Bad feminist av Roxane Gay

Jag blir så jäkla provocerad av Roxane Gays Bad feminist. Så förbaskat irriterad och på samma gång såväl fascinerad som avundsjuk (for the record: in a good way!). Jag blir så provocerad av att hon skriver exakt vad jag tänker. Jag tänker dock inte tanken på att sätta det på pränt, vilket gör att jag suckar av avund. Nu ska ni inte tro att jag har någon form av hybris här för nej, jag hade inte kunnat skriva som Gay och nej, jag har inte mycket gemensamt med henne. Men vi har det gemensamt att vi är kvinnor. Kvinnor som överpresterar för att vi just är kvinnor. Vi har också det gemensamt att vi är tämligen kassa feminister, men som Roxane Gay säger: ”Jag vill hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls.

badfeministEfter en längre tids lästorka – som start på vår Svensson-semester på en barnvänlig större stugby – valde jag att läsa Bad feminist. Jag sögs in direkt och skoningslöst för hon satte ju verkligen fingret på de där tankarna som far och maler. Boken är en samling essäer och tilltalet till läsaren är direkt, vilket gör att Gay är högst närvarande i texten. Jag väljer därför – och på grund av att texten väcker så himla många tankar – att läsa långsamt och eftertänksamt.

Boken är indelad i kapitel där Gay redogör sina tankegångar kring olika teman, såsom ”Kön & sexualitet” och ”Ras & underhållning” och hon diskuterar högt och lågt, smalt och brett – om scrabbletävlingsvärlden, om sexistiska låttexter, om våldtäktskultur m.m. Texterna är proppade med populärkulturella referenser och författaren skyr inte att erkänna att hon ser och läser filmer, tv-serier och böcker som torde vara off limit för en äkta feminist. Hon vältrar sig i trash-tv trots att hon vet att det är förfärlig kvinnobild som förmedlas. Hon läser Fifty shades-trilogin trots att hon vet att huvudkaraktärerna är högst tveksamma representanter för vår tid och att hon vet att texten har storslagna brister. För att göra kontexten något mer kontrastfylld så kan vi berätta att Roxane Gay är universitetslektor och har flertalet år av universitetsstudier bakom sig och undervisar numera i kreativt skrivande. Bilden av Gay blir tämligen komplex då hon är helt öppen med att hon vet bättre, men kan inte låta bli att ryckas med av underhållningsvärdet.

Roxane Gay problematiserar dock det hon ser, hör och läser och ifrågasätter bilderna som förmedlas och hon gör målande beskrivningar för oss läsare så att vi också kan se vad hon ser. Det här också här hon drar trådar till bad feminist – en dålig feminist – hon vet bättre men gör inte bättre.

Essäerna innehåller också en hel del om hennes haitiska bakgrund och den rasism som hon tvingas möta på daglig basis. Hon har nästan alltid varit den enda svarta studenten, vilket har satt henne i otaligt oönskade situationer, som att kallas den ”inkvoterade” av lärare och att ständigt stoppas av säkerhetsvakterna på universitetsområdet för att visa id-kort. Hon lyfter fram den stora avsaknaden av komplexa svarta karaktärer i populärkultur och visar flertalet exempel på hur stora svarta skådespelare får spela samma roll om och om igen.

Avslutningsvis – jag anser å det bestämdaste att ni alla borde läsa Roxane Gays Bad feminist och låt oss sluta döma varandras grad av feminism. Räds icke över formatet essä, då texterna är lika lättillgängliga som tankeväckande.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Bastion Studio Lab

Ni missar väl inte Astrid?

I mellandagarna sände SVT ”Astrid”, som är en tre timmars dokumentärfilm om Astrid Lindgrens liv och är skapad av Kristina Lindström, som tidigare gjort dokumentären om Palme. Med hjälp av ett rikt arkivmaterial, privata fotografier, filmer, dagböcker och brevväxlingar träder en moralisk person som vågar stå för det hon tror på och utmanade ständigt samtidens konventioner. Extra intressant tycker jag att det var när den röda tråden mellan samtiden och böckerna blev tydlig och vi kan idag se hur hennes verk representerar hela 1900-talets historia. Missa inte att se Astrid! De ligger kvar några dagar till på SVT play.

Astrid

 

Jodå hon lever… Kanske.

Om det finns en bloggutmattningsvägg, så är jag helt klart där och dunkar och dunkar. Jag varken läser eller bloggar, vilket inkluderar att läsa andras bokbloggar. Jag följer dock hjälpligt med via sociala medier, trots att jag sällan ger mig till känna. Och ja, jag känner mig otroligt kulturellt fattig just nu.

