Kroppen jag föddes i av Guadalupe Nettel

I Guadalupe Nettels autofiktion Kroppen jag föddes i berättar hon om en flicka som föddes med en vit fläck på sitt högra ögas hornhinna, vilket gjorde att hon utvecklar en känslighet för det som utspelar sig i periferin – hon ser de små detaljerna som andra tycks missa.

Sjuttiotal övergår till åttiotal och flickan, som växer upp i Mexico city,  är ett ganska ensamt barn som tillbringar mycket av sin tid hägnades över en bok. Fadern försvinner och modern flyttar till Frankrike för att studera. Flickan och hennes bror flyttar till sin mormor och livet vänder liksom blad. Hennes uppväxt med de frigjorda föräldrarna står i stark kontrast mot mormoderns konservativa sätt att se på livet. Efter ett tag får dock barnen flytta till mamman i Frankrike, vilket bidrar till en ny kulturkrock. Flickan tycks alltid stå utanför och hon har svårt att se vad hon passar in.

Berättarrösten är den numer vuxna flickan – möjligtvis Guadalupe själv – och hennes ord när hon i en terapisittning försöker reda ut i sin barndoms spridda minnesbilder.

Detta är utan tvivel minnen från min barndom och mina tonår, blandade med ett oändligt antal tolkningar som inte ens jag själv är medveten om. Ibland tänker jag att detta att lyfta på det tunga lock som skiljer mig från kloaken och återkallar smärtan från det förflutna inte hjälper mig på något sätt, utan det förstärker denna upplevelse av ängslan som fört mig till er mottagning. […] Ibland får jag för mig att tvivla på hela den här historien, som om det istället för något upplevt handlar om en berättelse som jag har upprepat för mig själv ett oändligt antal gånger. När jag tänker på det blir upplevelsen av förvirring avgrundsdjup och hypnotisk, en bestämmelse för ett existentiellt bråddjup som inbjuder till att definitivt kasta mig utför.

Det är en knipskarp skildring och berättar-jaget har en väldigt speciell ton, som är en stor del av läsupplevelsen. Som läsare går det inte att särskilja vad som är sanning och vad som är fiktion, men det kan inte heller berättaren själv då hon flera gånger återkommer till att ifrågasätta händelser och den egna sanningshalten. De spridda händelserna berättar – hur som haver – en historia om att leva i livets periferi och att den kroppen vi föddes i är inte densamma som den vi lämnar livet i.