Nattavaara av Thomas Engström & Margit Richert

Med Nattavaara av Thomas Engström & Margit Richert tar vi oss några decennium fram i tiden. Till ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige och Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad, som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer.

På Nordmarks landsbygd ­råder hungers­nöd, och invånarna för en ständig kamp för att överleva. Här ute råder lite av djungelns lag och tillvaron hotas inte bara av hunger utan av kringflackande gäng, som plundrar det de kommer för.

Inledningsvis får vi stifta bekantskap med Erik som tillsammans med sin lillasyster Sofia tvingas på flykt efter att deras föräldrar begått självmord. Det är byn som tvingar dem lämna sitt hem och nu är målet för dem att nå Kiruna för att överklaga byrådets beslut.

Därefter får vi möta Marja, som ofrivilligt blir en del av ett av de kringresande gängen. Hon gör det dels för att överleva och dels för att kunna återförenas med sin man Mårten som hon antar har hamnat i ett arbetsläger.

Vad händer i en värld där vi nödgas slåss för vår överlevnad? Där alla samhälleliga regler och förhållningssätt har försvunnit? Där skillnaden mellan liv och död är hårfin och ständigt närvarande?

Det är intressant att läsa om hur ett nytt slag av samhälle byggs upp och under vilka premisser som man tvingas acceptera för att kunna vara en del av Nordmark. Men hur långt kan man pressa en befolkning?

Det är en mycket dystopisk värld som författarna bygger upp, men den känns hela tiden realistisk och sannolik och månne inte allt för långt ifrån vår egen föreställningsförmåga. Jag slukas direkt av historien och fascineras över hur vårt eget land står som fond till historien om Nordmark.

Nattavaara är första delen i en trilogi och jag ska definitivt läsa resterande böcker när de kommer.

Författarporträtt: Bokfabriken
Bokomslag: Miroslav Sokcic

 

Slutet av Mats Strandberg

Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet

Spegelstaden av Justin Cronin

Som jag har väntat. 2012 läste jag Justin Cronins Flickan från ingenstans och 2013 De första tolv. Sen gick åren. Nu – äntligen – har jag läst den avslutande delen i den dystopiska Passagetrilogin Spegelstaden.

För att sammanfatta de närmare 2400 sidorna i trilogin citerar jag mig själv från recensionen av De första tolv: ”Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.”

När Spegelstaden tar sin början har viruset spritt sig över världen och endast en liten spillra av mänskligheten har överlevt. Människorna lever i tron att viralerna tillhör det förgångna och börjar flytta utanför de skyddande murarna i de få kvarvarande städerna. Men – så klart – finns det viraler kvar som bara väntar att människorna åter igen ska bli lättåtkomliga byten. Även fadern – Noll a.k.a. Fanning – till de första tolv har överlevt. Hans hat gentemot Amy – flickan från ingenstans – och hans planläggande av den sista attacken – det sista slaget mot mänskligheten – har hållit honom i liv under många år.

Cronin kräver sin läsare då han har ett oändligt persongalleri och han hoppar mellan olika tidsåldrar. Men när du väl låter dig svepas med och slutar att kämpa emot kontrollbehovet så är det en riktigt mäktig läsning. Inte ens karaktärslistan i slutet hjälpte mig då det har gått så många år sedan del ett och två. Detta är dock en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum. Du får ta del av en värld som har gått under och hur mänskligheten pressas till ytterlighetens brant. Du får följa människans kamp i det såväl vardagliga som i det stora – mänsklighetens överlevnad. Och jag måste ge Cronin en eloge hur han trots allt lyckas binda samman hela historien och den röda tråden blir till slut hel. Karaktärer som du lärde känna i första delen återkommer i sista och du får äntligen de svar du trodde du skulle få i del två.

Precis som i de tidigare verken dras paralleller till bibeln – inte minst genom att arken har en central roll i Spegelstaden. Men kommer den att leda till vår undergång eller räddning – det låter jag dig själv upptäcka. För övrigt kommer böckerna att bli TV-serie under året, men missa inte att läsa denna episka dystopi innan dess.

Om del två var något seg och något av en transportsträcka – helt enligt det oskrivna regelverket om del två:or – så slukade jag Spegelstaden. En sex år lång läsning har nått sitt slut och vilket slut det blev.

