The Hate U Give av Angie Thomas

Varje lässtund – vi snackar minuter och sekunder – som kunde uppbådas på läsretreaten i Varberg gick åt att sluka – och jag menar s l u k a – The Hate U Give av Angie Thomas. Jag försökte desperat finna några lämpliga superlativ att delge Instagram-flödet direkt efter läsningen, men fick bara fram tre bokstäver, vilket i och för sig sammanfattar det hela tämligen väl. Wow!

Sextonåriga Starr Carter slits mellan två världar: den fattiga förorten Garden Heights och den fina sidan av stan där hon går i skolan. Det är en balansgång som hon har lärt sig att bemästra och hon transformerar sig som en kameleont mellan de två ytterligheterna. Den enda person som hon vågar visa sitt fulla jag för är pojkvännen Chris.

Hon har en mycket kärleksfull familj där relationen mellan fadern och Starr är synnerligen fint skildrad av Thomas. Fadern som har en bakgrund som gängledare och idag kämpar för att hålla familjen flytande och skydda sina barn mot gängens destruktiva influens på tonåringarna i grannskapet.

Starrs hela värld rasar dock samman den dag när hon blir det enda vittne till hur en polis skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil – en skjutning som påminner mycket om de händelser som du tyvärr kontinuerligt hör om där polisen brukar övervåld och emellanåt dödlig våld mot den svarta befolkningen i USA. Reaktionerna från omgivningen eskalerar fort och går från verbala protester till kravaller – man kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Starr ställs inför det svåra valet om hon ska vittna eller inte då detta kommer innebära stora konsekvenser för människor i hennes närmsta omgivning. Vad hon än väljer att göra eller inte göra så påverkar det människor hon står nära. Det blir en inre konflikt hos Starr som Angie Thomas skildrar väldigt trovärdigt genom att ge Starr en stark och närvarande berättarröst.

Thomas skildrar rasismen i dess olika former – allt från polisbrutaliteten som den mer subtila rasismen som gör sig gällande på skolan. Från den strukturella till individuella rasismen. Starr som har vuxit upp i skuggan av Svarta pantrarna och Black Lives Matter-rörelsen inser snart att rasismen kan ta sig olika skepnader beroende på kontext och maktrelationerna och drabba olika minoriteter på olika sätt. Starrs förhållande till såväl sin vita pojkvän som sina barndomsvänner och familj blir allt mer komplicerat.

The Hate U Give ligger nära verkligheten och är en skildring av vår samtid. Angie Thomas växte själv upp i en förort med liknande problem som de i bokens Garden Heights. Den allmänna bilden var att denna förort var ett problemområde, vilket visserligen stämde men Thomas ville visa en annan sida – en annan bild – som sällan fick synas.  Thomas ville dessutom kasta ljus på  rasismen och polisvåldet som många svarta utsätts för i USA. ”Frustrerad över att hon själv varit tyst så många gånger då människor uttryckt sig rasistiskt och fördomsfullt i samband med våld mot unga svarta amerikaner, bestämde hon sig för att skriva en bok och på så sätt ge röst åt alla dem som inte kan eller vågar göra sin röst hörd.”

Där finns så mycket att hämta och beröras av i The Hate u give – vänskapen med barndomsvänner Khalil och syskonskapet och kärleken mellan Starr och hennes halvsyskon Seven och Kenya är så fint porträtterat. Eller ja, hela Starrs familj är helt underbar. Och inte att förglömma morbror Carlos viktiga roll för den unga Starr. Du slungas mellan de små och stora frågorna i den tonåriga Starrs liv – konflikter, vänskap, lojalitet, död, polisbrutalitet och den såväl smärtsamma som bubblande kärleken.

Titeln The Hate U Give anspelar på rapparen Tupac Shakurs band Thug Life, vilket sägs vara akronym för ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everyone”. Detta betyder att det hat som svarta barn får av samhället slår tillbaka på samhället när barnen växer upp. Flertalet gången refereras det i boken till Tupac och nämnda titel och dess betydelse blir såväl infriad som emotsagd och inte minst problematiserad av Thomas när hon visar på flertalet olika öden och historik bakom dessa.

Avslutningsvis måste jag även få lyfta bokomslaget som är utformat av Parasto Backman – det är så jädrans snyggt! Ryggen och baksidan är lika lysande rosa som texten på framsidan och väcker helt klart en del uppmärksamhet. Flertalet av mina bokvänner på läsretreaten ville känna, klämma och berömma.

Författarporträtt: Anissa Hidouk
Bokomslag: Parasto Backman

Traumatisk läsupplevelse i nyutgivning

Jag är inget stort fan av Stephen King på grund av traumatisk läsupplevelse som barn, men jag kan inte tycka annat än att de nyutgåvor som är på gång är väldigt snygga. Böckerna ges ut som storpocket med omslag av den brittiske formgivaren David Pearson. Kanske är det dags att försöka sig på genren och författaren igen. Kanske.

Hej Brevlådan! Long Time No See.

Då var vi äntligen kompisar igen; jag och min brevlåda. Det kan ha varit så att jag också slant till på köp-knappen inne på en elektroniska boklåda igår. Det kan vara så… Dock är jag så fasansfullt trött efter helgens endorfinchock, så jag minns inte vad det var jag slant på. För övrigt mycket snyggt omslag på höstkatalogen (Staffan Larsson).

