Vi är Orlando av Johan Hilton

Under semesterns sista skälvande dagar tidigt i augusti läste jag Vi är Orlando – En amerikansk tragedi av Johan Hilton. Den drabbade mig så hårt att jag tänker på den i stort sett varje dag sedan dess. Jag har dock inte kommit mig för att skriva om boken förrän nu. Det händer. Böcker som drabbar mig särskilt hårt blir svåra att skriva om. Hur kan jag formulera ner några vettiga tankar i de svallvågor som boken orsakat hos mig? Nu ser jag dock att Johan Hilton är aktuell på Bokmässan (Vart är USA på väg? och Vi är Orlando) – så nu eller aldrig.

Strax efter klockan två på natten till söndagen den 12 juni 2016 går en tungt beväpnad man in genom dörren till nattklubben Pulse i Orlando. Han börjar urskiljningslös att skjuta. Folk flyr i panik. Några lyckas ta sig ut. Många gömmer sig på toaletterna. Dit gärningsmannen också tar sig så småningom och det utvecklar sig till en gisslansituation. Innan polisen lyckas eliminera gärningsmannen har 49 människor mördats – den då dödligaste masskjutningen i USA:s historia.

Vi är Orlando är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken. Jag tänker på Marit Kaplas Osebol och hur har byggt upp sin bok på liknande sätt.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Bokens titel hänvisar till den vilja att ansluta sig och ge sitt stöd som skedde dagarna efter massakern. Uppslutningen var massiv. Stödfonderna till offren slog alla rekord samtidigt som flygbolagen erbjöd sig att flyga offrens anhöriga gratis till Orlando. Det man kan ha i åtanke är att Orlando ligger i Florida som är en oerhört konservativ stat. Orlando särskiljer sig dock från resten av staten och har blivit känd som en hbtq-stad. När detta hände så gick man dock samman och visade sitt stöd.

En sak som jag var ovetandes om och som var särskilt intressant att läsa var att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund (det var en latin-night). Många talade lite eller ingen engelska alls och de som syntes i media var alla vit medelklass. Således drabbade attentatet inte bara hbtq-rörelsen utan även den latinamerikanska communityn extremt hårt. Så frågan är vilka som egentligen fick plats och fick synas i anslutning till det där vi:et.

Boken är inte bara oerhört gripande och intressant utan också lärorik på flera olika sätt. Man får till exempelvis genom vittnesmålen se hur media skriver sin historia genom att selektera vilka som kommer till tals i anknytning till en sådan här händelse. Vi får se hur det påverkar de latinamerikanska familjerna när all offentlig information sker på engelska. Vi får också se hur det konservativa USA visar sitt fula nylle när religösa fanatiker ser sin chans att påvisa sina åsikter om hbtq under begravningarna. Samtidigt får vi läsa om den fantastiska motkraft som fanns där personer iklädda änglavingar ställde sig i vägen så att människorna som skulle gå på begravningen slapp se eländet.

Läs boken! Men läs den när du känner att du kan hantera den känslostorm som kommer med den. Den är intensiv. Och viktig. Så läs den!

Författarporträtt: Viktor Gårdsäter
Bokomslag: Kajsa Bergström Feiff

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

Vissa böcker vill man egentligen inte läsa. I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom är en sådan bok. Men det är en bok du borde läsa. Måste läsa.

Nr 250
Kvinna, tjugonio år.
Familjen såg att hon magrade, tystnade och slutade sminka sig. Hon kastade förlovningsringen under ett gräl. Han ströp henne och körde henne sedan till sjukhuset.
Dödad 13 december 2015.

Under tio år har journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom dokumenterat varenda – varenda – fall i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner eller expartner. Genom otaliga intervjuer med barn, släktingar, vänner och socialarbetaren samt brev, dagböcker, rättegångsprotokoll och polisrapporter växer en ohygglig, men ack så viktig, sanning fram. Några fall blir bara några rader i nyheterna, några enstaka blir större nyheter, men många blir inte ens en notis. Nu får de dock en röst.

