Det grå hotellet av Curtis Dawkins

I novellsamlingen Det grå hotellet skildrar Curtis Dawkins livet i ett amerikanskt fängelse. Den beskriver de inlåsta dagarna där ledan är ständigt närvarande och där de intagna försöker skapa sig något av en vardag. Våldet ligger latent i väggarna och tar emellanåt fysik form – ofta mot någon medfånge, ibland mot en väktare och inte ovanligt riktas det mot dem själva.

Med en blick för detaljer bygger författaren intressanta karaktärer där du får ta del av såväl deras historia som deras inre liv. Du får till exempelvis i ”Se bilder av en kvällsbrand” möta Catfish, som tidigare arbetade med att sanera hem efter självmördare. En grotesk historia på flera de vis.

Även om Dawkins historier är högst realistiska så smyger sig magiska inslag sig in i en av novellerna. Den berättar om en man som bokens jag delar cell med ett tag. En man som efter mångt och mycket lyckades bemästra konsten att göra sig osynlig och gå genom väggar. En stor tillgång i ett fängelse.

Återkommande motiv i novellerna är skuld, minnen, vänskap och försoning samt hur de olika karaktärerna hanterar bristen på mänsklig närhet. Särskilt fastnar jag för berättarjaget som ringer upp – på måfå valda – telefonnummer för att få någon att prata med. I en annan novell ”Världen utanför” skildras hur berättelsens jag (oklart om jag är samma person genom samlingen) bygger upp hela liv för personer som han ser på tv:n – som tjejen som sitter på läktaren på en baseballmatch som i fantasins land börjar på universitet, skaffar sig en ny tillvaro och i samma veva nödgas göra slut med sin pojkvän. På något vis blir detta en historia om avsaknaden av mänsklig kontakt och att man låter tanken vandra dit kroppen inte kan.

Att författaren själv sitter sitter i fängelse på livstid gör Det grå hotellet autentisk och du kan tänka dig att ledan i fängelset har gynnat hans känsla för detaljerna som visar sig i texten. Jag fann dock mig själv med att fundera ganska mycket på detta faktum. Påverkar detta min läsupplevelse? Vad betyder det att jag sitter och läser något som en mördare har skrivit? Mord säljer. Mördare säljer. Vilket förlaget spelar på då de nämner detta faktum på såväl hemsidan som på baksidestexten. Jag hamnar lite i samma tankebanor som jag hamnade i när jag läste Monster av Micael Dahlen och Flickorna av Emma Cline. Till Dawkins försvar kan jag dock tillägga att han inte skriver om sitt egen brott och oavsett vem som har författat Det går hotellet, så är det en intressant skildring av livet innanför fängelsemurarna.

Kvällen då jag dödade en annan människa var en fruktansvärd tragedi, särskilt för hans familj, för min familj – alla traumatiserades av mina handlingar. Jag tampas fortfarande med skulden och sorgen. Jag har ofta så mycket sorg och smärta i hjärtat att det känns som att jag ska sprängas. Men inom ett dygn efter att man hört fängelseportarna slå igen inser man att man antingen kommer att gräma sig över det förflutna in i döden eller lära sig att leva i nuet. För mig är litteraturen en stor del av det nuet, och jag klamrar mig fast vid den som en livbåt som dagligen driver fram ur dimman. (ur efterordet)

Denna text har tidigare publicerats på Kulturkollo (2018-03-25)

Foto: Free-Photos från Pixabay 
Bokomslag: Sara Acedo

Det grå fängelset av Curtis Dawkins

Idag recenserar jag Det grå hotellet av Curtis Dawkins på Kulturkollo. Det är en samling noveller som skildrar den hårda världen och vardagen innanför fängelsemurarna i ett amerikanskt fängelse. Författaren är själv en livstidsdömd fånge, vilket gör att jag ifrågasätter min egen läsning av boken. På vilket sätt kan du läsa på Kulturkollo.

Du får i novellsamlingen möta ett brett utbud av karaktärer och skildrat vad den monotona ledan kan göra med människan. Författaren skriver med ett sinne för detaljer och beskriver en värld som – lyckligtvis – få av oss har erfarenhet av.

Författarporträtt: Jarett Haley

En novell av Simone de Beauvoir

Det är Paris-tema på Kulturkollo. Personligen har jag dock ingen anknytning till Paris – jag har aldrig varit där och jag läser tämligen begränsat med fransk litteratur. Åh fick dra efter andan när jag i detta nu påminns av Éléonore Merciers brutala Han bara slog och slog. 

