En bön för de stulna av Jennifer Clement

Jennifer Clement är en amerikansk-mexikansk journalist och författare som under tio års tid har intervjuat mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser. Sen skrev hon En bön för de stulna. Boken är skönlitterär men berättar om en en verklighet som många mexikanska kvinnor tvingas möta. Huvudpersonen Ladydi Garcia Martínez får på så vis representera alla de kvinnoöden som författaren har tagit del av.

Nu gör vi dig ful, sa mamma. Hon visslade. Hennes mun var så nära att min hals blev blöt av hennes visselspott. Det luktade öl. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon.
Det är mitt första minne. Hon höll upp en gammal sprucken spegel framför mitt ansikte. Jag måste ha varit ungefär fem år gammal. Sprickan gjorde att mitt ansikte såg ut att ha gått itu. Det är det bästa man kan vara i Mexiko: en ful flicka.

Ladydi bor med sin mamma i en otillgänglig liten by utanför Acapulco i Mexiko. Värmen är tryckande och skorpioner, myror och spindlar gömmer sig i sängarna och kryper upp för deras sönderbitna benen och den korrumperade militären dumpar växtgift över byn (som egentligen är tänkt att slå ut opioumfälten). De växande antal skotthål i alla ytterväggar visar hur våldet och laglösheten är ständigt närvarande. Männen är frånvarande i byn då de allra flesta har tagit sig över gränsen till USA för att finna jobb och hörs aldrig av igen eller börjar jobba för knarkkartellerna. Kvinnorna tvingas överleva själva i de ogästvänliga, våldsamma och rättslösa mexikanska bergen.

Tonårsflickor är en handelsvara och mammorna klär därför sina döttrar som söner och gör dem så fula som möjligt. En vacker flicka blir med stor sannolikhet stulen av knarkkartellen. De fina svarta bilarna glider med jämna mellanrum in i byn, tar flickorna, som sen aldrig återvänder. Kvinnorna gör vad de kan för att gömma sina flickor, till exempelvis gräver de ”kaninhål” som flickorna får krypa ner i så fort hundarna varnar för gäster eller någon ser en svart prick i fjärran som närmade sig. Men det är inte alltid man hinner.

Jag behöver kanske slå ut dina tänder, sa mamma.
När jag blev äldre gnuggade jag gul och svart tusch på den vita emaljen så att tänderna såg ruttna ut.
Det finns inget som är mer motbjudande än en snuskig mun, sa mamma.

Kvinnoödena är många i byn; flickan som blir stulen, kvinnan som spårlöst försvinner, männen som är våldsamma, bedrar och som lämnar kvinnorna åt sina öden. Ladydi lyckas till slut ta sig ifrån byn, med löfte om ett jobb i Acapulco. Drömmen om en bättre framtid slås dock snart sönder av ytterligare en tragedi.

En bön för de stulna är en oerhört smärtsam läsning. Det är med stor sorg jag tar mig igenom sidorna och de tragiska kvinnoödena stannar kvar och skaver. Detta liv! Dessa arma kvinnor! Clement har inte bara en viktig historia att dela med oss utan gör det med ett fantastiskt språk och ett talande bildspråk: ”Orden hon uttalade stod stilla i luften som om de stelnat av giftet hon andades in i och ut ur lungorna. Det kändes som om jag kunde sträcka ut en hand och fånga orden som hängde där i luften och smula sönder dem som torra löv. Jag kände giftsmaken i munnen.”

Boken berör och belyser och torde vara en perfekt cirkelbok då det finns så mycket man vill diskutera, så många känslor att delge och så mycket tragik som måste lyftas. Avslutningsvis känner jag mig manad att betona att boken inte är nattsvart, trots det svåra ämnet. Mitt i allt elände skildras ett starkt band mellan de unga flickorna, ett systerskap mellan kvinnorna och En bön för de stulna lämnar läsaren med ett uns av förtröstan.