Testamente av Nina Wähä

Jag har äntligen kommit igång med läsningen igen, men skriveriet flyter tyvärr inte på – vilket är oerhört frustrerande när jag nu har läst en bok som förtjänar så många ord. Det är oerhört frustrerande när hjärnan söker lämpliga superlativ, men min mossiga och skrivkrampande hjärna bara levererar ord som ”fantastisk”, ”fascinerande” och ”fängslande”. Så ni får de orden – som i alla fall blev en allitteration – till er och så går vi vidare.

Nina Wähäs Testamente engagerar läsaren från första sidan. Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser.

Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.
Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.
Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?
Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.

Med de orden inleds Testamente. Du tror du vet vad som väntar, men icke – romanen är långt mer än en mordhistoria. Ja, det sker ett mord, men boken innehåller så mycket och många liv att det liksom kommer lite i skymundan. Det kommer så småningom också förekomma ett testamente, men jag vill tro att titeln också kan härledas till allt det du ärver – varesig du vill det eller ej – från föräldrarna, från historien, från marken i sig. Kan man ärva skam? Kan du vara ansvarig för tidigare synder? Kan du skriva om din historia? Det är frågor som du som läsare ställs inför i Wähäs roman.

Testamente handlar om familjen Toimi som bor på en gård på den finländska sidan av Tornedalen. Det är 1980-tal och inledningsvis får du träffa gravida Annie, som något ängslig åker hem till platsen där hon växte upp. Hon var ”lite rädd att hembygden på något vis skulle sätta klorna i henne när hon återvände och att hon plötsligt skulle vara fast, fången, tillbaka. Fysiskt oförmögen att åka därifrån, hem, bort. En känsla hon hade som tonåring, att det var bråttom, hon var tvungen att skynda sig, annars skulle platsen, den här platsen, ta henne, hon skulle växa fast. Fötterna skulle slå rot och gro. Därför lämnade hon bygden redan när hon var sexton.

Men boken nöjer sig inte med Annie utan har hela fjorton (eller sexton beroende på hur man räknar) huvudpersoner; vi får lära känna en något avtrubbad mamma och en avskydd och hotfull pappa och därtill tolv barn som är i livet och två som är döda. De allra flesta barnen har valt att lämna gården tämligen tidigt i sina liv och vi förstår så småningom att pappan är den som driver bort dem och hur det finns en – eller flera – familjehemligheter som fräter och förgiftar. Uppgörelsens tid är dock kommen.

Det var märkligt egentligen, denna man. Så kort, inte mer än en och sextifem, en blick, naturligt svart och håret, svart även det, inte ett enda grått hår, fjorton barn hade han satt till världen och inte ett enda grått hår, ja det handlar om genetik men det är även symboliskt, håll med om det.

De hade sameblod i Penttis släkt, inget man ville erkänna, och inget man fick prata om, men otvetydigt var det så. Sameblod och något annat, djupare, det heliga raseriet (och vansinnet) det kom från ett religiöst högsäte, inget annat alternativ fanns. Det var katolskt blod som rann i dessa ådror, tveklöst.

Du kan tro att det är svårt att engagera sig i så många huvudpersoner. Du kan tro det – men det är det inte. Syskonskaran är en högst brokig samling och jag fascineras ständigt under läsningens gång över Nina Wähäs förmåga att levandegöra och bygga dessa komplexa karaktärer. Wähä lockar till sig läsaren i varendaste människa och själ och du vill bara veta mer om just den personen.

Wähä låter berättaren ha ett rappt och nutida språk med inslag av tidstypiska engelska uttryck vilket ger hen såväl närhet som distans till historien som ska berättas. I myllret av alla fantastiska karaktärer är det den allvetande berättarrösten som lotsar oss rätt och hjälper oss att knyta ihop den röda tråden. And I like it!

