Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Den sista och avslutande delen Sen for jag hem gör mig inte besviken. Sidorna dryper av ångest och mörker. I Sen for jag hem har janakippos tvillingbror dött och hon är ensam kvar på kippogården. Hon måste nu hitta sin plats, sitt hem och sig själv i en värld utan sin bror. I hemlighet har hennes dotter skickat några av hennes lerfigurer till ett galleri i Stockholm. jana får chansen att ställa ut sina alster och hon tar denna chans.

Stockholmsvistelsen för henne så småningom till en ö i Bohuslän. Om det är något som jag är ett uns misstrogen mot är det att vi inte får mer av det norrländska mörkret, men detta är janas sökande efter sig själv, så Smirnoff är förlåten. Och tilläggas bör att även den bohusländska skärgården bjuder på ogästvänlighet och enstöringar.

Personligen är del två Jag for upp med mor min absoluta favorit, men med det sagt så är hela trilogin helt fantastisk! Jag är smått avundsjuka på er som ännu inte läst dem och har denna enastående och unika läsupplevelse framför er.

Läs även min recensioner av: Jag for ner till bror och Jag for upp med mor.

 

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

I slutet av 2018 debuterade Karin Smirnoff med augustnominerade Jag for ner till bror, som blev en av 2018 års stora sensationer i den svenska litteraturvärlden. ”Alla” hyllade den och jag läste den därför först nu i november (jag undviker ju böcker som höjs till skyarna och kan inte läsa dem innan den värsta hajpen lagt sig) och jag blev precis lika fascinerad och förälskad som ”alla” andra och inledde min recension med: ”För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.).”

Med denna euforiska känsla i kroppen kunde jag så klart inte låta bli att läsa uppföljaren Vi for upp med mor, som kom strax innan sommaren i år. Kan verkligen mina orimliga förväntningar bli infriade med den svårskrivna tvåan? Om den gjorde!

Jana och brors mor har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna ärver hennes föräldrahem och de lastar således in kistan i bilen och kör mot Kukkojärvi. Det visar sig dock tämligen snart att livet i den lilla byn är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler enligt en sektliknande laestadianism där förbuden är många (i stort sett all kultur som fri bildkonst och musik). Är man inte med är man helt enkelt dömd till utanförskap och förakt såsom snickaren jussi och magdalena.

Jana är starkt skeptisk och försöker möta motstånd, men bror lockas av gemenskapen i allmänhet och kanske av männens självklara rättigheter i synnerhet. Jana tar jobb som outbildad bildlärare och möter de redan inkorporera tonåringarna och försöker få dem att se att det finns alternativ utanför bygemenskapens grepp.

På samma unika prosa som i debutromanen berättar Karin Smirnoff för oss om glesbygden, om sektens fara och fascination och det karga elände som ligger som en smog över den lilla byn. Och precis som i Jag for upp till bror fortsätter janas eviga städande.

Varför avskyr du matlagning när du älskar att städa.
Jag älskar inte att städa sa jag. Jag städar för att slippa ångest. Byter min inre smuts mot rena lakan och såpskurning. Mat är ett nödvändigt ont. Jag har överlevt på filbryta.
Det syns sa jussi

Författarfoto: Jessica Gow
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). I Vi läser (nr 6, 2018) berättar hon om sitt intresse för att utforska språket: ”Jag har velat experimentera. Vad händer om man tar bort vissa delar av språket? I romanen saknas skiljetecken, citationstecken och till viss del versaler. Jag ville att själva berättelsen ska gå framåt i snabb takt.

Lägg därtill att Smirnoff använder sig en hel del av västerbottenmål, så kräver Jag for ner till bror sin läsare. I en intervju i Aftonbladet kommenterar hon detta: ”Jag har valt att inte göra det alltför lätt för läsaren. Förstår man inte ordet kan man alltid slå upp det. Det har varit lite tanken med språket, att inte vara allt för illustrativ. Att inte ha så mycket adjektiv eller adverb så att man kanske får göra sig en egen uppfattning av hur en människa ser ut eller hur karaktären egentligen är.” Jag ryser av välbehag.

Vad handlar då romanen om? Jo, om Jana, som återvänder hem till sin barndomsby Smalånger där tvillingbrodern Bror fortfarande bor. Hon har ett nära förhållande – näst intill symbiotiskt – med sin bror. De delade inte bara en gång livmoder, utan har en tragisk historia och ett trauma gemensamt. Bror har försjunkit djupt ner i ett alkoholmissbruk, medan Jana har den ständiga flykten som sin överlevnadsstrategi.

Blåsten skar genom kappan. Det saknades en knapp längst upp och snön smälte mot halsen. Jag borde varit framme nu. Snön gjorde landskapet anonymt. Hade jag ens passerat eskilbrännströms. Jag rappade på. Så länge skutan kan gå och vem har sagt att just du kom till världen.
Ett bylte trängde ut ur snöröken. En hukande människa i motvind. Först såg jag inte om det var en man eller kvinna.
Vinden svarvade. Lapphandskarna föll. För några sekunder var varelsen borta men så bestämde sig blåsten för att ge sitt yttersta och i stormens öga såg jag plötsligt vem det var.
Det var ingen jag kände.

Jomenvisst var det någon hon kände, som hon mötte på sin väg hem. Det var John. John som förärats såväl harmynthet som en svår brännskada i ansiktet. De kommer att förenas i mörkret, i kärleken och i våldet. Jana blir kvar i byn trots att hon nog inte tänkt så från början och tar ett jobb på hemtjänsten och hon ställs inför ständiga möten med sin förträngda historia. Smirnoffs berättande är så nära mig som läsare. Jag känner de blöta jeansen på benen, elden som sprakande sakta värmer upp hemmet och händerna som ömsom smeker och ömsom slår. Jag är där.

Utöver språket så gillar jag särskilt janakippo som väcker högst ambivalenta känslor hos läsaren. Jag vill ömsom krama om henne och ömsom bitchslappa henne (ursäkta den råa uppriktigheten). Hon är i ständig flykt från sina känslor och minnen och kan emellanåt vara något för tvärsäker, rent av kategorisk, i sitt sätt. Och detta eviga städande. Det enda verktyg som hon kan ta till mitt i det inre kaoset.

Jag for ner till bror är en mörk historia, en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme. Självklart kommer jag läsa uppföljaren Jag for upp med mor och jag förväntar mig inget annat än samma känsla för språket, karaktärerna och passionen.

Författarporträtt: Johan Gunseus
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co