Det här är kvinnornas historia och om deras kärlek, kamp och deras skrik på hjälp. Hjälp som i många fall inte når ända fram. Vi har fortfarande en lång väg att gå i Sverige för att verkligen kunna hjälpa alla de kvinnor som lever under hot och med våld i nära relationer. Det kan vara en tröstlös kamp, vilket inte minst vi förstår när vi hör socialarbetarens ord om maktlöshet och att inte räcka till. För de är så många. Samhället sviker.

Nr 206
Kvinna, femtiotvå år.
Den sista sommaren kände hennes sex vuxna barn inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Maken vaktade henne medan hon duschade, han tog hennes bilnycklar, granskade hennes mejl. ”Om jag inte dyker upp är jag död”, sa hon till en arbetskamrat.
Dödad 30 augusti 2012.

Sedan 1 januari 2000 har 315 kvinnor i Sverige dödats av sin man, pojkvän eller exman. Det är nästan sexton kvinnor per år. 254 barn under arton år har förlorat sin mamma i ett mord eller dråp under samma tidsperiod. 99 barn var hemma, 55 barn såg mordet. (Källa: granskningen länkas nedan). 2009 påbörjade de båda journalisterna sin granskning och de har följt upp varje fall. Det är så horribelt, det är så mörkt, att det är svårt att skriva om det. Det går inte att hitta de rätta orden på ett rättvist sätt.

Nr 299
Kvinna, fyrtiosju år.
Hon var mamma till fyra döttrar. Tre av dem var hemma när deras pappa misshandlade henne med olika tillhyggen, knivskar henne samt skar av hennes hår.
Dödad 29 december 2018.

I händelse av min död (en mening som en kvinna skrev i ett brev till sina barn två dagar efter julafton 2013. Ett brev i ett anteckningsblock som hon gömde under förarsätet i bilen. Hon blev senare skjuten av sin före detta man, som nu avtjänar ett 18-årigt fängelsestraff.) är en reportagebok som bygger på denna decennielånga granskning. Jag slås under läsningen av hur tungt det måste ha varit för Weigl och Edblom. Om jag nu tycker det är en tung läsning – hur upplever de inte då tio års djupdykning i detta evighetsdjupa mörker?

Jag slås också av hur fint de har fått ihop det hela. Trots att det är en enorm undersökning som består av såväl kvalitativa som kvantitativa granskningar så flödar texten. Du dras med ner i mörkret och får följa några fall lite djupare. Du får också träffa barnen. Åh dessa barn, som har upplevt och upplever så hemska saker. Dessa stackars barn som mister båda sina föräldrar på en gång. Hur tacklar man att min pappa har dödat min mamma? Visste ni förresten att i många fall är fortfarande pappan vårdnadshavare och kan fortsätta styra inifrån fängelset? Helt ofattbart!

Nr 105
Kvinna, tjugotvå år.
Pojkvännen hade missbruksproblem, men hon såg det goda hos honom och trodde att hon kunde rädda honom med sin kärlek. Hon mördades med en kniv och en hantel. Grannarna hörde slagen i uppemot tjugo minuter.
Dödad 27 mars 2006.

Jag valde att lyssna på I händelse av min död (inläsare: Kerstin Weigl) och ibland måste jag pausa för att orka. Ibland måste jag gråta en stund. Ibland kan jag inte sluta lyssna utan sitter kvar i bilen på parkeringen som i trans. Men jag känner någonstans att det är min skyldighet att lyssna på detta. Inte minst som kvinna. Gör du det också!

Ni kan läsa granskningen här. 

Citaten som är kursiverade är hämtade ur I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Författarporträtt: Sofia Runarsdotter
Bokomslag: Nina Ulmaja

And everybody knows about Mississippi goddam

Veckans tema på Kulturkollo är Divor och dämoner och handlar om allt från Ingmar Bergman och hans dämoner till Berit Nilsson och Elton John. Själv har jag idag skrivit om en ikonisk och geniförklarad sångerska och pianist: Eunice Kathleen Waymon, mer känd som Nina Simone. För att lära mig mer om denna mytomspunna kvinna har jag sett dokumentären ”What Happened, Miss Simone?”, som finns på Netflix. Läs vad jag tycker och tänker här. 

