Just nu i november 2020

Den första lördagen i varje månad delar vi med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på din egen blogg, i kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Midnattsbiblioteket av Matt Haig. Nästa bok kan bli Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates eller Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs eller Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj eller Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson. Ja, som ni ser så vet jag inte i förväg vilken bok jag attackväljer när det är dags. 
Just nu tittar vi på inget speciellt, vilket är tämligen ovanligt. Vi har slutfört The Queens Gambit på Netflix, som jag kan rekommendera. Den handlar om Beth som hamnar på barnhem och som där upptäcker sin talang för schack. Inte visste jag att en serie om schack kunde bli så spännande. Nu vet jag. 
Just nu lyssnar jag Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad
Just nu längtar jag – behöver jag ens säga det ?! En pandemifri tillvaro. Och våren. Och ljus. 

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan

Det grå hotellet av Curtis Dawkins

I novellsamlingen Det grå hotellet skildrar Curtis Dawkins livet i ett amerikanskt fängelse. Den beskriver de inlåsta dagarna där ledan är ständigt närvarande och där de intagna försöker skapa sig något av en vardag. Våldet ligger latent i väggarna och tar emellanåt fysik form – ofta mot någon medfånge, ibland mot en väktare och inte ovanligt riktas det mot dem själva.

Med en blick för detaljer bygger författaren intressanta karaktärer där du får ta del av såväl deras historia som deras inre liv. Du får till exempelvis i ”Se bilder av en kvällsbrand” möta Catfish, som tidigare arbetade med att sanera hem efter självmördare. En grotesk historia på flera de vis.

Även om Dawkins historier är högst realistiska så smyger sig magiska inslag sig in i en av novellerna. Den berättar om en man som bokens jag delar cell med ett tag. En man som efter mångt och mycket lyckades bemästra konsten att göra sig osynlig och gå genom väggar. En stor tillgång i ett fängelse.

Återkommande motiv i novellerna är skuld, minnen, vänskap och försoning samt hur de olika karaktärerna hanterar bristen på mänsklig närhet. Särskilt fastnar jag för berättarjaget som ringer upp – på måfå valda – telefonnummer för att få någon att prata med. I en annan novell ”Världen utanför” skildras hur berättelsens jag (oklart om jag är samma person genom samlingen) bygger upp hela liv för personer som han ser på tv:n – som tjejen som sitter på läktaren på en baseballmatch som i fantasins land börjar på universitet, skaffar sig en ny tillvaro och i samma veva nödgas göra slut med sin pojkvän. På något vis blir detta en historia om avsaknaden av mänsklig kontakt och att man låter tanken vandra dit kroppen inte kan.

Att författaren själv sitter sitter i fängelse på livstid gör Det grå hotellet autentisk och du kan tänka dig att ledan i fängelset har gynnat hans känsla för detaljerna som visar sig i texten. Jag fann dock mig själv med att fundera ganska mycket på detta faktum. Påverkar detta min läsupplevelse? Vad betyder det att jag sitter och läser något som en mördare har skrivit? Mord säljer. Mördare säljer. Vilket förlaget spelar på då de nämner detta faktum på såväl hemsidan som på baksidestexten. Jag hamnar lite i samma tankebanor som jag hamnade i när jag läste Monster av Micael Dahlen och Flickorna av Emma Cline. Till Dawkins försvar kan jag dock tillägga att han inte skriver om sitt egen brott och oavsett vem som har författat Det går hotellet, så är det en intressant skildring av livet innanför fängelsemurarna.

Kvällen då jag dödade en annan människa var en fruktansvärd tragedi, särskilt för hans familj, för min familj – alla traumatiserades av mina handlingar. Jag tampas fortfarande med skulden och sorgen. Jag har ofta så mycket sorg och smärta i hjärtat att det känns som att jag ska sprängas. Men inom ett dygn efter att man hört fängelseportarna slå igen inser man att man antingen kommer att gräma sig över det förflutna in i döden eller lära sig att leva i nuet. För mig är litteraturen en stor del av det nuet, och jag klamrar mig fast vid den som en livbåt som dagligen driver fram ur dimman. (ur efterordet)

Denna text har tidigare publicerats på Kulturkollo (2018-03-25)

Foto: Free-Photos från Pixabay 
Bokomslag: Sara Acedo

Vi konfererar om Nobels litteraturpris 2020

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här. 

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 

 

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös. 

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 

Just nu i oktober 2020

Kulturkollo må ha gått i graven, men några traditioner håller vi i. Om än inte så kontinuerligt från undertecknads sida. ”Just nu” är en sådan tradition.  Tanken är att vi den första lördagen i varje månad delar med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på er egna bloggar, kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Lanny av Max Porter. Jag hoppas att jag är tillräckligt långt ifrån hajpen. Annars är det i sedvanlig ordning upplagt för litterär besvikelse. Gisslet med höga förväntningar. 
Just nu tittar vi på sista delen av Ratched and ”We like it”. Mildred Ratcheds karaktär bygger på den sadistiska sjuksköterskan Ratched från Gökboet. 
Just nu lyssnar jag på Ett jävla solsken
– En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. 44 minuter och 16 sekunder in och jag är helt fast. Varför har jag inte läst denna tidigare? Nordström var en wallraffade journalist långt innan begreppet var uppfunnet. Under falsk identitet tog hon tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon kan också ha varit den första svenska kvinnan som ägde och körde motorcykel. Bara så du vet. 
Just nu längtar jag efter mentalt lugn och att stressnivån i min arma lekamen ska stilla sig.

Ester Blenda Norström. Okänd fotograf.

