Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Rodham av Curtis Sittenfeld

Tillåt mig vara något skeptisk mot faktioner, d v s böcker som blandar fiktion och fakta. Som läsare är det lätt att faktionen på något sätt blir fakta och det är nästintill omöjligt att inte tänka tanken om detta jag just läst har hänt eller bara är påhittat. Men det är också detta som är genrens storhet – att hela tiden kittlas som läsare och författaren lämnar oss i den där – ibland smärtsamma – ovissheten. Som historieintresserad är jag dock nyfiken på frågan ”Tänk om” och leker gärna med kontrafaktiska tankebanor.

Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Sittenfeld håller sig dock till verkligheten i den första delen av boken. Hillary Rodham studerade vid Wellesley College i början av 70-talet och hennes examenstal uppmärksammades av tidskriften Life. Som ”fun fact” har jag länkat till talet nedan.

Det är också sant att hon studerade juridik vid Yale och hon var aktiv inom student- och kvinnorörelsen. På Yale träffar hon den karismatiske Bill Clinton, som redan då har siktet inställt på presidentposten. Hillary och Bill dras till varandra – såväl fysiskt som intellektuellt – och blir ett par. Exakt hur detta förhållande såg ut antar jag är faktion. Som läsare är det dock inte svårt att se varför Hillary dras till den charmige Bill. Författaren vill dock också visa det omvända – hur Bill dras till Hillary.

Sant är också att Hillary följer med Bill hem till Arkansas. Bill friar flertalet gånger men får upprepade gånger nobben. I verkligheten sa hon till slut ja, men i Sittenfelds roman hände aldrig detta.

Hur kunde Hillary Rodhams liv sett ut om hon inte gift sig med Bill Clinton? Tänk om hon hade förblivit Hillary Rodham, en smart och ambitiös kvinna, som var fast besluten att bli president? Tänk om hon hade gått in i politiken mycket tidigare? I Sittenfelds roman fortsätter Rodham att engagera sig politiskt. Hon arbetar målinriktat, fokuserat och stakar ut sin egen politiska väg under mer är fyrtio år. Vägen kommer flertalet gånger korsas av Bill Clinton, vilket gör det hela än mer intressant. På så sätt får du också följa Clinton och hur hans väg skulle kunna komma att se ut. Det blir dessutom effektfullt i den bemärkelsen att faktionen hela tiden speglas mot dåtidens fakta och berättelsen känns på något sätt än mer trovärdig.

Utöver mitt personliga driv (nyfikenheten) att läsa om vad som kunde varit, så får man också en inblick i hur det politiska spelet ser ut i USA – inte minst gällande hur stor roll pengarna spelar huruvida du kan klättra på den politiska stegen eller inte. Det är dessutom intressant att läsa om hur det är att vara kvinna i detta spel där kvinnor och män inte spelar på samma planhalva och förutsättningarna för hur du ska framställas i media är avhängt ditt kön, till exempelvis hur lite Bills ”promiskuösa” beteende spelar roll för hans framgångar, medan Hillarys personliga liv nagelfars.

Jag blir faktiskt förvånad hur fängslande boken är. Sittenfeld lyckas få mig fast från första sidan och det är nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den är utläst. Berättelsen om Hillary Rodham är smart berättad, driv i såväl handling som i karaktärerna och att författaren fortsätter blanda fakta och fiktion även i den senare delen av berättelsen gör handlingen trovärdig. Romanen är dessutom tämligen underhållande att läsa – inte minst hur Bills liv utvecklade sig utan Hillary vid sin sida. Lägg därtill att även nuvarande presidenten Donald Trump dyker upp i historien, vilket blir en roande karaktärsstudie (men även skrämmande då vi läsare vet att han besitter den högsta politiska posten i USA idag).

Oavsett om du är intresserad av Hillary och Bill Clinton eller inte, så är romanen såväl mycket läsvärd som underhållande. Sittenfelds Rodham är fängslande och intressant – inte minst gällande de kompromisser som krävs av en kvinna för att slå sig in den politiska värld som fortfarande till största delen styrs av män.

Länk till Hillarys tal.

Författarporträtt: Josephine Sittenfeld
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

Systerland av Curtis Sittenfeld

Tvillingarna Vi och Kate är i mångt och mycket varandras motsatser där Kate är sinnebilden av en amerikansk hemmafru där parkbesök varvas med blöjbyten, mataffärer och latteträffar. Excentriska Vi livnär sig som medium och lever fullt ut i rollen som en sådan. Även Kate var synsk som barn, men har tryckt undan den förmågan och förnekar helst även systerns.

När Vi förutspår att St. Louis i Missouri kommer att drabbas av en stor jordbävning krakelerar Kates förortsvärld – ska hon fortsätta förneka systerns klärvojans med risk att försätta familjen och staden i riskzonen eller ska hon avslöja sin skamliga hemlighet? Vi väljer dock att gå ut med varningar via media, vilket sätter allt på sin spets.

Jordbävningen blir något av bokens ramberättelse och inom den får man tillbakablickar till systrarnas barndom och uppväxt. Relationen mellan de båda systrarna är minst sagt ansträngd och ju närmare vi kommer dagen för den förutspådda jordbävningen ju djupare ter sig sprickan mellan dem – Kate anklagar Vi för att söka bekräftelse genom media, medan Vi kontrar med att Kate lever i självförnekelse.

Systerland är Curtis Sittenfelds fjärde roman och hennes debutroman I en klass för sig är för många just i en klass för sig – så även för mig. Systerland gick emellanåt lite på tomgång och kunde med fördel ha komprimerats något och jag hade gärna sett än mer bakom Kates välpolerade yta – mer elände och mer mörker helt enkelt. Jag gillar dock systrarna och jag både tycker om och ogillar deras olikheter och egenheter. Jag känner helt enkelt med dem båda, trots att jag samtidigt kan tycka att de är något för karikatyrmässiga – den typiska hemmafrun och den bohemiska excentrikern.

Copyright/fotograf: Jo Sittenfeld

Omslag:Eva Lindeberg