Detta är en fantastisk, fascinerande och fängslande (ni får nöja er med dessa ord) historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Du får sakta med säkert ta del av familjen Toimis hemligheter och kanske, kanske du får reda på vem som var mördaren.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Sara R. Acedo

The Hate U Give av Angie Thomas

Varje lässtund – vi snackar minuter och sekunder – som kunde uppbådas på läsretreaten i Varberg gick åt att sluka – och jag menar s l u k a – The Hate U Give av Angie Thomas. Jag försökte desperat finna några lämpliga superlativ att delge Instagram-flödet direkt efter läsningen, men fick bara fram tre bokstäver, vilket i och för sig sammanfattar det hela tämligen väl. Wow!

Sextonåriga Starr Carter slits mellan två världar: den fattiga förorten Garden Heights och den fina sidan av stan där hon går i skolan. Det är en balansgång som hon har lärt sig att bemästra och hon transformerar sig som en kameleont mellan de två ytterligheterna. Den enda person som hon vågar visa sitt fulla jag för är pojkvännen Chris.

Hon har en mycket kärleksfull familj där relationen mellan fadern och Starr är synnerligen fint skildrad av Thomas. Fadern som har en bakgrund som gängledare och idag kämpar för att hålla familjen flytande och skydda sina barn mot gängens destruktiva influens på tonåringarna i grannskapet.

Starrs hela värld rasar dock samman den dag när hon blir det enda vittne till hur en polis skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil – en skjutning som påminner mycket om de händelser som du tyvärr kontinuerligt hör om där polisen brukar övervåld och emellanåt dödlig våld mot den svarta befolkningen i USA. Reaktionerna från omgivningen eskalerar fort och går från verbala protester till kravaller – man kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Starr ställs inför det svåra valet om hon ska vittna eller inte då detta kommer innebära stora konsekvenser för människor i hennes närmsta omgivning. Vad hon än väljer att göra eller inte göra så påverkar det människor hon står nära. Det blir en inre konflikt hos Starr som Angie Thomas skildrar väldigt trovärdigt genom att ge Starr en stark och närvarande berättarröst.

Thomas skildrar rasismen i dess olika former – allt från polisbrutaliteten som den mer subtila rasismen som gör sig gällande på skolan. Från den strukturella till individuella rasismen. Starr som har vuxit upp i skuggan av Svarta pantrarna och Black Lives Matter-rörelsen inser snart att rasismen kan ta sig olika skepnader beroende på kontext och maktrelationerna och drabba olika minoriteter på olika sätt. Starrs förhållande till såväl sin vita pojkvän som sina barndomsvänner och familj blir allt mer komplicerat.

The Hate U Give ligger nära verkligheten och är en skildring av vår samtid. Angie Thomas växte själv upp i en förort med liknande problem som de i bokens Garden Heights. Den allmänna bilden var att denna förort var ett problemområde, vilket visserligen stämde men Thomas ville visa en annan sida – en annan bild – som sällan fick synas.  Thomas ville dessutom kasta ljus på  rasismen och polisvåldet som många svarta utsätts för i USA. ”Frustrerad över att hon själv varit tyst så många gånger då människor uttryckt sig rasistiskt och fördomsfullt i samband med våld mot unga svarta amerikaner, bestämde hon sig för att skriva en bok och på så sätt ge röst åt alla dem som inte kan eller vågar göra sin röst hörd.”

Där finns så mycket att hämta och beröras av i The Hate u give – vänskapen med barndomsvänner Khalil och syskonskapet och kärleken mellan Starr och hennes halvsyskon Seven och Kenya är så fint porträtterat. Eller ja, hela Starrs familj är helt underbar. Och inte att förglömma morbror Carlos viktiga roll för den unga Starr. Du slungas mellan de små och stora frågorna i den tonåriga Starrs liv – konflikter, vänskap, lojalitet, död, polisbrutalitet och den såväl smärtsamma som bubblande kärleken.