Författarporträtt: Gasper Tringale
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood

Finanskrisen och bostadsbubblan i slutet av 00-talet betraktas som den värsta finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. I svallvågorna efter den drabbas Stan och Charmaine, ett ungt par, av arbetslöshet och personlig konkurs och tvingas lämna sitt hem. Det enda de har som närmast kan lika ett hem är deras bil, som de kör runt med i staden och letar trygga parkeringsplatser. Margaret Atwood inleder sin Hjärtat stannar sist med att hjärteknipande skildra detta unga pars kamp för att överleva. När de får ett erbjudande om att delta i ett projekt i grindsamhället Consilience har de svårt att tacka nej och de kan för första gången på länge känna hopp inför framtiden.

Om de skriver under ett livstidskontrakt kommer de att få både arbete och bostad – åtminstone halva tiden. Varannan månad i Consilience måste nämligen den ena halvan av invånarna avlösa den andra halvan i fängelset Positron. Ett i stort sett självförsörjande system där båda halvorna av befolkningen kan bidra till samhället på sitt (om än skruvade) sätt. Stan och Charmaine förblindas av allt det positiva och skriver så klart – trots varningsrop från bland annat Stans bror – på och inträder i Consilience.

Consilience som till ytan sett är en retroversion av femtiotalet där pastell, perfekta gräsmattor och glättig musik till viss del skymmer mörka bilar som sakta rullar förbi på gatorna, avlyssningsapparatur och förbuden att kontakta dem som man delar bostad med.

Grindsamhället har en sektliknande påverkan på befolkningen där man plötsligt finner sig i allt mer märkliga arbetsuppgifter och främst Charmaine känns som den perfekta sektmedlemmen.

Något som är intressant med Atwoods sätt att skriva sin samhällskritik är hur hon på ytan sett skriver tämligen tidslöst, men emellanåt droppar en tidsmarkör som säger att du är mitt i nutiden. I Hjärtat stannar sist nämnas HBO helt ”by the way” och du förstår att Consilience är hennes version av en alternativ dystopisk parallellvärld till vår egen.

Jag greps av inledningen av boken där Stan och Charmaine kämpar för någon slag av normalitet och hur de liksom är de idealiska personerna att sugas in i grindsamhällets löften. Nyfikenheten och intresset och Atwoods sätt att låta Stan och Charmaine berätta vartannat kapitel driver på historien om Consilience. Efterhand svalnas dock mitt intresse och boken tappar tyvärr ganska rejält på slutet. Så med andra ord blir jag väldigt ambivalent till uppgiften att recensera Hjärtat stannar sist. Den stora behållningen är Atwoods samhällskritik som lyser igenom i mången inslag och scener i historien och drivet som finns i första halvan av boken.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Wickholm Formavd.

Handlingen som gick upp i rök

Det är 1800-talets England (Yej!). Dock ett annat 1800-tal än vad vi känner till. Onda och syndiga tankar manifesterar sig hos människan – bokstavligen – i rök och sot. Samhällets elit skickar sina söner till en internatskola (Yej!) för att de där ska lära sig att bemästra denna skamliga rök, som så tydligt särskiljer syndaren från den oskuldsfulla. Grundprincipen i historien är tämligen intressant må jag säga – det viktorianska England, mörker, elände, svart kolgruvor, Londons syndfulla gator och tunnelsystem och med ett intressant inslag av magi i och med röken.

I Dan Vyletas Rök får du inledningsvis möta Charlie som har lätt för att vara god och den mer impulsive Thomas, som ständigt tycks kämpa mot mörkret och röken. Under en studieresa till London, där de får bevittna en avrättning (as every studieresor usually includes!) kommer de båda en konspiration på spåren. Vad är egentligen röken för något? Kan den bemästras? Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter sanningen.

Jag läser första halvan i rasande fart – hur mörkt kan det bli tänker jag och gottar ner mig i röken och det dystopiska London – men den sista halvan går så otroligt långsamt att läsa och jag fick kämpa (jag säger kämpa!) med att läsa ut de sista hundra sidorna. Jag rör ihop historien, missar vändpunkterna som vissa anser är så makalösa (Var? Vem? Vadå?) och tappar intresset för de tre huvudpersonerna så fort det går upp för mig att historien inkluderar den så vansinnigt uttjatade kärlekstriangeln (Why oh why Vyleta?!).

Borde jag ha slutat läsa boken? Tja, jag borde kanske det, men jag var samtidigt så vansinnig nyfiken på den där röken och dess kraft. Men jag blev besviken. Antingen har jag missat hela poängen, men inte kan jag mer om röken nu i efterhand. Inte varifrån den kommer, varför den dök upp i historien eller varför vissa är till synes immuna. Hade den vunnit på att kortas ner? Absolut! Historien håller inte för 500 sidor, men i en mer uppstramad kostym hade den månne inte tappat så mycket fokus och fart. Det och att författaren hade mäktat med att ge oss läsare ordentliga svar. Nu är jag mest frustrerad.

