Den besynnerliga läsningen om kvällen

Det blev ett bokligt (helt omotiverat) paket till kidsen igår. För någon månad sedan så läste vi tillsammans Kristina Olssons Glasbarnen, vilket var en högläsupplevelse utöver det vanliga. Den handlar om Billie som under stora protester flyttar till en ny stad med sin mamma. Någonting stämmer dock inte med huset och det tycks som att det inte vill ha dem där. Vem knackar på fönstret på natten? Och vem flyttar runt på sakerna i huset? Tillsammans med vännen Aladdin börjar Billie forska i husets mörka historia.

Läsningen kryper sakta in på de små liven och snart är det så spännande att det är med mycket möda vi lägger undan boken för kvällen. De nervpirrande fortsättningssluten skapar en ständig kamp om att det ”visst är dags att sova och att vi visst kan fortsätta i morgon”. Och så spännande att det faktiskt är lite småläskigt att gå och lägga sig direkt efter läsningen, vilket kan te sig tämligen lustigt då de små grynen kan se både orcher och gollumfigurer utan att bry sig något nämnvärt. Skulle de erkänna detta faktum? Säkerligen inte. Skärmavbild 2014-05-08 kl. 18.45.49

Paketet? Inte helt otippat så är det ju fortsättningen: Silverpojken. Nu återstår att se om jag kommer störa nattsömnen igen…

Hemma på våran gata i stan…

Jag är uppvuxen i en liten stad på västkusten där hav möter skog, närmare bestämt i Falkenberg. En stad i miniatyr men med stor charm och som så många andra städer utmed kusten lever upp i full blom under sommaren för att sedan gå i ide under den kalla delen av året.

När jag såg Mettas förslag på ett bloggmaraton, där vi på ett eller annat sätt skulle utgå ifrån vår hemstad, blev jag självklart sugen på att hänga på. Sen har jag gått och grunnat och grunnat på det här inlägget och så slog den där förmörkande prestationsångesten mig i nacken. Inlägget borde ju vara underhållande, säga något insiktsfullt och ha en tydlig litterär förankring (det är ju ändå en bokblogg det här).

Vi har inget kulturhus eller något större bibliotek att skryta med. Inte heller någon bokmässa eller litteraturfestival. Jag har visserligen sommarjobbat på stadens bokhandel, men inte mycket att orda om det. Vi har dock några kända kulturpersonligheter med rötter i staden såsom Carl-Johan Vallgren, Nina Björk och filmregisören Jesper Ganslandt. Någon är barndomskompis med min bror, en annan har varit dagbarn hos min mor, men så mycket längre än så sträcker sig inte våra gemensamma vägar. I min bokhylla står böcker av såväl Vallgren som Björk, men skämmes på mig – de har förblivit olästa. Om jag hade läst något så hade Havsmannen varit en perfekt bok att skriva om då den utspelar sig i 80-talets Falkenberg.

Jag gör därför en chansning. En långsökt koppling till ämnet. För jag vill ju vara med. Jag tänker berätta om mitt förhållande till stranden och förhoppningsvis få till en knorr om läsro.

”Hemma på våran gata i stan”, som Stina på Saltkråkan alltid sa, hade jag bara några cykeltramp ner till Skrea strand och barndomens sommarlov innebar solstänkta ben och salta barnarmar. Stranden fanns där lika självklart som allt annat i barnets värld, som jordgubbarna i landet, rabarberstänger i sockerfyllda glas eller fiskdammen vid midsommarstången. Sommarloven var oändliga och jag minns särskilt den pirriga magen när man äntligen fick lov att cykla till stranden själv. Jag tänker också på sandknastriga kanelbullar och varm saft, på den hårda tångytan som sprack och tårna tvingades blanda sig med rutten tång och hur ont de vackra brännmaneterna kändes när de smekte somriga barnsben.

424585_10150503276332047_46019922_n

Men det är först nu som vuxen och en flytt (många cykeltramp inåt landet) senare som jag fullt ut förstår hur mycket havet verkligen betyder för mig. Det är en alldeles speciell känsla att stå och blicka ut på en ändlös horisont, att höra snäckskalen spraka under fötterna och känna vågorna smeka vristerna. Dock undviker jag numer helst stranden när man får bana sig ner mellan brassestolar, rullande parasoll och fikafiltar. Bästa tiden är någonstans där vår övergår till sommar då stranden fortfarande känns tämligen ödslig.

Förra våren när utmattningen tyngde mig som värst var det stranden som fick mig att andas. Från frusen vår då kylan bet i kinderna till när solen började värma upp kroppen och så småningom själen. En kaffetermos, en solstol, en filt och en bok. Det var på stranden jag återfann min läslust. Sinnesro. Livstro. Läsro.

blogathon

”Döden, döden, döden”…

lär Astrid Lindgren och hennes syster inlett varje samtal med. Så de fick det hela överstökat liksom. De tunga orden blir sagda så vi kan prata om annat.

I måndagens DN skriver Lotta Olsson om döden som ingrediens i bokens värld. Några munkar lär sova i en stenkista en gång om året för att bli påminda om sin egen dödlighet. Jag säger snarare – håll dig vaken några nätter så ska du se hur mycket påmind om döden du blir. Sömnlöshet gör dig till en zombie – en levande död som spottar konsonanter till höger och vänster i brist på en fungerande kommunikationsväg mellan hjärna och mun och som sätter in kaffekoppen med kaffe i köksskåpet istället för att dricka det (ja det har faktiskt hänt). Sömnlöshet gör att du får gå våning upp och våning ner i parkeringshuset för att leta efter din bil (ja det har faktiskt hänt det också). Ni ser själva, jag skämtar mig fram för att döden är ett jobbigt ämne. Döden, döden, döden.

