Årets bästa böcker 2020

Vad passar inte bättre på årets sista dag än att lista årets bästa böcker 2020?! Jag har haft ett ovanligt och fantastiskt läsår och har näst intill dubblerat mitt satta läsmål. Förra året lästa jag 61 böcker, vilket jag då tyckte var fantastiskt, men i år har jag lyckats förtära, förbruka, konsumera inte mindre än 109 böcker. Målet var satt till 60.

Jag har såklart även en god förmåga att välja riktigt bra böcker och i sedvanlig ordning är det svårt att rangordna dem. Ibland är det språket jag fastnar för, ibland kompositionen, en härligt sned huvudkaraktär, ibland en oväntad känslostorm eller helt enkelt en fantastisk läsupplevelse.

Regler? Böckerna ska vara lästa 2020, vilket nödvändigtvis inte betyder utgivna 2020. Inledningsvis hade jag närmare 30 böcker på listan, men satte regeln ”max 10 böcker” för att inte göra det allt för lätt för mig. Det var omöjligt att rangordna dessa tio böcker, så jag lämnar det därhän. Det är dock en bok som jag vill lyfta fram som årets bästa bok (den ser ni sist i listan).

Årets bästa böcker 2020

De dödas sång av Jesmyn Ward
Det är så här litteratur ska kännas! Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta. De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan.

Boken handlar om en dysfunktionell familj som består av trasiga människor och mörka hemligheter (d v s allt jag går igång på). Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.
Läs min recension här.

Nådastolen av Elizabeth Winthrop
I Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas. Willie Jonas som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt. 

Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge.
Läs min recension här.

Den stora skrivboken av Ágota Kristóf
(tätt följt av de andra böckerna i trilogin: Beviset och Den tredje lögnen)
Jag lyssnade på Jonas Karlssons fantastiska inläsning av Den stora skrivboken och blev helt golvad. Mållös. Ordlös. Nästan i chock.

Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 
Läs hela min recension här.

Osebol av Marit Kapla
Kapla har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn Osebol. Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text.

Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.
Läs hela recensionen här.

Lanny av Max Porter
Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Boken berörde mig på djupet. Den berörde så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.
Läs hela recensionen här.

I oxögat av Ida Andersen
Genom födslar och död, kärlek och trolldom tar vi del av Eskil och Sissels fina kärlekshistoria – om ett liv, ett glasbruk och en tid.

Boken är inläst av Cecilia Nilsson. Vanligtvis så skyr jag uppläsare som dramatiserar, men genom Nilssons inläsning dras jag allt längre in i historien och jag kommer att älska den. Jag älskar dialogen, som är på redig småländska. Och jag älskar historien om Eskil och Sissel.
.
.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff
(de två andra delarna lästa jag 2019)
Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart var jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.
Läs hela recensionen här.

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Romanen väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.
Läs hela recensionen här.

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid
Romanen är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera. Jenkins Reid har lyckats med konststycket att bygga en roman genom intervjuer på ett högst realistiskt sätt – det blir en verklig rockbiografi. Så verklig att jag faktiskt börjar googla runt med förhoppningen att bandet faktiskt funnits. Men det är fiktion. Tro det eller ej.

.

Årets bästa bok 2020

Vi är Orlando av Johan Hilton
Den bästa. Den mest intensiva. Den läsupplevelsen som varit svårast att lämna bakom sig. Vi är Orlando är alldeles fantastisk! Det är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Årets bok 2020 är Vi är Orlando av Johan Hilton!
Läs hela recensionen här.

Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Den sista och avslutande delen Sen for jag hem gör mig inte besviken. Sidorna dryper av ångest och mörker. I Sen for jag hem har janakippos tvillingbror dött och hon är ensam kvar på kippogården. Hon måste nu hitta sin plats, sitt hem och sig själv i en värld utan sin bror. I hemlighet har hennes dotter skickat några av hennes lerfigurer till ett galleri i Stockholm. jana får chansen att ställa ut sina alster och hon tar denna chans.

Stockholmsvistelsen för henne så småningom till en ö i Bohuslän. Om det är något som jag är ett uns misstrogen mot är det att vi inte får mer av det norrländska mörkret, men detta är janas sökande efter sig själv, så Smirnoff är förlåten. Och tilläggas bör att även den bohusländska skärgården bjuder på ogästvänlighet och enstöringar.

Personligen är del två Jag for upp med mor min absoluta favorit, men med det sagt så är hela trilogin helt fantastisk! Jag är smått avundsjuka på er som ännu inte läst dem och har denna enastående och unika läsupplevelse framför er.

Läs även min recensioner av: Jag for ner till bror och Jag for upp med mor.

 

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

I slutet av 2018 debuterade Karin Smirnoff med augustnominerade Jag for ner till bror, som blev en av 2018 års stora sensationer i den svenska litteraturvärlden. ”Alla” hyllade den och jag läste den därför först nu i november (jag undviker ju böcker som höjs till skyarna och kan inte läsa dem innan den värsta hajpen lagt sig) och jag blev precis lika fascinerad och förälskad som ”alla” andra och inledde min recension med: ”För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.).”

