På Bokmässan 2018 bevistade jag ett seminarium med Jacqueline Woodson. Samma år mottog hon ALMA-priset och gav ut sin första vuxenroman Brun flicka drömmer, som jag köpte och fick signerad just på Bokmässan. Jag blev väldigt nyfiken på den boken, men av någon outgrundlig anledning har den förblivit oläst. Läst har jag dock Genom märg och ben – hennes andra vuxenroman. Med den i ryggen kommer jag definitivt inom kort läsa Brun flicka drömmer.

Genom märg och ben inleds och avslutas på en debutantbal. Bland debutanterna finns sextonåriga Melody – lika gammal som Iris var när hon födde henne. Alla är där. Mormor Sabe och morfar Sammy Po’Boy, hennes pappa Aubrey och mamma Iris. Mamma Iris som hon aldrig kallat för mamma. Varför förstår vi när vi ta del av historien kring tonårsgraviditeten som inledningsvis var en katastrof men där Melody kommer att bli den förenande kraften mellan två svarta familjer från olika samhällsklasser.

Språket! Rösterna! Berättelserna! Jag hänförs.

Genom att låta alla familjemedlemmar komma till tals i de olika kapitlen får vi följa denna medelklassfamiljens resa från 1920-talets Södern till dagens New York. Det är som ett pussel som läggs framför dina ögon och där allas berättelser vävs samman, med Melody som den förenande länken.

Jag stirrade på hennes rygg. Kanske var det nu jag insåg att jag ingick i en lång kedja av berättelser som nästan plånats ut. Ett barn av förnekelse. Av magiskt tänkande. Av en tid när Iris och pappa ville ha varandra på … det sättet. Och det som de hungrade så efter hos varandra blev jag.

I detta vackert berättade uppnystande får du småningom svar på varför Iris föder sin dotter men sedan lämnar henne, varför Aubrey bor hos Iris föräldrar och kanske vad som gömmer sig i trappan och så mycket mer om familjens historia. Genom märg och ben handlar om klass, sexualitet, föräldraskap – inte minst om relationen mellan mor och dotter – samt om makt och pengar.

Vi blev tysta. Kanske att världen var full av döttrar som kände sina mammor som flickor och gamla kvinnor, inifrån och ut, på djupet. Jag var inte en av dem. Redan i mina första minnen är hon liksom bara halvt närvarande.

Woodson skriver med ett poetiskt språk som gör att jag vill läsa långsamt. Långsamt insupa, förnimma och känna varje mening, varje ord.

Författarporträtt: Carlos Diaz
Bokomslag: Jaya Miceli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s