Är du fast lille vän?

Ny vecka och nytt tema på Kulturkollo. Denna veckan är det jag som håller i trådarna och försöker mota in flocken i fållan. Temat för veckan heter ”Fångad, fängslad och fjättrad” och handlar om ofrihet av alla de olika slag. Ni kommer att få läsa om såväl fysiskt fängelse som mentalt frihetsberövande. Temat kan tolkas vitt och brett – stort och smått. Vad förenar Agnes Gerner, Mats Strandberg och Curtis Dawkins?

Välkommen att följa våra tankar på Kulturkollo och missa inte morgondagens veckoutmaning.

Nytt år, nya utmaningar, nya förväntningar!

Läsmässigt blev 2017 ett helt okej år för mig – knappt 50 böcker inkl tre radioföljetonger. Bloggmässigt så har dock året som gått haft långt mer att önska. Jag har helt enkelt varit så rädd att tappa min läslust, då den är såväl sporadisk som labil, så jag har helt enkelt fortsatt läsa medan det funkar. Må så vara. Det här handlar om läsglädje och skrivglädje. Dock förhåller det sig så att alla beställda böcker ännu inte har fått den recension den förtjänar, vilket jag så klart kommer att åtgärda inom kort. Symptomatiskt månne så publiceras detta inlägg först en månad in på det nya året.

I sedvanlig ordning har jag listat 2017 på Kulturkollo. Årets obehagligaste, årets kulturupplevelse, årets möte och mycket annat. Mental note till mig själv: börja fila på årslistan 2018 redan i januari – it will be worth it in late december. mvh guldfiskminne

2017 var året då jag läste tämligen förutsättningslöst – jag beställde ett mycket begränsat antal rec.ex. och antog inga utmaningar. Möjligen fortsätter jag 2018 på insatt spår. Kanske lyfter jag en gammal utmaning ”fyrtio författare” – min version av boktolvan – för att påminna mig om författarskap jag ännu inte är bekant med. Kanske jag beställer något fler böcker. Kanske jag bör ge mig i kast med alla de högar av olästa böcker jag balanserar upp här hemma.

För knappt en vecka sedan sonderade jag vårutgivningen på Kulturkollo. Det är väl bara att erkänna att jag lockas av en hel del. Listan består dock av drygt 30 böcker, vilket är en ohållbar ekvation när jag vet att bortom hörnet väntar såväl sommarutgivningen som den maffiga höstutgivningen. Därmed återstår bara den illa detaljen: att välja.

Avslutningsvis listar jag de bästa läsupplevelserna 2017:

Nytt år, nya utmaningar, nya förväntningar, nytt bloggtema!

 

 

Hemmet av Mats Strandberg

När jag har läst böcker som historiskt sett har varit utanför min comfort zone inleder jag vanligtvis mina texter med hur otroligt det är att jag fastnat och gillat texten. Detta inlägg skulle kunna ha samma ingång, men jag väljer att inte göra det. Jag kan dock säga att Mats Strandberg är den författare som till slut bankat in i min skalle att jag kan uppskatta (and very much so) böcker utanför den realistiska diskbänkslitteraturen. Det har inte med genre, verkligheten – overkligheten – att göra utan hur det hela är författat. Litteraturens egen sannolikhetslära.

Det som gör Mats Strandberg så speciell, enligt mig, är att han tar de mest svenska, de mest helylle- och sockiplatsvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Hans Färjan har satt ett och annat spår i mig och om jag inte redan var rädd för öppet hav och trånga utrymmen, så hade jag definitiv blivit det efter den läsningen. I hans senaste bok Hemmet har han valt att placera sin handling på ett äldrevårdshem – mitt bland äldre försvarslösa gamlingar. Miljövalen som Strandberg gör är helt enkelt tämligen genialiska. Ta det mest tråkiga – vardagliga – det svenska folkhemmet – och göra det till en krigsskådeplats.

Vad handlar då Hemmet om? Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Inte så mycket av ett eget val, utan för att komma bort från sitt trasiga liv och för att han måste ta hand om sin demenssjuka mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina, som han har tappat kontakt med sedan han flydde sin barndomsstad. Kompisrelationen är tämligen sårbar och ömtålig och frågan är om den över huvudtaget är reparabel.

Monika blir dock snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Månne till och med onaturligt snabbt. Hon får våldsamma utbrott och tycks veta och säga sådana saker hon inte borde veta. Även andra gamlingar på hemmet börjar uppvisa ett minst sagt oberäkneligt beteende. Mer oberäkneligt än hur vardagen annars ser ut på ett demensboende. Vad är det egentligen som händer på hemmet? Joel och Nina måste hitta en väg tillbaka till varandra för att tillsammans rädda Monika och sig själva.