 

För dig som inte vet så lanserades äntligen bloggkollektivet Kulturkollo i helgen som var och allt flöt på enligt planerna (dock extremt långsamt mvh otålig). Det är lite mycket dagen efter-trötthet, men det är ju först nu det egentligen börjar. Äventyret!

Under lördagen publicerades mitt första inlägg där jag kortfattat presenterade mig (här) och igår listade jag eländes eländesböcker (här). Och på tal om eländes elände – vill du ha en chans att vinna Älskade av Toni Morrison så klicka dig vidare här. Håll extra koll där om du vill få fler chanser till bokliga utlottningar.

 

Om bokomslag, migräntriggande böcker och Chip Kidd

Det här med bokomslag är ju fantastiskt kul. Och intressant. För nog dömer vi boken efter dess omslag, eller hur? Jag är otrolig snabb på att vara dräpande i mitt omdöme om en bok ska läsas eller inte. Snabba beslut. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Naturligtvis händer det att jag har fel. Ja, jag är inte sen att erkänna detta. Men det går inte att bortse ifrån bokomslagens betydelse för spontanköpare och/eller biblioteksattackläsare som undertecknad. Nog är det även så att en bok som har väl genomtänkt formgivning kan påverka hela läsupplevelsen i en än mer positiv riktning. Se till exempelvis Nattens cirkus där hela boken, såväl utsida, insida, sidnumering som kapitelnumrering, är en viktig del i hela upplevelsen av boken (kan tyvärr inte hitta vem/vilka som står för formgivning). Ett annat exempel är John Steinbecks Blod och guld (formgivning: Room for words) som för tillfället lägger hela mitt kök i en dimma av osande/doftande tjära. Den sistnämnda är riktigt häftig då den ger så många fler sinnesintryck än ”bara” det visuella (den både känns som doftar ovanligt). Nackdelen är månne att den snarare triggar migränen än läslusten.

Omslagen ska spegla såväl bokens innehåll, mening och stå ut från mängden i den obarmhärtiga konkurrensen bland boklådornas hyllor. Om detta handlar Chip Kidds TED-föreläsning. Den är både intressant och underhållande att lyssna på (om man kan sluta tänka på glasögonen som sitter på svaj). Hans formgivning är kanske inte min kopp av te, men hur som haver är han mycket intressant att lyssna på.

Läs mer:
Årets omslag 2012
Dags att tänka på ytligheter
Bokomslag

Nattens cirkus – en sällsam saga

Välkommen till Le Cirque des Rêves! Cirkusen som kommer om natten som du inte har blivit förvarnad om varken genom flygblad eller planscher, inte ens skvallret har nått dig. Plötsligt så står den bara där: ”Öppnar vid mörkrets inbrott. Stänger i gryningen”. Och lika plötsligt som den dök upp kommer den en dag att försvinna.

Nattens cirkus av Erin Morgenstern är en sällsam historia som förenar saga, magi och realism. Författaren låter dig träda in i en svunnen tid då de kringresande cirkusarna möjligtvis hade sin storhetstid, i slutet av 1800-talet. Le Cirque des Rêves är dock en ovanligt ovanlig cirkus som kan liknas vid dåtidens Cirque de Soleil kryddad av magi ända ut i sista tältpinnen. Den är till bredden full av fantasifulla tält, osedvanliga cirkusartister, hemlighetsmakeri och en estetik utöver det vanliga; allt går i svart, vitt och gråtonerna däremellan.

Le Cirque des Rêves, Drömmarnas cirkus, är inte bara en cirkus, utan även en Omslagsbild: Nattens cirkusarena för den tävling som pågår mellan två unga illusionister, Celia Bowen och Marco Alisdair. De har sedan barndomen tränats i att använda sina magiska krafter för att överträffa varandra. Reglerna står dock inte klart för deltagarna och till en början vet de inte ens vem som är deras motståndare. Så småningom förstår de dock att detta är en tävling där endast döden utser en vinnare. En tävling som ingen av dem vill vinna. I kulisserna står deras båda läromästare: Hector och Alexander och drar i trådarna.

Omslaget är osedvanligt vackert, ja hel boken för all del. Den går i svart, vitt och gråa nyanser och har inslag av röda detaljer såsom Le Cirque des Rêves rêveurer – cirkusens fanclub. Varje sida är krönt av en fin utsmyckning vid sidnumreringen, varje kapitel inkluderar invävda citat samt beskrivningar av alla de magiska tält som finns på cirkusen. Bokens hela formgivning kunde ha fått ett eget inlägg, men det får du här då Litteraturmagasinets Anna Lagerkvist tar upp just Nattens cirkus fina formgivning. Det kan vara på sin plats att nämna att det är John Fontana och Helen Musselwhite som står bakom denna.

Erin Morgenstern har en fantastisk berättarglädje och hela boken är som en hyllning till fantasin. Det är ett rent nöje att svepas med i det magiska skimmer som hela boken, såväl innehållet som bokens utformning, skapar. En magisk fantasirik saga.