9789127135864Jag skulle kunna skriva ett inlägg om Julia Skotts tankeväckande Kroppspanik. Trots att det var en månad sedan den blev utläst, så grunnar jag fortfarande på innehållet. Jag kommer dock aldrig till skott(!) att börja formulera mig. Det är så otroligt värdeladdat för mig, vilket möjligtvis gör att det blir än svårare att skriva om den. Jag skulle kunna berätta om mitt ambivalenta förhållande till min egen kropp – hur å ena sidan den trotsiga sidan av mig vill slå mig fri från samhällets värderingar och skrika ut min rätt att få se ut som jag gör, å andra sidan hur jag gång på gång går i fällan och slår på mig själv, hur jag har ”låtit” min kropp förändras och vad jag tror andra ser.

Jag skulle kunna berätta om återkommande läkarbesök där läkaren tar upp min vikt och till slut tvingar upp mig på en våg (som om jag vore totalt blind för min egen spegelbild eller att kläderna inte längre passar). Jag skulle också kunna skriva om hur jag känsloäter och hur mat kan användas såväl som morot, piska, belöning som bestraffning. Hur ångestladdat varenda tugga kan vara och hur osannolikt medveten jag är om varenda matbit som jag tuggar (inget går denna matskadade hjärna förbi trots att kroppen kanske tycks skvallra om annat). Hur otroligt energikrävande den här medvetenheten är.

Och för att runda av eländet skulle jag kunna skriva om hur ångestladdat ett klädinköp kan vara, hur förnedrande det är att inse att vissa affären inte vill ha mig som kund överhuvudtaget. Jag skulle kunna exemplifiera genom att lyfta fram hur en större klädkedja har valt att ta bort avdelningen med stora storlekar och flytta denna till en affär utanför city. Allt det här skulle jag kunna skriva om, men jag hittar liksom ingen ork. Men läs boken (nog stärktes trotssidan)!

Jag skulle också kunna skriva ett inlägg om en bok som numer skapar kräkreflex så fort jag hör ”min inre gudinna”, men även den lämnar jag därhän. Inte ens nyfikenhetens ID-100215390behag fick mig att orka igenom hela boken och jag bannar istället mig själv att jag trots en fantastisk Att-läsa-hög här hemma vigde min dyrbara och numer sällsynta lästid till denna femtio nyanser av katastrofläsning. Möjligtvis borde det bli underhållande att för en gång skull få såga en bok, men mina rader här torde inte lämna några frågetecken kring vad jag tycker.

Avslutningsvis skulle jag kunna skriva om bokrean, om vårens bokutgivning, Bokbloggarnas litteraturpris och om hur pepp jag är inför årets biopremiärer (jag säger bara Hazel och Augustus!), men jag tyar inte. Inte just nu. Kanske imorgon…

Om liv, kärlek, kantstötthet och annat mänskligt

I januari golvades jag av Maggan Hägglund och Doris Dahlins Drunkna inte i dina känslor, som talade så tydligt till mig trots min (något blygsamma) aversion för självhjälpsböcker. Därför slängde jag mig skäligen oblygsamt över Maggans lilla starksköra när den inkom det lokala biblioteket.

Maggans lilla starksköraBoken är en samling av krönikor som Hägglund skrev för tidningen Tara och är ett bra komplement till den första boken som tog upp hur det är att leva som sensitivt begåvade eller stark-skör personlighet. Trots att den höga igenkänningen fortfarande slår mig skoningslöst i huvudet så är det något svårare att läsa en samling spridda texter. Precis som med en riktigt bra novellsamling bör dessa läsas i spridda skurar, lite då och då och avslutas med en stunds kontemplation och aha:ande. Inte slukas och tokläsas på grund av ett redan övertrasserat bibliotekslån med växande reservationskö. Jag gör helt enkelt inte boken rättvisa. Och nej, jag är inte speciellt förtjust i tanken att samla krönikor och ge ut som en bok (inte heller Tweets eller liknande). Det är i det lilla formatet som det gör sig bäst helt enkelt.

Dansa för oss Michael Nyqvist

Undertecknad far med osanning om hon påstår sig vara en storkonsument av självbiografiska böcker. Den subjektiva sanningen är emellanåt svår att ta till sig och dylika böcker kan tendera att bli ett frosseri i att lyfta fram den egna framgången. Michael Nyqvists Dansa för oss fann sin väg till min brevlåda och med viss skepticism började jag läsa.

Det här är något annat. Inte ett ord om guldbaggar och omotiverade name drops. Det närmsta du kommer lyxliv är kanske en vit limousine och en en och halv timmes massage, men i samma stycke hur han blev utelåst i hotellkorridoren i träningskläder och utan möjlighet att identifiera sig. Boken både börjar och slutar i samma scen: hur han sitter i en biosalong i New York, med en bräcklig självkänsla, och ser hur hans roll blivit bortklippt ur den film han satsat helhjärtat åt det senaste året.

