Ingen jämfört med dig av Jonas Brun

Sommaren 1990. Världshälsoorganisationen (WHO) tar i maj bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar (japp inte förrän dess). Flera attentat mot flyktingförläggningar sker i Sverige, bla i Mariestad och Motala. George Bush skickar soldater till Persiska viken. Och Sinéad O’Connors Nothing Compares 2U – som blev något av ett soundtrack över mitt liv tonårstrassliga liv – gick på repeat i mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken. Det är en period i mitt liv som jag inte önskar åter, men jag tänker på den vid flertalet tillfällen när jag läser Jonas Brun Ingen jämfört med dig, i vilken O’connors låt också är ledmotiv.

Ingen jämfört med dig kvalade in på min lista över de mest oförglömliga läsupplevelser under 2019, men jag kom mig aldrig för att skriva om den. Men nu när vårt tema ”Människor emellan” uppdagades på Kulturkollo var det äntligen dags att skriva om den.

Klicka dig vidare här så kan du läsa hela recensionen av Ingen jämfört med dig av Jonas Brun. 

Författarporträtt: Sara Mac Key
Bokomslag: Eva Wilsson

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Och vinnaren är…

Romanpriset

Sveriges Radios Romanpris 2013 går till Jonas Bruns Skuggland! Den sjuhövdade Lyssnarjuryn valde Skuggland för att den är ”en bråddjup berättelse om längtan och svek där läsaren själv får förtroendet att lägga pusslet.”

Författaren Jonas Brun Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Skuggland var en av de bästa böckerna under 2012 och tillhör mina tidlösa favoriter, d.v.s. ”[…] böcker som stannar kvar. Böcker som du har svårt att klippa navelsträngen ifrån. Du kanske inte alltid minns vad de handlade om men känslan av dem stannar kvar.”

Så här skrev jag kort om Jonas Bruns suggestiva barndomsskildring. Vill du se prisutdelningen så kan du göra det här.

Finalister Sveriges Radios Romanpris 2013

På Sveriges Radios hemsida går det att läsa följande om priset: ”Sveriges Radio delar varje år ut ett romanpris till ‘en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion’. Prissumman är på 50.000 kr. Det unika med detta pris är Lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse. Jurymedlemmarna läser de sex nominerade romanerna, diskuterar dem och utser tillsammans pristagaren.” 

I ärlighetens namn fetischar jag mig vanligtvis inte vid litteraturpris, mer än att de förhoppningsvis kan ge mig vägledning till bra litteratur (och ibland vägleder de direkt till sömnpiller). Men just i år finns det dels några av mina absoluta favoriter nominerade och dels är Marcus Stenberg med som en av den sjuhövdade läsarjuryn.

Idag är det dags att få reda på vinnaren. P1 direktsänder kl 18.15 och du kan se webb-tv via P1:s hemsida. De tre finalisterna är:

Eija Hetekivi Olsson, Jonas Brun och Lina Wolff Foto: Pressbild, Sara Mac Key
Foto: Ola Kjelbye, Sara Mac Key, Håkan Sandbring

Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland, Jonas Bruns Skuggland och Lina Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna 

Må bäste bok vinna! (Skuggland är, av dessa, min personliga favorit, men då har jag ännu inte läst Bret Easton Ellis och de andra hundarna, som jag hört mycket gott om).

 

Skuggland av Jonas Brun

Min läsekrets är i skivande stund ganska begränsad. Inte gigantisk så att säga. Trots detta snubblar det in några nya läsare via olika sökmotorer. Det vanligaste sökordet för att hitta hit är tydligen ”Jonas Brun”, vilket ger undertecknad skuldkänslor. Jag har endast nämnt Skuggland i ett inlägg där jag skrev om sommarens bästa läsning, vilket i sig är ett gott betyg men så mycket mer går inte att läsa om boken.

Följande rader är därför till dig som snubblar in här och vill läsa om Jonas Brun suggestiva Skuggland. Och naturligtvis för dig som ännu ej upptäckt boken.

I Skuggland får du följa Eriks upplevelser och tankar kring ett mysterium som fyllde hans barndom i början av 1990-talet. En barndom av lego, Shadowland, Michael Jackson och ytlig familjelycka och som plötsligt tog slut när hans bästa kompis och klasskompis spårlöst försvann. De steg in i en röd bil för att aldrig komma tillbaka. Många år senare hittas kvarlevorna av en människa i villakvarteret där han växte upp och Erik försöker samla ihop bitarna av tiden som gick förlorad.

Boken lämnar en spännande eftersmak. Det är en barndomsskildring utan sentimentalitet eller offerkänsla, vilket annars är tämligen vanligt. Brun skriver med ett intensivt och fängslande språk, som slukar läsaren. Annorlunda och suggestiv. Läs den!

Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

Sommarens bästa?

Vilken bok har skänkt mig mest och bäst läsglädje i sommar? Jag har svårt att utse en då jag har läst böcker som är väldigt olika varandra. Därför känner jag mig nödgad att utse tre:  En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, Tiden av Paul Harding och Skuggland av Jonas Brun. Dessa har stannat kvar hos mig och emellanåt leker tankarna fortfarande med dem. Lite separationsångest som lever kvar. Ni vet när man inte riktigt vill att boken ska ta slut och man söker samma läskick i kommande böcker.

Detta är tre väldigt olika böcker men alla är mycket välskrivna och blir till ren läsglädje. Författarna visar prov på en språklig fingertoppskänsla som får fram de små fina nyanserna av känslor, miljöer och människor som kan vara svåra att se. Kanske är de inte helt olika varandra i alla fall.

Adichie har för övrigt kommit att bli en av mina favoritförfattare då jag även har läst hennes andra två böcker under sommaren: Lila Hibiskus och Det där som nästan kväver dig. Böcker som jag säkert kan återkomma till i framtida inlägg.

Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center
Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center