Slutet av Mats Strandberg

Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet

En sekund i taget av Sofia Nordin

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.
Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.
Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

en sekund i tagetSom läsare kastas du direkt in i handlingen i Sofia Nordins En sekund i taget. Alla är döda. Alla utan Hedvig. Hela familjen, hela staden, hela världen har dött i en mystisk febersjukdom. Hedvig flyr ut på gatorna där det ligger fler döda människor och hon fortsätter ut ur staden. Hon stannar till vid en friluftsaffär och packar allt hon kan tänkas behöva för att klara sig själv.

Hedvig kommer så småningom fram till en undervisningsgård (4H?) där det finns kor, hästar och får. Hon beslutar sig för att stanna och försöker bygga upp något slag av tillvaro igen och hon får lära sig att ta hand om gården och alla djuren. Samtidigt är hon mitt i en outgrundlig sorg och i den förvirrande skräck som vilar i insikten att vara ensam kvar. Detta vågar hon dock inte tänka på. Det är alldeles för mycket att klara av. Lättare är det att lära sig mjölka kor och hugga ved.

Nordins dystopiska historia är en vardagsnära och lugn historia. Med vardagsnära menar jag hur realistisk den känns. Den känns sannolik och känslorna som Hedvig visar är som alla de känslor du kan känna. Det handlar inte om plötsliga naturkatastrofer eller invaderande utomjordingar, utan om den som blir ensam kvar efter en pandemi. Det finns alltså inget yttre hot kvar i Hedvigs värld förutom hennes egna inre rädslor.

Jag valde att lyssna på Disa Östrands inläsning av boken och den har varit alldeles lagom att ha i bilen på väg till och från jobbet och för att slå på läsläge en stund på lunchen. En sekund i taget är första delen i en trilogi och del två heter Spring så fort du kan (som antagligen blir lyssnad på inom kort) och del tre (som redan finns i pappersform) släpps som ljudbok i april: Som om jag vore fantastisk.

Författarporträtt: Sara Moritz

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

2013 fick Carina Bergfeldt Stora journalistpriset för hennes reportage om massakern på Utøya: ”Dagen vi aldrig glömmer” med motiveringen ”Av tusen lösa trådar väver hon en tät och tydlig berättelse som griper tag och vägrar släppa.” Samma år skrev hon en reportageserie om dödsstraffet i USA och någonting gjorde att Bergfeldt inte kunde släppa taget. Hon bad sina chefer om att få göra en fortsättning, men de sa nej. På sin semester åkte hon dock tillbaka till Texas, USA och intervjuade människor i dödsstraffets närhet och låste in sig på hotellrum under tre veckor och bara skrev. Resultatet blev Sju dagar kvar att leva (2015) i vilken du får möta Vaughn Ross, som i tio års tid väntat på verkställandet av sitt dödsstraff och som nu bara har sju dagar kvar i livet.

Du får dessutom bland annat möta en fängelsepräst som valt att viga sitt liv att följa de dödsdömda till sista andetaget, fängelsedirektören som hatar dödsstraff men ändå valt att arbeta med det, offrens anhöriga och polismannen som lovat en anhörig att vara med när mannen som mördade hans bror dör av en giftinjektion.

Jag lyssnar väldigt sparsamt på ljudböcker och gör emellanåt små försök att komma igång och nyttja min restid i bil. Detta är dock första gången jag lyssnat på något annat än fiktion och kom på mig själv att verkligen uppskatta formen. Jag blev totalt uppslukad av såväl Bergfeldts berättande och målande text och Karin Bergquists inläsning. Boken och ödena som målas upp i den vill inte släppa mig och jag funderar mycket på alla människor som berörs och påverkas av straffet. Jag lär mig också mycket nytt, till exempelvis att 1964 upphörde dödsstraffet i USA och att man tolv år senare återinförde man det. Texas valde dock att vänta ytterligare sex år innan man genomförde sin första avrättning. Staten USA avrättar i snitt en människa var tredje vecka samtidigt som landet ligger i topp i antal mord och att genomsnittstiden som går från dom till verkställande är 10,5 år – det tar så länge att ta sig igenom hela rättssystemet och dess möjlighet till överklagan. Jag lär mig också om hur olika dödsceller kan se ut i olika stater – huruvida man får välja en sista måltid eller inte och huruvida man får vistas ute eller får sitta av din tid helt utan att få frisk luft.