Dansa för oss har ingen kronologi utan varje kapitel är en liten nyckelscen i det som format den person han är idag – han hoppar mellan barndom, vuxen och tonår och tillbaka igen. Som ett samtal utan egentligen början och slut. 

Dansa för oss är visserligen skriven ur ett jag-perspektiv, men det känns som att den ändå hamnar någonstans mellan fakta och fiktion, kanske kan närmast beskrivas som en autofiktion. Nyqvist skriver med ett litterär språk och med en finess och blick för det stämningsfulla, vilket gör att boken är långt ifrån en dagboksanteckning. Det blir lika mycket en text om Michael Nyqvist som om vilken pojke som helst. Det kanske kan vara en anledning varför jag sugs fast i hans berättelse. Det känns som vi sitter och samtalar om en pojke, om en man, om en person mitt-emellan. 

Texten är utelämnande och rak. Men varför förbiser han framgången? Inte ett ord om guldbaggar, Grabben i graven bredvid, Så som i himmelen eller inspelningen av Millenium-trilogin. Endast ett kort nedslag i den inledande presskonferensen inför inspelningen då han uppenbarligen kände sig såväl ovärdig som bortgjord. Är Nyqvist rädd att förhäva sig? Jag antar dock att det är då som känslan om att samtalet handlar om vilken pojke som helst skulle försvinna. Och det är ju faktiskt den känsla jag gillar. 

Avslutningsvis, här kan du klicka om du vill höra mer om Michael Nyqvist och Dansa för oss.

Är du överkänslig lille vän?

Jag skulle inte vilja dra det så långt och säga att jag känner avsky mot självhjälpsböcker. Det kan snarast liknas vid ett blygsamt tvivel om dess förträfflighet och för att marknaden helt enkelt svämmar över av dem. Kanske är det så att vi alla söker en förklaring och vill bläddra längst bak och finna facit över oss själva?! Jag har dock aldrig funnit någon bok som jag tycker är intressant nog. Oftast blir det lite för enkla lösningar, som ”skriv-en-lista-på-vad-du-är-bra-på” eller ”tänk-snälla-tankar”. Eller kanske det är så att jag aldrig funnit någon som sa något om mig?! Med denna inledning förstår ni min skepticism och att det ska mycket till innan jag rekommenderar en bok av denna (av-)art.

En bok har skvalpat där bak i den inofficiella att-läsa-listan ett tag, sedan en bekant rekommenderade den lite försynt om jag kanske skulle kunna tänka mig att läsa; ”jag tror den passar just dig”. På grund av min, inte avsky som sagt, men min avvaktande hållning, min tveksamma positiva inställning till självhjälpslitteratur har jag undvikit boken. Fram till i fredags då den kastade sig över mig på biblioteket.

Efter två sidor satt jag och försökte trycka tillbaka fulgråten ner i magen eller var den nu bubblar upp ifrån. Fulgråten som pressade på av glädje eller ledsamhet, vilket är svårt att säga då känslor ibland bara är översvallande och inte så lättolkade. Det här var ju jag! Igenkänningsfaktorn var så brutal att jag helt enkelt fick dela upp läsningen på flera dagar. De små lapparna sticker ut som maskrosorna ur gräsmattan (ständigt återkommande utan systematik).

Maggan Hägglund och Doris Dahlin har skrivit Drunkna inte i dina känslor i vilken de beskriver HSP: Highly Sensitive Personality eller sensitivt begåvad eller som författarna  själva väljer att kalla det: stark-sköra människor. En personlighetstyp som är ofantlig stark och står på barrikaderna ena dagen för att nästa dag krypa in under stenen som en gråsugga och gråta ut sin förtvivlan. Att ena dagen ha ett svårslaget självförtroende för att nästa slå ner på sig själv. Det kan vara svårt att förstå att man kan vara allt på en och samma gång, både stark och vad som vanligtvis anses som svag. Författarna vill inte använda ordet svag, då känslor inte är tecken på svaghet, utan de väljer att kalla det skör. Att leva i en extremt känslosam berg-och-dal-banetillvaro – att vara en stark-sköring.

bild (44)

En människa med stark-skör personlighet tar in för mycket och har svårt att sålla omgivningen, att känna in så mycket av andras sinnesstämning att det ibland blir lättare att stänga av helt. En stark-skör har dålig koll på sina egna och andras känslor och blandar gärna ihop dem. Vi är även väldigt mottaglig för s.k. ”emotionell smitta” och vi tar över andras känslor och gör dem till våra egna, vilket blir en härva utan dess like. Det handlar också om att övertolka och/eller feltolka, att aldrig sluta fundera på sak och mening och att ha en extremt livlig fantasi och inte minst vi gasar när vi istället borde bromsa. ”Det är då vi förtvivlar och tycker att vi varken kan eller orkar något, Och det är då vi gärna pressar oss extra. Genomför ännu en sak, tar hand om en människa till. Lite kan vi i det tillståndet likna övertrötta barn. Vi varvar upp istället för att varva ner.” Vi lever i ett ständigt emotionellt dränage, omvälvande känslor tar kraft, och drabbas av ”oförklarlig” trötthet och får ”under-stenen-dagar”.