Vad är det som skrämmer? Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse som patienterna befinner sig i. Klaustrofobin i det inre – demensen – den personliga fångenskapen och när du väl försöker och lyckas bryta dig ut är det ingen som tror på dig. Det är här den riktiga skräcken sitter. Här ligger också Strandbergs storhet – att i det paranormala kaoset skapa en realistisk vinkel där du som läsare kan spegla dig och relatera. Det blir således både en inre och en yttre resa genom läsningen och skräcken levereras på flera olika plan simultant.

Ni som ännu inte tagit första steget in i den paranormala litterära skräcklitteraturen kan jag varmt rekommendera att börja med Mats Strandbergs senaste böcker. Kanske du – som jag – blir en läsare av såväl diskbänks- som skräcklitteratur och gärna i kombination av dem båda.

Avslutningsvis kan du se Hemmet – en kortfilm nedan. Inför lanseringen av boken gjorde Mats Strandberg, tillsammans med regissören Mattias J Skoglund (som tidigare gjort bland annat De dödas röster för P3) och producenten Siri Hjorton Wagner, en kortfilm baserad på boken.

 

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

Bokmässan 2016 i retroperspektiv

Så sitter man här en vecka efter och ska försöka sammanfatta Bokmässan 2016. Hur upplever jag mässan så här i retroperspektiv? Vad upplevde jag? Vad såg jag? Vad har stannat kvar? Och det är väl så här det blir en vecka i efterhand; något osammanhängande, något svamligt, något alldeles, alldeles underbart och samtidigt skönt att det är ett års vila innan Bokmässan 2017.

Min personliga höjdpunkt var så klart när jag fick ta foto tillsammans med Sofi Oksanen, men även hennes seminarium med Yukiko Duke var minnesvärt (så klart!). Oksanen i sig har en hypnotisk effekt och Duke är väldigt behaglig att lyssna på. De pratade om hårindustrin som är central i Oksanens senaste roman Norma. Jag hade gått i min enfald och trott att hela den biten var en symbol för all annan suspekt handel i världen, men fick nu under samtalet klart för mig att hårindustrin och dess problematik är en faktiskt företeelse i världen. En industri helt utan restriktioner.

oksanen

Klart minnesvärda var också de event som Kulturkollo anordnade. På torsdagen var det Bokälskarmingel och rummet fylldes snabbt av kaffedrickande gäster, författare och förlagsfolk. Det blev så bra och samtidigt intensivt att jag vid ett tillfälle fick backa långsamt ut ur rummet för att göra en reträtt till mindre folkfyllda korridorer. Det andra eventet var ett feelgood-mingel under lördagen. Även det blev till bredden fullt av bokpratande människor och hela eventet blev en slag av förfest för bokbloggarmiddagen som ägde rum samma kväll. Avslutningsvis hade Kulturkollo ett boksamtal med Kim Thùy på söndagen och trots att jag inte läst något av författaren så blev jag helt betagen av hennes berättarglädje. Vilken underbar människa! Jag bara måste läsa hennes böcker!

kim

Bokmässan i sig har haft ett härligt (om än intensivt) flow. Jag har fått till ett lagom blandning mellan seminarier, kulturkollo-bemanning och sociala bubbel-samtal (känns så himla vuxet och Falcon Crestigt att ta ett glas bubbel i dagsljus, men det är ju bara jag…).

Jag har också lyssnat på fler seminarier än vad jag brukar, vilket känns befriande. Bland annat lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Alex Gino, Sara Lövenstam och Ulrika Westerlund som handlade om HBTQ (mest om T:t) i barnlitteratur och ett samtal där Mats Strandberg och Jonathan Stroud diskuterade skillnaden mellan terror och horror, med hjälp av moderator (underbara!) Lotta Olsson. Jag lyssnade också på Madeleine Hessérus, Åsa Avdic, David Norlin och moderator Jessica Schiefauer när de pratade om vad det är som är så intressant med att måla upp mörka världar genom dystopier och varför de valde att skriva just dystopier. Vad såg jag mer? Jo, den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin med Kristoffer Leandoer, Klas Östergren, Therese Bohman modererat av Åsa Beckman (uppställningen där va!) där de bland annat berättade om litteratur som förändrat eller väckt något ”farligt” hos dem och såväl Lolita, undangömda porrtidningar, Sidney Sheldons böcker som Beskows Landet ingenstans (antar att det är Resan till landet Längesen som åsyftas) lyftes.

