Handlingen som gick upp i rök

Det är 1800-talets England (Yej!). Dock ett annat 1800-tal än vad vi känner till. Onda och syndiga tankar manifesterar sig hos människan – bokstavligen – i rök och sot. Samhällets elit skickar sina söner till en internatskola (Yej!) för att de där ska lära sig att bemästra denna skamliga rök, som så tydligt särskiljer syndaren från den oskuldsfulla. Grundprincipen i historien är tämligen intressant må jag säga – det viktorianska England, mörker, elände, svart kolgruvor, Londons syndfulla gator och tunnelsystem och med ett intressant inslag av magi i och med röken.

rokI Dan Vyletas Rök får du inledningsvis möta Charlie som har lätt för att vara god och den mer impulsive Thomas, som ständigt tycks kämpa mot mörkret och röken. Under en studieresa till London, där de får bevittna en avrättning (as every studieresor usually includes!) kommer de båda en konspiration på spåren. Vad är egentligen röken för något? Kan den bemästras? Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter sanningen.

Jag läser första halvan i rasande fart – hur mörkt kan det bli tänker jag och gottar ner mig i röken och det dystopiska London – men den sista halvan går så otroligt långsamt att läsa och jag fick kämpa (jag säger kämpa!) med att läsa ut de sista hundra sidorna. Jag rör ihop historien, missar vändpunkterna som vissa anser är så makalösa (Var? Vem? Vadå?) och tappar intresset för de tre huvudpersonerna så fort det går upp för mig att historien inkluderar den så vansinnigt uttjatade kärlekstriangeln (Why oh why Vyleta?!).

Borde jag ha slutat läsa boken? Tja, jag borde kanske det, men jag var samtidigt så vansinnig nyfiken på den där röken och dess kraft. Men jag blev besviken. Antingen har jag missat hela poängen, men inte kan jag mer om röken nu i efterhand. Inte varifrån den kommer, varför den dök upp i historien eller varför vissa är till synes immuna. Hade den vunnit på att kortas ner? Absolut! Historien håller inte för 500 sidor, men i en mer uppstramad kostym hade den månne inte tappat så mycket fokus och fart. Det och att författaren hade mäktat med att ge oss läsare ordentliga svar. Nu är jag mest frustrerad.

Författarporträtt: Michael Lionstar
Omslag: Kerstin Hanson

Annonser

Nej, nej, nej!

Men, men, men! Men vilket antiklimax! Här har jag väntat och väntat med att äntligen läsa den avslutande delen i Veronica Roths trilogi, men vilken besvikelse. Jag gillade Divergent och hur Beatrice ”Tris” Prior visade beslutsamhet och mod genom historien. Jag blev något betänksam med fortsättningen Insurgent då jag tyckte att Tris började bli lite mesig, något mindre intressant, men kunde ändå svepas med i handlingen, samhällets uppbyggnad och de återkommande fortsättningssluten. Men tyvärr växer ointresset genom Allegiant.

Det stod klart tämligen fort att Roth ville fokusera allt mer på kärlekshistorien om Tris och Four – hur de slänger sig i varandras armar, hur de snusar på varandras halsar och hur de trycker läpparna mot varandra. Hela tiden. Jag uttryckte mig lite subtilt på Instagram ”Kräks lite i munnen (sorry!) över Tris och Four. Vill veta hur det hela slutar, så jag läser vidare under protest.” och den känslan bestod tyvärr genom boken.

Jag fick verkligen kämpa mig igenom boken (för jag ville verkligen veta hur historien slutar), men blir ärligt talat lite förbannad. Slutet var kasst och jag hade förväntat mig mer av karaktärsbyggandet av Beatrice och Tobias. Jag var inte heller speciellt intresserad av att, likt Marie Lu:s triologi, får varannat kapitel berättat ur den kvinnliga huvudpersonen och varannat den manliga. Var inte detta Tris historia?!

Har jag inget positivt att säga? Jag läste ut den!

Champion & Prodigy av Marie Lu

Ni vet den där vanliga devisen ”så många böcker, så lite tid” har gjort att vissa böcker har fått vila i den oändliga att-läsa-listan, såsom de två avslutande delarna i Marie Lus dystopitrilogi om June och Day. Jag läste Prodigy och  Champion i en rasande fart så jag kan nu i efterhand inte särskilja dem åt, vilket är ett gott betyg i sig.

Prodigy och därefter Champion tar helt enkelt vid där Legend slutade. June är en del av den styrande eliten och Day är en hyllad hjälte. Fredsavtalen med Kolonierna är på gång, men så drabbas Kolonierna av en fruktad pestsmitta. Kan det vara så att Republiken ligger bakom denna? Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer dock inte det försvagade Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ev allierade och ett botemedel mot smittan. För er som inte har läst den första delen kan jag kort sammanfatta det med att Republiken är en miltärstyrd stat som har ett strikt hierarkiskt samhällssystem (östkusten i det forna USA) och är i konflikt med Kolonierna (f d mellersta och västra USA). Landet som vi känner till det idag har inte existerat på minst hundra år, då landet förstördes av översvämningar och krig. Patrioterna finns i såväl Republiken och i Kolonierna och är en rebellgrupp som vill införa det forna USA och kämpar således mot Republiken.

Det är svårt att skriva för mycket om handlingen utan att spoila, men vi kan ju säga såpass att någon vändpunkter senare så är June och Day Republikens mest eftersökta förrädare (igen). Desperata vänder de sig till Patrioterna, men är de att lita på?  