Boken är indelad i kapitel där författarna inledningsvis grundligt går igenom de karakteristikum som en sensitivt begåvad (stark-skör) person kan ha. Ungefär hundra lappar hamnade där – igenkänningsfaktorn var glasklar. Andra halvan av boken handlar om att finna verktyg. Det är här jag suger åt mig som en svältfödd svamp. Fast det är också här min tveksamma hållning åter väcks. Ibland låter det helt enkelt för enkelt.

Det finns hundra anledningar varför min kraft tog slut för ett år sedan. Här är inte rätt tid eller plats för att delge dem, men att min personlighet spelar en stor roll för hur jag tacklar livet är inget jag varken kan blunda för eller kan förneka. Jag har drunknat i mina känslor, överlevt emotionella tsunamis och har tidvis stängt av men försöker nu att lära mig att simma igen eller åtminstone hålla mig flytande.

Det här är boken jag önskar att jag kunnat dela ut till människor runt omkring mig, som en instruktionsbok: ”Snälla läs, det här är jag”.

En rak höger direkt mot hjärtat

När jag kom till sista punkten på första sidan så kom jag på mig själv att jag hållit andan från första stavelsen. Med en klump i halsen och en i magen förstod jag att detta är en bok som kommer att göra ont både psykiskt och fysiskt. En bok som kommer att slå en rak höger direkt mot hjärtat.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken är Jonas Gardell högst närvarande och tonen är ”gardellisk”. Fast det är en något mer dämpad ton – en mer återhållsam. Mellan raderna hör jag dock hans ilska, bitterhet och sorg mot hur homosexuella har behandlats i Sverige. ”Att berätta är en sorts plikt. Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas. Föra minnets kamp mot glömskan” – således är det vår plikt att läsa, så att minnet lever kvar hos oss alla. För trots att jag bara var ett litet barn så kommer jag ihåg skriverierna och hur diskussionerna gick, hur hysteriska röster höjdes om denna nya farsot. Hur rädda vi skulle vara. För bögarna. För det var de som hade ”homosexsjukan” eller ”bögpesten”. Och hur osäkra alla blev när det väl visade sig att alla kunde få sjukdomen. Hur skulle vi nu skydda oss?

Torka aldrig tårar utan handskar är en roman i tre delar varav detta är första delen: Kärleken. De två följande delarna – Sjukdomen och Döden – utkommer nästa år. Kärleken är en blandning av fiktion och fakta, där Gardell varvar kärlekshistorien mellan Benjamin och Rasmus med stycken där han återberättar om hur synen på homosexuella var i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv).

Kärleken handlar om att växa, våga vara, kärlek, sjukdom, smärta, glädje, sorg, gemenskap och utanförskap. Du får följa Rasmus flykt från Lilla Koppom och Benjamins från sin skuldbeläggande religiösa fostran. Du får följa deras resa bort från någonting och till varandra. ”Vet du alls var du ska gå?’ frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt. ‘Nej. Inte egentligen’ erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut. Som om just det var det svar han ville ha. ‘Nä, men då så’, säger han och ler stort. ‘Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans’.”

Senast för en vecka sedan träffade jag på en grupp ungdomar som inte hade en aning om hur hiv smittar och de var oroliga för ett kommande möte. Jag borde ha tryckt denna bok i händerna på dem. Det är vår skyldighet. Att bilda oss. Att möta fakta.”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” (Léonora Miano). Citatet är hämtat ur ett helt annat historiskt sammanhang med torde ändå passa in i detta ämne då det handlar om att möta vår historia – att acceptera och göra bättre.

Den 8 oktober har Torka aldrig tårar utan handskar seriepremiär på SVT. Vill du se ett klipp ur den så kan du klicka här.

Det är vår förbannade plikt att lyssna. Att lära. Att förstå. Att känna.

Slutligen: Helena ”Dark Places” Dahlgren och Bokbabbel har båda skrivit intressanta recension av boken. Bia Sigge berättar i sin blogg (på ett mycket personligt sätt) om sina minnen från tiden och sitt möte med Jonas Gardell.