1987, when he was only twenty-eight years old, Nick did indeed become mayor–in fact, the country’s youngest. […] It’s about Alma Febles, a magnetic young mother desperate to move her three children into a real home. It’s about the nearly blind Norma O’Neal, who couldn’t get home health care in the projects. It’s about Mary Dorman, an activist–first, against the housing; then, gradually, for it–for the first time in her life. And it’s about Nick Wasicsko and his wife, Nay, trying to build a life amid the political rubble.”

Det känns uppenbarligen som en bok gjord för David Simon. The Wire gjorde sig känd inte bara för att den var autentisk Baltimores undre värld utan för galleriet av karaktärer och du fick möta allt från den korrupte politikern, folk som köper sig fria, polisen som kämpar i blindo, smålangarna på gatorna till människorna som bodde The projects. Författaren visade ingen pardon för de populära karaktärerna och kunde när som plocka bort dem. Simon har också gjort Treme, som är uppbyggt på liknande sätt men tyvärr fastnade jag inte i den och gav upp efter ett par avsnitt. Det kan också tilläggas att han var involverad i Generation Kill, i vilken man följer ett antal soldater de fyrtio första dagarna av USA:s invasion av Irak 2003. Det är med andra ord en ganska tung CV som killen kan presentera.

Show Me a Hero som produceras för HBO förväntas ha premiär någon gång under 2016.

Torka aldrig tårar utan handskar på dvd

Torka aldrig tårar utan handskarÄr du intresserad av att se Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar
på dvd så går den nu att förhandsboka, bland annat här och här. Preliminärt release är någon gång i juli (enligt sist nämnda källa).

.
Läs mer:

Torka aldrig tårar utan handskar avsnitt 3 (TV)
Torka aldrig tårar utan handskar avsnitt 2 (TV) 
Torka aldrig tårar utan handskar avsnitt 1 (TV)

Torka aldrig tårar utan handskar – kärleken
Torka aldrig tårar utan handskar – sjukdomen
Årets bästa bok 2012

Till alla oss som är vi med Gardell