Ett osammanhängande inlägg om bokmässan får väl avslutas med vad jag köpte eller rättare sagt vad bar jag med mig hem från mässan (fotokvaliteten har allt annat att önska, men en orkar ju inte bättre än så här en vecka i efterhand).

kopt

Färjan av Mats Strandberg

Jag ser mig som någon som tänjer mina genregränser och det är få genrer som jag har svårt att läsa. Skräck har dock varit en av de där genrer som jag har haft mina issues med. Dels blir jag sällan rädd (numera) när jag läser och dels blir ofta splattertext så himla orealistiskt och jag lägger ifrån mig böckerna med ett gäsp eller missnöjt grumpy läte. Notera att jag skriver ”haft” för kanske, kanske har jag öppnat upp mig även för denna konstart.

färjanMången har läst och hyllat Mats Stranbergs Färjan, men jag har liksom dragit mig ifrån att köpa den. Otaliga gånger har den legat i min inkorg men jag har i sista sekund tagit bort den. För jag gillar ju inte sånt här. Väl?! Men så i ett obevakat ögonblick (!) följde den med i ett bunkra-upp-inför-sommaren-läsnings-inköp (som att jag lider brist på oläst böcker?!), så jag fick helt enkelt ge den ett försök.

Inför läsningen hade jag i bakhuvudet att flertalet gillar Strandbergs persongalleri och hur han porträtterar sina karaktärer. Till en början blev jag lite förvånad för jag tyckte att de var tämligen klichéaktiga – den ensamma damen som åkte själv men som sa till alla att hennes väninna fick hoppa av i sista stund, den avdankade melodifestivalsångaren som numera fick arbeta sena kvällar vid kareokemaskinen, de festsugna medelålders kvinnorna som försöker leva upp till sina svunna festår och gubbgänget från jobbet. Men så händer någonting. Strandberg släpper liksom inte taget om dem och som läsare får du se hur allmänmänskliga de är, hur älskvärda och så nära. Jag vill krama om dem allihopa (undantaget kareokemannen då – avskyvärd under hela resan). Jag känner med dem, lider med dem och hoppas att ingen av dem dör (ja, undantag you know who). Och det kanske viktigaste – jag kan se mig själv i flera av dem. Marianne. Marianne och jag! Och den hjärtekrossade killen vars frieri gick helt åt skogen. Jag vill ju bara krama om dig också.

Strandberg är oerhört skicklig i hur han bygger upp både dessa komplexa karaktärer och handling och med en personlig referens från mig i ren ”Wire-anda” tar död på vem som – huvudperson eller inte. Du vet inte vem som författaren har bestämt här näst ska få möta ljuset eller vampyrerna. Ja, det är en vampyrbok det här, men för er – likt jag – som är tveksam till genren: ge den en chans. Den är så mycket mer.

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Jag gillar också hur personerna i boken också finner det hela osannolikt och hur de handlar helt orationellt i sina ansträngningar att försöka förklara det hela för sig själva. Ordet ”vampyr” nämns först minst halvvägs om inte längre in i boken. Så plötsligt finner jag den ganska sannolik i sin osannlikhet. Hur hade jag själv reagerat? Hur hade jag försökt att förklara vad jag såg framför mig? Fast det vet jag ju – i ren klaustrobisk anda hade jag sannolikt legat i fosterställning och hoppas att blodet frös till is så att ingen vampyr upptäckte mig. Eller jag hade månne hoppat över bord och drunknat när jag vankade på däck vägrandes att gå till den trånga hytten i de läskiga korridorerna. Eller vetefasen jag hade kanske hängt i kareokebaren och slängt överförfriskade trånande blickar på den avdankade schlagerpojken?

Porträttbild: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

Nyckeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Som den tegelstensfobikern jag emellanåt är (ni vet när man måste vårda sin labila läslust genom att mata den med lagom långa, lättsmält litteratur), så har jag låtit Nyckeln stå ett tag i hyllan. Nog kvalar den in under lättsmält-kategorin, men med sina dryga 800 sidor så har den skrämt mig. Nu tog jag dock mod(!) till mig och ett tu tre så var den utläst.

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är den avslutande delen i Engelsforstrilogin där Cirkeln (pre-blogg) inleder den och där Eld tar över. Nu är jag månne den sista på jorden som läser trilogin, men om det finns någon som mot all förmodan inte har gjort det så kan jag berätta att i Cirkeln får sex väldigt olika tonårstjejer reda på att de är häxor, som alla besitter varsitt element och kan utföra magi. En sanning med modifikation då en av häxorna verkar stå utan. Det magiska talet i sagans värld är sju och så småningom kommer det fram att den sjunde medlemmen – den enda killen – mördades i bokens inledning (utan att han själv förstod vad han var). Cirkelns uppgift går kort och gott att sammanfattas med: rädda världen från apokalypsen, som kommer ta sin början i Engelsfors. En uppgift som är nog så svår och kompliceras ytterligare genom att de sex tjejerna inte alltid uppskattar varandra sällskap samt att rådet – häxornas kontrollorgan – har svårt att acceptera att Cirkeln även är de utvalda (att rädda världen det vill säga).