Vaughn Ross är vältalig och Bergfeldt återger hans berättelser, tankar och känslor på ett sakligt sätt utan att frossa i hans historia. Hur förbereder man sig inför döden? Vilka personer vill man ta ett sista farväl av? Får offrens anhöriga frid? Vedergällning? Du får också komma fängelseprästen mycket nära då han berättar om sin roll – en av många – i Texas dödsstraffsindustri.

Jag är övertygad i min tro på att dödsstraffet är något som inte är förenligt med vår tid och är ett omänskligt och oåterkalleligt straff. Det är svårt att finna argument till hur ett land – ett demokratiskt land – kan ha rätt till att utdöma och genomföra mord på en enskild individ och det har ingen effekt – varken i vedergällande eller avskräckande syfte. Jag är också medveten om att allt fler i vårt land förespråkar dess införande, vilket gör mig uppriktigt ledsen. Bergfeldt är också tydlig i sina åsikter kring straffet, men lyckas ändock att berätta en historia utan dramaturgisk överdriven retorik och hon låter flera olika personerna komma till tals och de får berätta sin historia – oavsett om de är för eller emot dödsstraffet.

För en gång skull kan jag inte bara rekommendera er att läsa, utan också att lyssna på Sju dagar kvar i livet. En bok som lyfter fram olika historier, olika sidor av dödsstraffet och som kan lära oss något.

Novell på dropp

Jag försöker ibland att bryta läslunken med noveller. Perfekt att ha när navelsträngen från föregående läsupplevelse är svår att klippa. När du är i en mellan-bok-period. I valet och kvalet. Numer ligger det ofta en novellsamling på sängbordet som jag läser ur lite då och då. En novell i taget. 

Novellformen är en ganska svår genre att bemästra som författare. Det lilla formatet begränsar såväl ordval, tidsperspektiv som innehåll. Nivån kan således variera ganska stort i en novellsamling. Därför är Novellix affärsidé avundsvärt lysande. De ger ut en novell åt gången. De har redan valt ut guldkornen. Den litterära världens version av snabbmat. En liten läsupplevelse i fickformat. Perfekt till tidigt kalla bussturer. Du kan sjunka ner i sätet och mysa in dig i halsduken och börja din dag med ett litterärt uppvaknande.

Tanken är lockande god, men jag åker ju inte kollektivt. Jag kör bil. Det blir därmed svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa en novell – hur liten den än må vara. Jag passade därför på att hämta hem tre ljudnoveller från biblioteket. Tanken är smått brilliant! Jag kan inhalera text även när jag kör bil. Eller novell på dropp.

Det fantastiska med de här novellerna är att de är inlästa av författarna själva, vilket bidrar till att man får höra hur de själva har tänkt sig att texten ska låta. Jo det är ”fine”, men jag vill ju kunna pausa, stanna upp, drömma vidare, fundera en stund, läsa om, skumma eller gå tillbaka i texten. Det funkar ju inte när man har ljudbok. Jag tappar istället tråden och intresset och får lyssna om. När jag läser är jag ett med texten och behöver se den för att ta in hela läsupplevelsen. Bilden av texten är en del av hela grejen. Med text alltså.

Dessa noveller var faktiskt lite för bra för att bli ”skumlyssnade” på. De är värda så mycket mer än mitt ointresse. Jonas Karlsson gör visserligen en väldigt bra inläsning av sin novell Spår i snön och jag gillar verkligen hans stämma. Men jag måste fokusera: ”lyssna, lyssna, lyssna” och nu i efterhand minns jag nästan bara snön och hans röst. Johannas Thydells Han tänkte på dem som färger gick mig tyvärr helt förbi då den är väldigt litterär och jag behövde verkligen möjligheten att stanna upp och läsa om och få texten serverat i min takt – få smaka på den lite mer. Här börjar jag känna mig lite obekväm och småirriterad.

Den sista jag lyssnade på var Jonas Hassen Khemiris Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (lysande titel!) och nu blev jag riktigt förbannad på mig själv. Varför förstöra läsupplevelsen på det här sättet? Jag måste få läsa själv. Det här är ju bra. Egentligen. Jag bara kom av mig i dagdrömmeriet, i rödljuset eller någonstans på motorvägens tristess. För att göra mig lite extra irriterad så är ljudkvaliteten under all kritik. Det låter som att Khemiri pratar i en låda.

Ljudnovellen. Det är inte ditt fel. Det är mig det är fel på. Du är inte rätt format för mig just nu. Jag skulle ha läst dig istället. Förlåt.