Rött uppror av Pierce Brown

Mars har sedan flera hundra år varit koloniserad och befolkad. Detta vet dock inte Darrow, som är en gruvarbetare och som spenderar dygnets alla timmar under mark. Han lever i tron om att hans arbete en dag kommer att möjliggöra att människan räddas från jorden och kan bosätta sig på mars.

Människan lever i en strikt hierarki där Darrow tillhör de röda, slavarna (vilket han då alltså inte förstått) medan de gyllene står längst upp och lever i lyx och överflöd. Kastsystemet är självklart mer avancerat än så och flertalet namn på dessa vimlar förbi på sidorna. Den hårda sanningen står snart klar för Darrow och han ansluter sig till ett rött uppror och låter sig förvandlas till en gyllene med syftet att infiltrera den högre klassen och störta den inifrån.

De gyllene för en intern kamp om utbildningsplatser och framtida samhällspositioner genom olika prov och hård träning. Träning som snart övergår i regelrätta stridigheter och där den ena stidsscenen snabbt följs av nästa.

Rött uppror är Pierce Browns debutroman och filmrättigheterna är redan ett faktum, vilket gör mig något betänksam. Det är mycket våld i boken. Nästan bara våld för att vara ärlig. Det är som en mer brutal och mer blodtörstig version av Hungerspelen. Nu låter jag som moraltanten själv, men jag tröttnade helt enkelt ganska fort. Detta i kombination med att jag inte hängde mer i bokens kastsystem, olika titlar och väsen bidrog till att jag fick föra något av en inre kamp för att inte lägga ner boken (för nog var jag lite nyfiken på vad som skulle hända).

Tydligen är Rött uppror första delen i en triologi (Big surprise? Not so much.) och nej, Carolina a.k.a. Romeo and Juliet, det är inte bara du som känner så här. Jag tycker boken är för lång och utdragen och jag sympatiserar tämligen lite med bokens huvudperson. Måste alla hjältar vara supermänniskor och ovanligt smarta, starka och/eller klarsynta?! Kan ingen vanlig vanligmänniska någon gång vara den som står på barrikaderna och leder uppror? Detta var uppenbarligen inte en bok för mig och jag kommer inte att läsa någon fortsättning. Men för all del: ge Darrow en chans – boken kanske passar er bättre som har en mer gedigen erfarenhet av fantasy och science fiction (ty boken har uppskattats av flertalet läsare, men bevisligen inte av mig).

 

Annonser

Ull av Hugh Howie

13053530_O_1Någonting har hänt världen för flera hundra år sedan och luften är giftig och går inte längre att andas. Människan har tvingats bosätta sig i en gigantisk nedgrävd silo där överlevnad är lika med att följa vissa reglar. Samhället övervakas strikt av en borgmästare och en sheriff där det ultimata straffet är att dömas till rensning, d.v.s. de tvingas lämna silon. Denna dödsdom verkställs genom att den dömde iförs en skyddsdräkt med syre för lika många minuter som krävs för att personen ska hinna rengöra silons kameror på utsidan, innan hen dör i stora plågor av den förgiftade luften. Varje dödsdom blir en varning för de övriga i silon att inte bryta mot silons regler.

Du får följa ett antal personer, till exempelvis mekanikern Juliette, vars jobb, långt ner i djupet av silon, är att se till att elektriciteten fungerar. En dag blir hon befordrad till en tjänst som gör att hon kommer i kontakt med information som gör att nya tankar börjar födas hos henne. Hon tvingas nu ta ställning om hur hon ska hantera denna nya kunskap. Vågar hon agera? Vågar hon föra ordet vidare? Dömer hon sig själv till döden?

Detta är grundidén i Hugh Howeys postapokalypiska och dystopiska Ull (2014). Det är svårt att säga allt för mycket om handlingen då detta är en del av läsupplevelsen – att vi i samma takt med karaktärerna förstår vad som verkligen pågår. En del av bokens styrka sitter i att vi inte heller får veta allt. Antingen kommer kanske detta i kommande böcker (trilogi) eller så låter Howey oss helt enkelt inte veta, vilket känns ok det också. Det är inte helt långsökt att tänka att detta kan vara ett troligt scenario – världen blir en gång så förorenad att inget kan leva där. Raderas de historiska dokumenten, så raderas också historien ur människans medvetande.