I uppföljaren Eld kompliceras historien då ”Positiva Engelsfors” – en sektliknande rörelse som blir ondskans verktyg i Engelsfors. Nu slåss man inte bara mot demoner, tampas med rådet och allehanda mörker utan kämpar mot sina vänner som blir som förbytta när de gått med i ”Positiva Engelsfors”. Författarna räds inte att ta död på sina huvudpersoner och när Nyckeln börjar är det endast fyra häxor kvar. Dock står det ganska snart klart att i alla fall en av dem har hamnat i Gränslandet – inte riktigt död, inte levande – och hen följer händelseutvecklingen därifrån och försöker hitta sätt att komma i kontakt med cirkeln.

När det bara återstår fyra personer och världen runt omkring dem tycks rämna så är det svårt att hänga samman. Cirkeln splittras och distansen dem emellan blir allt mer tydlig utmed historiens gång. Tvivel växer sig starkare i gruppen och frågan är hur och om de kan hitta tillbaka till cirkeln, så de kan rädda oss från apokalypsen och är det över huvud taget möjligt att göra detta då det endast återstår fyra stycken?

När man summerar handlingen på detta sätt är det lätt att tro att boken ”bara” handlar om häxor, demoner och apokalyps, men i och med de många huvudpersonerna handlar den också om allt annat i livet – om att mista en förälder, om oroliga föräldrar, om alkoholism,  och om hur ett brottsoffer kan stötas ut ur gemenskapen, om drev via sociala medier, om kärlek naturligtvis och inte minst om vänskap.

Jag har funderar mycket på det här – vad är det som gör att just denna serie rönt så stor framgång. Själva undergångshistorien med häxcirkel är ju egentligen inget nytt. Jag tror att det sitter i det vardagliga. Hur författarna låter huvudpersonernas liv bli små egna sidospår där allt annat än undergångshistorien får plats. Att samtidigt som demonerna knackar på världens dörrar så samlas man i en rättssal och följer en rättegång på grund av ett världsligt brott. Å ena sidan måste cirkeln hitta och stänga portalen, å andra sidan så får du följa sorgeprocessen efter en älskad vän. Det författarna också lyckas med är hur detta flätas samman på ett fullständigt naturligt sätt. Jag som inte är helt övertygad om att läsa om övernaturliga fenomen i böcker ser liksom ingen skillnad på vardagsliv, tonårsliv och magi och apokalypsens antågande. Där i ligger en del av framgången antar jag.

Lägg där till författarnas berättarglädje, bokens snabba scenförändringar, perspektivsbyten och korta kapitel med fortsättningsslut gör att Nyckeln är tämligen svår att lägga ifrån sig.

 

Sommarläsning

7030777627_825006e81d_k

Bookworm” av Nathan O’Nions

Jag har blivit utmanad av Mias bokhörna att göra en sommarenkät. Tack Mia! Här kommer mina svar:

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?

Oj, fastnar på första frågan. Jag har inte skrapat samman en semesterlista. Jag attackläser just nu. In bland olästa, välj en bok fort innan du tappar läslusten. Men nu när jag tänker på det så finns det några som jag verkligen vill hinna med: Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, Den sista delen i Engelforstrilogin: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, E. Lockharts  Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, Marina Bellezza av Silvia Avallone, och så vill jag läsa ut Carolina Ramqvists Alltings början (och så hade det ju varit kul att få plöjt SvB:s höstkatalog). Nu när jag tänker på det kan jag säkert rabbla tio böcker till som står och väntar i bokhyllan som jag verkligen, verkligen vill hinna läsa.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att tag i?

Jag har många – jag lider av att tvångsmässigt köpa in och lagra böcker, som jag sen tappar lusten för att läsa för att de står här och samlar damm och så köper jag tvångsmässigt in fler böcker istället. Frågor på det? För att nämna några: Hilary Mantels Wolf hall och Marlene Van Niekerks Agaat (mentalt så är det tiokilosböcker vid det här laget).

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?

I tystnad någonstans. Stranden (vilket egentligen är en ouppnådd dröm då jag har två barn att passa och kan inte försjunka in i en bok) och i trädgården.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?

I soffan, möjligtvis i trädgården beroende på väder.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Nej, nopp, no – jag jinxar den då!

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?

Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam, Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria och Jennifer Clements En bön för de stulna eller Vägen av Cormac McCarthy eller Älskade av Toni Morrison. En bok? Stoppa mig!  

7. Strand eller hängmatta?

Strand

8. Deckare eller roman

Jag varvar gärna, men är ingen storkonsument av deckare, så svaret får bli: roman.

9. Favoritgenre?

Jag är en eländesläsare, d.v.s. samtidsrealism/diskbänksrealism, men varvar friskt för att mäkta med att läsa det tunga. Jag läser också en hel del cross over/ungdomslitteratur, med det gemensamt att det i grund och botten handlar om relationer.

10. Tagga 3 andra:

Du! Ja, du. Häng på!