Alabama’s gotten me so upset
Tennessee made me lose my rest
And everybody knows about Mississippi goddam

Can’t you see it
Can’t you feel it
It’s all in the air
I can’t stand the pressure much longer
Somebody say a prayer

Alabama’s gotten me so upset
Tennessee made me lose my rest
And everybody knows about Mississippi goddam

This is a show tune
But the show hasn’t been written for it, yet

Hound dogs on my trail
School children sitting in jail
Black cat cross my path
I think every day’s gonna be my last

Lord have mercy on this land of mine
We all gonna get it in due time
I don’t belong here
I don’t belong there
I’ve even stopped believing in prayer

Ur Mississippi Goddam av och med Nina Simone

Bad feminist av Roxane Gay

Jag blir så jäkla provocerad av Roxane Gays Bad feminist. Så förbaskat irriterad och på samma gång såväl fascinerad som avundsjuk (for the record: in a good way!). Jag blir så provocerad av att hon skriver exakt vad jag tänker. Jag tänker dock inte tanken på att sätta det på pränt, vilket gör att jag suckar av avund. Nu ska ni inte tro att jag har någon form av hybris här för nej, jag hade inte kunnat skriva som Gay och nej, jag har inte mycket gemensamt med henne. Men vi har det gemensamt att vi är kvinnor. Kvinnor som överpresterar för att vi just är kvinnor. Vi har också det gemensamt att vi är tämligen kassa feminister, men som Roxane Gay säger: ”Jag vill hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls.“

Efter en längre tids lästorka – som start på vår Svensson-semester på en barnvänlig större stugby – valde jag att läsa Bad feminist. Jag sögs in direkt och skoningslöst för hon satte ju verkligen fingret på de där tankarna som far och maler. Boken är en samling essäer och tilltalet till läsaren är direkt, vilket gör att Gay är högst närvarande i texten. Jag väljer därför – och på grund av att texten väcker så himla många tankar – att läsa långsamt och eftertänksamt.

Boken är indelad i kapitel där Gay redogör sina tankegångar kring olika teman, såsom ”Kön & sexualitet” och ”Ras & underhållning” och hon diskuterar högt och lågt, smalt och brett – om scrabbletävlingsvärlden, om sexistiska låttexter, om våldtäktskultur m.m. Texterna är proppade med populärkulturella referenser och författaren skyr inte att erkänna att hon ser och läser filmer, tv-serier och böcker som torde vara off limit för en äkta feminist. Hon vältrar sig i trash-tv trots att hon vet att det är förfärlig kvinnobild som förmedlas. Hon läser Fifty shades-trilogin trots att hon vet att huvudkaraktärerna är högst tveksamma representanter för vår tid och att hon vet att texten har storslagna brister. För att göra kontexten något mer kontrastfylld så kan vi berätta att Roxane Gay är universitetslektor och har flertalet år av universitetsstudier bakom sig och undervisar numera i kreativt skrivande. Bilden av Gay blir tämligen komplex då hon är helt öppen med att hon vet bättre, men kan inte låta bli att ryckas med av underhållningsvärdet.

Roxane Gay problematiserar dock det hon ser, hör och läser och ifrågasätter bilderna som förmedlas och hon gör målande beskrivningar för oss läsare så att vi också kan se vad hon ser. Det här också här hon drar trådar till bad feminist – en dålig feminist – hon vet bättre men gör inte bättre.