Titeln The Hate U Give anspelar på rapparen Tupac Shakurs band Thug Life, vilket sägs vara akronym för ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everyone”. Detta betyder att det hat som svarta barn får av samhället slår tillbaka på samhället när barnen växer upp. Flertalet gången refereras det i boken till Tupac och nämnda titel och dess betydelse blir såväl infriad som emotsagd och inte minst problematiserad av Thomas när hon visar på flertalet olika öden och historik bakom dessa.

Avslutningsvis måste jag även få lyfta bokomslaget som är utformat av Parasto Backman – det är så jädrans snyggt! Ryggen och baksidan är lika lysande rosa som texten på framsidan och väcker helt klart en del uppmärksamhet. Flertalet av mina bokvänner på läsretreaten ville känna, klämma och berömma.

Författarporträtt: Anissa Hidouk
Bokomslag: Parasto Backman

Traumatisk läsupplevelse i nyutgivning

Jag är inget stort fan av Stephen King på grund av traumatisk läsupplevelse som barn, men jag kan inte tycka annat än att de nyutgåvor som är på gång är väldigt snygga. Böckerna ges ut som storpocket med omslag av den brittiske formgivaren David Pearson. Kanske är det dags att försöka sig på genren och författaren igen. Kanske.

Hej Brevlådan! Long Time No See.

Då var vi äntligen kompisar igen; jag och min brevlåda. Det kan ha varit så att jag också slant till på köp-knappen inne på en elektroniska boklåda igår. Det kan vara så… Dock är jag så fasansfullt trött efter helgens endorfinchock, så jag minns inte vad det var jag slant på. För övrigt mycket snyggt omslag på höstkatalogen (Staffan Larsson).

 

För dig som inte vet så lanserades äntligen bloggkollektivet Kulturkollo i helgen som var och allt flöt på enligt planerna (dock extremt långsamt mvh otålig). Det är lite mycket dagen efter-trötthet, men det är ju först nu det egentligen börjar. Äventyret!

Under lördagen publicerades mitt första inlägg där jag kortfattat presenterade mig (här) och igår listade jag eländes eländesböcker (här). Och på tal om eländes elände – vill du ha en chans att vinna Älskade av Toni Morrison så klicka dig vidare här. Håll extra koll där om du vill få fler chanser till bokliga utlottningar.

 

Om bokomslag, migräntriggande böcker och Chip Kidd

Det här med bokomslag är ju fantastiskt kul. Och intressant. För nog dömer vi boken efter dess omslag, eller hur? Jag är otrolig snabb på att vara dräpande i mitt omdöme om en bok ska läsas eller inte. Snabba beslut. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Naturligtvis händer det att jag har fel. Ja, jag är inte sen att erkänna detta. Men det går inte att bortse ifrån bokomslagens betydelse för spontanköpare och/eller biblioteksattackläsare som undertecknad. Nog är det även så att en bok som har väl genomtänkt formgivning kan påverka hela läsupplevelsen i en än mer positiv riktning. Se till exempelvis Nattens cirkus där hela boken, såväl utsida, insida, sidnumering som kapitelnumrering, är en viktig del i hela upplevelsen av boken (kan tyvärr inte hitta vem/vilka som står för formgivning). Ett annat exempel är John Steinbecks Blod och guld (formgivning: Room for words) som för tillfället lägger hela mitt kök i en dimma av osande/doftande tjära. Den sistnämnda är riktigt häftig då den ger så många fler sinnesintryck än ”bara” det visuella (den både känns som doftar ovanligt). Nackdelen är månne att den snarare triggar migränen än läslusten.

Omslagen ska spegla såväl bokens innehåll, mening och stå ut från mängden i den obarmhärtiga konkurrensen bland boklådornas hyllor. Om detta handlar Chip Kidds TED-föreläsning. Den är både intressant och underhållande att lyssna på (om man kan sluta tänka på glasögonen som sitter på svaj). Hans formgivning är kanske inte min kopp av te, men hur som haver är han mycket intressant att lyssna på.

Läs mer:
Årets omslag 2012
Dags att tänka på ytligheter
Bokomslag