Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Just nu i december 2020

Den första lördagen i varje månad delar vi med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på din egen blogg, i kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Änkorna av Pascal Engman. I sedvanlig ordning ett driv i historien så det blir näst intill omöjligt att lägga boken ifrån sig.
Just nu tittar vi  på ingenting. Häromdagen avslutade vi The Undoing på HBO (kan rekommendera) och nu går vi antagligen över till säsong 4 av Fargo på samma streamingtjänst.
Just nu lyssnar jag på Under Londons broar av Jojo Moyes. Uppskattar! 
Just nu längtar jag efter julledighet och att Majgull Axelssons Inställd resa till Sabarmati och Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert kommer som e-böcker på Storytel. 

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan
Carolina på Carolina läser

Just nu i november 2020

Den första lördagen i varje månad delar vi med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på din egen blogg, i kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Midnattsbiblioteket av Matt Haig. Nästa bok kan bli Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates eller Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs eller Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj eller Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson. Ja, som ni ser så vet jag inte i förväg vilken bok jag attackväljer när det är dags. 
Just nu tittar vi på inget speciellt, vilket är tämligen ovanligt. Vi har slutfört The Queens Gambit på Netflix, som jag kan rekommendera. Den handlar om Beth som hamnar på barnhem och som där upptäcker sin talang för schack. Inte visste jag att en serie om schack kunde bli så spännande. Nu vet jag. 
Just nu lyssnar jag Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad
Just nu längtar jag – behöver jag ens säga det ?! En pandemifri tillvaro. Och våren. Och ljus. 

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan

Det grå hotellet av Curtis Dawkins

I novellsamlingen Det grå hotellet skildrar Curtis Dawkins livet i ett amerikanskt fängelse. Den beskriver de inlåsta dagarna där ledan är ständigt närvarande och där de intagna försöker skapa sig något av en vardag. Våldet ligger latent i väggarna och tar emellanåt fysik form – ofta mot någon medfånge, ibland mot en väktare och inte ovanligt riktas det mot dem själva.

Med en blick för detaljer bygger författaren intressanta karaktärer där du får ta del av såväl deras historia som deras inre liv. Du får till exempelvis i ”Se bilder av en kvällsbrand” möta Catfish, som tidigare arbetade med att sanera hem efter självmördare. En grotesk historia på flera de vis.

Även om Dawkins historier är högst realistiska så smyger sig magiska inslag sig in i en av novellerna. Den berättar om en man som bokens jag delar cell med ett tag. En man som efter mångt och mycket lyckades bemästra konsten att göra sig osynlig och gå genom väggar. En stor tillgång i ett fängelse.

Återkommande motiv i novellerna är skuld, minnen, vänskap och försoning samt hur de olika karaktärerna hanterar bristen på mänsklig närhet. Särskilt fastnar jag för berättarjaget som ringer upp – på måfå valda – telefonnummer för att få någon att prata med. I en annan novell ”Världen utanför” skildras hur berättelsens jag (oklart om jag är samma person genom samlingen) bygger upp hela liv för personer som han ser på tv:n – som tjejen som sitter på läktaren på en baseballmatch som i fantasins land börjar på universitet, skaffar sig en ny tillvaro och i samma veva nödgas göra slut med sin pojkvän. På något vis blir detta en historia om avsaknaden av mänsklig kontakt och att man låter tanken vandra dit kroppen inte kan.

Att författaren själv sitter sitter i fängelse på livstid gör Det grå hotellet autentisk och du kan tänka dig att ledan i fängelset har gynnat hans känsla för detaljerna som visar sig i texten. Jag fann dock mig själv med att fundera ganska mycket på detta faktum. Påverkar detta min läsupplevelse? Vad betyder det att jag sitter och läser något som en mördare har skrivit? Mord säljer. Mördare säljer. Vilket förlaget spelar på då de nämner detta faktum på såväl hemsidan som på baksidestexten. Jag hamnar lite i samma tankebanor som jag hamnade i när jag läste Monster av Micael Dahlen och Flickorna av Emma Cline. Till Dawkins försvar kan jag dock tillägga att han inte skriver om sitt egen brott och oavsett vem som har författat Det går hotellet, så är det en intressant skildring av livet innanför fängelsemurarna.

Kvällen då jag dödade en annan människa var en fruktansvärd tragedi, särskilt för hans familj, för min familj – alla traumatiserades av mina handlingar. Jag tampas fortfarande med skulden och sorgen. Jag har ofta så mycket sorg och smärta i hjärtat att det känns som att jag ska sprängas. Men inom ett dygn efter att man hört fängelseportarna slå igen inser man att man antingen kommer att gräma sig över det förflutna in i döden eller lära sig att leva i nuet. För mig är litteraturen en stor del av det nuet, och jag klamrar mig fast vid den som en livbåt som dagligen driver fram ur dimman. (ur efterordet)

Denna text har tidigare publicerats på Kulturkollo (2018-03-25)

Foto: Free-Photos från Pixabay 
Bokomslag: Sara Acedo

Vi konfererar om Nobels litteraturpris 2020

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här. 

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 

 

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös. 