Essäerna innehåller också en hel del om hennes haitiska bakgrund och den rasism som hon tvingas möta på daglig basis. Hon har nästan alltid varit den enda svarta studenten, vilket har satt henne i otaligt oönskade situationer, som att kallas den ”inkvoterade” av lärare och att ständigt stoppas av säkerhetsvakterna på universitetsområdet för att visa id-kort. Hon lyfter fram den stora avsaknaden av komplexa svarta karaktärer i populärkultur och visar flertalet exempel på hur stora svarta skådespelare får spela samma roll om och om igen.

Avslutningsvis – jag anser å det bestämdaste att ni alla borde läsa Roxane Gays Bad feminist och låt oss sluta döma varandras grad av feminism. Räds icke över formatet essä, då texterna är lika lättillgängliga som tankeväckande.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Bastion Studio Lab

Ni missar väl inte Astrid?

I mellandagarna sände SVT ”Astrid”, som är en tre timmars dokumentärfilm om Astrid Lindgrens liv och är skapad av Kristina Lindström, som tidigare gjort dokumentären om Palme. Med hjälp av ett rikt arkivmaterial, privata fotografier, filmer, dagböcker och brevväxlingar träder en moralisk person som vågar stå för det hon tror på och utmanade ständigt samtidens konventioner. Extra intressant tycker jag att det var när den röda tråden mellan samtiden och böckerna blev tydlig och vi kan idag se hur hennes verk representerar hela 1900-talets historia. Missa inte att se Astrid! De ligger kvar några dagar till på SVT play.

 

Jodå hon lever… Kanske.

Om det finns en bloggutmattningsvägg, så är jag helt klart där och dunkar och dunkar. Jag varken läser eller bloggar, vilket inkluderar att läsa andras bokbloggar. Jag följer dock hjälpligt med via sociala medier, trots att jag sällan ger mig till känna. Och ja, jag känner mig otroligt kulturellt fattig just nu.

Jag skulle kunna skriva ett inlägg om Julia Skotts tankeväckande Kroppspanik. Trots att det var en månad sedan den blev utläst, så grunnar jag fortfarande på innehållet. Jag kommer dock aldrig till skott(!) att börja formulera mig. Det är så otroligt värdeladdat för mig, vilket möjligtvis gör att det blir än svårare att skriva om den. Jag skulle kunna berätta om mitt ambivalenta förhållande till min egen kropp – hur å ena sidan den trotsiga sidan av mig vill slå mig fri från samhällets värderingar och skrika ut min rätt att få se ut som jag gör, å andra sidan hur jag gång på gång går i fällan och slår på mig själv, hur jag har ”låtit” min kropp förändras och vad jag tror andra ser.

Jag skulle kunna berätta om återkommande läkarbesök där läkaren tar upp min vikt och till slut tvingar upp mig på en våg (som om jag vore totalt blind för min egen spegelbild eller att kläderna inte längre passar). Jag skulle också kunna skriva om hur jag känsloäter och hur mat kan användas såväl som morot, piska, belöning som bestraffning. Hur ångestladdat varenda tugga kan vara och hur osannolikt medveten jag är om varenda matbit som jag tuggar (inget går denna matskadade hjärna förbi trots att kroppen kanske tycks skvallra om annat). Hur otroligt energikrävande den här medvetenheten är.

Och för att runda av eländet skulle jag kunna skriva om hur ångestladdat ett klädinköp kan vara, hur förnedrande det är att inse att vissa affären inte vill ha mig som kund överhuvudtaget. Jag skulle kunna exemplifiera genom att lyfta fram hur en större klädkedja har valt att ta bort avdelningen med stora storlekar och flytta denna till en affär utanför city. Allt det här skulle jag kunna skriva om, men jag hittar liksom ingen ork. Men läs boken (nog stärktes trotssidan)!

Jag skulle också kunna skriva ett inlägg om en bok som numer skapar kräkreflex så fort jag hör ”min inre gudinna”, men även den lämnar jag därhän. Inte ens nyfikenhetens behag fick mig att orka igenom hela boken och jag bannar istället mig själv att jag trots en fantastisk Att-läsa-hög här hemma vigde min dyrbara och numer sällsynta lästid till denna femtio nyanser av katastrofläsning. Möjligtvis borde det bli underhållande att för en gång skull få såga en bok, men mina rader här torde inte lämna några frågetecken kring vad jag tycker.

