Jag har äntligen kommit igång med läsningen igen, men skriveriet flyter tyvärr inte på – vilket är oerhört frustrerande när jag nu har läst en bok som förtjänar så många ord. Det är oerhört frustrerande när hjärnan söker lämpliga superlativ, men min mossiga och skrivkrampande hjärna bara levererar ord som ”fantastisk”, ”fascinerande” och ”fängslande”. Så ni får de orden – som i alla fall blev en allitteration – till er och så går vi vidare.
Nina Wähäs Testamente engagerar läsaren från första sidan. Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser.
Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.
Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.
Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?
Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.
Med de orden inleds Testamente. Du tror du vet vad som väntar, men icke – romanen är långt mer än en mordhistoria. Ja, det sker ett mord, men boken innehåller så mycket och många liv att det liksom kommer lite i skymundan. Det kommer så småningom också förekomma ett testamente, men jag vill tro att titeln också kan härledas till allt det du ärver – varesig du vill det eller ej – från föräldrarna, från historien, från marken i sig. Kan man ärva skam? Kan du vara ansvarig för tidigare synder? Kan du skriva om din historia? Det är frågor som du som läsare ställs inför i Wähäs roman.
Testamente handlar om familjen Toimi som bor på en gård på den finländska sidan av Tornedalen. Det är 1980-tal och inledningsvis får du träffa gravida Annie, som något ängslig åker hem till platsen där hon växte upp. Hon var ”lite rädd att hembygden på något vis skulle sätta klorna i henne när hon återvände och att hon plötsligt skulle vara fast, fången, tillbaka. Fysiskt oförmögen att åka därifrån, hem, bort. En känsla hon hade som tonåring, att det var bråttom, hon var tvungen att skynda sig, annars skulle platsen, den här platsen, ta henne, hon skulle växa fast. Fötterna skulle slå rot och gro. Därför lämnade hon bygden redan när hon var sexton.”
Men boken nöjer sig inte med Annie utan har hela fjorton (eller sexton beroende på hur man räknar) huvudpersoner; vi får lära känna en något avtrubbad mamma och en avskydd och hotfull pappa och därtill tolv barn som är i livet och två som är döda. De allra flesta barnen har valt att lämna gården tämligen tidigt i sina liv och vi förstår så småningom att pappan är den som driver bort dem och hur det finns en – eller flera – familjehemligheter som fräter och förgiftar. Uppgörelsens tid är dock kommen.
Det var märkligt egentligen, denna man. Så kort, inte mer än en och sextifem, en blick, naturligt svart och håret, svart även det, inte ett enda grått hår, fjorton barn hade han satt till världen och inte ett enda grått hår, ja det handlar om genetik men det är även symboliskt, håll med om det.
De hade sameblod i Penttis släkt, inget man ville erkänna, och inget man fick prata om, men otvetydigt var det så. Sameblod och något annat, djupare, det heliga raseriet (och vansinnet) det kom från ett religiöst högsäte, inget annat alternativ fanns. Det var katolskt blod som rann i dessa ådror, tveklöst.
Du kan tro att det är svårt att engagera sig i så många huvudpersoner. Du kan tro det – men det är det inte. Syskonskaran är en högst brokig samling och jag fascineras ständigt under läsningens gång över Nina Wähäs förmåga att levandegöra och bygga dessa komplexa karaktärer. Wähä lockar till sig läsaren i varendaste människa och själ och du vill bara veta mer om just den personen.
Wähä låter berättaren ha ett rappt och nutida språk med inslag av tidstypiska engelska uttryck vilket ger hen såväl närhet som distans till historien som ska berättas. I myllret av alla fantastiska karaktärer är det den allvetande berättarrösten som lotsar oss rätt och hjälper oss att knyta ihop den röda tråden. And I like it!
Detta är en fantastisk, fascinerande och fängslande (ni får nöja er med dessa ord) historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Du får sakta med säkert ta del av familjen Toimis hemligheter och kanske, kanske du får reda på vem som var mördaren.
Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Sara R. Acedo
Titeln The Hate U Give anspelar på rapparen Tupac Shakurs band Thug Life, vilket sägs vara akronym för ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everyone”. Detta betyder att det hat som svarta barn får av samhället slår tillbaka på samhället när barnen växer upp. Flertalet gången refereras det i boken till Tupac och nämnda titel och dess betydelse blir såväl infriad som emotsagd och inte minst problematiserad av Thomas när hon visar på flertalet olika öden och historik bakom dessa.
arena för den tävling som pågår mellan två unga illusionister, Celia Bowen och Marco Alisdair. De har sedan barndomen tränats i att använda sina magiska krafter för att överträffa varandra. Reglerna står dock inte klart för deltagarna och till en början vet de inte ens vem som är deras motståndare. Så småningom förstår de dock att detta är en tävling där endast döden utser en vinnare. En tävling som ingen av dem vill vinna. I kulisserna står deras båda läromästare: Hector och Alexander och drar i trådarna.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 