Författarporträtt: Michael Lionstar
Omslag: Kerstin Hanson

Nej, nej, nej!

Men, men, men! Men vilket antiklimax! Här har jag väntat och väntat med att äntligen läsa den avslutande delen i Veronica Roths trilogi, men vilken besvikelse. Jag gillade Divergent och hur Beatrice ”Tris” Prior visade beslutsamhet och mod genom historien. Jag blev något betänksam med fortsättningen Insurgent då jag tyckte att Tris började bli lite mesig, något mindre intressant, men kunde ändå svepas med i handlingen, samhällets uppbyggnad och de återkommande fortsättningssluten. Men tyvärr växer ointresset genom Allegiant.

Det stod klart tämligen fort att Roth ville fokusera allt mer på kärlekshistorien om Tris och Four – hur de slänger sig i varandras armar, hur de snusar på varandras halsar och hur de trycker läpparna mot varandra. Hela tiden. Jag uttryckte mig lite subtilt på Instagram ”Kräks lite i munnen (sorry!) över Tris och Four. Vill veta hur det hela slutar, så jag läser vidare under protest.” och den känslan bestod tyvärr genom boken.

Jag fick verkligen kämpa mig igenom boken (för jag ville verkligen veta hur historien slutar), men blir ärligt talat lite förbannad. Slutet var kasst och jag hade förväntat mig mer av karaktärsbyggandet av Beatrice och Tobias. Jag var inte heller speciellt intresserad av att, likt Marie Lu:s triologi, får varannat kapitel berättat ur den kvinnliga huvudpersonen och varannat den manliga. Var inte detta Tris historia?!

Har jag inget positivt att säga? Jag läste ut den!

Foto: Nelson Fitch

Champion & Prodigy av Marie Lu

Ni vet den där vanliga devisen ”så många böcker, så lite tid” har gjort att vissa böcker har fått vila i den oändliga att-läsa-listan, såsom de två avslutande delarna i Marie Lus dystopitrilogi om June och Day. Jag läste Prodigy och  Champion i en rasande fart så jag kan nu i efterhand inte särskilja dem åt, vilket är ett gott betyg i sig.

Prodigy och därefter Champion tar helt enkelt vid där Legend slutade. June är en del av den styrande eliten och Day är en hyllad hjälte. Fredsavtalen med Kolonierna är på gång, men så drabbas Kolonierna av en fruktad pestsmitta. Kan det vara så att Republiken ligger bakom denna? Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer dock inte det försvagade Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ev allierade och ett botemedel mot smittan. För er som inte har läst den första delen kan jag kort sammanfatta det med att Republiken är en miltärstyrd stat som har ett strikt hierarkiskt samhällssystem (östkusten i det forna USA) och är i konflikt med Kolonierna (f d mellersta och västra USA). Landet som vi känner till det idag har inte existerat på minst hundra år, då landet förstördes av översvämningar och krig. Patrioterna finns i såväl Republiken och i Kolonierna och är en rebellgrupp som vill införa det forna USA och kämpar således mot Republiken.

Det är svårt att skriva för mycket om handlingen utan att spoila, men vi kan ju säga såpass att någon vändpunkter senare så är June och Day Republikens mest eftersökta förrädare (igen). Desperata vänder de sig till Patrioterna, men är de att lita på?  

Jag är inte helt såld på Legend-serien, men man ska inte förakta att man ändå slukar dem. Det är lite rörigt då allierade byter sida och man vet till slut knappt vem som vill hylla June och Day och vem som vill förgöra dem. Men det är också detta som gör att Legend-serien står ut i jämförelse med alla andra ungdomsdystopier. Det är inte svart och vitt. Det är inte självklart vem som är god eller ond och du tvekar själv i din lojalitet. I de båda avslutande delarna fördjupas förståelsen för de olika staterna och samhällssystemen problematiseras och inget känns riktigt lockande. Böckerna är lättlästa och handlingen sker i sedvanlig rasande tempo, vilket gör att det är svårt att lägga dem ifrån sig (trots min något ljumna positiva inställning). Tycker jag June och Day är så vansinnigt intressanta? Nej. Dock blir jag mer intresserad av hur de olika samhällena har utvecklat sig, vilket du helt klart får mer av i dessa två delar.

