Rodham av Curtis Sittenfeld

Tillåt mig vara något skeptisk mot faktioner, d v s böcker som blandar fiktion och fakta. Som läsare är det lätt att faktionen på något sätt blir fakta och det är nästintill omöjligt att inte tänka tanken om detta jag just läst har hänt eller bara är påhittat. Men det är också detta som är genrens storhet – att hela tiden kittlas som läsare och författaren lämnar oss i den där – ibland smärtsamma – ovissheten. Som historieintresserad är jag dock nyfiken på frågan ”Tänk om” och leker gärna med kontrafaktiska tankebanor.

Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Sittenfeld håller sig dock till verkligheten i den första delen av boken. Hillary Rodham studerade vid Wellesley College i början av 70-talet och hennes examenstal uppmärksammades av tidskriften Life. Som ”fun fact” har jag länkat till talet nedan.

Det är också sant att hon studerade juridik vid Yale och hon var aktiv inom student- och kvinnorörelsen. På Yale träffar hon den karismatiske Bill Clinton, som redan då har siktet inställt på presidentposten. Hillary och Bill dras till varandra – såväl fysiskt som intellektuellt – och blir ett par. Exakt hur detta förhållande såg ut antar jag är faktion. Som läsare är det dock inte svårt att se varför Hillary dras till den charmige Bill. Författaren vill dock också visa det omvända – hur Bill dras till Hillary.

Sant är också att Hillary följer med Bill hem till Arkansas. Bill friar flertalet gånger men får upprepade gånger nobben. I verkligheten sa hon till slut ja, men i Sittenfelds roman hände aldrig detta.

Hur kunde Hillary Rodhams liv sett ut om hon inte gift sig med Bill Clinton? Tänk om hon hade förblivit Hillary Rodham, en smart och ambitiös kvinna, som var fast besluten att bli president? Tänk om hon hade gått in i politiken mycket tidigare? I Sittenfelds roman fortsätter Rodham att engagera sig politiskt. Hon arbetar målinriktat, fokuserat och stakar ut sin egen politiska väg under mer är fyrtio år. Vägen kommer flertalet gånger korsas av Bill Clinton, vilket gör det hela än mer intressant. På så sätt får du också följa Clinton och hur hans väg skulle kunna komma att se ut. Det blir dessutom effektfullt i den bemärkelsen att faktionen hela tiden speglas mot dåtidens fakta och berättelsen känns på något sätt än mer trovärdig.

Utöver mitt personliga driv (nyfikenheten) att läsa om vad som kunde varit, så får man också en inblick i hur det politiska spelet ser ut i USA – inte minst gällande hur stor roll pengarna spelar huruvida du kan klättra på den politiska stegen eller inte. Det är dessutom intressant att läsa om hur det är att vara kvinna i detta spel där kvinnor och män inte spelar på samma planhalva och förutsättningarna för hur du ska framställas i media är avhängt ditt kön, till exempelvis hur lite Bills ”promiskuösa” beteende spelar roll för hans framgångar, medan Hillarys personliga liv nagelfars.

Jag blir faktiskt förvånad hur fängslande boken är. Sittenfeld lyckas få mig fast från första sidan och det är nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den är utläst. Berättelsen om Hillary Rodham är smart berättad, driv i såväl handling som i karaktärerna och att författaren fortsätter blanda fakta och fiktion även i den senare delen av berättelsen gör handlingen trovärdig. Romanen är dessutom tämligen underhållande att läsa – inte minst hur Bills liv utvecklade sig utan Hillary vid sin sida. Lägg därtill att även nuvarande presidenten Donald Trump dyker upp i historien, vilket blir en roande karaktärsstudie (men även skrämmande då vi läsare vet att han besitter den högsta politiska posten i USA idag).

Oavsett om du är intresserad av Hillary och Bill Clinton eller inte, så är romanen såväl mycket läsvärd som underhållande. Sittenfelds Rodham är fängslande och intressant – inte minst gällande de kompromisser som krävs av en kvinna för att slå sig in den politiska värld som fortfarande till största delen styrs av män.

Länk till Hillarys tal.

Författarporträtt: Josephine Sittenfeld
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Den bästa dagen är en dag av törst

Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst är en så kallad faktion, d.v.s. Kolterjahn utgår ifrån fakta men blandar med fiktion då hon berättar om det år (1932-33) som Karin Boye tillbringade i Berlin. Den resa som anses vara en vändpunkt i Boyes liv då hon på ett tydligare sätt förlikade sig med sin bisexualitet. ”Jag är dränerad på liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Tröttheten. Det är det som har drivit mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö.”

I Kolterjahns bok har Karin Boye rest till Berlin med syftet att gå psykoanalys för att bli av med sin bisexuella läggning. Under den här tiden i Sverige kunde homosexualitet bestraffas med straffarbete, så det är inte märkligt att det är en hård kamp som Boye för med sig själv. Skuld och skam är hennes ständiga följeslagare. Inte förrän hon byter terapeut och istället försöker att förlika sig med den sida hon desperat försöker att trycka undan finner hon ett lugn.

”Jag säger inget för att välkomna henne. Drar snabbt in henne och stänger dörren. Låser för säkerhets skull. Jag klär av mig naken och tecknar åt henne att göra detsamma.
  Det är en kamp som utspelar sig mellan våra kroppar.
Våra själar. Jag släpper långsamt taget.”

Karin Boye fann jag, som så många andra, i min tonår. Hon satte ord på den vilsenhet och förtvivlan man emellanåt fylldes av. Hennes berättelse och livsöde fascinerade och hennes verk talar till mig än idag. Tidlös litteratur. Det är dock inte helt okomplicerat att läsa en faktion, då mitt intresse för huvudpersonen gör att jag emellanåt stannar upp i tanken om det jag läst är verkligt eller ej. Det är också en del av bokens storhet. Att du faktiskt inte vet skillnaden. 

Kolterjahn har satt ord på de tankar som Boye möjligtvis har tänkt och hon har lagt till ett tidsenligt språk och tidstypiska kännetecken. Inte minst det politiska läge som rådde i början av trettiotalet syns tydligt i berättelsen. Här kanske jag hade önskat att detta skildrades mer i tanken än i direkt handling i boken, eftersom de känns något sporadiska och något av en efterhandskonstruktion. De känns liksom utanpå när resten är mycket innanför.

Kan du din Boye så spränger Kolterjahn in ett citat eller två från olika dikter, vilket blir en extra smicker med den vane läsaren. Du behöver dock inte kunna din Boye för att ha behållning av boken (även om läsupplevelsen naturligtvis höjs med kunskapen). Det är ett tidsdokument i sig att läsa Den bästa dagen är en dag av törst. En ung människans kamp med sig själv och omgivningens och samhällets förväntan.

Allra bäst är Kolterjahns text i Boyes inre dialog. Hur hon dagligen möter sina demoner och hur hon skildrar den inre kamp som sker. Hur hon går från ett ständigt krig till ett stilla, om än ångestfyllt, accepterande. Dock aldrig utan att släppa sin skuld och skam.

Jag hade det på känn. Och jo men visst står det en oläst Kolterjahn i bokhyllan: Nattfjäril. Även den en faktion och som handlar om ett omtalat (själv-?)mord 1892 på Hotel del Coronado i San Diego, Kalifornien. Den får absolut inte förbli oläst.