Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

En av de bästa och mest oväntade läsupplevelserna 2018 var  Eileen  av Ottessa Moshfegh. Jag blev blixtförälskad i karaktären Eileen, som med sin förbittrade själ med en ocean av självförakt, svepte över mig som en tsunami. Tvärt och överraskande. Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

Moshfegh lyckades verkligen balansera misären med humor, vilket är en nödvändighet för att Eileens uppväxt inte ska bli för mörk för att ta in. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Moshfegh närmar sig huvudkaraktären i Ett år av vila och avkoppling på samma vis. Denna gång är dock huvudkaraktären utan namn, men mörkret och humorn går hand i hand genom hela historien.

Men att vakna upp ur den där sömnen var en pina. Hela livet blixtrade förbi framför ögonen på värsta tänkbara sätt, och huvudet fylldes än en gång av alla mina bleka minnen, varje liten sak som hade fört mig dit jag var. Jag försökte ibland minnas något annat – en bättre version, en lycklig saga kanske, eller bara ett lika blekt men annat liv som åtminstone hade känts roligare för att det inte var så välbekant – men det funkade aldrig. Jag var ändå alltid mig själv.

Året är 2000. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling tycks till ytan ha allt. Hon är ung, snygg och nyutexaminerad från Columbia. Hon lever på ett stort arv i sin lägenhet på Manhattan. När hon får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Moshfeghs roman är en tämligen trovärdig skildring av en depression där kvinnans vardag fylls av enformighet, tristess och apati. För oss som har erfarenhet av depression så blir det en hel del igenkänning. Skillnaden är att Moshfegh drar det till det yttersta. Vad händer om man väl gör det som man innerst inne känner? Vad händer om människan stänger av allt under ett helt år? Reva, kvinnans närmsta vän, visar en annan sida av hur depression kan se ut. Hon är överaktiv och överdoserar i positiva tillrop och tillgjord eufori (fake-it-til-you-make-it-personlighet).

Bortom ytan, bortom raderna så anar vi läsare att en stor del av kvinnans depression beror på dels hennes uppväxt och dels att hon inom kort tid förlorat båda sina föräldrar. Här kan jag sakna lite mer gräv från författarens sida. Jag hade velat veta mer om dessa händelser. Vad var det som egentligen drev kvinnan till detta drastiska beslut?

Jag gillar verkligen Ottessa Moshfeghs sätt att leverera sina historier och gestalta sina karaktärer. Jag älskar när huvudkaraktärerna skaver och att man får kämpa som läsare för att gilla dem. Det krävs en insats från mig som läsare för att nå ända in och förstå dem. De är absurda men ändock klockrena i sina ytterkanter av personlighetsspektrat. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling har nått sin ändplats. Hon orkar inte förställa sig mer, vilket är på sätt och vis tämligen befriande att läsa.

Karaktäristiskt för Moshfegh är dessutom livlinan. Samtidigt som jag får träda in i mörkret får jag också skratta åt eländet. Jag får på så vis en livlina att hålla mig i under läsningens gång. Det kan bli hur mörkt som helst, men jag kan också se det absurda. Humorn ligger i såväl Moshfeghs sätt att skriva, som i igenkänningen. Skratt och grått ligger parallellt i eländet. Mänskligt på ett skruvat sätt.

Författarporträtt: Jake Belcher