Jag tycker att Howeys stryka också sitter i hur han beskriver den klaustrofobiska tillvaron i silon. Hur folk emellanåt sitter och stirrar på en skärm med en bild från ovansidan för att han något att variera de gråa betongväggarna och den evigt långa spiraltrappan med. Men också hur denna tillvaro är normal för dessa människor och hur de räds av tanken att behöva gå ut. Det blir kanske emellanåt för många trappscener, men samtidigt bidrar detta till att förmedla bilden av hur deras verklighet faktiskt ter sig. Det är ett evigt springande upp och ner i den 144 våning djupa silon. Trappscener till trots så är historien emellanåt oerhört spännande och jag slukas totalt av handlingen. Jag köper hela grundkonceptet, vilket är en förutsättning för en skeptiker som jag (genren är tämligen ny för mig då jag länge tagit för givet att jag inte skulle gilla).

Har jag något att invända emot så är det nog Howeys förmåga att bryta spänningen. Jag gillar när det är korta kapitel och perspektivbyte mellan olika karaktärer, MEN bryter du ett superspännande-jag-dör-om-jag-slutar-läsa-kapitel, med en långsam något menlös berättelse, så tappar man fart. Detta i kombination med vissa meningar av typen ”tell istället för show” och att berättelsen innehåller något för många sidor kanske avslöjar att Ull är från början en egenutgiven bok. En redaktör hade kunnat göra en riktigt bra bok till en riktigt fantastisk. Men med det sagt så är den otroligt bra! Läs! Är du tveksam till genren, så är detta helt klart en mjukstart då den är högst realistisk i sin postapoklypiska berättelse.

Legend av Marie Lu

legend_foto_gregory_paulMed bakgrund som AD i dataspelsbranschen är det inte speciellt förvånande att läsa att Marie Lu under skrivprocessen med debutromanen Legend tänkte i speltermer och byggde sin historia och karaktärer så att de skulle passa såväl i en roman som ett spel. Eller rättare sagt under tiden hon skrev boken skapade hon också ett spel på samma historia. Det var genom detta Facebookspel det amerikanska förlaget fick upp ögonen för henne och hon fick således ett bokkontrakt på en trilogi. Historien om June och Day är på så vis väldigt lättillgänglig och historien har ett driv som gör att man har svårt att sluta läsa. Inte heller speciellt förvånande att boken nu ska filmatiseras. Det känns liksom som givet. Och som för att knyta ihop den berömda säcken så ska hon nu skapa ett mer avancerat spel som ska lanseras innan filmen hinner nå biograferna.

Legend är en dystopisk science fiction som skildrar ett samhälle som inte är helt olika Collins HungerspelenRepubliken med dess olika distrikt är det landområde som en gång var västra USA och de befinner sig ständigt i krig mot sina grannar – det stora landet i väster och kolonierna i öster (resten av den forna stormakten). Inom staten kämpar också rebellerna även kallat Patrioterna som sägs ha kontakt med kolonierna.

Republiken är en militärt styrd stat där alla tioåringar genomgår ett intelligenstest för att sålla bland befolkningen. De som klarar sig bäst kommer in på de bästa skolorna och går en ljus militär karriär till mötes. De som ligger under gränsvärdena försvinner till synes spårlöst.

lu_legend_omslagHögintelligenta femtonåriga June är född i en väl ansedd familj i ett av Republikens mest välbeställda distrikt och hon får sin utbildning på ett toppuniversitet för att sedan få en viktig position bland regimens elit. Day är en legendarisk brottsling och rebell som gäckat Republiken under flertalet år och kommer från en samhällsklass långt ifrån Junes. De kunde ha levt sina liv i okunskap om varandras existens, men deras vägar kommer att korsas den dag som Junes bror blir mördad. 

Det är ett strikt hierarkiskt samhällssystem som Lu skildrar och livet för de olika grupperingarna står i stor kontrast mot varandra. De som lever i välstånd och gör militärkarriär och de som lever i slumområden där pesten aldrig tycks bli utrotad. De som har hög intelligensnivå och de som har låg. Republiken mot Patrioterna. June mot Day.

Å ena sidan gillar jag den lättillgängliga historien och drivet i texten (inte minst för att det var den enda bok jag mäktat läsa under hela föregående månad), men å andra sidan börjar jag månne bli mätt på ungdomsdystopier som är snarlika varandra. Och ja jag jämför (tyvärr) det mesta i genren med Suzanne Collins dystopier och ja jag vet att detta inte är rättvist då jag inte jämför andra böcker i andra genren med en och samma bok hela tiden. Så snälla bokförlag sluta skriva Hungerspelen på omslaget så fort det handlar om en ungdomsdystopi (det är nämligen få som kan mäta sig med den).

