2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Snömannen, som en gång i tiden hette Jimmy, sover i ett träd, insvept i ett lakan för att skydda sig mot solens obarmhärtiga strålar. Vad han vet så är han ensam kvar – sist på jorden efter katastrofen som ödelade världen som vi känner den idag. Han sörjer sin överintelligenta vän Crake och sin älskade Oryx och försöker överleva genom att leta mat i ödelagda bostadsområden där nassonger (genmanipulerade grisar) och varjundar härjar. Hur kunde världen falla samman så snabbt? I en mycket tänkvärd dystopi beskriver Margaret Atwood i Oryx och Crake en värld som gick under i genmodifieringens spår.

Vi får ömsom följa Snömannens kamp för överlevnad och ömsom får vi tillbakablickar till hans tidigare liv där förklaringen ligger. Hur kunde det gå så långt? Hur kunde genmodifieringens teknologi skena från att vara ett hjälpmedel till att rasera världen? Crake är en nyckelfigur i detta händelseförlopp då han skapade Paradice Project och crakerianerna – människoliknande varelser – som i slutet är Snömannens enda sällskap.

Det som gör Atwoods dystopiska historia så intressant är hur hon använder den samtida samhällsdebatten och driver den till sitt yttersta. Oryx och Crake gavs ut 2003 och debatten om genteknik och kloning var högst aktuell. Här är Atwood genialisk – hon tar upp trådar ur samtiden, spekulerar fritt men går aldrig utanför sannolikhetens gräns. Det är det som är så skrämmande. Du kan se vad hon ser. Du köper till och med crakerianerna. Hon visar på hur vetenskapen och teknologin i fel händer kan skena utanför vår egen föreställningsvärld. Hon skrämmer mig mer än någon skräckroman någonsin gjort.

Atwood har ett fantastiskt språk och en svart humor som gör sig alldeles rätt i dystopins genre. Det hela känns så himla nära men ändock långt borta. Jag ska definitivt läsa de efterföljande Syndaflodens år (2010) och MaddAddam (2015), men måste bara vila mig en stund från dystopins mörker.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Frida Axiö

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood

Finanskrisen och bostadsbubblan i slutet av 00-talet betraktas som den värsta finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. I svallvågorna efter den drabbas Stan och Charmaine, ett ungt par, av arbetslöshet och personlig konkurs och tvingas lämna sitt hem. Det enda de har som närmast kan lika ett hem är deras bil, som de kör runt med i staden och letar trygga parkeringsplatser. Margaret Atwood inleder sin Hjärtat stannar sist med att hjärteknipande skildra detta unga pars kamp för att överleva. När de får ett erbjudande om att delta i ett projekt i grindsamhället Consilience har de svårt att tacka nej och de kan för första gången på länge känna hopp inför framtiden.

Om de skriver under ett livstidskontrakt kommer de att få både arbete och bostad – åtminstone halva tiden. Varannan månad i Consilience måste nämligen den ena halvan av invånarna avlösa den andra halvan i fängelset Positron. Ett i stort sett självförsörjande system där båda halvorna av befolkningen kan bidra till samhället på sitt (om än skruvade) sätt. Stan och Charmaine förblindas av allt det positiva och skriver så klart – trots varningsrop från bland annat Stans bror – på och inträder i Consilience.

Consilience som till ytan sett är en retroversion av femtiotalet där pastell, perfekta gräsmattor och glättig musik till viss del skymmer mörka bilar som sakta rullar förbi på gatorna, avlyssningsapparatur och förbuden att kontakta dem som man delar bostad med.

Grindsamhället har en sektliknande påverkan på befolkningen där man plötsligt finner sig i allt mer märkliga arbetsuppgifter och främst Charmaine känns som den perfekta sektmedlemmen.

Något som är intressant med Atwoods sätt att skriva sin samhällskritik är hur hon på ytan sett skriver tämligen tidslöst, men emellanåt droppar en tidsmarkör som säger att du är mitt i nutiden. I Hjärtat stannar sist nämnas HBO helt ”by the way” och du förstår att Consilience är hennes version av en alternativ dystopisk parallellvärld till vår egen.

Jag greps av inledningen av boken där Stan och Charmaine kämpar för någon slag av normalitet och hur de liksom är de idealiska personerna att sugas in i grindsamhällets löften. Nyfikenheten och intresset och Atwoods sätt att låta Stan och Charmaine berätta vartannat kapitel driver på historien om Consilience. Efterhand svalnas dock mitt intresse och boken tappar tyvärr ganska rejält på slutet. Så med andra ord blir jag väldigt ambivalent till uppgiften att recensera Hjärtat stannar sist. Den stora behållningen är Atwoods samhällskritik som lyser igenom i mången inslag och scener i historien och drivet som finns i första halvan av boken.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Wickholm Formavd.

Om att överleva under filten?

Kulturkollo idag tipsar jag om några tv-serier som kan vara ett litet hjälpmedel – en snuttefilt – för att överleva den mörka delen av året som vi har gått in i med buller och bång. Då vi – sambon och jag – är tv-serier-knarkare av rang så kan jag rabbla långt fler tips än vad som syns där. Till exempelvis skulle jag kunna tipsa om Peaky blinders, som är en gansterdramaserie om ett kriminellt gäng – med samma namn som serien – som lever rövare i Birmingham i slutet av 1910-talet och in på 1920-talet. Gänget – vars namn kommer från att de sägs ha sytt in rakblad i skärmen på sina kepsar som således blev ett effektivt vapen i närstrid –  har existerat i verkligheten.

I serien får vi bland annat följa deras ledare Thomas ”Tommy” Shelby (som spelas mer än väl av Cillian Murphy) och hans emellanåt skoningslösa väg mot toppen. Serien är för övrigt skapad av Steven Knight, som bland annat också är manusförfattare av Taboo.

När vi ändå är inne på Taboo så kan jag även passa på att tipsa om den. James Keziah Delaney (Tom Hardy) återvänder till London från Afrika för att försöka återuppbygga faderns rederiimperium då fadern har blivit mördad och berövad på det mesta. Med sig har James med en ryggsäck full av såväl diamanter som hämndplaner. Miljön är skitig, mörk och stämningen suggestiv. Mörkervurmare tillfredsställs med råge.

I dagens inlägg på Kulturkollo lyfter jag fram kommande Alias Grace, som bygger på en roman av Margaret Atwood och då kan vi lämpligt avsluta det här inlägget med att tipsa om en annan serie som också baseras på en bok av nämnd författare: The Handmaid’s Tale. I serien beskrivs ett framtida USA där fundamentalister har bildat en nytt samhälle, i vilket kvinnor varken tillåts äga eller läsa. Fertiliteten har sjunkit hos mänskligheten på grund av miljöförstöring och de få fertila kvinnor som fortfarande existeras utnyttjas för att befruktas av härskar- och överklassens män. En mörk historia som väcker många tankar och känslor.