Den besynnerliga läsningen om kvällen

Det blev ett bokligt (helt omotiverat) paket till kidsen igår. För någon månad sedan så läste vi tillsammans Kristina Olssons Glasbarnen, vilket var en högläsupplevelse utöver det vanliga. Den handlar om Billie som under stora protester flyttar till en ny stad med sin mamma. Någonting stämmer dock inte med huset och det tycks som att det inte vill ha dem där. Vem knackar på fönstret på natten? Och vem flyttar runt på sakerna i huset? Tillsammans med vännen Aladdin börjar Billie forska i husets mörka historia.

Läsningen kryper sakta in på de små liven och snart är det så spännande att det är med mycket möda vi lägger undan boken för kvällen. De nervpirrande fortsättningssluten skapar en ständig kamp om att det ”visst är dags att sova och att vi visst kan fortsätta i morgon”. Och så spännande att det faktiskt är lite småläskigt att gå och lägga sig direkt efter läsningen, vilket kan te sig tämligen lustigt då de små grynen kan se både orcher och gollumfigurer utan att bry sig något nämnvärt. Skulle de erkänna detta faktum? Säkerligen inte. Skärmavbild 2014-05-08 kl. 18.45.49

Paketet? Inte helt otippat så är det ju fortsättningen: Silverpojken. Nu återstår att se om jag kommer störa nattsömnen igen…

Annonser

Blir det hårda klappar i år?

I gårdagens krönika i SVD uppmanar Annina Rabe oss att ge bort hårda litterära julklappar i år. Inte minst med tanke på att 2012 var året då litteraturutredningen presenterade sin alarmerade rapport över den sjunkande läsförmågan och läsförståelsen bland våra barn. Jag har skrivit om betänkandet och högläsning här och här.

2013 måste bli året då vi ser regeringen ta krafttag mot den här utvecklingen. Skolminister Jan Björklund talar gärna utförligt och oroat om svenska elevers sjunkande matematikkunskaper, men verkar mindre engagerad när det gäller läsförståelse. Det är olyckligt, men helt logiskt i en tid som har en tendens att fokusera mer på siffror, summor, det mätbara, än på orden och allt som de faktiskt kan åstadkomma. Läsning handlar ju inte bara om att läsa, även om det är stort nog. Det handlar om att erövra ett språk, om att kunna göra sin röst hörd. Att kunna lita på att orden räcker till.

Språk handlar om att tänka. Att kommunicera. Att förena. Att drömma. Att erövra ett språk och därmed en värld. Så jag säger som Annina Rabe: hårda klappar är nödvändigt!

Den magiska läskvarten

I samband med Litteraturutredningens betänkande, som presenterades för knappt två veckor sedan, skrev jag ett inlägg om magin med högläsning. Stunden är vår och ”den förenar, ger trygghet, utmanar språket, triggar fantasin och inlevelseförmågan hos barnen.”

I rapporten framgår det hur läsnivån sjunker bland våra barn, främst hos pojkar. Det är inte en helt lätt nöt att knäcka det här. I mitt inlägg så framhöll jag fördelarna med att läsa högt för barnen, men också att jag tycker det är viktigt att de ser min tysta läsning – att de ser mig i den mystiska läsdimma som jag kan hamna i. För att själva lockas. För att vilja komma dit.

Mina föräldrar läste inte högt för mig, men jag fann ändå litteraturen och slukade böcker vid tidig ålder. Jag hade dock inte fyrtio TV-kanaler. Jag hade inte heller internet. Jag hade inga spelkonsoler. Jag hade ingen mobiltelefon. Jag utsattes inte för det intensiva mediebrus som ständigt står på i bakgrunden idag. Det fanns inte så mycket mer än att läsa. Faktiskt.

Jag är ingen bakåtsträvare och tycker att medieutbudet är otroligt på flera vis. Att vi kan nå hela världen när vi vill är berikande på åtskilliga sätt. Jag ser inga problem med att mina småkillar spelar datorspel och Wii-spel. Tvärtom jag är övertygad om att de tillför något snarare än inskränker dem. Men vår tid är begränsad och den fylls av annat idag.