Avslutningsvis skulle jag kunna skriva om bokrean, om vårens bokutgivning, Bokbloggarnas litteraturpris och om hur pepp jag är inför årets biopremiärer (jag säger bara Hazel och Augustus!), men jag tyar inte. Inte just nu. Kanske imorgon…

Om liv, kärlek, kantstötthet och annat mänskligt

I januari golvades jag av Maggan Hägglund och Doris Dahlins Drunkna inte i dina känslor, som talade så tydligt till mig trots min (något blygsamma) aversion för självhjälpsböcker. Därför slängde jag mig skäligen oblygsamt över Maggans lilla starksköra när den inkom det lokala biblioteket.

Boken är en samling av krönikor som Hägglund skrev för tidningen Tara och är ett bra komplement till den första boken som tog upp hur det är att leva som sensitivt begåvade eller stark-skör personlighet. Trots att den höga igenkänningen fortfarande slår mig skoningslöst i huvudet så är det något svårare att läsa en samling spridda texter. Precis som med en riktigt bra novellsamling bör dessa läsas i spridda skurar, lite då och då och avslutas med en stunds kontemplation och aha:ande. Inte slukas och tokläsas på grund av ett redan övertrasserat bibliotekslån med växande reservationskö. Jag gör helt enkelt inte boken rättvisa. Och nej, jag är inte speciellt förtjust i tanken att samla krönikor och ge ut som en bok (inte heller Tweets eller liknande). Det är i det lilla formatet som det gör sig bäst helt enkelt.

Dansa för oss Michael Nyqvist

Undertecknad far med osanning om hon påstår sig vara en storkonsument av självbiografiska böcker. Den subjektiva sanningen är emellanåt svår att ta till sig och dylika böcker kan tendera att bli ett frosseri i att lyfta fram den egna framgången. Michael Nyqvists Dansa för oss fann sin väg till min brevlåda och med viss skepticism började jag läsa.

Det här är något annat. Inte ett ord om guldbaggar och omotiverade name drops. Det närmsta du kommer lyxliv är kanske en vit limousine och en en och halv timmes massage, men i samma stycke hur han blev utelåst i hotellkorridoren i träningskläder och utan möjlighet att identifiera sig. Boken både börjar och slutar i samma scen: hur han sitter i en biosalong i New York, med en bräcklig självkänsla, och ser hur hans roll blivit bortklippt ur den film han satsat helhjärtat åt det senaste året.

Dansa för oss har ingen kronologi utan varje kapitel är en liten nyckelscen i det som format den person han är idag – han hoppar mellan barndom, vuxen och tonår och tillbaka igen. Som ett samtal utan egentligen början och slut. 

Dansa för oss är visserligen skriven ur ett jag-perspektiv, men det känns som att den ändå hamnar någonstans mellan fakta och fiktion, kanske kan närmast beskrivas som en autofiktion. Nyqvist skriver med ett litterär språk och med en finess och blick för det stämningsfulla, vilket gör att boken är långt ifrån en dagboksanteckning. Det blir lika mycket en text om Michael Nyqvist som om vilken pojke som helst. Det kanske kan vara en anledning varför jag sugs fast i hans berättelse. Det känns som vi sitter och samtalar om en pojke, om en man, om en person mitt-emellan. 

Texten är utelämnande och rak. Men varför förbiser han framgången? Inte ett ord om guldbaggar, Grabben i graven bredvid, Så som i himmelen eller inspelningen av Millenium-trilogin. Endast ett kort nedslag i den inledande presskonferensen inför inspelningen då han uppenbarligen kände sig såväl ovärdig som bortgjord. Är Nyqvist rädd att förhäva sig? Jag antar dock att det är då som känslan om att samtalet handlar om vilken pojke som helst skulle försvinna. Och det är ju faktiskt den känsla jag gillar. 

