Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Jag har något svårt att sätta ord på vad jag just har hört. Det är så mycket känslor som rusar i min kropp och som förblindar mig. Mina tankar flyger och far och skenar iväg in i mig och mitt eget liv och historia.
Ninni Schulman är mest känd som deckarförfattare, men inom henne har en helt annan historia grott under många år. Historien om hennes uppväxt och liv. Flickebarn nr 291 är hennes historia – en hudlös och ärlig självbiografisk roman.
Ninni föds med allvarlig skolios, som har format hela hennes jag och liv. En såpass allvarlig ryggskada som gjorde att läkarna inte trodde hon skulle överleva. Hennes kropp vägrade dock ge upp, men skadan kom dock att kräva otaliga sjukhusbesök, operationer, metallställning och gipsvagga. Den kommer också innebära långa och ensamma sjukhusvistelser där hon oftast lämnades ensam (det är sjuttiotal, men jag var tvungen att flera gånger kolla när Schulman föddes för man kan lätt tro att det handlar om femtiotal.)
Den känslomässiga slaggprodukt och ryggsäck kommer dock ikapp henne som vuxen när äktenskapet håller på att krascha. Hon reagerat oerhört känslosamt på denna separation och blir till slut inlagd på psyket. Hon börjar så småningom gå till en terapeut, som börjar fråga om barndomen. Först nu börjar Schulman lägga pusslet och förstår hur mycket hennes barndom har format henne och påverkat hennes relationer. Långa stycken i boken är dialogen mellan Ninni och terapeuten, vilket gör att vi kommer författaren oerhört nära. Det känns som att jag är där – sittandes i soffan och lyssnar.
För att kunna förstå sin historia begär Ninni Schulman ut sina sjukhusjournalerna i vilka hon från början kallas Flickebarn nr 291. Hon börjar förstå vad det gör med en människa att inte känna anknytning i början av livet. Idag vet vi bättre. Vi vet att barn som separeras från sin föräldrar under en längre tid kan få men för livet. Det behöver inte handla om en fysisk separation utan även känslomässig. Relationerna i livet tenderar att bli energikrävande, svårt att känna tillit och lita på partners kärlek, men kan också på gott och ont bli väldigt självständiga. Hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad för den man är?
Ninni Schulman berättar också om hur det är att växa upp och skilja sig fysiskt från andra barn – om att alltid känna sig annorlunda. Om att bli tolererad snarare än ingå i den sociala gemenskapen – att vara med men ändå stå utanför. Om att få sitta med någon i skolmatsalen, men aldrig bli medbjuden på fester. Flertalet gånger vill jag bara kliva in i boken och krama om den unga flickan. När hon sedan berättar om det sammanbrott som gör att hon åter igen hamnar på sjukhus och senare när hennes pappa går bort vill jag kliva in i boken och krama om den vuxna kvinnan. Det är så smärtsamt att jag får tårar i ögonen bara att skriva om den.
Jag lyssnade på Lo Kappas inläsning av Flickebarn nr 291. Kappa gör Schulmans nakna och självutlämnande text rättvisa och jag kan inte sluta lyssna. Hennes röst i kombination med Ninni Schulmans text passar som hand i handske. Om jag ska invända mot något är det när inläsaren väljer att sjunga låttexter som författaren reciterar. Det blir nervprövande varje gång för undertecknad.
Författarporträtt: Magnus Liam Karlsson
Bokomslag: Lotta Kühlhorn
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 