Jag är inte helt såld på Legend-serien, men man ska inte förakta att man ändå slukar dem. Det är lite rörigt då allierade byter sida och man vet till slut knappt vem som vill hylla June och Day och vem som vill förgöra dem. Men det är också detta som gör att Legend-serien står ut i jämförelse med alla andra ungdomsdystopier. Det är inte svart och vitt. Det är inte självklart vem som är god eller ond och du tvekar själv i din lojalitet. I de båda avslutande delarna fördjupas förståelsen för de olika staterna och samhällssystemen problematiseras och inget känns riktigt lockande. Böckerna är lättlästa och handlingen sker i sedvanlig rasande tempo, vilket gör att det är svårt att lägga dem ifrån sig (trots min något ljumna positiva inställning). Tycker jag June och Day är så vansinnigt intressanta? Nej. Dock blir jag mer intresserad av hur de olika samhällena har utvecklat sig, vilket du helt klart får mer av i dessa två delar.

Folks I give you…

n o v e m b e r! Vad passar inte bättre än ett dystopitema i november månad? Det blir dramaturgiskt så rätt när man kan ha den kalla novembervinden vinande runt huset, det eländiga mörkret som dödar själen en liten bit i taget och det blöta regnet symboliskt piskande dig i ansiktet, som fond till alla inlägg man skriver under månaden. Eller så har man jäkligt svårt att producera någonting över huvud taget. Välkommen till mitt november!

PhotoGrid_1416307291053

Vem var det som sa att vi skulle ha dystopitema i november?! *harkel* Tyngd av novembermörkret försöker jag nu krämpa mig ur ett inlägg om vår eventuella dystra framtid. Tänker att en jämförande text mellan de triljoner ungdomsdystopier som finns just nu skulle vara intressant. Palla! (som sönerna skulle ha uttryckt det hela). Tänker att en analys av en gammal dystopi med hur det blev eller jämföra med en ny hade varit en bra idé. Är det samma rädsla? Samma mörker? Palla! Jag läser en hel del dystopier då jag fascineras över hur lika och olika vår bild av framtiden kan vara. Ett inlägg om min bild av den dystopiska apokalyptiska framtiden? Palla!

Läs hela inlägget Vem var´e? på Kulturkollo. 

Ull av Hugh Howie

13053530_O_1Någonting har hänt världen för flera hundra år sedan och luften är giftig och går inte längre att andas. Människan har tvingats bosätta sig i en gigantisk nedgrävd silo där överlevnad är lika med att följa vissa reglar. Samhället övervakas strikt av en borgmästare och en sheriff där det ultimata straffet är att dömas till rensning, d.v.s. de tvingas lämna silon. Denna dödsdom verkställs genom att den dömde iförs en skyddsdräkt med syre för lika många minuter som krävs för att personen ska hinna rengöra silons kameror på utsidan, innan hen dör i stora plågor av den förgiftade luften. Varje dödsdom blir en varning för de övriga i silon att inte bryta mot silons regler.

Du får följa ett antal personer, till exempelvis mekanikern Juliette, vars jobb, långt ner i djupet av silon, är att se till att elektriciteten fungerar. En dag blir hon befordrad till en tjänst som gör att hon kommer i kontakt med information som gör att nya tankar börjar födas hos henne. Hon tvingas nu ta ställning om hur hon ska hantera denna nya kunskap. Vågar hon agera? Vågar hon föra ordet vidare? Dömer hon sig själv till döden?

Detta är grundidén i Hugh Howeys postapokalypiska och dystopiska Ull (2014). Det är svårt att säga allt för mycket om handlingen då detta är en del av läsupplevelsen – att vi i samma takt med karaktärerna förstår vad som verkligen pågår. En del av bokens styrka sitter i att vi inte heller får veta allt. Antingen kommer kanske detta i kommande böcker (trilogi) eller så låter Howey oss helt enkelt inte veta, vilket känns ok det också. Det är inte helt långsökt att tänka att detta kan vara ett troligt scenario – världen blir en gång så förorenad att inget kan leva där. Raderas de historiska dokumenten, så raderas också historien ur människans medvetande.

Jag tycker att Howeys stryka också sitter i hur han beskriver den klaustrofobiska tillvaron i silon. Hur folk emellanåt sitter och stirrar på en skärm med en bild från ovansidan för att han något att variera de gråa betongväggarna och den evigt långa spiraltrappan med. Men också hur denna tillvaro är normal för dessa människor och hur de räds av tanken att behöva gå ut. Det blir kanske emellanåt för många trappscener, men samtidigt bidrar detta till att förmedla bilden av hur deras verklighet faktiskt ter sig. Det är ett evigt springande upp och ner i den 144 våning djupa silon. Trappscener till trots så är historien emellanåt oerhört spännande och jag slukas totalt av handlingen. Jag köper hela grundkonceptet, vilket är en förutsättning för en skeptiker som jag (genren är tämligen ny för mig då jag länge tagit för givet att jag inte skulle gilla).

Har jag något att invända emot så är det nog Howeys förmåga att bryta spänningen. Jag gillar när det är korta kapitel och perspektivbyte mellan olika karaktärer, MEN bryter du ett superspännande-jag-dör-om-jag-slutar-läsa-kapitel, med en långsam något menlös berättelse, så tappar man fart. Detta i kombination med vissa meningar av typen ”tell istället för show” och att berättelsen innehåller något för många sidor kanske avslöjar att Ull är från början en egenutgiven bok. En redaktör hade kunnat göra en riktigt bra bok till en riktigt fantastisk. Men med det sagt så är den otroligt bra! Läs! Är du tveksam till genren, så är detta helt klart en mjukstart då den är högst realistisk i sin postapoklypiska berättelse.