Ta det som en man av Hampus Nessvold

Lördagen den 30 september 2017 inledde jag min dag på Bokmässan med att gå på seminariet ”Den (o)moderna mansrollen” där Jenny Jägerfeld moderade ett samtal med Johan Ehn och Hampus Nessvold. Det var en bisarr morgon på flera sätt. Här satt jag och lyssnade på Ehn och Nessvold och utanför visade sig den absurda ytterkanten av ”manlighet” (kränkta vita män yadayada).

”Det är en absurd känsla att sitta här och diskutera den (o)moderna mansrollen och dess koppling bland annat till våld när vi vet att i detta nu samlas hundratals – kanske uppemot tusen – nazister utanför. Helikoptern hovrar ovanför oss och hästhovarna klappar på gatorna och här sitter vi och diskuterar mansrollen. ”

Innan Bokmässan förknippade jag Hampus Nessvold främst med radio, men knappt en månad innan mässan hade han släppt sin bok Ta det som en man. Det har dock märkligt gått tre år nu och boken har förblivit oläst. Men nu hände det! Jag valde dock att lyssna på den då Nessvold själv har läst in boken. Det blev lite radiofeeling a.k.a. poddkänsla av läsupplevelsen och jag gillar konceptet.

Boken tar knappt en och en halv timme att lyssna på. Med andra ord: en liten bok men med stort innehåll.

Nessvold berättar personligt om sin egen högstadietid där han gjorde vad som kräves för att passa in. Han förekommer istället för att förekomma och är således den stökiga killen som ställer till det för alla andra. Han flyttar sig runt i klassrummet då han är osäker på vart han egentligen hör hemma. Är det bland de tuffa killarna? Eller är det bland gamerkillarna? Han känner att något inte stämmer. Han passar inte in någonstans. 

När han börjar gymnasiet så hamnar han i en klass som uteslutande består av tjejer förutom honom själv. Det är här den stora förändringen kommer. Han inser att han inte behöver spela på sin ”manlighet” för att passa in och börjar ifrågasätta mansrollen som pådyvlats honom. Nu när han författar boken är han 21 år och har även börjat reflektera kring det manliga privilegiet. 

Genom korta och kärnfulla kapitel diskuterar han bland annat sex, våld, kärlek och kroppskomplex i relation till begreppet manlighet. Jag hoppas att detta är en bok som förekommer på högstadieskolorna runt om i landet. Det är en viktig läsning för såväl killar som tjejer. Alla har vi normer som vi tror att vi måste följa. Sen tänker jag även hur öppen Nessvold är med sina känslor och om hur viktigt det är att få stöd och hjälp. Boken blir således lite av en självhjälpsbok.  Nu ska jag fortsätta reflektera över den märkliga och absurda stämningen på Bokmässan 2017. 

Linda har skrivit ett mer utförligt inlägg om boken och jag kan inte annat än att hålla med i allt hon skriver. 

Författarporträtt: Sotarn

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer

2017 mottog Fatima Bremmer Augustipriset för årets fackbok med Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström. Först nu kom jag mig dock för att lyssna på Marie Richardsons inläsning av boken.

Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris. 

Mycket lite kände jag till om Ester Blenda Nordström. Kanske bara namnet. Hon var dock en högst intressant och fascinerande kvinna. Hennes till synes outsinliga nyfikenhet gjorde henne till Sveriges första undersökande reporter. Hon gjorde det som många andra inte vågade eller ens tänkt tanken att göra. Ester Blenda Nordström (1889-1948) wallraffade innan det ens var ett vedertaget begrepp (Günter Wallraff gjorde det först på 1970-talet).

Ester Blenda Nordström tog under falsk identitet tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon arbetade som nomadlärarinna för samiska barn för att sedan skriva boken Kåtornas folk. Ester Blenda var svenskt sändebud och bidrog till att undsätta svältande under finska inbördeskriget, bevakade jordbävningarna i Japan, gjorde en reportageresa till Amerika där hon bland annat luffade med tåg samt deltog i en expedition till Kamtjatka. Dessutom stred hon för kvinnlig rösträtt tillsammans med Elin Wägner. För att inte förglömma att hon skrev normbrytande flickböcker som senare kom att inspirera Astrid Lindgren.