Adlibris vill dra sitt strå till stacken genom Läskvarten. ”Med Läskvarten vill vi inspirera och hjälpa till att göra läsning till någonting lustfyllt för barnen – och för föräldrarna.” På Läskvartens hemsida får du tips på bra högläsningsböcker och de låter även några svenska författare ge sina bästa lästips. Adlibris är även nyfika på oss andra, vad vi läser just nu och hur ser våra högläsningsstunder ut? Jag har berättat om våra högläsningsstunder här och länka gärna era. Skriver ni på Twitter kan ni använda hashtag #laskvarten på Twitter.

Längst uppe i menyn finns en flik som heter ”Barnlitteratur” – där ger jag flera tips på bra högläsningsböcker (här). Jag har två pojkar på åtta år som gillar högläsning i allmänhet och spänning, magi och äventyr i synnerhet. Böckerna bör ha korta kapitel med tydliga nervpirrande fortsättningsslut och fina illustrationer. De får även gärna inkludera såväl pojk- som flickhjältar och gärna finnas i serier.

Omslagsbild: Spiderwick 1: Vättar i väggen     Harry Potter och de vises sten

Spiderwick-serien av Holly Black var olidligt spännande och var lite extra fängslande då de handlar om ett par tvillingpojkar. Även Jo Salmsons böcker om Tam tiggarpojken och Häxfolket är bladvändare och har halsbrytande cliff hangers. Martin Widmarks böcker om den halte vikingapojken Halvdan är burleskt härliga och ligger ibland på gränsen på vad en mor vill läsa högt, självklart till killarnas stora förtjusning. För två kvällar sedan började vi läsa J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten och trots att de sett filmerna både framlänges och baklänges satt de som klistrade.

En personlig favorit är annars Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, men jag har medvetet väntat lite med den då jag själv tycker den är otroligt sorglig.

Brukar du läsa högt? Har du något tips du vill dela med dig? Har du kanske en personlig favorit sedan du var ung? Fler högläsningstips får du här.

Smittande läsglädje

Jag påpekade för min ena åttaåring igår att nu kan han ju läsa såpass bra att han själv kan börja läsa böcker här hemma. ”Du menar så där som du gör hela tiden – läser tyst?” svarade han. Jo, det var ju så jag tänkte. Men ”nä, det är skönare när du läser för oss” påpekade då båda. Även om det hade varit lite befriande om killarna började läsa själva så kände jag ändå mig stolt. Dels för att de uppmärksammar mina läsvanor. Dels för att de fortfarande uppskattar vår högläsningstid.

Jag skulle vilja skriva om läsglädje, barn och föräldrarnas inflytande på hur de uppfattar litteraturen utan att låta pretentiös eller använda klichéer. Så jag kan börja med att berätta att vi läser inte högt varje dag. Jag är på intet sätt perfekt. Min kraft är ytterst begränsad och vi får hoppa över lässtunden allt som oftast. Men de dagar den väl sker blir ganska magiska. Det är en fantastiskt skön stund där vi sitter kurade under filtar i soffan och läser ”bara ett kapitel till”. Vi kan kalla det ”familjemeditation”.

Under lässtunden kan jag får se hur den ena åttaåringen omedvetet gestikulerar med i vad jag läser och ibland kan jag kan höra hur den andra kippar efter andan då han helt enkelt glömmer av att andas när det blir lite för spännande. Det är härligt att höra fnittret när det kommer smått olämpliga ord eller tokroliga bilder eller känna hur små armar kramar lite extra hårt om mina när det blir lite läskigt. Som språkintresserad blir jag särskilt förtjust när någon av dem frågar efter ordens betydelse och emellanåt hittar på egna ord att ersätta texten med. Högläsning är således väldigt viktigt då den förenar, ger trygghet, utmanar språket, triggar fantasin och inlevelseförmågan hos barnen.

Dock tycker jag att det nästan är lika viktigt att barnen ser och uppmärksammar min tysta läsning. Så att de förhoppningsvis själva en dag försvinner in i läsdimman och hummar ofokuserat och ger lite diffusa svar. För nog är läsningen även viktig för stora barn – även vi behöver gödsla fantasin, förfasas, hänföras, skrämmas, sporras, förskräckas, betagas och entusiasmeras. Vi kanske ses i läsdimman!

Om du vill läsa mer: