Det svarta trädet av Tana French

En av höstens nyheter är Tana Frenchs Det svarta trädet och jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den. Jag har sedan tidigare bara läst en bok av French: En hemlig plats, som jag gillade riktigt, riktigt mycket. Får jag samma känsla av Det svarta trädet? Nej. Betyder det någonting? Jag vet inte.

French har en fascinerande förmåga att hålla liv i långa dialoger som stäcker sig utmed flera sidor och de faller sig så naturligt. Och hur hon med små nyansskillnader kan ändra karaktär på samtalet – från ett neutralt vardagsprat till ett hotfullt samtal med mörka undertoner. Jag gillar också särskilt där man kommer Toby nära och man vandrar tillsammans i mörket och ångesten kring en svikande kropp och själ och då världen utanför Ive House murar ter sig oerhört skrämmande.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

På en annan blogg nära dig

Denna vecka är det jag som är temageneral på Kulturkollo. Veckotemat den här gången tar sin början i en dikt från 1927 som är skriven av Karin Boye.

Jag vill möta…

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Fasader – kalla det pansar eller vad du vill – är ett återkommande tema i kulturen. Jag lyfter bland annat fram Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Starr Carter, i The Hate U Give och sist men inte minst Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. 

Det är kring fasader – bedragande, vilseledande och duperande – som veckans inlägg kommer att cirkulera kring. Veckans tema heter Rustad, rak och pansarsluten. Kika in där.

Foto: “open for hiding” av Petras Gagilas (CC BY-SA 2.0)

Fem fantastiska, fenomenala och festliga år

Vad är väl ett kollektiv på en blogg? Den kan vara trist och tråkig och, och alldeles alldeles underbar! Idag för exakt fem år sedan så startade bloggkollektivet Kulturkollo! Tiden, tiden, tiden.

Det har varit fem år av tandagnissel, av prestationsångest, tvångsskrivande, labil läslust, men också helt fantastiska, fenomenala och festliga år! Och jag är så glad att jag orkat hålla i, hålla ut och inte minst hålla om Kulturkollo. Hade det inte varit för den vänskapen som vuxit sig så stark där hade nog inte den här lilla oansenliga bloggen överlevt.

Vi har postat inlägg hela veckan lång på temat Ge oss fem – d v s fem av något som påverkat oss på ett eller annat sätt under åren. Igår var det min tur och jag skrev ett inlägg om fem fantastiska random saker. Klicka dig gärna in där och läs och klicka dig vidare.

Hipp hipp hurra för oss!

Sammanbrott och kraftsamling

Denna vecka är det undertecknad som är temageneral på Kulturkollo. Mina kulturkollo-kollegor valde ämnet åt mig och ja, jo, jag förstår hur de tänker – veckans tema heter nämligen ”Bryta ihop och kom igen!”. Veckan kan komma att fyllas av mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse. I inledningsinlägget nödgades jag till en mental pysning, som behövdes efter att ha sett en viss dokumentärserie om en viss R&B-artist. In och läs – bryt ihop och kom igen!

Förstlingsverk och färskingar

Den här veckan handlar det om debuter och debutanter på Kulturkollo. Temageneral är ingen annan än undertecknad. Några minnesvärda debuter är bland annat M.L. Stedmans Fyren mellan haven, Himlen börjar här av Jandy Nelson och Hatties liv av Ayana Mathis. Och och Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt! Och och och Mississippi så klart av Hillary Jordan! Åh Jhumpa Lahiris Den indiske tolken!

Ja, ni ser det finns många minnesvärda debuter. Fler hittar du i inledningsinlägget för temaveckan Debuter och debutanter på Kulturkollo. In och läs vettja!

Träskkungens dotter av Karen Dionne

En stor fördel med att läsa böcker genom strömmande media är inte bara den stora och snabba tillgången till böcker utan att du snubblar över och läser böcker som du kanske inte skulle ha upptäckt annars. En sådan bok är Karen Dionnes Träskkungens dotter, som är en spänningsroman och lite till.

Du skulle känna igen mors namn om jag nämnde det och sedan skulle du undra – men bara i förbigående, för den tid då folk brydde sig om mor är borta för längesedan, liksom hon själv – var är hon nu? Och födde inte hon en dotter under tiden hon var försvunnen? Vad hände egentligen med den flickan?

Helena lever ett stillsamt familjeliv i en småstad i Michigan fram till den dagen som en fånge rymmer från anstalten i närheten. Den förrymda mannen är Helenas far, vars släktskap hon hållit hemligt för alla i sin omgivning, inklusive sin egen familj. En människojakt sker i nutid medan vi som läsare får ta del av Helenas uppväxt ute i den närliggande träskmarken isolerad från omvärlden. Vi får följa Helena när det går upp för henne att fadern kidnappat hennes mor och hur hon har hållits fången i träsket sedan dess. Inte osökt drar jag paralleller till Room av Emma Donoghue, som också skildrar ett kidnappningsdrama ur ett barns perspektiv.

Jag skulle kunna berätta att jag var tolv år och mor tjugoåtta när vi blev fria, att jag under mina första tolv år bodde i vad tidningarna beskrev som en gammal fallfärdig gård omgiven av träskmark mitt på Michigans övre halvö. Att jag visserligen lärde mig läsa tack vare en packe National Geographic från 1950-talet och en gulnad bok med Robert Frosts samlade dikter, men att jag aldrig gick i skolan, aldrig hade sett en cykel och inte visste vad elektricitet eller rinnande vatten var. Att de enda männi­skor jag talade med under dessa tolv år var mor och far. Att jag inte visste om att vi var fångar förrän vi inte var det längre.

Idag recenserar jag Träskkungen på Kulturkollo – klicka dig gärna dit och läs vad jag tycker och tänker.

Författarporträtt: John Andresen/Juritzen Publishing

Är du fast lille vän?

Ny vecka och nytt tema på Kulturkollo. Denna veckan är det jag som håller i trådarna och försöker mota in flocken i fållan. Temat för veckan heter ”Fångad, fängslad och fjättrad” och handlar om ofrihet av alla de olika slag. Ni kommer att få läsa om såväl fysiskt fängelse som mentalt frihetsberövande. Temat kan tolkas vitt och brett – stort och smått. Vad förenar Agnes Gerner, Mats Strandberg och Curtis Dawkins?

Välkommen att följa våra tankar på Kulturkollo och missa inte morgondagens veckoutmaning.