Nu ska vi betänka att när Ester Blenda Nordström gjorde allt det här var det långt ifrån självklart att kvinnan skulle kunna ta denna plats. Det var en tid som präglades av första världskriget, av rasbiologi, Sven Hedins expeditionslusta och innan folkhemmet.

Fatima Bremmer skildrar hela Ester Blenda Nordströms vuxna liv i en litterär form. Hon levandegör Ester Blenda på ett sinnrikt sätt, men vägrar sätta henne på piedestal. Hon räds inte att även lyfta fram Ester Blendas mörkare sidor. Ester Blenda är lika färgad av sin tid som alla andra. Bremmer skildrar också Ester Blendas inre mörker och hur det drev henne till att bli alkoholist och använde diverse lugnande opiater samt ekonomiska bekymmer.

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström är också en bok om klass och författaren ställer sig frågan om Ester Blenda verkligen kunnat lyckas med det hon gjorde om hon tillhört en lägre klass. Det är också en berättelse om förbjuden kärlek – om hur den tidens syn på homosexualitet gjorde att Ester Blenda inte kunde leva så fritt som hennes yrkesroll möjliggjorde. Det vill säga hon kunde vara normbrytande i sitt arbete men aldrig privat.

Marie Richardson är en tämligen rutinerad inläsare vid det här laget. Hon har en behaglig röst och lyckas dramatisera utan att störa historien och utan att tilta över till radioteater. Jag uppskattar hennes engagemang i texten, vilket kommer till mig genom högtalarna.

Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Fatima Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blir på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Författarporträtt: Helén Karlsson
Bokomslag: Emilie Crispin Ekström

Överlevarna av Alex Schulman

I Alex Schumans senaste roman Överlevarna får vi följa tre bröder under några ödesmättade dagar i deras barndom parallellt med nutid. Bröderna har återvänt till familjens sommarstuga för att sprida deras mammas aska i sjön. Det börjar med ett slagsmål mellan två av bröderna och sedan får vi genom varje kapitel gå bakåt i tiden. Vi förstår redan i inledningskapitlet att det finns en komplicerad historia och denna kommer sakta nystas upp för oss. Vad var det som förde bröderna fram till detta ögonblick?

Jag valde att lyssna på författarinläsningen av boken. Varje kapitel är snillrikt sammankopplat med det förestående, men detta går tyvärr lite förlorat när man lyssnar. Men med det sagt så är det en fin läsning.

En scen som har fastnat hos mig är när pojkarna uppmanas av pappan att simma långt ut i sjön och runda en boj för att se vem av dem som kommer tillbaka först och vinner ett pris. Bröderna kastar sig i sjön, men bojen är mycket längre ut än vad de från början trott. Pojkarna är ivriga att vinna föräldrarnas kärlek. Tävlingen utvecklar sig istället till en simtur om liv och död. Bröderna hjälper varandra att nå stranden och då visar det sig att föräldrarna gått in och således lämnat bröderna till sitt öde. Den scenen säger så mycket om föräldraskapet. De är där men ändå så frånvarande.

Sommaren förflyter i samma stämning. Pojkarna suktar efter föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet. Föräldrarna lämnar barnen i stort sett vind för våg, vilket slutar med en tragisk händelse ute i skogen. Jag kan inte säga så mycket mer än så för att undvika att spoila historien.

Parallellt med detta får vi alltså följa de vuxna bröderna som närmar sig varandra. Det är mycket smärta och mörker. Hemligheter kommer upp till ytan. Minnet är centralt och hur detta kan vara bräckligt och tvivelaktigt. Två personer kan uppfatta en avgörande händelse på helt olika sätt vilket har påverkat hela deras liv. Någon händelse kan vara till synes helt förlorad. Men kommer så småningom sipprande tillbaka.