Avslutningsvis, här kan du klicka om du vill höra mer om Michael Nyqvist och Dansa för oss.

Är du överkänslig lille vän?

Jag skulle inte vilja dra det så långt och säga att jag känner avsky mot självhjälpsböcker. Det kan snarast liknas vid ett blygsamt tvivel om dess förträfflighet och för att marknaden helt enkelt svämmar över av dem. Kanske är det så att vi alla söker en förklaring och vill bläddra längst bak och finna facit över oss själva?! Jag har dock aldrig funnit någon bok som jag tycker är intressant nog. Oftast blir det lite för enkla lösningar, som ”skriv-en-lista-på-vad-du-är-bra-på” eller ”tänk-snälla-tankar”. Eller kanske det är så att jag aldrig funnit någon som sa något om mig?! Med denna inledning förstår ni min skepticism och att det ska mycket till innan jag rekommenderar en bok av denna (av-)art.

En bok har skvalpat där bak i den inofficiella att-läsa-listan ett tag, sedan en bekant rekommenderade den lite försynt om jag kanske skulle kunna tänka mig att läsa; ”jag tror den passar just dig”. På grund av min, inte avsky som sagt, men min avvaktande hållning, min tveksamma positiva inställning till självhjälpslitteratur har jag undvikit boken. Fram till i fredags då den kastade sig över mig på biblioteket.

Efter två sidor satt jag och försökte trycka tillbaka fulgråten ner i magen eller var den nu bubblar upp ifrån. Fulgråten som pressade på av glädje eller ledsamhet, vilket är svårt att säga då känslor ibland bara är översvallande och inte så lättolkade. Det här var ju jag! Igenkänningsfaktorn var så brutal att jag helt enkelt fick dela upp läsningen på flera dagar. De små lapparna sticker ut som maskrosorna ur gräsmattan (ständigt återkommande utan systematik).

Maggan Hägglund och Doris Dahlin har skrivit Drunkna inte i dina känslor i vilken de beskriver HSP: Highly Sensitive Personality eller sensitivt begåvad eller som författarna  själva väljer att kalla det: stark-sköra människor. En personlighetstyp som är ofantlig stark och står på barrikaderna ena dagen för att nästa dag krypa in under stenen som en gråsugga och gråta ut sin förtvivlan. Att ena dagen ha ett svårslaget självförtroende för att nästa slå ner på sig själv. Det kan vara svårt att förstå att man kan vara allt på en och samma gång, både stark och vad som vanligtvis anses som svag. Författarna vill inte använda ordet svag, då känslor inte är tecken på svaghet, utan de väljer att kalla det skör. Att leva i en extremt känslosam berg-och-dal-banetillvaro – att vara en stark-sköring.

En människa med stark-skör personlighet tar in för mycket och har svårt att sålla omgivningen, att känna in så mycket av andras sinnesstämning att det ibland blir lättare att stänga av helt. En stark-skör har dålig koll på sina egna och andras känslor och blandar gärna ihop dem. Vi är även väldigt mottaglig för s.k. ”emotionell smitta” och vi tar över andras känslor och gör dem till våra egna, vilket blir en härva utan dess like. Det handlar också om att övertolka och/eller feltolka, att aldrig sluta fundera på sak och mening och att ha en extremt livlig fantasi och inte minst vi gasar när vi istället borde bromsa. ”Det är då vi förtvivlar och tycker att vi varken kan eller orkar något, Och det är då vi gärna pressar oss extra. Genomför ännu en sak, tar hand om en människa till. Lite kan vi i det tillståndet likna övertrötta barn. Vi varvar upp istället för att varva ner.” Vi lever i ett ständigt emotionellt dränage, omvälvande känslor tar kraft, och drabbas av ”oförklarlig” trötthet och får ”under-stenen-dagar”.

