Allt ska komma dig till del

Precis som i Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol så är det Nigerias historia som får agera scenografi åt Allt gott ska komma dig till del, vilket gör att berättelsen om den nigerianska flickan Enitan blir flerbottnad och den har en intressant historisk kontext. Romanen utspelar sig mellan 1971 och 1995 och du får genom nedslag i historien följa Enitans väg från ovetande och naiv tonåring till en politiskt medveten kvinna. Hon växer upp i en medelklassfamilj i en förort till Lagos där barndomen främst kännetecknas av föräldrarnas ständiga bråk. En mor som vill ta med henne till en sektliknande kyrka och en far som vill att hon blir självständig och studera snarare än stå i köket. Enitan hamnar helt enkelt emellan föräldrarnas trätande, vilket följer med upp i vuxen ålder och detta trots att de så småningom väljer att separera.

Sheri, den karismatiska grannflickan, och Enitans vägar korsas med varandra genom livet och på många sätt är flickorna varandras motsatser och det är möjligtvis i förhållandet flickorna emellan som jag tycker Atta lyckas bäst. Det är en intressant och tidvis en ansträngd relation flickorna har och trots att de väljer helt skilda vägar i livet tycks de alltid snubbla över varandra igen.

Det är en ganska långsam historia så boken kräver en hel del av sin läsare. Flertalet gånger är jag till och med nära att lägga boken ifrån mig, men på något sätt så klamrar den sig fast. Attas roman har ett tämligen långt tidsperspektiv och hon har valt att berätta historien genom vissa nedslag, vilket är intressant. Dock blir det emellanåt väldigt mycket beskrivande istället för gestaltande då hon ändå vill ha in allt som skett mellan årtalen, vilket är något synd. Det klassiska ”show don´t tell” vill jag helt enkelt skriva i marginalen. Det återkommande ”ikappläsandet” bidrar till att det skapas en distans mellan Enitan och läsaren då många stycken helt upptas av att återberätta vad som tidigare skett, vilket möjligen också är en anledning till varför jag emellanåt vill lägga boken åt sidan.

Sefi Atta föddes 1964 i Lagos, Nigerias största stad, men är numer bosatt i USA då hon 1994 valde att studera kreativt skrivande vid Antioch University i Los Angeles. Allt gott ska komma dig till del är hennes debutroman och gavs ut 2006. Hon har även gett ut ett par novellsamlingar samt ytterligare en roman: Swallow. På svenska finns dock bara Allt gott… samt enstaka noveller som publicerats i tidskriften Karavan och i antologin Kärlek X21: afrikanska noveller (som jag för övrigt blev väldigt nyfiken på).

Allt gott ska komma dig till del är första boken jag läst i mitt afrikanska lästema.

Förr eller senare exploderar jag. Bokstavligen.

Inte visste jag att jag hade en tickande litterär bomb i bokhyllan. Inte visste jag vad som väntade mig. Inte visste jag heller att boken kanske inte är den mest lämpade semesterlektyren på familjesemestern. Tilläggas bör att jag undvikit att läsa andras texter om boken. Tilläggas bör också att eftersom boken handlar om cancersjuka tonåringar så borde en varningslampa ha tänts. Det borde faktiskt det. Men jag var inte beredd. Någon gång under första kvällen i stugan när sambon försökte trösta under fulgråten slog mig tanken att boken var kanske mer lämpad för ensamläsning någon annanstans än just där. Det slog mig också på väg hem i bilen då jag fick läsa ett stycke i taget för att sedan pausa och andas tillbaka tårarna.

Undertecknad har kämpat med den här texten i fler dagar än vad brukligt är. Jag har helt enkelt haft svårt att finna orden, då jag blev så oerhört berörd att jag har svårt att se på boken utifrån med det där kritiska ögat. Tilläggas bör att cancer är extremt värdeladdat för mig då jag har haft familjemedlemmar som gått bort i denna skoningslösa sjukdom. Till min hjälp kan jag använda mig av ett Augustus-citat: ”Mina tankar är stjärnor som jag inte lyckas drömma ihop till stjärnbilder.” Så ta det för vad det är. Ord som spretar och tankar som far.

Jag tror jag är kär. Så kär man nu kan bli i fiktiva karaktärer. Man kan inte annat än tokälska Hazel och Augustus. Hazel som går varsamt på jorden, som vill göra minsta möjliga skada.: ”Jag är som. Som. Jag är som en granat, mamma. Jag är en granat och förr eller senare kommer jag att explodera och jag skulle vilja minimera antal skadade, okej?” Hazel som vet att hennes cancer är obotlig. Hon som är fullt medveten om den sorg som hon kommer att lämna sina föräldrar med den dagen hon dör. Hazel, iaktaggaren, den älskvärda Hazel, som tror att ju fler spår hon lämnar efter sig, ju fler ärr skapar hon hos andra. Hazel som till slut vågar älska Augustus (jag är ledsen för den spoilern men det är liksom given från start).

Och så har vi Augustus som vet att han har åttio procents chans att överleva sin cancer. Augustus som blir friskförklarad och har ett och ett halv ben kvar. Augustus som gör allt för att lämna så stora och djupa spår som möjligt. Augustus som vill bli ihågkommen så länge och av så många som möjligt. Augustus som är upp över öronen kär i Hazel.

Trots att döden är så närvarande i boken så är detta en bok om kärlek och om livet och om allt det där mitt emellan. Det är en fantastisk, obeskrivligt fantastisk kärlekshistoria som John Green berättar i sin Förr eller senare exploderar jag (2013). Jag blir så där bubbligt glad och samtidigt så oerhört ledsen. För nog är döden alltid där. Och påminner. Och skaver. Och tar gäckande utan förskoning.

John Green har lyckats enastående i att bygga karaktärerna i boken. Det är inte bara huvudpersonerna utan där finns en fantastisk mamma som gör allt och kämpar så hårt för att  Hazel ska få en så normal uppväxt som möjligt. Där finns pappan som ständigt faller i gråt och som ändå alltid tycks finna de rätta orden. Green har även lyckats med en vändpunkt som i alla fall jag inte var riktigt beredd på, vilket höjde läsupplevelsen. Det gör lite ont i mig att inte kunna berätta mer om den, men jag är rädd att jag avslöjar för mycket. Jag skulle behöva lite litterär terapi och prata av mig boken. För den vill inte riktigt släppa taget.

Men tro nu inte att det bara är en sorglig bok. Det är en bok full av humor. Du får både skratta, gråta och hålla andan och förfasas. En bok som väcker alla känslor, vilket är fantastiskt. Precis så som litteratur bör vara. Och för oss litteraturälskare så flödar det av litterära diskussioner och citerande. Augustus och Hazels fascination av litteraturen i allmänhet och en specifik bok i synnerhet får dem att föra ett ständigt pågående boksamtal och får dem att åka på sitt livs äventyr. Som extra kul trivia har svensk hip hop har en given plats i historien.

Förr eller senare exploderar jagJag hyllar Förr eller senare exploderar jag. Jag tror det är tydligt. Läs den. L ä s d e n!

Läs mer om boken hos Johanna Lindbäck på Bokhora som var den som fick mig att vilja läsa den. Tack Johanna!

Andra som även har läst: Fiktiviteter och Enligt O.

P.S. Boken ska bli film. Hurra. D.S.

P.S. igen Här kan du se ett klipp där John Green kommenterar det svenska omslaget. D.S.