Den avgörande tragedin får du först fullt möta mot slutet av boken. Här är jag lite osäker på vad jag egentligen tycker och tänker. Historien är stark i sig själv och denna extra knorr månne inte ha behövts.

Författarporträtt: Thron Ullberg
Bokomslag: Sara R. Acedo


Alex Schuman är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkterna ”Överlevarna” och ”I fokus: Alex Schulman, Stephan Mendel-Enk, Kjell Westö
Klippen ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

Året med 13 månader av Åsa Linderborg

Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk.

Åsa Linderborg skildrar året hösten 2017 till hösten 2018. Ett år som innefattade Metoo, kaos kring Bokmässan och kaos i Svenska Akademin. Linderborg blir dessutom lämnad av mannen hon älskar och fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Ett av de mest händelserika, dramatiska och omvälvande åren för medie- och kulturbranschen. Och för Åsa Linderborg.

Först kom bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo. Ett självmord. Svenska Akademiens sammanbrott. En valrörelse och högerpopulismens slutgiltiga genombrott.

Boken bygger på Linderborgs egen dagbok. Något redigerad – färglagd som Linderborg själv skriver i efterordet. Den är mer litterär än en dagbok, innefattar beskrivningar och gestaltningar som sannolikt inte skulle hamna i en dagbok samt att den är vid något tillfälle framåtblickande.

Jag har aldrig skrivit dagbok i syfte att någon annan ska få ta del av den, i så fall hade jag formulerat mig annorlunda och med större omsorg om detaljerna. Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig. Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser.

Åsa Linderborg är journalist, kulturskribent, författare och historiker. Linderborg har varit politiskt intresserad i stort sett i hela sitt liv och hon har engagerat sig politiskt i såväl ungdomsförbund som förtroendevald i Uppsala. 2001 doktorerade hon vid Uppsala universitet med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs. År 2007 publicerades hennes första skönlitterära verk – den självbiografiska barndomsskildringen Mig äger ingen. En väldigt gripande roman som handlar om Linderborgs uppväxt med en alkoholiserad pappa. Boken nominerades till Augustpriset samma år. Mellan 2009 och 2019 var hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg är i sina journalistiska texter tämligen tvärsäker i sina åsikter, men i dagboken får vi emellanåt se en annan sida. Hon vacklar ibland och problematiserar sina egna tankar. När det gäller Metoo så är hon dock tvärsäker och det är här jag har svårt att riktigt begripa hennes tankar. Bitvis. Medias hantering av Metoo må hända vara oförsvarlig, men rörelsen i sig är så viktig att jag kan inte låta bli att bli oerhört provocerad av Åsa Linderborgs tankar. Jag lämnar det därhän trots min frustration – ett snabbt sök på nätet så har du otaliga repliker och recensioner som tar upp detta. Dock kan jag tillägga att det ändå visar något oerhört intressant med boken: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen och den är helt lysande. Texten känns än mer autentisk när jag hör Åsa Linderborg själv läsa ur sin egen dagbok. Dessutom har hon en väldigt behaglig ton och röst.

Boken handlar om så mycket mer än de stora händelser som jag nämner i inledningen. Den behandlar förhållandet till mamman i svallvågorna efter Mig äger ingen. Arvet efter pappan – såväl det vackra: hans passion och kärlek som det fula: hans alkoholism. Om åldrande och att inte känna igen sig själv i spegeln. Om vänskap. Om arbete och ambitioner. Och om att arbeta sig mot utmattningens ravin. Smärtsamt. Igenkänning. Den handlar också om otrohet och skuld i alla dess former.

Tisdag 2 oktober 2018

Svarar P med en enda mening, att det vore en dålig idé att ses. Det kan vi inte veta förrän vi försökt, skriver han tillbaka. Fortfarande inte ett ord om vad han har gjort mot mig eller vad han vill. Jag förstår inte hur han kan utmana min integritet på det här sättet. Han känner tydligen inte mig.