Jag säger inte att jag inte får en trevlig läsupplevelse. Jag säger inte heller att jag inte kommer att läsa fortsättningen för det kommer jag att göra. Jag säger bara att alla tycks bestå av samma ingredienser, av samma element, vilket gör jämförelserna dem emellan oundviklig och händelseutvecklingen tämligen förutsägbar. Missförstå mig rätt. Lite då och då är lagom. Lite för ofta blir en grå dystopimassa där få står ut.

Insurgent av Veronica Roth

InsurgentKriget mellan de olika falangerna i det framtida Chicago är ett faktum och det är en komplicerad konflikt utan tydliga motståndare eller mål. Den andra delen i Veronica Roths dystopiska trilogi tar helt enkelt vid där den första delen: Divergent slutar. Vem är egentligen lierade med vem och kan man gå emot sin egen falang? Beatrice ”Tris” Prior, bokens huvudperson, är uppvuxen bland de osjälviska men väljer att lämna denna i den tämlighetsceremoni som alla sextonåringar tvingas genomgå. Var ligger hennes lojalitet då? Bilden kompliceras än mer då vi lägger till frågor kring kärlek, sorg, identitet, vänskap och förlåtelse.

Styrkan i båda böckerna är författarens förmåga att bygga upp spänning och de återkommande nervkittlande fortsättningssluten gör det svårt att lägga dem ifrån sig. Problemet jag har med Insurgent är att jag tycker historien går något för många vändor och boken kunde med gott resultat kortats ner något. Hon försöker sig också på ett par vändpunkter som redan var givna, vilket är lite synd (går inte närmare in på dem för att undvika att spoila). Ett annat problem är att jag har svårt att känna något för huvudpersonen. Fråga mig dock inte varför. Möjligtvis att jag saknar lite ”jävlar anammar” i henne i den här delen och jag brottas emellanåt med känslor att jag vill läxa upp henne. Men synpunkterna påverkar dock inte min läsning i någon större utsträckning, med tanke på att jag bokstavligen slukar boken, vilket i sig är ett gott betyg. 

Som sig bör så får du i den andra delen svar på några av de trådar som hänger lösa från Divergent och inte minst när det gäller de divergenta. Naturligtvis så får du nya frågor och öppningar som gör avslutningen tämligen intressant (om inte fantasin skenar totalt för författaren). Ge mig dystopier, ge mig science fiction, ge mig äventyr och spänning, men låt det vara trovärdigt och realistiskt. Vi får helt enkelt invänta den tredje och avslutande boken Allegiant som bör nå boklådorna under nästa år.

En tid för mirakel

Omslagsbild: En tid för mirakelI Karen Thompson Walkers En tid för mirakel är apokalypsen, jordens undergång, inte en ögonblickskatastrof, utan en utdragen händelse-utveckling som tar flera år. En dag förändras jordens rotation och dygnet blir långsamt längre och längre. Till en början är det en period av kaos och förvirring där ingen riktigt vet hur man ska hantera det faktum att dygnet får fler minuter och så småningom flera timmar, men snart anpassar sig människan till denna förändring. En del av befolkningen fortsätter att leva efter klockan för att finna någon slag av ordning i katastrofen. Det är aldrig fullt uttalat i boken, men dessa människor kan även ses som förnekarna – de som inte vågar se katastrofen för vad den faktiskt är. De andra väljer att leva efter dygnsrytmen och motsättningarna mellan dessa grupper i den kaliforniska villaförorten blir snart tydlig. Så småningom bildar den senare gruppen egna kolonier ute i öknen där de kan leva ifred. I de allra flesta fall skulle säkerligen författaren välja att följa utbrytargruppen, men Walker väljer att istället följa den grupp som stannar kvar. De som inte vill förändra något och som klamrar sig fast och finner trygghet i sin vardag

Berättarjaget i En tid för mirakel är elvaåriga Julia som bor i villaförorten med sina föräldrar. Trots att jordens undergång stundar fortsätter Julias liv som vilken elvaåring som helst. Tiden fylls av prövande kompisförhållanden, tråkiga pianolektioner, den första kärleken och oro över föräldrarnas allt mer kärlekslösa relation. Med hela apokalypsen som motsägelsefull dekor är romanen på så vis även en uppväxtskildring. Genom att du får följa historien genom en elvaårings ögon blir händelseutvecklingen aldrig så apokalyptisk, för att välja ett väl valt ord, utan som på elvaåringars vis är den egna personen tämligen odödlig och anpassningsbar.