Boken är indelad i kapitel där författarna inledningsvis grundligt går igenom de karakteristikum som en sensitivt begåvad (stark-skör) person kan ha. Ungefär hundra lappar hamnade där – igenkänningsfaktorn var glasklar. Andra halvan av boken handlar om att finna verktyg. Det är här jag suger åt mig som en svältfödd svamp. Fast det är också här min tveksamma hållning åter väcks. Ibland låter det helt enkelt för enkelt.

Det finns hundra anledningar varför min kraft tog slut för ett år sedan. Här är inte rätt tid eller plats för att delge dem, men att min personlighet spelar en stor roll för hur jag tacklar livet är inget jag varken kan blunda för eller kan förneka. Jag har drunknat i mina känslor, överlevt emotionella tsunamis och har tidvis stängt av men försöker nu att lära mig att simma igen eller åtminstone hålla mig flytande.

Det här är boken jag önskar att jag kunnat dela ut till människor runt omkring mig, som en instruktionsbok: ”Snälla läs, det här är jag”.

En rak höger direkt mot hjärtat

När jag kom till sista punkten på första sidan så kom jag på mig själv att jag hållit andan från första stavelsen. Med en klump i halsen och en i magen förstod jag att detta är en bok som kommer att göra ont både psykiskt och fysiskt. En bok som kommer att slå en rak höger direkt mot hjärtat.

I Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken är Jonas Gardell högst närvarande och tonen är ”gardellisk”. Fast det är en något mer dämpad ton – en mer återhållsam. Mellan raderna hör jag dock hans ilska, bitterhet och sorg mot hur homosexuella har behandlats i Sverige. ”Att berätta är en sorts plikt. Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas. Föra minnets kamp mot glömskan” – således är det vår plikt att läsa, så att minnet lever kvar hos oss alla. För trots att jag bara var ett litet barn så kommer jag ihåg skriverierna och hur diskussionerna gick, hur hysteriska röster höjdes om denna nya farsot. Hur rädda vi skulle vara. För bögarna. För det var de som hade ”homosexsjukan” eller ”bögpesten”. Och hur osäkra alla blev när det väl visade sig att alla kunde få sjukdomen. Hur skulle vi nu skydda oss?

Torka aldrig tårar utan handskar är en roman i tre delar varav detta är första delen: Kärleken. De två följande delarna – Sjukdomen och Döden – utkommer nästa år. Kärleken är en blandning av fiktion och fakta, där Gardell varvar kärlekshistorien mellan Benjamin och Rasmus med stycken där han återberättar om hur synen på homosexuella var i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv).

Kärleken handlar om att växa, våga vara, kärlek, sjukdom, smärta, glädje, sorg, gemenskap och utanförskap. Du får följa Rasmus flykt från Lilla Koppom och Benjamins från sin skuldbeläggande religiösa fostran. Du får följa deras resa bort från någonting och till varandra. ”Vet du alls var du ska gå?’ frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt. ‘Nej. Inte egentligen’ erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut. Som om just det var det svar han ville ha. ‘Nä, men då så’, säger han och ler stort. ‘Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans’.”

Senast för en vecka sedan träffade jag på en grupp ungdomar som inte hade en aning om hur hiv smittar och de var oroliga för ett kommande möte. Jag borde ha tryckt denna bok i händerna på dem. Det är vår skyldighet. Att bilda oss. Att möta fakta.”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” (Léonora Miano). Citatet är hämtat ur ett helt annat historiskt sammanhang med torde ändå passa in i detta ämne då det handlar om att möta vår historia – att acceptera och göra bättre.

Den 8 oktober har Torka aldrig tårar utan handskar seriepremiär på SVT. Vill du se ett klipp ur den så kan du klicka här.

Det är vår förbannade plikt att lyssna. Att lära. Att förstå. Att känna.

Slutligen: Helena ”Dark Places” Dahlgren och Bokbabbel har båda skrivit intressanta recension av boken. Bia Sigge berättar i sin blogg (på ett mycket personligt sätt) om sina minnen från tiden och sitt möte med Jonas Gardell.