Om detta varit en modeblogg så hade jag inlett med att säga att få författare ser så iögonfallande vackra ut som Sofi Oksanen. Hon personifierar det jag önskar att jag vågat vara, en liten bit mitt gömda jag. Men nu är ju detta inte en modeblogg så vi lämnar detta därhän.
Finländskan Sofi Oksanen är en av mina favoritförfattare och hennes Utrensningen tillhör en av mina tidlösa favoriter och Stalins kossor ligger inte långt efter. För ett par dagar sedan läste jag ut hennes Baby Jane, som av någon märklig anledning förblivit oläst. Under våren kommer När duvorna försvann på svenska och jag förväntar mig åter igen oksaniansk poesi och politik.
Oksanen är sällsam på flera vis; inte bara genom hennes gothinsprirerade yttre utan för att hon har ett sätt att skriva som gör att du har svårt att släppa boken förrän sista sidan är inhalerad. Hon räds inga ämnen och skapar diskussion med sina böcker. ”Ja, jag är en politisk författare, hur skulle jag kunna vara något annat? säger Oksanen […]. Jag tar upp frågor som jag anser vara avgörande och som belysts för dåligt här hemma eller kanske inte alls.” Hon beskriver sin stil som autofiktion, d.v.s. hon blandar fakta och fiktion, men hon vill inte berätta vilket som är vilket och det är i sammanhanget ointressant då detta möjligen kan överskugga det hon faktiskt vill säga med sina böcker.
:::
Baby Jane är en kärlekshistoria, en tragedi, en upplysande och en politisk historia. Allt på en och samma gång. Bokens jag berättar om förhållandet till Piki ”stans coolaste flata” och hur kärleken kan vara såväl konstruktiv som destruktiv. Den berättar också om psykisk ohälsa, om att leva i skuggan av ett forna jag och hur begränsande detta kan vara. Ett viktigt ämne i dessa dagar med tanke på att denna tycks öka.
Baby Jane handlar även om utanförskapets kraft och om att inte passa in i mallen. Det är en bok som lämnar läsaren med många tankar och känslor. En stark läsupplevelse med andra ord. Boken kvalar kanske inte in bland de tidlösa favoriterna, men är inte långt ifrån.