Oavsett om du håller med Åsa Linderborg eller inte så är boken ett viktigt tidsdokument. Året kommer gå till historien som ett av de mest händelserika i medie- och kulturbranschen. Det är dock hennes berättelse om detta omtumlande år.

Året med 13 månader avslutas, eller rättare sagt efterordet inleds med ett citat ur Preludier II av Tomas Tanströmer. Det blir mycket talande för hela boken och sammanfattar dess kärna på ett fint sätt och med dem avslutar jag min text:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Författarfoto: Anna Ledin Wirén
Bokomslag: Nina Ulmaja


Åsa Linderborg är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkterna ”Året med 13 månader”, ”I fokus: Åsa Linderborg, Elisabeth Åsbrink” och ”Klassamhällets comeback
Klippen ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

Att vara en lyssnande läsare

I fredags tittade jag på Snacka om ljudböcker, eller? på Bokmässan som handlade om ljudboken i allmänhet men om bristen på recensioner i synnerhet. Patrik Lundgren leder där ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

Jag skrev ett inlägg samma dag, men har fortsatt att fundera kring det här. De diskuterar bland annat varför det knappt finns några ljudboksrecensioner och jag håller med om att det är något som saknas. Det är dags för självrannsakan. Jag lyssnar en hel del numera på ljudböcker. Perfekt i bilen och när jag nödgas till tråksaker såsom matlagning eller städning. Undertecknad har gått från en sann skeptiker till mediet till en (nästan) frälst. Det gäller dock att välja böcker med omsorg då jag emellanåt kan gå miste om språkets storhet när jag fragmentiserar min lyssning på det sätt jag gör. Det är främst handlingsdrivna romaner jag väljer att lyssna på.

Självrannsakan gäller mitt recenserande. När jag tittar tillbaka i min blogg så ser jag att jag sällan anger om jag läst eller lyssnat. Varför gör jag så här? Kan det vara så att jag själv har en föreställning om att den traditionella boken har en högre ställning än ljudboken? Kan vara så. Numera försöker jag dock vara tydlig om jag läst eller lyssnat och i de fall som uppläsaren utmärker sig även inkluderat detta i min recension.

Jag har ljudboken som fenomen att tacka för att jag återfann min väg till läsningen en gång i tiden, vilket jag bland annat har berört i en text som tidigare publicerats på Kulturkollo. Nedan inkluderar jag texten.

Att vara en lyssnande läsare

Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. ”Vem har tid att lyssna?”, ”Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som ”Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.

Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.

Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig ”bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det ”bara så där”.

Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:

”När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”

Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.

Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.


Den här texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli

Inledningsvis bör jag poängtera att denna bok inte är skriven för mig. I detta sammanhang tillhör jag normen. De priviligierade. Jag lyssnar på Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli för att lära, tänka och för att bli utmanad kring de strukturer och normer som jag med största sannolikhet omedvetet upprätthåller.

Det är dags att våra verkligheter får synas, vi som inte föddes in i ekonomisk trygghet, inte har en familj som bott i det här landet i generationer eller har alla privilegier som kommer av att passa in i den rådande samhällsnormen. Jag har fått nog av den polerade framgångssagan och den fabricerade snyfthistorian. Vi är varken superhjältar eller offer, vi är vi, och våra historier måste ut nu, på våra villkor.

Siduri Poli är energi. Hon är som en mental storm som drar in i och över mig och jag blir såväl motiverad som något rädd för den till synes outtömliga intensitet hon besitter. I skrivande stund är jag tillfälligt sjukskriven då jag åter igen har drabbats av utmattningssymptom. Jag är med andra ord något skör just nu.

Siduri Poli är entreprenör och föreläsare och har sedan tonåren drivit eget företag, varit delaktig i otaliga projekt och start-ups och varit digital rådgivare till några av de största varumärkena i Sverige. 2015 drog hon igång Changers Hub, som är ett innovationshus för unga från ytterstadsområdena och finns i Alby, Botkyrka samt på Stureplan. Varför just Stureplan kan du lära mer av i boken.

