Det grå fängelset av Curtis Dawkins

Idag recenserar jag Det grå hotellet av Curtis Dawkins på Kulturkollo. Det är en samling noveller som skildrar den hårda världen och vardagen innanför fängelsemurarna i ett amerikanskt fängelse. Författaren är själv en livstidsdömd fånge, vilket gör att jag ifrågasätter min egen läsning av boken. På vilket sätt kan du läsa på Kulturkollo.

Du får i novellsamlingen möta ett brett utbud av karaktärer och skildrat vad den monotona ledan kan göra med människan. Författaren skriver med ett sinne för detaljer och beskriver en värld som – lyckligtvis – få av oss har erfarenhet av.

Annonser

En novell av Simone de Beauvoir

Det är Paris-tema på Kulturkollo. Personligen har jag dock ingen anknytning till Paris – jag har aldrig varit där och jag läser tämligen begränsat med fransk litteratur. Åh fick dra efter andan när jag i detta nu påminns av Éléonore Merciers brutala Han bara slog och slog. 

Simone de Beauvoir må vara mest känd för Det andra könet, men hon har även skrivit skönlitteratur och essäer och jag har läst och recenserat en av hennes noveller: Marcelle från 1937. Den är hämtad ur novellsamlingen Quand Prime le Spirituel, som består av fem berättelser om en liten krets unga kvinnor i 20-talets Paris.

Läs recensionen här.

Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt

Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur.
(Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

Asken Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt, som Novellix ger ut i samarbete med Hallpressen innehåller fyra olika röster som berättar om flykten till Sverige. I Ania Monahofs Lilla asken får vi möta Annoscka, som tillfälligt  bor i Finlandunder andra världskriget och kommer tvingas fly över havet till Sverige. Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari handlar om ett annat hav, en annan tid och ett annat barn, men samma känslor sammanför de båda berättelserna på ett synnerligen intressant sätt. I överfulla båtar tvingas de båda barnen att lägga sina liv naturens makter och se hur de vuxna förlorar kontrollen över sina liv.

Du och jag mot världen av Zulmir Bečević får vi läsa om den lilla pojken som har förlorat sin pappa och som vägrar ge upp hoppet om att en dag få återförenas med honom. Den historia som dock kommer att drabba mig allra mest är David Mohsenis Eller sjunk i havet. Varför kan du läsa här.

Paradise – långt ifrån ett paradis

Som ni säkert vet vid det här laget så triggar jag igång på elände och på mörker och på eländiga mörka karaktärer. Därför är det inte så konstigt att Paradise av Nanna Johansson väcker all min nyfikenhet då jag läste baksidestexten: ”I Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt.” Det är en märklig läsupplevelse – fast jag är övertygad om att alla människor har såväl goda som mindre goda sidor – så är antagonisten oftast en man inom film och litteratur. Visst? Därför är det provocerande – ”in a good way I will add” – att läsa om kvinnor som är obehagliga, på gränsen till onda och som är nästan (med betoning på nästan!) utan självinsikt… eller månne är likgiltiga ett bättre ord i sammanhanget. Självinsikt och skuld är närvarande, vill jag påstå, men kryddat – förnekat, undanträngt, utkonkurrerat – av likgiltigheten hos dessa kvinnor.

Paradise består av tio noveller som handlar om lika många kvinnor och ett utsnitt – ett nedslag – ur och i deras liv – ursnitt där de visar allt annat än smickrande sidor. Vi får möta syskonavundsjuka ungdomspyromanen, kvinnan som ser på och som inte vill välja sida när maken misshandlar sin brorson för att han har ett förhållande med deras son och politikern med hybris som gjorde bort sig i ett radioprogram. Du får också möta systrarna som utövar systematisk utpressning av män och kvinnan som föraktar sin väns familjelycka. Det är bitterhet och kränkthet i sitt esse.

Den novell jag bär med mig allra mest är den med samma titel som hela samlingen: Paradise, som är en sliten kinakrog där den alkoholiserade f.d. bibliotekarien spenderar sina dagar och pengar. Den är så vansinnigt sorglig på flera sätt. Dels kvinnans förnekelse och håglöshet och dels kvinnans dotter som tvingas bevittna och leva med detta. Utöver all utsatthet som redan drabbar dottern både på hemmaplan och i skolan så bidrar mamman omedvetet till mobbningen av dottern. Den skaver fortfarande – en knapp vecka efter läsningen.

Varför fastnar jag? Varför fastnar jag trots allt som nöter och alla negativa känslor som väcks? Kan det vara så att läsaren invaggas i falsk empati för kvinnorna till en början för att varje gång överrumplas av deras obehag, deras likgiltighet? Som läsare vill jag gärna hitta förklaringar i patriarkala strukturer, men det går inte att väja sig mot kvinnornas obehag och strukturerna kan inte ursäkta dem. Det här har Johansson lyckats ypperligt med.

Författarporträtt: Emil Malmborg
Bokomslag: Eva Wilsson

Att säga det med en (eller ett par eller sju) meningar

Vi har äntligen kommit igång med våra veckoteman på Kulturkollo efter en välbehövlig lugn bloggmånad. Veckans tema heter ”Kort och gott” och utmaningen handlar om att leverera enradingar, som säger allt som behöver sägas. Eftersom att jag har begåvats med ett guldfiskminne så minns jag sällan enstaka meningar, så jag bjuder på en micronovell av Tomas Kindenberg och är hämtad ur Kan du inte bara vara pinsamt tyst som är en samling texter och illustrationer som ger eftertänksam eftersmak.

enrading

Just den här novellen har satt sina spår och jag tänker fortfarande på den ibland trots att det är runt fyra år sedan jag läste den. Humorn blir ett sätt att dölja så mycket sorg och mörker.

Novellcirkel: Solskenet i munnen

solskenet i munnenÄntligen! Idag kör cirkeln igång kring två av novellerna i Solskenet i munnen; Su Tongs Lika vackra som änglar och titelnovellen Solskenet i munnen av Chen Ran. Det är första gången jag bokcirklar på detta vis så det ska bli spännande att se hur det hela kommer att arta sig. Det är något extra spännande då samlingens redaktör och översättare Anna Gustafsson Chen är med i samtalet.

Det är dock inte försent att hänga på. Anmäl dig till FB-gruppen här.

 

Humoristen – underfundiga mikronoveller

Tomas Kindenberg har specialiserat sig på att skriva s.k. mikronoveller, d.v.s. korta texter som balanserar någonstans mellan nattsvart allvar och bubblande skratt. Flera av dem är bara på några rader, men författaren lyckas många gånger ändå att berätta en fullgod historia där poängen har en hel del eftersmak. 2006 kom Kindenbergs Kan du inte bara vara pinsamt tyst, vilken jag bland annat skrev om här. Förra året kom mikronovellsamlingen Humoristen, men den sålde slut tämligen fort. Nu har den dock släppts som e-bok och du kan finna den här, här eller här (där du för övrigt fortfarande kan få tag i hans första samling som tryckt version). Extremt billigt om jag får säga, värt varenda krona.

145990572206811IMG_20130727_075335
Ur Humoristen av Tomas Kindenberg

Jag tycker nog att den första samlingen var något starkare och befann sig möjligen i mer den mörka sidan av humorn. Men Humoristen är helt klart läsvärd ändå.