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan
Carolina på Carolina läser

Att vara en lyssnande läsare

I fredags tittade jag på Snacka om ljudböcker, eller? på Bokmässan som handlade om ljudboken i allmänhet men om bristen på recensioner i synnerhet. Patrik Lundgren leder där ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

Jag skrev ett inlägg samma dag, men har fortsatt att fundera kring det här. De diskuterar bland annat varför det knappt finns några ljudboksrecensioner och jag håller med om att det är något som saknas. Det är dags för självrannsakan. Jag lyssnar en hel del numera på ljudböcker. Perfekt i bilen och när jag nödgas till tråksaker såsom matlagning eller städning. Undertecknad har gått från en sann skeptiker till mediet till en (nästan) frälst. Det gäller dock att välja böcker med omsorg då jag emellanåt kan gå miste om språkets storhet när jag fragmentiserar min lyssning på det sätt jag gör. Det är främst handlingsdrivna romaner jag väljer att lyssna på.

Självrannsakan gäller mitt recenserande. När jag tittar tillbaka i min blogg så ser jag att jag sällan anger om jag läst eller lyssnat. Varför gör jag så här? Kan det vara så att jag själv har en föreställning om att den traditionella boken har en högre ställning än ljudboken? Kan vara så. Numera försöker jag dock vara tydlig om jag läst eller lyssnat och i de fall som uppläsaren utmärker sig även inkluderat detta i min recension.

Jag har ljudboken som fenomen att tacka för att jag återfann min väg till läsningen en gång i tiden, vilket jag bland annat har berört i en text som tidigare publicerats på Kulturkollo. Nedan inkluderar jag texten.

Att vara en lyssnande läsare

Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. ”Vem har tid att lyssna?”, ”Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som ”Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.

Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.

Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig ”bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det ”bara så där”.

Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:

”När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”

Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.

Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.


Den här texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Normala människor av Sally Rooney

Jag har läst en alldeles underbar liten bok om kärlek, makt, beroende – en lycklig sådan, ett sorgespel, en mänsklig sådan.

Sally Rooneys Normala människor handlar om Connell och Marianne, som växer upp i samma småstad. Han är utåt sett typexemplet på en populär fotbollskille. Hon är rik, smart men ensam. Connell och Mariannes vägar korsas – de pratar, snart ligger de med varandra, sen gör de slut – eller var de ens ihop? Så fortsätter det – de dras till varandra, glider isär, kan inte vara tillsammans, kan inte vara utan varandra – hela vägen till universitetet i Dublin.

Romanen vann 2018 The Specsavers National Books Award och blev samma år nominerad till The Costa Book Award och The Man Booker Prize och just nu nominerad i Annual Goodreads Choise Awards i kategorin Best fiction.

Läs min recension av Normala människor på Kulturkollo.

Författarportätt: Jonny Davies
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Det svarta trädet av Tana French

En av höstens nyheter är Tana Frenchs Det svarta trädet och jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den. Jag har sedan tidigare bara läst en bok av French: En hemlig plats, som jag gillade riktigt, riktigt mycket. Får jag samma känsla av Det svarta trädet? Nej. Betyder det någonting? Jag vet inte.

French har en fascinerande förmåga att hålla liv i långa dialoger som stäcker sig utmed flera sidor och de faller sig så naturligt. Och hur hon med små nyansskillnader kan ändra karaktär på samtalet – från ett neutralt vardagsprat till ett hotfullt samtal med mörka undertoner. Jag gillar också särskilt där man kommer Toby nära och man vandrar tillsammans i mörket och ångesten kring en svikande kropp och själ och då världen utanför Ive House murar ter sig oerhört skrämmande.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Kathrin Baumbach
Bokomslag: Rasmus Pettersson & Lars Sundh

På en annan blogg nära dig

Denna vecka är det jag som är temageneral på Kulturkollo. Veckotemat den här gången tar sin början i en dikt från 1927 som är skriven av Karin Boye.

Jag vill möta…

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Fasader – kalla det pansar eller vad du vill – är ett återkommande tema i kulturen. Jag lyfter bland annat fram Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Starr Carter, i The Hate U Give och sist men inte minst Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. 

Det är kring fasader – bedragande, vilseledande och duperande – som veckans inlägg kommer att cirkulera kring. Veckans tema heter Rustad, rak och pansarsluten. Kika in där.

Foto: “open for hiding” av Petras Gagilas (CC BY-SA 2.0)

Fem fantastiska, fenomenala och festliga år

Vad är väl ett kollektiv på en blogg? Den kan vara trist och tråkig och, och alldeles alldeles underbar! Idag för exakt fem år sedan så startade bloggkollektivet Kulturkollo! Tiden, tiden, tiden.

Det har varit fem år av tandagnissel, av prestationsångest, tvångsskrivande, labil läslust, men också helt fantastiska, fenomenala och festliga år! Och jag är så glad att jag orkat hålla i, hålla ut och inte minst hålla om Kulturkollo. Hade det inte varit för den vänskapen som vuxit sig så stark där hade nog inte den här lilla oansenliga bloggen överlevt.

Vi har postat inlägg hela veckan lång på temat Ge oss fem – d v s fem av något som påverkat oss på ett eller annat sätt under åren. Igår var det min tur och jag skrev ett inlägg om fem fantastiska random saker. Klicka dig gärna in där och läs och klicka dig vidare.

Hipp hipp hurra för oss!

Sammanbrott och kraftsamling

Denna vecka är det undertecknad som är temageneral på Kulturkollo. Mina kulturkollo-kollegor valde ämnet åt mig och ja, jo, jag förstår hur de tänker – veckans tema heter nämligen ”Bryta ihop och kom igen!”. Veckan kan komma att fyllas av mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse. I inledningsinlägget nödgades jag till en mental pysning, som behövdes efter att ha sett en viss dokumentärserie om en viss R&B-artist. In och läs – bryt ihop och kom igen!