Färjan av Mats Strandberg

Jag ser mig som någon som tänjer mina genregränser och det är få genrer som jag har svårt att läsa. Skräck har dock varit en av de där genrer som jag har haft mina issues med. Dels blir jag sällan rädd (numera) när jag läser och dels blir ofta splattertext så himla orealistiskt och jag lägger ifrån mig böckerna med ett gäsp eller missnöjt grumpy läte. Notera att jag skriver ”haft” för kanske, kanske har jag öppnat upp mig även för denna konstart.

Mången har läst och hyllat Mats Stranbergs Färjan, men jag har liksom dragit mig ifrån att köpa den. Otaliga gånger har den legat i min inkorg men jag har i sista sekund tagit bort den. För jag gillar ju inte sånt här. Väl?! Men så i ett obevakat ögonblick (!) följde den med i ett bunkra-upp-inför-sommaren-läsnings-inköp (som att jag lider brist på oläst böcker?!), så jag fick helt enkelt ge den ett försök.

Inför läsningen hade jag i bakhuvudet att flertalet gillar Strandbergs persongalleri och hur han porträtterar sina karaktärer. Till en början blev jag lite förvånad för jag tyckte att de var tämligen klichéaktiga – den ensamma damen som åkte själv men som sa till alla att hennes väninna fick hoppa av i sista stund, den avdankade melodifestivalsångaren som numera fick arbeta sena kvällar vid kareokemaskinen, de festsugna medelålders kvinnorna som försöker leva upp till sina svunna festår och gubbgänget från jobbet. Men så händer någonting. Strandberg släpper liksom inte taget om dem och som läsare får du se hur allmänmänskliga de är, hur älskvärda och så nära. Jag vill krama om dem allihopa (undantaget kareokemannen då – avskyvärd under hela resan). Jag känner med dem, lider med dem och hoppas att ingen av dem dör (ja, undantag you know who). Och det kanske viktigaste – jag kan se mig själv i flera av dem. Marianne. Marianne och jag! Och den hjärtekrossade killen vars frieri gick helt åt skogen. Jag vill ju bara krama om dig också.

Strandberg är oerhört skicklig i hur han bygger upp både dessa komplexa karaktärer och handling och med en personlig referens från mig i ren ”Wire-anda” tar död på vem som – huvudperson eller inte. Du vet inte vem som författaren har bestämt här näst ska få möta ljuset eller vampyrerna. Ja, det är en vampyrbok det här, men för er – likt jag – som är tveksam till genren: ge den en chans. Den är så mycket mer.

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Jag gillar också hur personerna i boken också finner det hela osannolikt och hur de handlar helt orationellt i sina ansträngningar att försöka förklara det hela för sig själva. Ordet ”vampyr” nämns först minst halvvägs om inte längre in i boken. Så plötsligt finner jag den ganska sannolik i sin osannlikhet. Hur hade jag själv reagerat? Hur hade jag försökt att förklara vad jag såg framför mig? Fast det vet jag ju – i ren klaustrobisk anda hade jag sannolikt legat i fosterställning och hoppas att blodet frös till is så att ingen vampyr upptäckte mig. Eller jag hade månne hoppat över bord och drunknat när jag vankade på däck vägrandes att gå till den trånga hytten i de läskiga korridorerna. Eller vetefasen jag hade kanske hängt i kareokebaren och slängt överförfriskade trånande blickar på den avdankade schlagerpojken?

Porträttbild: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander