I Elizabeth Winthrops Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas.

18-åriga Willie sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt. Han har blivit anklagad och fälld för att ha våldtagit en ung vit kvinna. Stolen som kommer avsluta hans liv är på väg i en lastbil. I bilen sitter en fängelsevakter och en fånge vars uppgift är att transportera stolen till avrättningsplatsen och färdigställa den inför det ofrånkomliga slutet.

Vi får också följa en far – Willies far – som förtvivlat försöker frakta en gravsten till kyrkogården där Willie ska få sin sista vila. Åklagaren som fick Willie dömd sitter på sitt kontor och reflekterar över rättegången och dess utgång samtidigt som hans unga son försöker greppa världen och dess orättvisor. Hade Willie fått en annan dom om han var vit? Hade han ens blivit fälld? Dessutom får vi bland annat möta det gifta paret Ora och Dale, som tillsammans driver en bensinmack, som ligger ödsligt i en vägkorsning. De har någonstans slutat att kommunicera med varandra och har båda sorg och hemligheter att bära och vars öden så småningom kommer att förenas med Willie Jonas.

Inga årtal nämns men det förekommer en del tidsmarkörer som till exempelvis när krigsfartyget USS S-44 sjönk, vilket är 1943. Berättelsen är alltså förlagd till sydstaterna på 1940-talet. Rasismen satte stor prägel på samhället och människorna däri, vilket blir central i hela den här historien.

Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge.

Men för det mesta drömmer han om små saker, som hur det känns att ha en sticka under tumnageln eller att rita cirklar i jorden med nakna tår, eller att springa baklänges för att fånga en boll som kommer flygande med en bländande sol bakom sig och hur det då känns precis som att man ska falla omkull, små detaljer som får sömnen att kännas mer som liv än vakenheten gör. Att vara vaken är enbart att existera. Att vara vaken är en väntan på döden, en väntan på att det som pågår ska börja kännas verkligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s