Simone de Beauvoir må vara mest känd för Det andra könet, men hon har även skrivit skönlitteratur och essäer och jag har läst och recenserat en av hennes noveller: Marcelle från 1937. Den är hämtad ur novellsamlingen Quand Prime le Spirituel, som består av fem berättelser om en liten krets unga kvinnor i 20-talets Paris.

Läs recensionen här.

Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt

Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur.
(Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

Asken Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt, som Novellix ger ut i samarbete med Hallpressen innehåller fyra olika röster som berättar om flykten till Sverige. I Ania Monahofs Lilla asken får vi möta Annoscka, som tillfälligt  bor i Finlandunder andra världskriget och kommer tvingas fly över havet till Sverige. Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari handlar om ett annat hav, en annan tid och ett annat barn, men samma känslor sammanför de båda berättelserna på ett synnerligen intressant sätt. I överfulla båtar tvingas de båda barnen att lägga sina liv naturens makter och se hur de vuxna förlorar kontrollen över sina liv.

I Du och jag mot världen av Zulmir Bečević får vi läsa om den lilla pojken som har förlorat sin pappa och som vägrar ge upp hoppet om att en dag få återförenas med honom. Den historia som dock kommer att drabba mig allra mest är David Mohsenis Eller sjunk i havet. Varför kan du läsa här.

Paradise – långt ifrån ett paradis

Som ni säkert vet vid det här laget så triggar jag igång på elände och på mörker och på eländiga mörka karaktärer. Därför är det inte så konstigt att Paradise av Nanna Johansson väcker all min nyfikenhet då jag läste baksidestexten: ”I Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt.” Det är en märklig läsupplevelse – fast jag är övertygad om att alla människor har såväl goda som mindre goda sidor – så är antagonisten oftast en man inom film och litteratur. Visst? Därför är det provocerande – ”in a good way I will add” – att läsa om kvinnor som är obehagliga, på gränsen till onda och som är nästan (med betoning på nästan!) utan självinsikt… eller månne är likgiltiga ett bättre ord i sammanhanget. Självinsikt och skuld är närvarande, vill jag påstå, men kryddat – förnekat, undanträngt, utkonkurrerat – av likgiltigheten hos dessa kvinnor.

Paradise består av tio noveller som handlar om lika många kvinnor och ett utsnitt – ett nedslag – ur och i deras liv – ursnitt där de visar allt annat än smickrande sidor. Vi får möta syskonavundsjuka ungdomspyromanen, kvinnan som ser på och som inte vill välja sida när maken misshandlar sin brorson för att han har ett förhållande med deras son och politikern med hybris som gjorde bort sig i ett radioprogram. Du får också möta systrarna som utövar systematisk utpressning av män och kvinnan som föraktar sin väns familjelycka. Det är bitterhet och kränkthet i sitt esse.

Den novell jag bär med mig allra mest är den med samma titel som hela samlingen: Paradise, som är en sliten kinakrog där den alkoholiserade f.d. bibliotekarien spenderar sina dagar och pengar. Den är så vansinnigt sorglig på flera sätt. Dels kvinnans förnekelse och håglöshet och dels kvinnans dotter som tvingas bevittna och leva med detta. Utöver all utsatthet som redan drabbar dottern både på hemmaplan och i skolan så bidrar mamman omedvetet till mobbningen av dottern. Den skaver fortfarande – en knapp vecka efter läsningen.

Varför fastnar jag? Varför fastnar jag trots allt som nöter och alla negativa känslor som väcks? Kan det vara så att läsaren invaggas i falsk empati för kvinnorna till en början för att varje gång överrumplas av deras obehag, deras likgiltighet? Som läsare vill jag gärna hitta förklaringar i patriarkala strukturer, men det går inte att väja sig mot kvinnornas obehag och strukturerna kan inte ursäkta dem. Det här har Johansson lyckats ypperligt med.

Författarporträtt: Emil Malmborg
Bokomslag: Eva Wilsson

Att säga det med en (eller ett par eller sju) meningar

Vi har äntligen kommit igång med våra veckoteman på Kulturkollo efter en välbehövlig lugn bloggmånad. Veckans tema heter ”Kort och gott” och utmaningen handlar om att leverera enradingar, som säger allt som behöver sägas. Eftersom att jag har begåvats med ett guldfiskminne så minns jag sällan enstaka meningar, så jag bjuder på en micronovell av Tomas Kindenberg och är hämtad ur Kan du inte bara vara pinsamt tyst som är en samling texter och illustrationer som ger eftertänksam eftersmak.