Förändringarna kommer gradvis, vilket känns som ett sannolikt scenario. Det första som händer, utöver det mest uppenbara att dygnen blir längre, är att fåglarna dör. Sedan eukalyptusträden och så småningom bränns allt gräs ner av den starka solen och de långa kalla nätterna gör att i stort sett inget längre kan odlas på friland. Det är intressant att sitta och fundera på hur man själv skulle reagera. Med tanke på min extrema dödsrädsla skulle jag (tyvärr) säkerligen mer likna Julias mamma som är den mer hysteriska typen än pappan som är den mer handlingskraftige. Jag skulle kanske vilja vara den som slänger klockan och tar familjen ut till en koloni för att möta apokalypsen med ett smått fröjdefullt accepterande, men kanske min mentala hälsa faktiskt hade varit beroende av att vi inte låtsas som någonting.

Det är ingen stor litteratur det här och jag har svårt att riktigt förstå den enorma haussningen kring boken, men Walker bjuder på en bra historia och en trovärdig berättarröst i den elvaåriga Julia. Jag tycker också att det är en intressant blandning mellan uppväxtskildring och apokalypsgenren, vilket gör att författaren övertygar mig om att gilla den här.

De första tolv – apokalypsen fortsätter

Styrkan med min okunskap i den postapokalyptiska bokgenren är just det. Okunskapen. Jag har liksom inte mycket att jämföra med. Vissa jämför Justin Cronins författarskap med Stephen Kings. Nu är ju Stephen King och jag inte såta vänner, så jag har läst mycket litet av honom också. Paralleller dras mellan Passagen-trilogin och bibeln och ja, jag kan se det mest uppenbara, men nog lyser min okunskap även här. Men varför inleda med att jämföra?!

De första tolv är fortsättningen på Flickan från ingenstans (läs min recension här) och är således andra delen i en tänkt trilogi. Och som sig bör är andra delen i en trilogi en lång, om än tämligen händelserik, transportsträcka. Den tar vid någonstans där den första delen slutar och den laddar inför den tredje och avslutande delen (The City of Mirrors, 2014).

Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.

Ett ljus i det apokalyptiska mörkret är dock Amy – flickan från ingenstans, som likt de första tolv blivit infekterad av det dödsbringande viruset men som inte förvandlats till en viral. Därmed blir hon den vars uppgift är att spåra upp och döda de första tolv. Hon blir den som ska frälsa världen ifrån undergång (Okej jag är inte blind för denna parafras. Jag är inte helt obildad). Och ja jämförelsen är omöjlig att undgå då Cronin skapar en egen tideräkning där apokalypsen är år 0 och årtalen anges före eller efter EV (efter viralerna).

Cronin skriver en mäktig och smått imponerande historia som rymmer många människoöden och han hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsperioder, historier och olika personer. I likhet med David Simons fantastiska kriminalserien The Wire låter han inte någon spela huvudrollen, utan alla har lika stor eller för all del lika liten plats i historien. En person kan dyka upp, driva på en historia för att sedan försvinna. Ingen pardon. Ingen sentimentalitet. Detta är en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum.

Du kommer att känna igen flertalet av personerna i boken: Peter Jaxson, Alicia Donadio, Hollis Wilson m.fl. som alla bekämpade viralerna i första delen (ca 100 E.V.) men du får nu även ta del av historier från år 0 och får då bland annat möta Bernard Kittridge, som var Denvers sista överlevare, Danny Chayes, den godhjärtade busschauffören och Lila Kyle som gravid vägrar se verkligheten för vad den faktiskt är. Du får även ta del av massakern på majsfältet 79 E.V. som förklarar en hel del vad som händer tjugo år senare när du är tillbaka i ursprungshistorien igen.

Det stora persongalleriet. Det stora tidsspannet och den icke-linjära berättelsen. Trots att detta är en del av böckernas storhet är det också en bidragande anledning till att jag emellanåt känner mig distanserad från historien. Storheten förvirrar den med ett tveksamt närminne, långtidsminne och för all del läsminne. Som jag. Inte ett persongalleri i världen kan hjälpa tyvärr mig. Jag kommer på mig själv flertalet Omslagsbild: De första tolvgånger att sakna minnesanteckningar från den första boken. Troligen kommer jag att tänka samma sak när jag läser den sista delen.

Har jag något annat att invända emot? Ja det skulle vara titeln som, i alla fall för mig, känns något missvisande. Den fick mig att tro att man skulle få följa just De första tolv och deras historia. Och nog fanns de med, men de fick ta lika stor eller för all del lika liten plats i historien som alla andra.