Skämt och sido. Döden är ett tungt ämne som författare genom alla tider har försökt att bearbeta. Inte minst 1600-talets poeter som vältrade sig i livets förgänglighet och tyngden av den insikten nästan begränsade livet. Jag känner mig ibland som en sådan. Fan för döden! Döden, döden, döden.

Döden används ofta av dagens författare för att komma till en vändpunkt, för att ruska om, kanske också för att vi ska få möta våra rädslor. I bokens värld kan den således vara både hemsk, bitter, sorgfull, vemodig och vacker (som döden i livet så att säga). Eller ja, vacker är döden sällan antar jag. Det passar kanske främst in i litteraturens och filmens värld. Döden kan vara chockartad som i Vi måste prata om Kevin, vemodig som i Tiden, ofantligt sorglig som i Innan jag dör. Den kan även vara dramatisk och kvardröjande så att säga som i Flickan från ovan och smärtsam och befriande som i Torka aldrig tårar utan handskar.

Döden, döden, döden. Så nu var det sagt. Nu kan vi prata om livet.

Att suga på karamellen för länge

Överhajpade böcker gör mig rädd! Jag smyger runt bokhögarna och slänger korta blickar in mot dem, förbereder en attack, men vågar helt enkelt inte börja. Vad är det då som skrämmer? Antagligen känslan av att vara den där som inte gillar, vilket egentligen inte rör mig i ryggen, men ju längre tiden går, ju högre krav ställer jag på läsningen och så småningom kan boken omöjligtvis införliva mina förväntningar. Med andra ord: att få ett rejält magplask, ett sedvanligt antiklimax. Jag kan mycket väl tänka mig att böckerna passar mig – kommer att falla mig precis i smaken, men just för att de har fått ligga där så länge i gudomligt skimmer så har jag förstört läsupplevelsen. Jag har helt enkelt sugit så länge på karamellen att den blivit oätbar.

Böcker som jag antar är smått fantastiska, men som får ligga kvar olästa:

Min kamp 1        

Årets bästa bok 2012

Jag är beslutsångesten personifierad. Jag är den där som måste vrida och vända, tänka och finurla. Väga för- och nackdelar. Se alla sidor. Höra alla argument. Analysera. Bryta ner. Få panik. För att, om jag kan, slippa ta beslut. Sån är jag! Vilket rimmar fel med min andra sida som älskar att leda (läs: bestämma). Men till saken hörrö.

Som jag har finurlat och klurat på det här. Letat argument. Sökt motiveringar. Försökt att hitta det där lilla extra. Ingen kategori har varit så här svår, som du kan se på antalet bubblare nedan. Till slut fick jag helt enkelt sätta ner foten. Ta ett beslut. Försöka finna magkänslan. Jag gjorde i sista stund en dementi på bloggen, vilket gjorde beslutet så mycket lättare.

Det bör vara på sin plats att lägga fram korten. Att bekänna. Att utse böcker i elva olika kategorier är en täckmantel för att kunna få premiera fler än en endaste bok. Det är många som förtjänar ett omnämnande i år. Alla dessa elva är med andra ord årets bästa böcker. Men nu handlar det om att utse en – alla kategorier.

Motivering: Boken som fick mig att känna och att förstå, den upplyste och överraskade mig. Den såväl provocerar som lägger sig synligt i minnets arkiv. Den förenar i stort sett alla föregående kategorier. Med förnuft, känsla och stilistisk karakteristikum av författaren. 

Årets bästa bok 2012: Torka aldrig tårar utan handskar – kärleken av Jonas Gardell, Norstedts (2012)

13043920_O_1_stor

:::

Litteraturkvalster listar lästa böcker 2012. Se även:
Årets provokation
Årets omslag
Årets överraskning
Årets tankeväckare
Årets mest minnesvärda
Årets författare
Årets nervkittlare
Årets huvudperson
Årets novellist
Årets ungdomsbok

Årets ungdomsbok 2012

I kategorin Årets ungdomsbok 2012 är det främst två böcker som slåss om titeln och det är en jämn match, vilket skapar svåra beslut. Båda böckerna handlar på sitt sätt om att kämpa och om att finna sig själv (inte helt ovanligt tema inom ungdomslitteraturen). Båda böckerna tillhör även vad som har kommit att kallas cross over-litteratur, d.v.s. litteratur som passar och berör både ungdomar och vuxna. Jag måste dock välja en och väljer då den bok som fick igång min slumrande läslust under våren.

Årets ungdomsbok 2012 är: Hungerspelen: trilogin av Suzanne Collins, Bonnier Carlsen (2012)

9789163870996

:::

 

:::

Litteraturkvalster listar lästa böcker 2012. Se även:
Årets provokation
Årets omslag
Årets överraskning
Årets tankeväckare
Årets mest minnesvärda
Årets författare
Årets nervkittlare
Årets huvudperson
Årets novellist

Årets novellist 2012

Som ”mellan-böcker-läsning” eller till och med ”under-tiden-läsning” är en riktigt bra novellsamling perfekt. Noveller ska du dock läsa en och en, då och då, som litteraturens smågodis, för att kunna njuta av genrens storhet.

En samling har varit utöver det vanliga. Den berörde och ruskade om. Jag skrattade med och förfasades över. Helt enkelt lysande!

Årets novellist 2012: Etgar Keret med novellsamlingen Åtta procent av ingenting, Bastion (2009)

7dcd2f78a73c11e18cf91231380fd29b_7

:::

Litteraturkvalster listar lästa böcker 2012. Se även:
Årets provokation
Årets omslag
Årets överraskning
Årets tankeväckare
Årets mest minnesvärda
Årets författare
Årets nervkittlare
Årets huvudperson