Och vinnaren är…

Romanpriset

Sveriges Radios Romanpris 2013 går till Jonas Bruns Skuggland! Den sjuhövdade Lyssnarjuryn valde Skuggland för att den är ”en bråddjup berättelse om längtan och svek där läsaren själv får förtroendet att lägga pusslet.”

Författaren Jonas Brun Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Skuggland var en av de bästa böckerna under 2012 och tillhör mina tidlösa favoriter, d.v.s. ”[…] böcker som stannar kvar. Böcker som du har svårt att klippa navelsträngen ifrån. Du kanske inte alltid minns vad de handlade om men känslan av dem stannar kvar.”

Så här skrev jag kort om Jonas Bruns suggestiva barndomsskildring. Vill du se prisutdelningen så kan du göra det här.

Finalister Sveriges Radios Romanpris 2013

På Sveriges Radios hemsida går det att läsa följande om priset: ”Sveriges Radio delar varje år ut ett romanpris till ‘en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion’. Prissumman är på 50.000 kr. Det unika med detta pris är Lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse. Jurymedlemmarna läser de sex nominerade romanerna, diskuterar dem och utser tillsammans pristagaren.” 

I ärlighetens namn fetischar jag mig vanligtvis inte vid litteraturpris, mer än att de förhoppningsvis kan ge mig vägledning till bra litteratur (och ibland vägleder de direkt till sömnpiller). Men just i år finns det dels några av mina absoluta favoriter nominerade och dels är Marcus Stenberg med som en av den sjuhövdade läsarjuryn.

Idag är det dags att få reda på vinnaren. P1 direktsänder kl 18.15 och du kan se webb-tv via P1:s hemsida. De tre finalisterna är:

Eija Hetekivi Olsson, Jonas Brun och Lina Wolff Foto: Pressbild, Sara Mac Key
Foto: Ola Kjelbye, Sara Mac Key, Håkan Sandbring

Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland, Jonas Bruns Skuggland och Lina Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna 

Må bäste bok vinna! (Skuggland är, av dessa, min personliga favorit, men då har jag ännu inte läst Bret Easton Ellis och de andra hundarna, som jag hört mycket gott om).

 

Skuggland av Jonas Brun

Min läsekrets är i skivande stund ganska begränsad. Inte gigantisk så att säga. Trots detta snubblar det in några nya läsare via olika sökmotorer. Det vanligaste sökordet för att hitta hit är tydligen ”Jonas Brun”, vilket ger undertecknad skuldkänslor. Jag har endast nämnt Skuggland i ett inlägg där jag skrev om sommarens bästa läsning, vilket i sig är ett gott betyg men så mycket mer går inte att läsa om boken.

Följande rader är därför till dig som snubblar in här och vill läsa om Jonas Brun suggestiva Skuggland. Och naturligtvis för dig som ännu ej upptäckt boken.

I Skuggland får du följa Eriks upplevelser och tankar kring ett mysterium som fyllde hans barndom i början av 1990-talet. En barndom av lego, Shadowland, Michael Jackson och ytlig familjelycka och som plötsligt tog slut när hans bästa kompis och klasskompis spårlöst försvann. De steg in i en röd bil för att aldrig komma tillbaka. Många år senare hittas kvarlevorna av en människa i villakvarteret där han växte upp och Erik försöker samla ihop bitarna av tiden som gick förlorad.

Boken lämnar en spännande eftersmak. Det är en barndomsskildring utan sentimentalitet eller offerkänsla, vilket annars är tämligen vanligt. Brun skriver med ett intensivt och fängslande språk, som slukar läsaren. Annorlunda och suggestiv. Läs den!

Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

Sommarens bästa?

Vilken bok har skänkt mig mest och bäst läsglädje i sommar? Jag har svårt att utse en då jag har läst böcker som är väldigt olika varandra. Därför känner jag mig nödgad att utse tre:  En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, Tiden av Paul Harding och Skuggland av Jonas Brun. Dessa har stannat kvar hos mig och emellanåt leker tankarna fortfarande med dem. Lite separationsångest som lever kvar. Ni vet när man inte riktigt vill att boken ska ta slut och man söker samma läskick i kommande böcker.

Detta är tre väldigt olika böcker men alla är mycket välskrivna och blir till ren läsglädje. Författarna visar prov på en språklig fingertoppskänsla som får fram de små fina nyanserna av känslor, miljöer och människor som kan vara svåra att se. Kanske är de inte helt olika varandra i alla fall.

Adichie har för övrigt kommit att bli en av mina favoritförfattare då jag även har läst hennes andra två böcker under sommaren: Lila Hibiskus och Det där som nästan kväver dig. Böcker som jag säkert kan återkomma till i framtida inlägg.

Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center
Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center