Just den här novellen har satt sina spår och jag tänker fortfarande på den ibland trots att det är runt fyra år sedan jag läste den. Humorn blir ett sätt att dölja så mycket sorg och mörker.

Novellcirkel: Solskenet i munnen

Äntligen! Idag kör cirkeln igång kring två av novellerna i Solskenet i munnen; Su Tongs Lika vackra som änglar och titelnovellen Solskenet i munnen av Chen Ran. Det är första gången jag bokcirklar på detta vis så det ska bli spännande att se hur det hela kommer att arta sig. Det är något extra spännande då samlingens redaktör och översättare Anna Gustafsson Chen är med i samtalet.

Det är dock inte försent att hänga på. Anmäl dig till FB-gruppen här.

 

Humoristen – underfundiga mikronoveller

Tomas Kindenberg har specialiserat sig på att skriva s.k. mikronoveller, d.v.s. korta texter som balanserar någonstans mellan nattsvart allvar och bubblande skratt. Flera av dem är bara på några rader, men författaren lyckas många gånger ändå att berätta en fullgod historia där poängen har en hel del eftersmak. 2006 kom Kindenbergs Kan du inte bara vara pinsamt tyst, vilken jag bland annat skrev om här. Förra året kom mikronovellsamlingen Humoristen, men den sålde slut tämligen fort. Nu har den dock släppts som e-bok och du kan finna den här, här eller här (där du för övrigt fortfarande kan få tag i hans första samling som tryckt version). Extremt billigt om jag får säga, värt varenda krona.

Ur Humoristen av Tomas Kindenberg

Jag tycker nog att den första samlingen var något starkare och befann sig möjligen i mer den mörka sidan av humorn. Men Humoristen är helt klart läsvärd ändå.

Nyfiken på noveller från Kina?

Då kan du anmäla dig till novellcirkeln om Solskenet i munnen hos Och dagarna går. Boken är är en novellsamling om tio noveller skrivna av kinesiska författare och ges ut av förlaget Tranan.

Ur bokpresentationen på Tranans hemsida: ”Den här novellsamlingen är ett smakprov på vad dagens unga kinesiska litteratur har att erbjuda. Författarna är alla föda under eller strax före kulturrevolutionen och inledde sina författarkarriärer efter 1980, när den kinesiska politiken redan hade tagit en ny riktning, med ökade internationella kontakter och en friare ekonomi. […] Här finns satiriska sagor, grymma barndomsskildringar och lättsmält kurtis. Och som en påminnelse om att kineserna inte bara är kineser finns här också en novell av en kinesisk mongolisk-tibetansk författare.”

Visst låter den intressant? Häng på och anmäl er i kommentarfältet hos Och dagarna går. 

Fel grav och andra berättelser

Vilken berättarglädje! Vilken fantasi! Vilken genremassaker (på ett bra sätt då)! Vad jag
pratar om? Kelly Links Fel grav och andra berättelser, som är en samling noveller eller rättare sagt en samling berättelser som titeln anger. Det är inga noveller i vanlig mening, utan historier där fantasin får stå i centrum och där novellens kännetecken sällan används.

Alla historier är inte för mig. Jag gillar till exempelvis inte berättelsen ”Trollkarlarna i Perfil” då den är lite för mycket fantasy för mig (betänk att jag är novis inom genren). Jag gillar inte heller ”Trolleri för nybörjare” som handlar om en märklig TV-serie. Berättelsen är rörig och jag hänger helt enkelt riktigt med (”det är inte fel på dig…” kan vi lägga till här).

Jag fastnar dock mycket för de återstående tre historierna; ”Fel grav”, som handlar om en sörjande poet som gräver upp din döda flickvän, eftersom han vill ha tillbaka dikterna han gav henne under begravningen. ”Sagohandväskan” – berättelsen om en sagolik, svart och hårig väska som rymmer en hel värld (bokstavligen) och sist men inte minst ”Specialistens hatt” där ett par tvillingar har huvudrollen (given banan att jag föll för den).

Det är med en fantastisk berättarglädje som du får ta del av de fem historierna. Den genre som jag främst tänker på är sagan (…fast på amfetaminrus, typ). Det är också fantasy, ett stänk av horror och sänkta i ett härligt dis av surrealism. De är skruvade, humoristiska och jag gillar speciellt Links ironisk ton. Jag vill läsa mer!