För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). I Vi läser (nr 6, 2018) berättar hon om sitt intresse för att utforska språket: ”Jag har velat experimentera. Vad händer om man tar bort vissa delar av språket? I romanen saknas skiljetecken, citationstecken och till viss del versaler. Jag ville att själva berättelsen ska gå framåt i snabb takt.

Lägg därtill att Smirnoff använder sig en hel del av västerbottenmål, så kräver Jag for ner till bror sin läsare. I en intervju i Aftonbladet kommenterar hon detta: ”Jag har valt att inte göra det alltför lätt för läsaren. Förstår man inte ordet kan man alltid slå upp det. Det har varit lite tanken med språket, att inte vara allt för illustrativ. Att inte ha så mycket adjektiv eller adverb så att man kanske får göra sig en egen uppfattning av hur en människa ser ut eller hur karaktären egentligen är.” Jag ryser av välbehag.

Vad handlar då romanen om? Jo, om Jana, som återvänder hem till sin barndomsby Smalånger där tvillingbrodern Bror fortfarande bor. Hon har ett nära förhållande – näst intill symbiotiskt – med sin bror. De delade inte bara en gång livmoder, utan har en tragisk historia och ett trauma gemensamt. Bror har försjunkit djupt ner i ett alkoholmissbruk, medan Jana har den ständiga flykten som sin överlevnadsstrategi.

Blåsten skar genom kappan. Det saknades en knapp längst upp och snön smälte mot halsen. Jag borde varit framme nu. Snön gjorde landskapet anonymt. Hade jag ens passerat eskilbrännströms. Jag rappade på. Så länge skutan kan gå och vem har sagt att just du kom till världen.
Ett bylte trängde ut ur snöröken. En hukande människa i motvind. Först såg jag inte om det var en man eller kvinna.
Vinden svarvade. Lapphandskarna föll. För några sekunder var varelsen borta men så bestämde sig blåsten för att ge sitt yttersta och i stormens öga såg jag plötsligt vem det var.
Det var ingen jag kände.

Jomenvisst var det någon hon kände, som hon mötte på sin väg hem. Det var John. John som förärats såväl harmynthet som en svår brännskada i ansiktet. De kommer att förenas i mörkret, i kärleken och i våldet. Jana blir kvar i byn trots att hon nog inte tänkt så från början och tar ett jobb på hemtjänsten och hon ställs inför ständiga möten med sin förträngda historia. Smirnoffs berättande är så nära mig som läsare. Jag känner de blöta jeansen på benen, elden som sprakande sakta värmer upp hemmet och händerna som ömsom smeker och ömsom slår. Jag är där.

Utöver språket så gillar jag särskilt janakippo som väcker högst ambivalenta känslor hos läsaren. Jag vill ömsom krama om henne och ömsom bitchslappa henne (ursäkta den råa uppriktigheten). Hon är i ständig flykt från sina känslor och minnen och kan emellanåt vara något för tvärsäker, rent av kategorisk, i sitt sätt. Och detta eviga städande. Det enda verktyg som hon kan ta till mitt i det inre kaoset.

Jag for ner till bror är en mörk historia, en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme. Självklart kommer jag läsa uppföljaren Jag for upp med mor och jag förväntar mig inget annat än samma känsla för språket, karaktärerna och passionen.

Författarporträtt: Johan Gunseus
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co

2 reaktioner till “Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s