Omslag: Lori Thorn

Foto: Paul Gregory

Omslag: Lori Thorn

Folks I give you…

n o v e m b e r! Vad passar inte bättre än ett dystopitema i november månad? Det blir dramaturgiskt så rätt när man kan ha den kalla novembervinden vinande runt huset, det eländiga mörkret som dödar själen en liten bit i taget och det blöta regnet symboliskt piskande dig i ansiktet, som fond till alla inlägg man skriver under månaden. Eller så har man jäkligt svårt att producera någonting över huvud taget. Välkommen till mitt november!

Vem var det som sa att vi skulle ha dystopitema i november?! *harkel* Tyngd av novembermörkret försöker jag nu krämpa mig ur ett inlägg om vår eventuella dystra framtid. Tänker att en jämförande text mellan de triljoner ungdomsdystopier som finns just nu skulle vara intressant. Palla! (som sönerna skulle ha uttryckt det hela). Tänker att en analys av en gammal dystopi med hur det blev eller jämföra med en ny hade varit en bra idé. Är det samma rädsla? Samma mörker? Palla! Jag läser en hel del dystopier då jag fascineras över hur lika och olika vår bild av framtiden kan vara. Ett inlägg om min bild av den dystopiska apokalyptiska framtiden? Palla!

Läs hela inlägget Vem var´e? på Kulturkollo. 

Ull av Hugh Howie

Någonting har hänt världen för flera hundra år sedan och luften är giftig och går inte längre att andas. Människan har tvingats bosätta sig i en gigantisk nedgrävd silo där överlevnad är lika med att följa vissa reglar. Samhället övervakas strikt av en borgmästare och en sheriff där det ultimata straffet är att dömas till rensning, d.v.s. de tvingas lämna silon. Denna dödsdom verkställs genom att den dömde iförs en skyddsdräkt med syre för lika många minuter som krävs för att personen ska hinna rengöra silons kameror på utsidan, innan hen dör i stora plågor av den förgiftade luften. Varje dödsdom blir en varning för de övriga i silon att inte bryta mot silons regler.

Du får följa ett antal personer, till exempelvis mekanikern Juliette, vars jobb, långt ner i djupet av silon, är att se till att elektriciteten fungerar. En dag blir hon befordrad till en tjänst som gör att hon kommer i kontakt med information som gör att nya tankar börjar födas hos henne. Hon tvingas nu ta ställning om hur hon ska hantera denna nya kunskap. Vågar hon agera? Vågar hon föra ordet vidare? Dömer hon sig själv till döden?

Detta är grundidén i Hugh Howeys postapokalypiska och dystopiska Ull (2014). Det är svårt att säga allt för mycket om handlingen då detta är en del av läsupplevelsen – att vi i samma takt med karaktärerna förstår vad som verkligen pågår. En del av bokens styrka sitter i att vi inte heller får veta allt. Antingen kommer kanske detta i kommande böcker (trilogi) eller så låter Howey oss helt enkelt inte veta, vilket känns ok det också. Det är inte helt långsökt att tänka att detta kan vara ett troligt scenario – världen blir en gång så förorenad att inget kan leva där. Raderas de historiska dokumenten, så raderas också historien ur människans medvetande.

Jag tycker att Howeys stryka också sitter i hur han beskriver den klaustrofobiska tillvaron i silon. Hur folk emellanåt sitter och stirrar på en skärm med en bild från ovansidan för att han något att variera de gråa betongväggarna och den evigt långa spiraltrappan med. Men också hur denna tillvaro är normal för dessa människor och hur de räds av tanken att behöva gå ut. Det blir kanske emellanåt för många trappscener, men samtidigt bidrar detta till att förmedla bilden av hur deras verklighet faktiskt ter sig. Det är ett evigt springande upp och ner i den 144 våning djupa silon. Trappscener till trots så är historien emellanåt oerhört spännande och jag slukas totalt av handlingen. Jag köper hela grundkonceptet, vilket är en förutsättning för en skeptiker som jag (genren är tämligen ny för mig då jag länge tagit för givet att jag inte skulle gilla).

Har jag något att invända emot så är det nog Howeys förmåga att bryta spänningen. Jag gillar när det är korta kapitel och perspektivbyte mellan olika karaktärer, MEN bryter du ett superspännande-jag-dör-om-jag-slutar-läsa-kapitel, med en långsam något menlös berättelse, så tappar man fart. Detta i kombination med vissa meningar av typen ”tell istället för show” och att berättelsen innehåller något för många sidor kanske avslöjar att Ull är från början en egenutgiven bok. En redaktör hade kunnat göra en riktigt bra bok till en riktigt fantastisk. Men med det sagt så är den otroligt bra! Läs! Är du tveksam till genren, så är detta helt klart en mjukstart då den är högst realistisk i sin postapoklypiska berättelse.