Årets bästa böcker 2015

Har man begåvats med ett guldfiskminne såsom undertecknad så kan detta att lista böcker vara en vansklig företeelse. Trots att jag har stor hjälp av bloggen och diverse boklistningssidor såsom Goodreads och Boktipset, så är det en utmaning som heter duga att hitta (läs: komma ihåg) de där guldkornen som glänser aningens mer än de andra.

Jag har fått sålla hårt och har gått från ett tjugotal böcker till femton. Någonstans måste gränsen dras och färre än femton var faktiskt en omöjlighet. När jag gav mig själv tillåtelse att lista femton så innebär det i praktiken att jag har fått stryka några som verkligen – egentligen – förtjänar en plats, t.ex. Fowlers Vi är alla helt utom oss och Nelsons Jag ger dig solen. De är riktigt, riktigt bra. Bara så ni vet.

Utan inbördes ordning är 2015 års bästa böcker (vill du läsa om aktuell bok så klicka på bilden):

 

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

När jag lästa Julie Otsukas Vi kom över havet tyckte jag att det var oerhört effektfullt att använda en kollektiv anonymiserad (vi) berättarröst och i hennes (egentliga debutroman) När kejsaren är gudomlig, så är berättarrösten mer personifierad men fortfarande anonym (kvinnan, flickan, pojken e.t.c.). Effekten är liknande (men i mitt tycke mer slående och effektfullt i Vi kom över havet) – du får ta del av en kollektiv del av historien på ett sätt som visar att flera bär samma eller liknande historia. Den förstnämnda boken handlar om 1920-talets postoderbrudar, som reste över havet från Japan till USA och denna handlar om hur amerikaner med japanskt ursprung deporterades till interneringsläger under andra världskriget (efter att Pearl Habour attackerats).

Otsuka skildrar en splittrad familj där fadern redan sedan tidigare blivit hämtad och skickad till ett läger någonstans i landet. Boken tar sin början då kvinnan ser information om att alla med japanska rötter måste packa samman sina saker och göra sig beredda på att flytta. Du får därefter följa den långa resan till interneringslägret i Utah, tiden där och hur det var att återvända till sitt hem.

Det är en del av historien som vi i Sverige vet väldigt lite om, vilket gör det hela mycket intressant att läsa (om än hemskt och fruktansvärt). Extra effektfullt blev det för mig då jag precis slutfört Arons bok, som handlar om livet i Warszawas getto. Samma tid, men ett världshav emellan.

Jag gillar verkligen Otsukas avskalade och distanserade språk och hur hon genom berättarperspektiven förmedlar en historia om många snarare än om någon. Det är också intressant att se att trots att böckerna bygger på verkliga händelser så är de tidlösa. Tyvärr ligger då och nu inte så långt ifrån varandra som vi kunde önska.

Kulturkollo har haft När kejsaren var gudomlig som cirkelbok – jag hann aldrig läsa den till dess, men det är intressant att läsa alla kloka tankar om boken så här i efterhand.

Vi kom över havet

Termen picture bride (postoderbrudar) härrör från 1920-talets USA då arbetsinvandringen från Japan och Korea var tämligen stor. Det var främst män som emigrerade och som sedan via någon form av mäklarfirma kunde välja brudar (genom att urvalsmetoden: fotografier) från sina respektive hemländer. Detta är ett fenomen som fortfarande finns idag även om det kanske främst är från andra länder än just nämnda och Julie Otsukas Vi kom över havet (2012) blir på så vis såväl aktuell som tidlös. Men vilka var alla dessa kvinnor som, genom en dramatisk båtfärd, vågade ta steget att söka lyckan på andra sidan havet?

”På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit någonting annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor. Några av oss kom från stan och hade eleganta stadskläder, men många fler av oss kom från landet, och på båten hade vi på oss samma gamla kimonor som vi hade haft i många år – urblekta och ärvda från våra systrar, lappade och omfärgade flera gånger. Några av oss kom från bergen och hade aldrig förr sett havet annat än på bild, och några av oss var döttrar till fiskare och hade vistats vid havet hela våra liv.” 

Picture Brides, San Francisco, ca 1920
Jim Kajiwara Collection, National Japanese American Historical Society

I Vi kom över havet får vi möta de japanska kvinnorna som under mellankrigstiden valde att lämna sitt hemland för att bosätta sig i Kalifornien. Du får följa den mer än mödosamma båtresan, de första mötena med makarna, arbetet, rasismen, kulturkrockarna, barnen som tog avstånd från sin bakgrund och den växande misstro som fanns bland amerikanerna när vi närmar oss andra världskriget då de till slut anklagades för förräderi och tvångsdeporterades till särskilda läger i USA. De skildrar tillsammans det angivarsamhälle som fanns, där alla och ingen var betalda angivare

Det är en liten bok på sina 175 sidor, men med ett stort innehåll. Det finns inget ”jag” i berättelsen utan kvinnorna benämns hela tiden som ”vi” – det är en kollektiv berättelse där den gemensamma historien är den sammanhållande tråden. Jag kan tänka mig att valt pronomen också har att göra med att man inte såg japanerna som individer utan dömde dem som ett kollektiv till internering och utanförskap. Det är mycket smärta som ryms i boken och den blir många gånger fysiskt påtaglig, inte minst när ”vi” får möta våra män för första gången och kontrasten mot förväntningarna blir så brutal.

Ett tidlöst och enastående litet mästerverk.