Pengar är visserligen en viktig drivkraft för Siduri Poli, men den största drivkraften är att hon vill förändra världen. Hon vill hitta och genomföra digitala lösningar som förändrar vårt samhälle och världen i stort. Det är inspirerande att läsa om hennes samhällsengagemang och hur hon på en massa olika sätt hittar nya vägar till att nå framgång.

Dina drömmar är värda att förverkligas, och du ska inte låta någonting hindra dig. Det är dags att vår verklighet får synas, vi som inte fötts in i den vita medelklassen med alla privilegier som det innebär. Jag vill att du ska våga drömma, oavsett hur du ser ut eller var du kommer ifrån. Den där drömmen du har, den är din och ingen annans. Äg din dröm, stoppa den i fickan och gå ut genom dörren. Om du gör det, så kommer jag att berätta för dig hur jag gjort resten.

Samtidigt som du får ta del av Siduri Polis bakgrund och historia, hennes uppväxt i Botkyrka och att vara barn till assyriska flyktingar från Turkiet så delar hon med sig av handgripliga och motiverande tips. Hon belyser också den strukturella rasism och diskriminering som finns i vårt samhälle genom att dela med sig av personliga historier.

I boken har Siduri Poli sammanställt tio olika principer som ett manisfest (”Underdog manifesto”) om hur du ska lyckas i en vit värld, till exempelvis: ”Assimileras ej”, ”Hajpa din local” och ”Bygg din tribe”. Den princip som på ett sorgligt (och näst intill löjeväckande) sätt har åskådliggjorts i anslutning till att boken släpptes är ”Äru expert eller” som handlar om att du inte ska behöva vara expert på integrationsfrågor, konflikten i ditt hemland eller gängkriminalitet för att du bor där du bor. Det har nog undgått få hur Malou von Sivers intervju med Poli inleds med att börja i den tragiska händelse då en ung flicka blev mördar i Botkyrka. Intervjun fortsätter på samma spår och journalisten tycks inte ha fångat upp författarens poäng i boken.

Du behöver inte snacka om det som om du doktorerar i mänskliga rättigheter, nationalekonomi eller kriminologi. Du och jag vet lika lite som någon annan i det här rummet. Så sluta ta debatten om slöjan, hedersvåld eller andra nyhetsämnen som det vita samhället tror är det enda vi diskuterar hemma. Tolkningsföreträde är inte detsamma som att vara acclaimed expert i sakfrågor. Du är en fullskalig individ som inte ska behöva bli marginaliserad till att diskutera medias alarmistiska rubriker.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det är som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kan inte sluta lyssna.

Författarporträtt: Daniela Spiroska
Bokomslag: Daniela Juvall


Siduri Poli är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkten ”I fokus: Amat Levin, Siduri Poli, Julia Lundin, Yasmine Winberg” för de ett samtal kring arv, vithetsnorm och influencermakt. Klippet ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

 

Snacka om ljudböcker, eller?

Mitt inträde i Bokmässan 2020 sker i seminariet ”Snacka om ljudböcker, eller?” där Patrik Lundgren leder ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

De diskuterar vilken status som ljudboken har idag i jämförelse med de traditionella medierna. Varför finns det knappt några ljudboksrecensioner? Vad är det för skillnad på att recensera en bok och en ljudbok? Skugge menar att kultursidorna hänger helt enkelt inte med. Det är klart att ljudböckerna behöver lyftas fram på recensionskanalerna. Marta Hedener håller med och menar att man ofta lyfter fram ljudboken som fenomen men allt för sällan pratar om själva boken, dess innehåll och inläsare. ICA-kuriren är en av få som faktiskt gör detta och det har skett på Linda Skugges initiativ.