Med denna euforiska känsla i kroppen kunde jag så klart inte låta bli att läsa uppföljaren Vi for upp med mor, som kom strax innan sommaren i år. Kan verkligen mina orimliga förväntningar bli infriade med den svårskrivna tvåan? Om den gjorde!

Jana och brors mor har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna ärver hennes föräldrahem och de lastar således in kistan i bilen och kör mot Kukkojärvi. Det visar sig dock tämligen snart att livet i den lilla byn är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler enligt en sektliknande laestadianism där förbuden är många (i stort sett all kultur som fri bildkonst och musik). Är man inte med är man helt enkelt dömd till utanförskap och förakt såsom snickaren jussi och magdalena.

Jana är starkt skeptisk och försöker möta motstånd, men bror lockas av gemenskapen i allmänhet och kanske av männens självklara rättigheter i synnerhet. Jana tar jobb som outbildad bildlärare och möter de redan inkorporera tonåringarna och försöker få dem att se att det finns alternativ utanför bygemenskapens grepp.

På samma unika prosa som i debutromanen berättar Karin Smirnoff för oss om glesbygden, om sektens fara och fascination och det karga elände som ligger som en smog över den lilla byn. Och precis som i Jag for upp till bror fortsätter janas eviga städande.

Varför avskyr du matlagning när du älskar att städa.
Jag älskar inte att städa sa jag. Jag städar för att slippa ångest. Byter min inre smuts mot rena lakan och såpskurning. Mat är ett nödvändigt ont. Jag har överlevt på filbryta.
Det syns sa jussi

Författarfoto: Jessica Gow
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). I Vi läser (nr 6, 2018) berättar hon om sitt intresse för att utforska språket: ”Jag har velat experimentera. Vad händer om man tar bort vissa delar av språket? I romanen saknas skiljetecken, citationstecken och till viss del versaler. Jag ville att själva berättelsen ska gå framåt i snabb takt.

Lägg därtill att Smirnoff använder sig en hel del av västerbottenmål, så kräver Jag for ner till bror sin läsare. I en intervju i Aftonbladet kommenterar hon detta: ”Jag har valt att inte göra det alltför lätt för läsaren. Förstår man inte ordet kan man alltid slå upp det. Det har varit lite tanken med språket, att inte vara allt för illustrativ. Att inte ha så mycket adjektiv eller adverb så att man kanske får göra sig en egen uppfattning av hur en människa ser ut eller hur karaktären egentligen är.” Jag ryser av välbehag.

Vad handlar då romanen om? Jo, om Jana, som återvänder hem till sin barndomsby Smalånger där tvillingbrodern Bror fortfarande bor. Hon har ett nära förhållande – näst intill symbiotiskt – med sin bror. De delade inte bara en gång livmoder, utan har en tragisk historia och ett trauma gemensamt. Bror har försjunkit djupt ner i ett alkoholmissbruk, medan Jana har den ständiga flykten som sin överlevnadsstrategi.

Blåsten skar genom kappan. Det saknades en knapp längst upp och snön smälte mot halsen. Jag borde varit framme nu. Snön gjorde landskapet anonymt. Hade jag ens passerat eskilbrännströms. Jag rappade på. Så länge skutan kan gå och vem har sagt att just du kom till världen.
Ett bylte trängde ut ur snöröken. En hukande människa i motvind. Först såg jag inte om det var en man eller kvinna.
Vinden svarvade. Lapphandskarna föll. För några sekunder var varelsen borta men så bestämde sig blåsten för att ge sitt yttersta och i stormens öga såg jag plötsligt vem det var.
Det var ingen jag kände.

Jomenvisst var det någon hon kände, som hon mötte på sin väg hem. Det var John. John som förärats såväl harmynthet som en svår brännskada i ansiktet. De kommer att förenas i mörkret, i kärleken och i våldet. Jana blir kvar i byn trots att hon nog inte tänkt så från början och tar ett jobb på hemtjänsten och hon ställs inför ständiga möten med sin förträngda historia. Smirnoffs berättande är så nära mig som läsare. Jag känner de blöta jeansen på benen, elden som sprakande sakta värmer upp hemmet och händerna som ömsom smeker och ömsom slår. Jag är där.

Utöver språket så gillar jag särskilt janakippo som väcker högst ambivalenta känslor hos läsaren. Jag vill ömsom krama om henne och ömsom bitchslappa henne (ursäkta den råa uppriktigheten). Hon är i ständig flykt från sina känslor och minnen och kan emellanåt vara något för tvärsäker, rent av kategorisk, i sitt sätt. Och detta eviga städande. Det enda verktyg som hon kan ta till mitt i det inre kaoset.

Jag for ner till bror är en mörk historia, en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme. Självklart kommer jag läsa uppföljaren Jag for upp med mor och jag förväntar mig inget annat än samma känsla för språket, karaktärerna och passionen.

Författarporträtt: Johan Gunseus
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co