Bad feminist av Roxane Gay

Jag blir så jäkla provocerad av Roxane Gays Bad feminist. Så förbaskat irriterad och på samma gång såväl fascinerad som avundsjuk (for the record: in a good way!). Jag blir så provocerad av att hon skriver exakt vad jag tänker. Jag tänker dock inte tanken på att sätta det på pränt, vilket gör att jag suckar av avund. Nu ska ni inte tro att jag har någon form av hybris här för nej, jag hade inte kunnat skriva som Gay och nej, jag har inte mycket gemensamt med henne. Men vi har det gemensamt att vi är kvinnor. Kvinnor som överpresterar för att vi just är kvinnor. Vi har också det gemensamt att vi är tämligen kassa feminister, men som Roxane Gay säger: ”Jag vill hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls.“

Efter en längre tids lästorka – som start på vår Svensson-semester på en barnvänlig större stugby – valde jag att läsa Bad feminist. Jag sögs in direkt och skoningslöst för hon satte ju verkligen fingret på de där tankarna som far och maler. Boken är en samling essäer och tilltalet till läsaren är direkt, vilket gör att Gay är högst närvarande i texten. Jag väljer därför – och på grund av att texten väcker så himla många tankar – att läsa långsamt och eftertänksamt.

Boken är indelad i kapitel där Gay redogör sina tankegångar kring olika teman, såsom ”Kön & sexualitet” och ”Ras & underhållning” och hon diskuterar högt och lågt, smalt och brett – om scrabbletävlingsvärlden, om sexistiska låttexter, om våldtäktskultur m.m. Texterna är proppade med populärkulturella referenser och författaren skyr inte att erkänna att hon ser och läser filmer, tv-serier och böcker som torde vara off limit för en äkta feminist. Hon vältrar sig i trash-tv trots att hon vet att det är förfärlig kvinnobild som förmedlas. Hon läser Fifty shades-trilogin trots att hon vet att huvudkaraktärerna är högst tveksamma representanter för vår tid och att hon vet att texten har storslagna brister. För att göra kontexten något mer kontrastfylld så kan vi berätta att Roxane Gay är universitetslektor och har flertalet år av universitetsstudier bakom sig och undervisar numera i kreativt skrivande. Bilden av Gay blir tämligen komplex då hon är helt öppen med att hon vet bättre, men kan inte låta bli att ryckas med av underhållningsvärdet.

Roxane Gay problematiserar dock det hon ser, hör och läser och ifrågasätter bilderna som förmedlas och hon gör målande beskrivningar för oss läsare så att vi också kan se vad hon ser. Det här också här hon drar trådar till bad feminist – en dålig feminist – hon vet bättre men gör inte bättre.

Essäerna innehåller också en hel del om hennes haitiska bakgrund och den rasism som hon tvingas möta på daglig basis. Hon har nästan alltid varit den enda svarta studenten, vilket har satt henne i otaligt oönskade situationer, som att kallas den ”inkvoterade” av lärare och att ständigt stoppas av säkerhetsvakterna på universitetsområdet för att visa id-kort. Hon lyfter fram den stora avsaknaden av komplexa svarta karaktärer i populärkultur och visar flertalet exempel på hur stora svarta skådespelare får spela samma roll om och om igen.

Avslutningsvis – jag anser å det bestämdaste att ni alla borde läsa Roxane Gays Bad feminist och låt oss sluta döma varandras grad av feminism. Räds icke över formatet essä, då texterna är lika lättillgängliga som tankeväckande.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Bastion Studio Lab