Björn Werner menar att det är själva texten är det intressanta. Det är boken – den skrivna texten – som står i fokus. En ljudbok är bara en variant av att framföra originaltexten. Men samtidigt verkar de andras tankar har utmanat hans sätt att tänka, vilket han själv säger. Han lyfter också det som Hedener tidigare var inne på: att kultursidorna lyfter ljudboken som fenomen och dess genomslagskraft. Werner ser dock en annan ingång för kultursidorna: vad händer spänningsfältet mellan texten och inläsningen? Vad händer med texten från papperssidorna till inläsningen – tillkommer det nya dimensioner till texten eller tappas något?

En inläst bok står den för sig själv eller hänger de samman, frågar Lundgren. Skugge menar att verket blir något helt eget och står helt för sig själv. Hon tycker inte att författarna ska läsa sina egna texter. Deras tanke med texten kan tyckas vara begränsande för läsare som inte själva får tolka texten. Jag håller delvis med. Det finns många författarinläsningar som är under all kritik och det kan handla om sättet att läsa eller om rösten helt enkelt. Och att jag precis som Skugge menar, tappar min egen ingång i texten. Den blir således redan färdigtolkad för läsaren.

Hederner påstår att vid en författarinläsning så kan författaren välja att emfasera delar av sin text som inte läsaren kanske skulle ha sett. Sant, om de inte drar undan mattan för mitt tolkningsföreträde. Trots min blygsamma aversion gentemot författarinläsningar har jag dock lyssnat på några författarinläsningar som har varit helt fantastiska: Marit Kaplas inläsning av Osebol, Stina Wollters Kring denna kropp och sist men inte minst Siduri Polis inläsning av Hur du lyckas i en vit värld.

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Högst ambivalenta känslor kommer till mig så här i svallvågorna efter att ha lyssnat på Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah. Den talar direkt till hela känsloregistret. Jag blir arg, ledsen och trött. Samtidigt får jag emellanåt frustfnissa åt eländet. Är det självupplevt? Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan Sonia och författaren. Namnen är inte helt olika, uppvuxna i Malmö och båda har utbildat sig till jurister. Författaren betonar dock i de intervjuer jag läst att det inte är en autofiktion utan en roman.

Vi får följa Sonia ifrån tonåren och upp i vuxen ålder. Från barndomshemmet i Malmö till studentlivet i Lund och senare till arbetslivet i Stockholm. Vi får följa Sonia genom männen i hennes liv. Genom otaliga fyllor, raggande och sexuella möten. Det är en oerhört sorglig läsning då Sonia dämpar sin ångest med män. Det finns inget slut på det tragiska och tomrummet i henne tycks vara omöjligt att fylla.

Hulkningarna hjälper att tysta tankeverksamheten. Jag kan inte göra något annat just nu än att fokusera på hur jag ska garantera kroppen syre. Det blir en stund för mig själv utan min hjärna. Över toan.

När mina kvävda hulkningar är det enda jag hör får jag äntligen lugn och ensamheten blir hanterbar.

Romanen är uppbyggd av korta kapitel och på ett korthugget och sakligt språk får vi ta del av alla dessa män i kronologisk ordning. Oftast är de utan namn och blir således bara ett nummer. Några få är namngivna och det är främst hos dem det kunde blivit något mer. Sonia är dock såpass skadad att hon drar sig undan dessa förhållanden och återgår till ett liv med snabba ligg, som sitt främsta självskadevapen.

Snubbarna i Lund är lätta. Okomplicerade. En blick och en fråga om att dela cigg räcker för att vara varandras viktigaste för ett par timmar. Alla bor nära. Enkelhet är vardagens Viagra.

Det är en ångestladdad läsning. Inte bara för allt som hon utsätts för och vad hon ibland själv utsätter sig för. Det är som att hon hela tiden testar hur långt och lågt hon kan nå. Med varje ligg raderar hon lite av sig själv. Det är effektfullt att låta männen vara anonyma. Det är nog så Sonia ser på det hela själv. Men det är så oerhört sorgligt att läsa. Jag sitter och väntar på att hon ska vakna upp, att hon är värd så mycket mer än så här. Hon gör dock inte det.

