Silvervägen av Stina Jackson

Oj, vilken rasande snabb läsning! Ett tu tre så var Silvervägen av Stina Jackson utläst. Det är inte för inte, så att säga, som den förra året utsågs till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademien och nu dessutom tilldelas Stina Jackson Skandinaviska Kriminalsällskapet (SKS) sällskapets stora pris, Glasnyckeln 2019.

Jag har medvetet väntat tills nu med att läsa den, då jag är kroniskt ängslig för att läsa hajpade böcker. Jag väntar ut till det värsta har lagt sig och sen kanske, kanske, jag kan få för mig att läsa. För nog är det så att man inte sällan blir besviken när man läser en bok med stora förväntningar och hyllningsrop som skallar runt läsfåtöljen.

I Silvervägen får du möte Lelle som under ljusa sommarnätter kör utmed riksväg 95 som skär genom landet från Skellefteå, förbi Arvidsjaur, Arjeplog till den norska gränsen, den väg som också kallas Silvervägen. Tre år tidigare lämnade Lelle sin dotter vid en busshållplats utmed vägen och därefter försvann hon spårlöst. Saknaden och skulden tär på Lelle och sidorna dryper av hans förtvivlan.

Du får dessutom ta del av sjuttonåriga Mejas historia. Hon flyttar med sin mamma till den lilla orten Glimmersträsk. Meja har slutat att räkna alla gånger som hon tvingats flytta med sin manodepressiva mamma. Meja lär så småningom känna Lelle och när ännu en ung kvinna försvinner knyts deras öden samman. Hon träffar dessutom en kille, vars familj är survivalister och som förbereder sig på krig och total systemkollaps. Märkligt? Nja, de är inte de enda originalen som bor ute i de mörka skogarna, så i sammanhanget kan de ses som udda, men ändock tämligen normala.

Det är effektfullt att lägga historien utmed riksväg 95 – Silvervägen – du känner vidderna, den oändliga skogen, de obarmhärtiga väderomslagen. Vad gömmer sig inte där ute? Det lilla samhället blir dessutom en perfekt fond för tragedin – sammanhållningen men också misstänksamheten där alla känner alla.

Silvervägen är en oerhört välskriven och spännande historia som jag läste ut i rasande fart. Men jag tänker att boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Stina Jackson visar hur en familj går sönder i svallvågorna av en tragedi och hur olika sorg och ovetskap kan tära på människor. I Mejas historia berättas det om att växa upp i en dysfunktionell familj där psykisk ohälsa ständigt är närvarande, en kringflackande tillvaro där Meja tvingas till en rotlös tillvaro utan någon trygg plats i sitt liv, vilket såklart påverkar hennes sätt att vara och se på omvärlden.

Så, har du inte redan läst, så kan det vara dags nu!

Författarporträtt: Stefan Tell
Bokomslag: Miroslav Sokcic