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 

Just nu i oktober 2020

Kulturkollo må ha gått i graven, men några traditioner håller vi i. Om än inte så kontinuerligt från undertecknads sida. ”Just nu” är en sådan tradition.  Tanken är att vi den första lördagen i varje månad delar med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på er egna bloggar, kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Lanny av Max Porter. Jag hoppas att jag är tillräckligt långt ifrån hajpen. Annars är det i sedvanlig ordning upplagt för litterär besvikelse. Gisslet med höga förväntningar. 
Just nu tittar vi på sista delen av Ratched and ”We like it”. Mildred Ratcheds karaktär bygger på den sadistiska sjuksköterskan Ratched från Gökboet. 
Just nu lyssnar jag på Ett jävla solsken
– En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. 44 minuter och 16 sekunder in och jag är helt fast. Varför har jag inte läst denna tidigare? Nordström var en wallraffade journalist långt innan begreppet var uppfunnet. Under falsk identitet tog hon tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon kan också ha varit den första svenska kvinnan som ägde och körde motorcykel. Bara så du vet. 
Just nu längtar jag efter mentalt lugn och att stressnivån i min arma lekamen ska stilla sig.

Ester Blenda Norström. Okänd fotograf.

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan
Carolina på Carolina läser

Att vara en lyssnande läsare

I fredags tittade jag på Snacka om ljudböcker, eller? på Bokmässan som handlade om ljudboken i allmänhet men om bristen på recensioner i synnerhet. Patrik Lundgren leder där ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

Jag skrev ett inlägg samma dag, men har fortsatt att fundera kring det här. De diskuterar bland annat varför det knappt finns några ljudboksrecensioner och jag håller med om att det är något som saknas. Det är dags för självrannsakan. Jag lyssnar en hel del numera på ljudböcker. Perfekt i bilen och när jag nödgas till tråksaker såsom matlagning eller städning. Undertecknad har gått från en sann skeptiker till mediet till en (nästan) frälst. Det gäller dock att välja böcker med omsorg då jag emellanåt kan gå miste om språkets storhet när jag fragmentiserar min lyssning på det sätt jag gör. Det är främst handlingsdrivna romaner jag väljer att lyssna på.

Självrannsakan gäller mitt recenserande. När jag tittar tillbaka i min blogg så ser jag att jag sällan anger om jag läst eller lyssnat. Varför gör jag så här? Kan det vara så att jag själv har en föreställning om att den traditionella boken har en högre ställning än ljudboken? Kan vara så. Numera försöker jag dock vara tydlig om jag läst eller lyssnat och i de fall som uppläsaren utmärker sig även inkluderat detta i min recension.

Jag har ljudboken som fenomen att tacka för att jag återfann min väg till läsningen en gång i tiden, vilket jag bland annat har berört i en text som tidigare publicerats på Kulturkollo. Nedan inkluderar jag texten.

Att vara en lyssnande läsare

Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. ”Vem har tid att lyssna?”, ”Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som ”Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.

Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.

Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig ”bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det ”bara så där”.

Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:

”När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”

Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.

Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.


Den här texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Normala människor av Sally Rooney

Jag har läst en alldeles underbar liten bok om kärlek, makt, beroende – en lycklig sådan, ett sorgespel, en mänsklig sådan.

Sally Rooneys Normala människor handlar om Connell och Marianne, som växer upp i samma småstad. Han är utåt sett typexemplet på en populär fotbollskille. Hon är rik, smart men ensam. Connell och Mariannes vägar korsas – de pratar, snart ligger de med varandra, sen gör de slut – eller var de ens ihop? Så fortsätter det – de dras till varandra, glider isär, kan inte vara tillsammans, kan inte vara utan varandra – hela vägen till universitetet i Dublin.

Romanen vann 2018 The Specsavers National Books Award och blev samma år nominerad till The Costa Book Award och The Man Booker Prize och just nu nominerad i Annual Goodreads Choise Awards i kategorin Best fiction.

Läs min recension av Normala människor på Kulturkollo.

Författarportätt: Jonny Davies
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Det svarta trädet av Tana French

En av höstens nyheter är Tana Frenchs Det svarta trädet och jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den. Jag har sedan tidigare bara läst en bok av French: En hemlig plats, som jag gillade riktigt, riktigt mycket. Får jag samma känsla av Det svarta trädet? Nej. Betyder det någonting? Jag vet inte.

French har en fascinerande förmåga att hålla liv i långa dialoger som stäcker sig utmed flera sidor och de faller sig så naturligt. Och hur hon med små nyansskillnader kan ändra karaktär på samtalet – från ett neutralt vardagsprat till ett hotfullt samtal med mörka undertoner. Jag gillar också särskilt där man kommer Toby nära och man vandrar tillsammans i mörket och ångesten kring en svikande kropp och själ och då världen utanför Ive House murar ter sig oerhört skrämmande.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Kathrin Baumbach
Bokomslag: Rasmus Pettersson & Lars Sundh

På en annan blogg nära dig

Denna vecka är det jag som är temageneral på Kulturkollo. Veckotemat den här gången tar sin början i en dikt från 1927 som är skriven av Karin Boye.

Jag vill möta…

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Fasader – kalla det pansar eller vad du vill – är ett återkommande tema i kulturen. Jag lyfter bland annat fram Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Starr Carter, i The Hate U Give och sist men inte minst Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. 

Det är kring fasader – bedragande, vilseledande och duperande – som veckans inlägg kommer att cirkulera kring. Veckans tema heter Rustad, rak och pansarsluten. Kika in där.

Foto: “open for hiding” av Petras Gagilas (CC BY-SA 2.0)