Jag är – som den eländesläsare jag är – helt på det klara med att alla slut kan inte och bör inte sluta lyckligt (Team: olyckliga slut). Men jag månne sakna något slag av karaktärsutveckling hos Sonia. Den uteblir, vilket gör att jag – mitt i det sorgliga – tröttnar lite på den accelererande siffran av män. Därav de ambivalenta känslorna. Samtidigt sitter jag nu i efterhand och är tillfreds med att det lyckliga slutet uteblev. Som i livet. Men det kunde väl ändå ha hänt något med Sonia?

Med det sagt så blir jag djupt berörd av Männen i mitt liv och jag kan även passa på att slå ett slag för Sissela Benns inläsning.

Författarporträtt: Alexander Mahmoud
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Lisa och Lilly möts för första gången på en hemlig och förbjuden dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare i september 1911 hittas deras kroppar i Hammarby sjö – sammanbundna och med fickorna fyllda av stenar. Mian Lodalen har gjort en omfattande research för att utröna vad som ledde fram till detta dubbelsjälvmord, vilket blev den skönlitterära romanen Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria. Detta är den första delen i en triologi som baseras på verkliga historiska händelser och personer och som kommer skildra homosexuellas livsvillkor under 1900-talet.

Det är en fin kärlekshistoria som kommer dig till del. Och en förbjuden sådan. Att vuxna personer av samma kön kunde ha ett förhållande var inte bara otänkbart utan stred mot lagen i början av 1900-talet (det blev först helt legaliserat 1944). De unga kvinnorna fick ta varje liten chans att ses och fick dölja det för såväl vänner som familj. Det är dock redan från början en tragisk kärlekshistoria att läsa då du redan genom baksidestexten förstår att det kommer att sluta illa för de två unga kvinnorna. På så vis skapas ett visst ångestpåslag även vid de fina stunder de har, eftersom jag vet att denna lycka inte kommer att bestå.

Det gemensamma självmordet omskrevs i tidningarna över hela landet. I Dagens Nyheter (29/11 1911) går det att läsa: ”Det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något överspändt i sig” samt ”de hade bundit samman sina kroppar med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med stenar för att av deras tyngd dras ned i djupet – det var häraf tydligt att de båda unga flickorna sökt och funnit döden tillsammans”. Det är svårt att ta till sig att något så fint som deras kärlek ska sluta så här. Den tragiska historien har inte bara inspirerat Modalen utan 1945 färdigställdes statyn ”Systrarna” av Nils Sjögren som står på Mosebacke torg i Stockholm. Foto av denna kan du se sist i inlägget.

Utöver historien om Lisa och Lilly får du även möta det tidiga 1900-talets Stockholm och dess tidsanda. Kvinnornas röst börjar höras, arbetarklassens röst likaså. Hemliga danser anordnas och dryckesfester sker i det fördolda. Och man ser fröet till det som senare under 40-talet kommer benämnas som tonårstiden även om detta begrepp ännu inte finns 1911. Du förväntades göra rätt för dig och arbeta och inte springa ute om kvällarna. Jag hade gärna fått mer av 1911 års Stockholm. Jag önskar att författaren kunde skapa fler bilder hos mig och få känna, se och lukta den stad som Lisa och Lilly levde i.

En annan sak jag så här i efterhand önskade var att jag läst boken istället för att lyssna på den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men uppläsaren – det vill säga Lodalen själv – fångar inte riktigt mig. Tyvärr.

Jag blir dock ändå rörd av historien och hur de blott sextonåriga flickorna valde att avsluta sina liv tillsammans i Hammarby sjö. Kärleken är så tidslös och du kan inget annat än att känna igen de brusiga och okontrollerade känslorna som finns så nära under tonåren. Jag väntar redan på de resterande två delarna i trilogin.

Foto vä: Sune Sundahl (CC) hö: Wikimedia commons

Författarporträtt: Elisabeth Ohlson
Bokomslag: Sara R. Acedo

Slutet av Mats Strandberg

Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet