Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Årets bok 2020

Att ”tillsammans med svenska folket hylla boken” var Bonnier Bokklubbs ambition när de instiftade utmärkelsen Årets Bok för fem år sedan.

Det är en jury som utser de nominerade böckerna och därefter får alla som vill vara med och rösta. Mina spekulationer inför tillkännagivandet publicerades tidigare idag.

Kriterier för nomineringarna:

  • Hög språklig kvalitet
  • Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
  • Tilltala en bred läsekrets
  • Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)
  • Utgiven på svenska under 1 maj 2019 – 30 april 2020

Hur många har röstat? Drygt 23 000 röster, vilket är rekord. Kul!

Årets bok 2020

 Där kräftorna sjunger av Delia Owens Grattis till Delia Owens och Forum förlag!
Jag har själv inte läst boken, så jag kan inte säga så mycket om det här. Om inte annat så avancerade den månne några placeringar i att-läsa-högen. 

Andra och tredje pris i Årets bok 2020

Författarporträtt: Dawn Marie Tucker

Snart dags för Årets bok 2020

Strax efter lunch idag (kl 12.30) tillkännages det vilken bok som blir Årets bok 2020. Av de tolv nominerade böckerna (se nedan) har jag läst fem, vilket är en tämligen hög siffra jämfört med tidigare år. Tyvärr ser jag nu att jag inte kommit mig för att skriva om någon av de här fem böckerna, trots att jag räknar i alla fall två av dem som favoriter.

Ett par gånger tidigare har vi på Kulturkollo spekulerat och ja, det ser tämligen gott ut för undertecknad. 2018 gissade jag på (eller rättare sagt önskade) 1793, vilket det också blev. 2019 hade jag i alla fall Silvervägen på min ”shortlist” även om jag trodde att det skulle bli en annan bok (och önskade en tredje). När Årets bok skulle tillkännages på Bokmässan (i sedvanlig ordning med bubbel och glamour*) höll jag en extra tumme för Järtecken av Christoffer Carlsson. Besvikelsen när den inte ens kom i topp tre!

Vem tror jag vinner i år? Det är alltid lite lurigt att spekulera kring Årets bok då det är en öppen och allmän röstning som gäller. Det handlar alltså om den bok som lyckas få flest röster och inget annat.

De nominerade till Årets Bok 2020 är:

  • Brevvännerna, Eli Åhman Owetz (Harper Collins)
  • Där kräftorna sjunger, Delia Owens (Forum)
  • Bergens stjärnor, Jojo Moyes (Printz)
  • Jamåhonleva, Anders Roslund (Albert Bonniers förlag)
  • Mitt liv som råtta, Joyce Carol Oates (Harper Collins)
  • I oxögat, Ida Andersen (Polaris)
  • Ödesmark, Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)
  • Jägarinnan, Kate Quinn (Harper Collins)
  • Terapeuten, Helene Flood (Polaris)
  • Nästa!, Nina Lykke (Wahlström & Widstrand)
  • Tistelhonung, Sara Paborn (Albert Bonniers förlag)
  • Skuggjägaren, Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)

Av de nominerade har jag läst I oxögat av Ida Andersen, Ödesmark av Stina Jackson, Nästa! av Nina Lykke, Terapeuten av Helene Flood och Skuggjägaren av Camilla Grebe. Jag gillar dem alla. Med det sagt så är det ett par som sticker ut lite extra.

Jag tycker att Ödesmark, som då är Stina Jacksons svåra uppföljare på succén Silvervägen, var än bättre än hennes debut. Tätare, mörkare och än mer klaustrofobisk. Den andra boken som ligger mig extra varmt om hjärtat är I oxögat, som jag önskar än fler skulle läsa. Eller rättare sagt lyssna på. Inläsningen är fantastisk. Genom födslar och död, kärlek och trolldom tar vi del av Eskil och Sissels fina kärlekshistoria – om ett liv, ett glasbruk och en tid.

Vem tror jag vinner då? Där kräftorna sjunger av Delia Owens är omtalad och cirkulerar fortfarande runt i diverse forum. Åsikterna verkar dock väldigt splittrade. Jag har, som sagt, inte läst den så jag vet ännu inte i vilket läger jag kommer hamna. Jag tror att Årets bok 2020 blir Ödesmark av Stina Jackson.

Vilken bok tror du vinner? Vilken bok hoppas du på?

* Betyder i detta sammanhang: bubbel i glas och inte plastglas, snittar och guldiga ballonger.

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

Silvervägen av Stina Jackson

Oj, vilken rasande snabb läsning! Ett tu tre så var Silvervägen av Stina Jackson utläst. Det är inte för inte, så att säga, som den förra året utsågs till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademien och nu dessutom tilldelas Stina Jackson Skandinaviska Kriminalsällskapet (SKS) sällskapets stora pris, Glasnyckeln 2019.

Jag har medvetet väntat tills nu med att läsa den, då jag är kroniskt ängslig för att läsa hajpade böcker. Jag väntar ut till det värsta har lagt sig och sen kanske, kanske, jag kan få för mig att läsa. För nog är det så att man inte sällan blir besviken när man läser en bok med stora förväntningar och hyllningsrop som skallar runt läsfåtöljen.

I Silvervägen får du möte Lelle som under ljusa sommarnätter kör utmed riksväg 95 som skär genom landet från Skellefteå, förbi Arvidsjaur, Arjeplog till den norska gränsen, den väg som också kallas Silvervägen. Tre år tidigare lämnade Lelle sin dotter vid en busshållplats utmed vägen och därefter försvann hon spårlöst. Saknaden och skulden tär på Lelle och sidorna dryper av hans förtvivlan.

Du får dessutom ta del av sjuttonåriga Mejas historia. Hon flyttar med sin mamma till den lilla orten Glimmersträsk. Meja har slutat att räkna alla gånger som hon tvingats flytta med sin manodepressiva mamma. Meja lär så småningom känna Lelle och när ännu en ung kvinna försvinner knyts deras öden samman. Hon träffar dessutom en kille, vars familj är survivalister och som förbereder sig på krig och total systemkollaps. Märkligt? Nja, de är inte de enda originalen som bor ute i de mörka skogarna, så i sammanhanget kan de ses som udda, men ändock tämligen normala.

Det är effektfullt att lägga historien utmed riksväg 95 – Silvervägen – du känner vidderna, den oändliga skogen, de obarmhärtiga väderomslagen. Vad gömmer sig inte där ute? Det lilla samhället blir dessutom en perfekt fond för tragedin – sammanhållningen men också misstänksamheten där alla känner alla.

Silvervägen är en oerhört välskriven och spännande historia som jag läste ut i rasande fart. Men jag tänker att boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Stina Jackson visar hur en familj går sönder i svallvågorna av en tragedi och hur olika sorg och ovetskap kan tära på människor. I Mejas historia berättas det om att växa upp i en dysfunktionell familj där psykisk ohälsa ständigt är närvarande, en kringflackande tillvaro där Meja tvingas till en rotlös tillvaro utan någon trygg plats i sitt liv, vilket såklart påverkar hennes sätt att vara och se på omvärlden.

Så, har du inte redan läst, så kan det vara dags nu!

Författarporträtt: Stefan Tell
Bokomslag: Miroslav Sokcic